Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Mitt nya nya liv börjar idag

Eller mitt nya gamla liv, kanske jag skulle säga. Jag viktminskar vidare.

Jag har nog glömt att skriva om det här på bloggen, men jag bestämde mig till slut för att varken gå på stabiliseringsprogrammet, bli motionsmedlem eller lämna Itrim helt och hållet. I stället kör jag ännu ett år med viktminskning.

Enligt kvinnan som driver ”mitt” Itrim-center, och varit min hälsorådgivare under året, är jag en viktig (eller riktig, om man så vill) favoritkund – tydligen har jag utmärkt mig och lämnat ärr för livet i personalens stackars själar. Nej, inte riktigt så – såvitt jag förstår är det bara positivt. Hon, drifterskan, sade att jag berörde henne djupt, första gången vi träffades. Det var ganska precis ett år sedan.

I morse (eftersom jag glömde göra det igår kväll, vilket snarare var natt men det hör inte hit) fyllde jag i den allra sista rutan i den gamla motionsboken (minns inte just nu vad den kallas), där jag nästan hela året fyllt i mina resultat vad gäller förbättringspunkterna. Det gav en särskild tillfredsställelse – tänka sig att det gått ett helt år sedan jag började! I dagsläget ligger jag på ca -18 kg, och det är inte fy skam även om det som sagt finns många kvar. Nu blir det till att vända blad, och till och med börja på en helt ny bok. Jag ser fram emot den nya resan.

Tidigt (redan åtta!) på onsdag morgon är det dags för den första gruppträffen i min nya grupp. Som ni ser utmanar jag mig själv både genom tidiga morgnar och nya människor. Det känns som om jag fixar det. Jag är stark, glad och redo att ta mig an utmaningar. Tror jag. När vi satte upp fem nya punkter ville jag ändå behålla två av mina gamla, så nu har jag sju förbättringspunkter. Ambitiös? Nej, egentligen inte, men de två kändes naturliga och hemmahörande i vardagen.

Lustigt nog börjar jag mitt nya år på exakt samma datum som det gamla. Den 11:e februari. From here on: Nya Livets Dag. Mitt nyår. Som väl får firas med en morot eller två, för från och med nu är det strikt 2+2 som gäller – 2 ersättningar, 2 strikt reglerade protein- och frukt/bär/grönsaksmåltider. Per dag. Det blev lite snett redan i morse eftersom jag tänkt mig att ersätta frukost och mellanmål, men av gammal vana råkade börja dagen med fruktsallad. Men det gör ingenting, för det är ju inga problem att dricka milkshakemiddag ikväll. Jag tror dock att det är en god idé att återinföra matklockan, med stående påminnelser om mattider.

Det kan hända att jag kommer att blogga lite om hur det går.

Whee!

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Hälsouppföljning

Det har redan gått mer än ett halvår sedan jag inledde min viktminskningsresa och sålunda var det idag dags för en halvårsavstämning. Vi pratade om hur det går, hur det gått tidigare, vad som sades på den inledande hälsoanalysen och vad som förändrats sedan dess. Det är en hel del, faktiskt. Och så satte vi upp nya mål, mätte och vägde och därefter var det dags för gruppträff, men den tänker jag inte orda mycket om.

Man fokuserar på fem förbättringar och sätter upp mål för dem. Pulspass och vardagsmotion är de två obligatoriska punkterna – där justerar man bara nivåerna vid varje avstämning. Och där gör jag ingen ändring nu utan behåller målen på 3 pulspass per vecka och 10 000 steg per dag, 7 dagar i veckan. Tre pass känns ganska lagom och stegen når jag visserligen inte så ofta under helgerna, men jag behöver målet som sporre för att överhuvudtaget komma utanför dörren och dessutom känns det runt och bra.

Kostmässigt handlar det förresten fortfarande om att skippa potatis, pasta, ris, gryn och bröd. På den kosten förväntas jag visst tappa ett halvt kilo (eller något mer) per vecka, vilket jag visualiserar som en tydlig, sluttande linje som borde bli lätt att stämma av resultatet mot, tycker jag. 13 kilo på 26 veckor… det låter tufft med tanke på (den obefintliga) utvecklingen de senaste 15 veckorna. Och det lär inte gå fortare närmare normalvikten heller.

Nu ska jag tydligen också börja äta 4 mål riktig mat varje dag, d.v.s inte byta ut några av målen mot måltidsersättning. Fortfarande krävs regelbundenhet, förstås. Jag hade trott att jag skulle fortsätta med 2+2 under resten av det första året, men det var tydligen fel. Som om jag inte hade nog svårt att hitta på mat och handla tillräckligt mycket och ofta redan nu. Vissa dagar har jag egentligen redan levt så, fast det då var mot reglerna – när jag lagade som mest mat kändes det mest naturligt så. Jag tror att det kommer att gå bra.

Förutom fysisk aktivitet och kosthållning är mina personliga mål att gå och lägga mig i tid om kvällarna och att varje arbetsdag gå de 80 trappstegen minst två gånger. Uppåt, alltså. Det känns som om det här är första gången de två sista förbättringarna faktiskt blev vettiga. Och så sade vi nog något om att jag på helgerna skulle gå de tre våningarna hemma, men det hade jag lämpligt nog glömt bort när jag skrev in målen i boken.

Konkreta resultat och mätvärden är det säkert någon som är nyfiken på…

Vikt och steg har jag förstås redan knappat in på respektive resultatsida. Blodtrycket låg idag på 120/86, vilket är helt normalt. Midjemåttet hade minskat med ytterligare 5 cm sedan den förra mätningen (28/4), vilket ger totalt 24 cm. Lustigt nog är det (eller så verkar det i alla fall) det nyaste fettet som sitter hårdast. Vikten är i praktiken oförändrad sedan sist, men andelen fett har minskat. Jag ligger förstås fortfarande inom fetma-intervallet, men med tanke på hur bra det gått med träningen på sistone ser jag positivt på framtiden. Trenden på stegfronten är också positiv, så det finns gott hopp.

Tur att mina nya mål gäller fr.o.m nästa vecka, för nu är det nästan midnatt.

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Vive la France

Jag har återvänt efter 19 dagar i Finistère, Bretagne, Frankrike. Den som är nyfiken på detaljer kollar förstås på kartan som visar Lesconil, Finistère, Bretagne – cirkus 1-1,5 km väster om Lesconil kan man se en rondell, med en väg som går ned till stranden – vi bodde 200 meter öster om den rondellen. Som kuriosa kan jag berätta att det är 150 steg runt rondellen om man håller ytterspår (innerspår, 130). Jag har också sprungit(!) ett varv runt mittcirkeln.

Våra 17 hela dagar i huset gick fort – tid plägar ju göra det när det händer roliga saker. Och nog hade vi kunnat stanna längre, men för egen del kändes det lagom att åka hem – inte minst för att jag fått ett samtal (på min hopplösa mobiltelefon – timmen innan de ringde var den första på över en vecka då min telefon gick att prata i utan headset, vilket jag förstås inte hade med mig, så ni förstår att det var nästan lite av ett mirakel) om att min beställda bäddsoffa kunde levereras idag. Den gick förresten knappt in genom dörren till gästrummet, men står nu på plats – när jag hinner ska jag klä av den emballaget. Jag begriper inte att jag hela tiden har så mycket annat att göra.

Vi avreste från Arlanda med flyg tidigt på morgonen den 22/6, landade i Bordeaux och hyrbilade sedan upp till vår destination dryga 60 mil norrut längs med kusten. Atlantkusten, måste det väl vara. En lång och tråkig resa, men vi hade uppenbarligen fått en bra vägbeskrivning för vi hittade huset nästan direkt och blev varmt välkomnade av Alain och (gissar vi) hans hustru.

Alain demonstrerade mycket uttrycksfullt på franska (som vi knappt alls talar – det är förunderligt hur mycket man ändå kan kommunicera trots bristen på gemensamt språk) de olika faciliteter huset kunde erbjuda. Värt att nämna är biljardbordet, som i vardagslag doldes under en stor träskiva och agerade matsalsbord. Där blev det många matcher spelade och jag vet inte riktigt om det var jag eller min bror som till slut korades till mästare – han blev inte så pigg på att möta mig efter att ha blivit besegrad två gånger i rad, nämligen. Segrarna både förvånade och gladde mig – jag var rund under fötterna och hade inte väntat mig att vinna överhuvudtaget, men kloten rullade min väg.

Huset var mycket trevligt – ett vackert stenhus (i samma stil som de flesta andra hus i trakten) med rejäla träbalkar i taket och en lummig och väldigt privat trädgård med rejäla rabatter fyllda av hortensia (nationalväxt att döma av den allmänna förekomsten och det ymniga prunkandet), rosenbuskar och några andra blomster jag inte kan namnet på.

Rent allmänt upplevde jag Bretagne, eller jag kanske ska prata om Finistère eftersom det var där vi var, som just lummigt. Antar att det kan finnas ett samband med att departementet på tre sidor är omgivet av hav och det därmed följande omväxlande väder vi fick uppleva – i stort sett växlande molnighet och temperaturer på 17-23ºC (rena gissningar från min sida, men det växlade mellan för svalt till behagligt varmt). Den första tiden bjöd i princip enbart på strålande sol från klarblå himmel, med enstaka små dunvita molntussar, medan den sista veckan bjöd på varannandags- eller till och med halvdagsväder. Mycket grå himmel och lätt regn, med enstaka solskurar, så det gällde att passa på. Jag ägnade en del tid åt att sitta ute och läsa, även om och när det var molnigt, men så fick jag hyfsad färg också – gäller dock att bättra på/underhålla den här på hemmaplan, vilket blir betydligt svårare.

Under de 17 hela dagarna vi var på plats tog vi det väldigt lugnt, solade, handlade och lagade mat, promenerade och gjorde några utflykter till relativt närliggande mål. Klippvandring vid Pointe du Raz, shopping i Pont l’Abbé. Några luncher och middagar i Lesconil respektive Le Guilvinec – ibland per bil, ibland till fots. De flesta kvällar åt vi dock hemlagad mat och en kväll köpte vi till och med langoustines (som borde vara havskräftor) och kokade själva. Det blev riktigt, riktigt gott och (vilket vi senare kunde konstatera) definitivt godare än vad grannskapets restauranger hade att erbjuda. Man verkar liksom inte krydda sina skaldjur utan äta dem mer… naturella, vilket jag inte tycker är så värst gott. Det gällde dessvärre även krabban, som i min mun smakade rentav äckligt – en klar besvikelse för mig som verkligen gillar den färska kokta krabba man köper här hemma.

På skaldjursfronten provade vi (d.v.s jag och Reseleiter – övriga var inte särskilt intresserade av skaldjur) även ostron, vilket inte var smakade särskilt gott eller särskilt äckligt heller – helt okej, men kanske inget jag kommer att beställa regelmässigt. Musslorna, däremot, var himmelska! Moules Marinière, alltså. Jag har för ambition att i närtid besöka Akkurat och jämföra, nu när jag smakat ”the real thing” – någon som vill följa med mig och mumsa musslor?

Hm. Det här skrivandet blev jobbigt och jag är för trött så det får räcka med några korta hållpunkter. Bilder finns några få i mobilen och många hos mina reskamrater, så eventuellt kompletterar jag med sådana senare.

Det jag fick med mig hem var några porslinspjäser (fajans/faïence) och ringar med keltiska mönster – inte första gången. Det finns ju rätt mycket keltiskt i Finistère och det som är keltiskt tilltalar mig av någon anledning. Köpte även bretonska kakor (till kollegorna) i en tjusigt keltdekorerad burk (till mig).

Resans största drama var förmodligen då Reiseleiter låste in bilnyckeln i bilen efter att ha lastat in resväskorna i bagaget inför hemfärden – som om han inte var nog uppstressad redan innan. Expertis tillkallades, men framgången uteblev och vi i den andra bilen fick till slut åka iväg på egen hand medan han och hans familj (vars pass och andra väsentligheter också låg inlåsta i bilen) måste stanna. Till slut tvingades Reiseleiter knacka in en ruta och så kom även de iväg, bara en timme senare. Eftersom planeringen för dagen varit luftig gick det ändå bra att hinna till Bordeaux i tid. Det är klart att rutan kostade en slant (EUR 150), men alternativet hade garanterat varit dyrare.

Resans största frustration var definitivt språket. Jag kan ju inte franska och de flesta vi träffade kunde ingen eller mycket lite engelska. De flesta var dock väldigt trevliga och hjälpsamma, ska sägas. Semesterlivet hade varit så mycket enklare om jag åtminstone kunnat några nyckelord och enklare fraser – som det var nu blev jag bara irriterad för att det var så svårt för mig att kommunicera. Jag kan säga ”röd” och ”sol” och ”ost” och ”pastis” och ”tack” och ”goddag” och inte så värst mycket mer. Jag gick ständigt omkring och funderade på hur man skulle kunna uttrycka sig för att få fram det man menade, men det gjorde inte mycket nytta. Blir det ännu en resa till Frankrike ska jag banne mig gå på språkkurs innan! Lustigt nog förstod jag vid några tillfällen mer av vad som sades än 17-åringen som faktiskt läser franska.

Och så slutligen: efter vad jag kan se på min egen våg här hemma har jag inte gått upp ett endaste litet hekto medan vi varit i Frankrike. Trots att jag druckit alkohol (främst vin, ibland även pastis) alla dagar utom en – dock inte förrän i anslutning till middagen. I övrigt har jag varit ganska duktig, enligt min mening. Några gånger har jag ätit mer protein och mindre grönsaker än jag borde, men det räknar jag inte riktigt som fusk. Äkta fusk är sådant som att jag provsmakade några bretonska ölsorter (i och för sig bara en klunk av vardera sort), drack en flaska bretonsk cider (god äppelsaft med bubblor i), åt en dessert på tre små ostbitar och stal mig till ett par chokladbitar (mörk choklad). Och så åt jag en hemlagad maträtt innehållandes både brie och creme fraiche. Vi har dock promenerat mer än väntat – längs vägarna, längs stranden och ibland även i sanden. Det torde väl vara det som kompenserat mina försyndelser, men nu gäller det att återgå till programmet. Och träna.

Tolfte gruppträffen

Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.

Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.

Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.

Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.

När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?

Tiden lider

Nej, jag ska inte skriva om det gamla lulebandet som hette som detta inlägg, även om en del tankar går till staden och tiden då bandet var aktuellt. Alltså, jag har etablerat kontakt med den långe mannen, som är en vän från tonårstiden och vi träffade på puben uppe i norr i julas. Därav går tankarna till både där och då.

Det jag menar är bara att tid känns som en bristvara, och jag vet att det bara är som det känns. Eftersom jag lider av sömnbrist tar saker längre tid än de borde (gäller också tankeverksamheten) och då tar tiden slut innan aktiviteterna gör det.

Lösningen är enkel: Mia behöver gå och lägga sig i tid om kvällarna.

Och det är svårare än man tror eftersom det finns så mycket annat som vill göras. Läsa och skriva på nätet, vare sig det handlar om blogg eller elpost (som är ett roligt ord jag normalt inte använder). Handla, förbereda och laga mat. Äta tar också tid, i och för sig, även om jag oftast kan göra det vid datorn. Kombinera nytta med nöje, alltså. Gå ut och samla ihop steg för att inte ännu en vecka behöva bli besviken över ett stegsnitt långt under målet. Nu verkade det ju i alla fall i morse som om vikten minskat ytterligare något, men det gäller att hålla igen och att inte falla för frestelser som kommer i min väg. I stort sett sköter jag kosten bra, men det blir fortfarande lite småätande ibland och det är sådant jag inte kan tillåta mig så länge jag vill fortsätta gå ned i vikt. Och det vill jag ju verkligen.

Lördagszombie

Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.

På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.

Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.

På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.

Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.

Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.

Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.

Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.

Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.

Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!

Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?

Kedjeförseningar

Det var det där med att gå ut, ja. Jag tror att det var det första jag skulle göra idag. Och här sitter jag ännu. För jag kom på att det fanns en bunt andra faktorer som påverkade och att jag hade vad som i alla fall känns som en massa saker jag absolut måste göra innan jag kunde gå ut och promenera. Sådant som t.ex att duscha, hitta svala kläder och fixa i ordning (plus äta!) lunch. Ja, det var några saker i alla fall. Det finns fler faktorer, av mer privat natur, som jag förtiger.

Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.

Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem – för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?

Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.

Så… när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.

Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!

Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar…

Idag är det verkligen sommar ute – lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!

Något att växa i

Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.

Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.

Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli så mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.

Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.

Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.

Jag är mätt!

I går kväll kokade jag potatis och andra rotfrukter (morötter, palsternackor och rotselleri – hittade inga kålrötter i min butik) till dagens lunch. Det tog givetvis mycket längre tid än jag tänkt mig att skala och skära ingredienserna i lagom stora bitar och sedan skulle det ju både kokas och tas om hand därefter. Jag kom sålunda i säng alldeles för sent och i magen kändes det som om jag käkat grus, eller åtminstone bitar av ekplanka. Trots att jag bara hade provsmakat några (well, något fler än vad som var strikt nödvändigt – det var ju gott!) bitar för att se att de blivit okej. Det bådade inte så gott inför själva ätardagen.

Visst, jag hade kunnat välja magsnällare grönsaker, men rotfrukter är ju det jag tycker allra bäst om så det är klart jag ville ha sådana i mitt första mål.

I morse var jag trött, drack min jordgubbsfrukost och åt en apelsin till efterrätt. Den var rätt trist, men garanterat fiberrik. Att utsätta en ovan mage för både citrus och fibrer direkt på morgonen kändes inte som en bra idé, men det fanns dåligt med frukter i butiken och äpple lät inte heller bra så det fick gå med apelsin.

Jag packade min lilla matlåda med innehållet ur en burk lax (köpt av nyfikenhet), en kokt potatis och en näve kokta rotfrukter och blev därefter sen till jobbet. Jag behöver skaffa mig rutin på att fixa i ordning matlådor så att jag inte behöver tänka på morgonen. Och helst inte behöver laga mat sent på kvällen heller.

Förmiddagen förflöt i lugn och jag kände inte av magen på något sätt alls – nästan som om den inte fanns. Kanske blev den chockad och tappade målföret? Jag vet inte, men det var en lättnad att inte känna av några som helst obehag.

Jag bestämde mig för att ta lunchpromenaden först och äta efteråt eftersom magen nog kunde reagera precis hur som helst på att plötsligt få vanlig mat att bearbeta. Inte märks det att jag förr hade en del problem med min mage, va?

Det var stort att slå sig ned med kollegan vid bordet, öppna matlådan och så försiktigt börja äta. Små tuggor. Smakade helt okej och rentav gott och jag blev mätt efter ungefär halva portionen, men åt upp allt för det ska man ju göra. Portionerna framöver kommer inte att bli mindre heller – att äta nyttigt är inte detsamma som att äta lite. Tvärtom skulle jag nästan säga.

Under eftermiddagen kände jag ingenting i magen – det kändes precis som det skulle förutom att jag var nästan äckligt mätt länge efteråt. När det var dags för mellanmål hade jag inte hunnit bli hungrig och äpplet jag åt i samband med det gjorde mig nästan illamående. Ont i huvudet hade jag också när jag någon timme senare åkte hem från jobbet, men jag vet inte om det kom av ätandet eller sömnbristen eller något annat. Jag ska justera mattiderna lite – senarelägga mellanmålet eller tidigarelägga lunchen. Idag låg de lite för nära inpå varandra.

Hm. Där insåg jag att jag missat middagstiden också – är ju fortfarande inte det minsta hungrig och var lite upptagen när matklockan ringde. Men äta måste man, vare sig man är hungrig eller ej. Det är viktigt att få i sig det som är budgeterat.

Summa summarum kan vi väl säga att min första dag med något utöver måltidsersättningar har gått över förväntan bra. Jag har fortfarande ont i huvudet och behöver komma i säng rätt snart, men innan dess blir det mer matlagning.

Med vinden i håret

Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar – ”utifall att”-proviant.

Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, ”shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött – som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med – det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.

Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil – den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.

Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet ”vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.

Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.

Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):

Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…

Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme – det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:

Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre – var snäll och upplys mig!

Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.

Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll – jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.

Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker – det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!

Svag steginledning

Igår var stegmålet nått innan jag ens hunnit hem. Idag blir det svårare, eftersom det blev för sent igår så att jag i morse inte orkade hinna samla på mig några nämnvärda steg, men det blir absolut inte omöjligt. Jag borde hinna kompensera.

Sedan är jag också tveksam till alltför ambitiöst promenerande eftersom hälsan verkar vackla. Igår kväll noterade jag att det sved i halsen och i morse kändes det fortfarande som om någon bearbetat den med fint sandpapper. Inte bra.

Men vi får se – lite lagom stillsamma promenader borde inte kunna göra någon större skada, tycker jag. Och jag borde också ha tid för promenerande, om behov då ännu föreligger, mellan kvällens planerade visiter i tvättstugan.

Så, dagens primära plan: jobba, tvätta och promenera. Det borde även ges utrymme för visst hempysslande. Byta taklampor i hallen och hänga upp någon i det mindre sovrummet (som jag från och med nu tänker kalla biblioteket). Dammsuga lägenheten – för se, dammtussarna har börjat föröka sig. Montera minneskort i den bärbara datorn, som i helgen även fått vikariera som gästdator.

Tionde gruppträffen

Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!

Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.

Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.

Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.

Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:

Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.

Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.

En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Fet med muskler

Jo, det jag glömde skriva i föregående inlägg var att jag (i alla fall enligt Itrims skalor) gått från ”svår fetma” till bara vanlig enkel ”fetma”. Det kanske inte låter så skoj, men jag tycker det är skitbra. Nästa steg på den skalan, om jag nu törs tänka så långt, är ”övervikt” och därefter blir jag ”normal”. Kanske.

Tittar man enbart på mitt BMI ser det ganska illa ut, men om man i stället kollar på fettprocenten blir bilden lite annorlunda. Min kropp består visst av relativt mycket muskler, och då blir BMI:t (som ju baseras enbart på vikten) en smula missvisande.

Så det är verkligen så, att jag är någon sorts tungviktare. Och varför inte, det är väl inte för intet jag har tung metall i blodet.

Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.

Nattligt stegande

Eftersom det var kallt och jävligt i förmiddags tog jag bussen både till och från mäklarkontoret. Där blev alls inte många steg insamlade och resten av dagen har jag i princip bara suttit vid den ena eller andra datorn. Jag undrar vart tiden tog vägen egentligen. Flera av timmarna ägnade jag i alla fall åt jobbet (välbehövligt eftersom jag skaffat mig en trevlig ovana att lämna kontoret tidigare än vid full tid), och fick det gjort som ska vara klart först i maj om jag fattat saken rätt. Gjort och gjort, det blev ett första och till synes fungerande utkast.

Hur som helst upptäckte jag, när det började bli hög tid att gå och lägga sig, att räknaren visade på strax under 3000 steg, vilket är alldeles för lite. Och jag har ju gett mig tusan på att inte missa målet en enda dag denna vecka, så då fanns inte mycket annat att göra än att gå ut och promenera. Med Java Posse-gängets glada röster i öronen, tack vare kollegans iPod.

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Märkbara förbättringar

Det märks att jag tappat ett antal kilon, för jeansen sitter inte längre åt utan känns som pyjamasbyxor. Rymliga. Och skärpet drar jag åt två hål till. I spegeln kan jag skönja dragen av en äldre upplaga, d.v.s en yngre version, av mig själv. En mindre och nättare sådan. I morse tog jag på mig kläder som sitter åt runt kroppen och hade inga större problem med det. Det är sådant som hade varit helt otänkbart för en månad sedan.

Den största skillnaden sitter givetvis i huvudet. Jag känner mig smal och smärt och smidig trots att jag vet att jag fortfarande är rätt rejält överviktig. Men det är en förbaskat bra illusion, som gör mig glad. Och i och med att jag som sagt känner mig smal så agerar jag också som om jag var det. Jag går raskare och eftersom jag inte tvivlar på att jag ska orka så funkar det. Och samtidigt skaffar jag mig också allt bättre kondition. Jag befinner mig i en god cirkel, eller en positiv spiral. Vilket som.

Det blev dåligt med steg på förmiddagen, vilket förbättrades betydligt vid lunchtid då jag fick PF med mig på promenad för andra dagen i rad (min ordinarie fotgängare var frånvarande). Vårt travande omkring i närområdet gav ungefär 3500 steg.

Efter väl förrättat värv satt jag kvar på kontoret för att varva ned och dona med bloggen och noterade då att min ungefär enda väninna på jobbet ännu inte gått hem. Eftersom jag vet att hon färdas per apostlahäst frågade jag om hon var på väg snart och ville ha promenadsällskap. Det var och ville hon.

Tillsammans gick vi ungefär halva vägen mot mitt hem och jag kände mig pigg och fräsch och kunde prata utan problem, trots att vi höll en ganska hyfsad hastighet. Förr när vi gått samma sträcka har tempot p.g.a. mig varit betydligt lägre och jag har blivit betydligt mer andfådd. Hon märkte också skillnaden.

När vi sedan skildes åt kände jag hur jag verkligen inte ville åka tunnelbana så jag fortsatte bara att gå. När jag kom hem var jag inte så värst trött, trots att jag hållit ett bra tempo från början till slutet. Hur länge jag gick vet jag inte, men jag fick ihop ungefär 7000 extra steg på den promenaden. Ett riktigt bra resultat för en dag som började med dörr-till-dörr-resa.

Tredje gruppträffen

Dagens lunchpromenad blev oväntat, men inte det minsta otrevligt, lång. Det känns som en riktigt bra modell, att dricka sin varma soppa och sedan ge sig ut på marsch i solskenet i pratbart sällskap. Förutsatt att det är solsken ute förstås. För bara några veckor sedan hade sådana här promenader varit helt otänkbara. Jag hade inte orkat och inte ryggen heller.

Till gruppträffen kom jag sedan alldeles lagom för att hälsa på några av gruppmedlemmarna och skämta bort några minuter. Därefter var det dags att ge sig ut för att gå en runda på ca 750 meter, som man ska gå så snabbt man orkar. Tiden det tar, i kombination med ens BMI, ska ge ett konditionsvärde. Marschen kommer att upprepas vid ett senare tillfälle och förhoppningen är då förstås ett förbättrat värde. Först gick vi i samlad tropp för att lära oss vägen, sedan gick vi en och en med 30 sekunders fördröjning. Jag blev omgången av någon med längre ben och mindre övervikt. Förresten har jag nog inte berättat att gruppen består av enbart kvinnor, men så är det.

Redan innan jag lämnade kontoret hade jag bra siffror på stegräknaren och efter de här två rundorna samt promenaden hem från tunnelbanan hade jag plötsligt gått nästan dubbelt så mycket som jag behöver enligt mitt mål. Målet borde nog justeras uppåt för som det nu är överträffar jag det varje vardag utan att anstränga mig det minsta. Hur som helst kom jag på idén att göra ännu en resultatsida – den här gången en där jag presenterar mina stegresultat i förhållande till målet.

I övrigt går det fortfarande bra, jag håller mina mattider och äter det jag ska äta och det är rätt bekvämt och inte ett dugg äckligt, vilket en del andra kursdeltagare inte alls håller med mig om. Och vikten minskar stadigt, så det blir absolut ännu en kortare stolpe efter nästa veckas vägning. Skönt var det när jag i morse tog på mig nytvättade jeans och tyckte att de kändes som pyjamasbyxor – förr satt de ganska tight och det tog en dag att liksom gå in dem igen. Så icke längre.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.