Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘viktminskning’

Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Mitt nya nya liv börjar idag

Eller mitt nya gamla liv, kanske jag skulle säga. Jag viktminskar vidare.

Jag har nog glömt att skriva om det här på bloggen, men jag bestämde mig till slut för att varken gå på stabiliseringsprogrammet, bli motionsmedlem eller lämna Itrim helt och hållet. I stället kör jag ännu ett år med viktminskning.

Enligt kvinnan som driver ”mitt” Itrim-center, och varit min hälsorådgivare under året, är jag en viktig (eller riktig, om man så vill) favoritkund – tydligen har jag utmärkt mig och lämnat ärr för livet i personalens stackars själar. Nej, inte riktigt så – såvitt jag förstår är det bara positivt. Hon, drifterskan, sade att jag berörde henne djupt, första gången vi träffades. Det var ganska precis ett år sedan.

I morse (eftersom jag glömde göra det igår kväll, vilket snarare var natt men det hör inte hit) fyllde jag i den allra sista rutan i den gamla motionsboken (minns inte just nu vad den kallas), där jag nästan hela året fyllt i mina resultat vad gäller förbättringspunkterna. Det gav en särskild tillfredsställelse – tänka sig att det gått ett helt år sedan jag började! I dagsläget ligger jag på ca -18 kg, och det är inte fy skam även om det som sagt finns många kvar. Nu blir det till att vända blad, och till och med börja på en helt ny bok. Jag ser fram emot den nya resan.

Tidigt (redan åtta!) på onsdag morgon är det dags för den första gruppträffen i min nya grupp. Som ni ser utmanar jag mig själv både genom tidiga morgnar och nya människor. Det känns som om jag fixar det. Jag är stark, glad och redo att ta mig an utmaningar. Tror jag. När vi satte upp fem nya punkter ville jag ändå behålla två av mina gamla, så nu har jag sju förbättringspunkter. Ambitiös? Nej, egentligen inte, men de två kändes naturliga och hemmahörande i vardagen.

Lustigt nog börjar jag mitt nya år på exakt samma datum som det gamla. Den 11:e februari. From here on: Nya Livets Dag. Mitt nyår. Som väl får firas med en morot eller två, för från och med nu är det strikt 2+2 som gäller – 2 ersättningar, 2 strikt reglerade protein- och frukt/bär/grönsaksmåltider. Per dag. Det blev lite snett redan i morse eftersom jag tänkt mig att ersätta frukost och mellanmål, men av gammal vana råkade börja dagen med fruktsallad. Men det gör ingenting, för det är ju inga problem att dricka milkshakemiddag ikväll. Jag tror dock att det är en god idé att återinföra matklockan, med stående påminnelser om mattider.

Det kan hända att jag kommer att blogga lite om hur det går.

Whee!

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

Soluppgång över Årstabroarna, 2009-01-08 kl 08.27

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Hälsouppföljning

Det har redan gått mer än ett halvår sedan jag inledde min viktminskningsresa och sålunda var det idag dags för en halvårsavstämning. Vi pratade om hur det går, hur det gått tidigare, vad som sades på den inledande hälsoanalysen och vad som förändrats sedan dess. Det är en hel del, faktiskt. Och så satte vi upp nya mål, mätte och vägde och därefter var det dags för gruppträff, men den tänker jag inte orda mycket om.

Man fokuserar på fem förbättringar och sätter upp mål för dem. Pulspass och vardagsmotion är de två obligatoriska punkterna – där justerar man bara nivåerna vid varje avstämning. Och där gör jag ingen ändring nu utan behåller målen på 3 pulspass per vecka och 10 000 steg per dag, 7 dagar i veckan. Tre pass känns ganska lagom och stegen når jag visserligen inte så ofta under helgerna, men jag behöver målet som sporre för att överhuvudtaget komma utanför dörren och dessutom känns det runt och bra.

Kostmässigt handlar det förresten fortfarande om att skippa potatis, pasta, ris, gryn och bröd. På den kosten förväntas jag visst tappa ett halvt kilo (eller något mer) per vecka, vilket jag visualiserar som en tydlig, sluttande linje som borde bli lätt att stämma av resultatet mot, tycker jag. 13 kilo på 26 veckor… det låter tufft med tanke på (den obefintliga) utvecklingen de senaste 15 veckorna. Och det lär inte gå fortare närmare normalvikten heller.

Nu ska jag tydligen också börja äta 4 mål riktig mat varje dag, d.v.s inte byta ut några av målen mot måltidsersättning. Fortfarande krävs regelbundenhet, förstås. Jag hade trott att jag skulle fortsätta med 2+2 under resten av det första året, men det var tydligen fel. Som om jag inte hade nog svårt att hitta på mat och handla tillräckligt mycket och ofta redan nu. Vissa dagar har jag egentligen redan levt så, fast det då var mot reglerna – när jag lagade som mest mat kändes det mest naturligt så. Jag tror att det kommer att gå bra.

Förutom fysisk aktivitet och kosthållning är mina personliga mål att gå och lägga mig i tid om kvällarna och att varje arbetsdag gå de 80 trappstegen minst två gånger. Uppåt, alltså. Det känns som om det här är första gången de två sista förbättringarna faktiskt blev vettiga. Och så sade vi nog något om att jag på helgerna skulle gå de tre våningarna hemma, men det hade jag lämpligt nog glömt bort när jag skrev in målen i boken.

Konkreta resultat och mätvärden är det säkert någon som är nyfiken på…

Vikt och steg har jag förstås redan knappat in på respektive resultatsida. Blodtrycket låg idag på 120/86, vilket är helt normalt. Midjemåttet hade minskat med ytterligare 5 cm sedan den förra mätningen (28/4), vilket ger totalt 24 cm. Lustigt nog är det (eller så verkar det i alla fall) det nyaste fettet som sitter hårdast. Vikten är i praktiken oförändrad sedan sist, men andelen fett har minskat. Jag ligger förstås fortfarande inom fetma-intervallet, men med tanke på hur bra det gått med träningen på sistone ser jag positivt på framtiden. Trenden på stegfronten är också positiv, så det finns gott hopp.

Tur att mina nya mål gäller fr.o.m nästa vecka, för nu är det nästan midnatt.

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Vive la France

Jag har återvänt efter 19 dagar i Finistère, Bretagne, Frankrike. Den som är nyfiken på detaljer kollar förstås på kartan som visar Lesconil, Finistère, Bretagne – cirkus 1-1,5 km väster om Lesconil kan man se en rondell, med en väg som går ned till stranden – vi bodde 200 meter öster om den rondellen. Som kuriosa kan jag berätta att det är 150 steg runt rondellen om man håller ytterspår (innerspår, 130). Jag har också sprungit(!) ett varv runt mittcirkeln.

Våra 17 hela dagar i huset gick fort – tid plägar ju göra det när det händer roliga saker. Och nog hade vi kunnat stanna längre, men för egen del kändes det lagom att åka hem – inte minst för att jag fått ett samtal (på min hopplösa mobiltelefon – timmen innan de ringde var den första på över en vecka då min telefon gick att prata i utan headset, vilket jag förstås inte hade med mig, så ni förstår att det var nästan lite av ett mirakel) om att min beställda bäddsoffa kunde levereras idag. Den gick förresten knappt in genom dörren till gästrummet, men står nu på plats – när jag hinner ska jag klä av den emballaget. Jag begriper inte att jag hela tiden har så mycket annat att göra.

Vi avreste från Arlanda med flyg tidigt på morgonen den 22/6, landade i Bordeaux och hyrbilade sedan upp till vår destination dryga 60 mil norrut längs med kusten. Atlantkusten, måste det väl vara. En lång och tråkig resa, men vi hade uppenbarligen fått en bra vägbeskrivning för vi hittade huset nästan direkt och blev varmt välkomnade av Alain och (gissar vi) hans hustru.

Alain demonstrerade mycket uttrycksfullt på franska (som vi knappt alls talar – det är förunderligt hur mycket man ändå kan kommunicera trots bristen på gemensamt språk) de olika faciliteter huset kunde erbjuda. Värt att nämna är biljardbordet, som i vardagslag doldes under en stor träskiva och agerade matsalsbord. Där blev det många matcher spelade och jag vet inte riktigt om det var jag eller min bror som till slut korades till mästare – han blev inte så pigg på att möta mig efter att ha blivit besegrad två gånger i rad, nämligen. Segrarna både förvånade och gladde mig – jag var rund under fötterna och hade inte väntat mig att vinna överhuvudtaget, men kloten rullade min väg.

Huset var mycket trevligt – ett vackert stenhus (i samma stil som de flesta andra hus i trakten) med rejäla träbalkar i taket och en lummig och väldigt privat trädgård med rejäla rabatter fyllda av hortensia (nationalväxt att döma av den allmänna förekomsten och det ymniga prunkandet), rosenbuskar och några andra blomster jag inte kan namnet på.

Rent allmänt upplevde jag Bretagne, eller jag kanske ska prata om Finistère eftersom det var där vi var, som just lummigt. Antar att det kan finnas ett samband med att departementet på tre sidor är omgivet av hav och det därmed följande omväxlande väder vi fick uppleva – i stort sett växlande molnighet och temperaturer på 17-23ºC (rena gissningar från min sida, men det växlade mellan för svalt till behagligt varmt). Den första tiden bjöd i princip enbart på strålande sol från klarblå himmel, med enstaka små dunvita molntussar, medan den sista veckan bjöd på varannandags- eller till och med halvdagsväder. Mycket grå himmel och lätt regn, med enstaka solskurar, så det gällde att passa på. Jag ägnade en del tid åt att sitta ute och läsa, även om och när det var molnigt, men så fick jag hyfsad färg också – gäller dock att bättra på/underhålla den här på hemmaplan, vilket blir betydligt svårare.

Under de 17 hela dagarna vi var på plats tog vi det väldigt lugnt, solade, handlade och lagade mat, promenerade och gjorde några utflykter till relativt närliggande mål. Klippvandring vid Pointe du Raz, shopping i Pont l’Abbé. Några luncher och middagar i Lesconil respektive Le Guilvinec – ibland per bil, ibland till fots. De flesta kvällar åt vi dock hemlagad mat och en kväll köpte vi till och med langoustines (som borde vara havskräftor) och kokade själva. Det blev riktigt, riktigt gott och (vilket vi senare kunde konstatera) definitivt godare än vad grannskapets restauranger hade att erbjuda. Man verkar liksom inte krydda sina skaldjur utan äta dem mer… naturella, vilket jag inte tycker är så värst gott. Det gällde dessvärre även krabban, som i min mun smakade rentav äckligt – en klar besvikelse för mig som verkligen gillar den färska kokta krabba man köper här hemma.

På skaldjursfronten provade vi (d.v.s jag och Reseleiter – övriga var inte särskilt intresserade av skaldjur) även ostron, vilket inte var smakade särskilt gott eller särskilt äckligt heller – helt okej, men kanske inget jag kommer att beställa regelmässigt. Musslorna, däremot, var himmelska! Moules Marinière, alltså. Jag har för ambition att i närtid besöka Akkurat och jämföra, nu när jag smakat ”the real thing” – någon som vill följa med mig och mumsa musslor?

Hm. Det här skrivandet blev jobbigt och jag är för trött så det får räcka med några korta hållpunkter. Bilder finns några få i mobilen och många hos mina reskamrater, så eventuellt kompletterar jag med sådana senare.

Det jag fick med mig hem var några porslinspjäser (fajans/faïence) och ringar med keltiska mönster – inte första gången. Det finns ju rätt mycket keltiskt i Finistère och det som är keltiskt tilltalar mig av någon anledning. Köpte även bretonska kakor (till kollegorna) i en tjusigt keltdekorerad burk (till mig).

Resans största drama var förmodligen då Reiseleiter låste in bilnyckeln i bilen efter att ha lastat in resväskorna i bagaget inför hemfärden – som om han inte var nog uppstressad redan innan. Expertis tillkallades, men framgången uteblev och vi i den andra bilen fick till slut åka iväg på egen hand medan han och hans familj (vars pass och andra väsentligheter också låg inlåsta i bilen) måste stanna. Till slut tvingades Reiseleiter knacka in en ruta och så kom även de iväg, bara en timme senare. Eftersom planeringen för dagen varit luftig gick det ändå bra att hinna till Bordeaux i tid. Det är klart att rutan kostade en slant (EUR 150), men alternativet hade garanterat varit dyrare.

Resans största frustration var definitivt språket. Jag kan ju inte franska och de flesta vi träffade kunde ingen eller mycket lite engelska. De flesta var dock väldigt trevliga och hjälpsamma, ska sägas. Semesterlivet hade varit mycket enklare om jag åtminstone kunnat några nyckelord och enklare fraser – som det var nu blev jag bara irriterad för att det var så svårt för mig att kommunicera. Jag kan säga ”röd” och ”sol” och ”ost” och ”pastis” och ”tack” och ”goddag” och inte så värst mycket mer. Jag gick ständigt omkring och funderade på hur man skulle kunna uttrycka sig för att få fram det man menade, men det gjorde inte mycket nytta. Blir det ännu en resa till Frankrike ska jag banne mig gå på språkkurs innan! Lustigt nog förstod jag vid några tillfällen mer av vad som sades än 17-åringen som faktiskt läser franska.

Och så slutligen: efter vad jag kan se på min egen våg här hemma har jag inte gått upp ett endaste litet hekto medan vi varit i Frankrike. Trots att jag druckit alkohol (främst vin, ibland även pastis) alla dagar utom en – dock inte förrän i anslutning till middagen. I övrigt har jag varit ganska duktig, enligt min mening. Några gånger har jag ätit mer protein och mindre grönsaker än jag borde, men det räknar jag inte riktigt som fusk. Äkta fusk är sådant som att jag provsmakade några bretonska ölsorter (i och för sig bara en klunk av vardera sort), drack en flaska bretonsk cider (god äppelsaft med bubblor i), åt en dessert på tre små ostbitar och stal mig till ett par chokladbitar (mörk choklad). Och så åt jag en hemlagad maträtt innehållandes både brie och creme fraiche. Vi har dock promenerat mer än väntat – längs vägarna, längs stranden och ibland även i sanden. Det torde väl vara det som kompenserat mina försyndelser, men nu gäller det att återgå till programmet. Och träna.

Etikettmoln