Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘semester’

Post-kurs-blues

Tomhet, ditt namn är post-kurs-blues.

Eller… jag vet inte vad jag känner egentligen, mer än en helt fantastisk trötthet. Det tar väl ett tag att förstå vad som hänt, tänker jag mig. Just nu känner jag mig mestadels förvirrad. Och, som sagt, trött. Veckan har varit intellektuellt tung.

Rent konkret vad som hänt är att jag idag skrivit tentamen för den första av de mattekurser jag sökte och tackade ja till: Baskurs i matematik, 5.0 hp.

Det hela gick av stapeln i Uppsala och eftersom jag var tvungen att infinna mig vid tentamenslokalen senast kl. 08:00 och jag inte vågar lita på att pendeltågen går som de ska (eller för den delen att jag själv ska orka dra mig ut och resa så långt före gryningen), fann jag det säkrast att göra resandet kvällen innan och därför kom det sig så att jag och sambon tillbringade natten på hotell i Uppsala.

Jag kom iväg från jobbet lite sent och därav blev avfärd mot Uppsala såväl som middag också senare än planerat, men jag kom ändå i säng i ganska hyfsad tid. Lampan släcktes strax före kl. 23. Sömnen blev ganska bra, trots främmande säng och brist på öppet fönster, men jag vaknade onödigt tidigt och noterade att jag inte var helt avslappnad – tankarna snurrade kring den kommande tentan. Nåja, alarmet var ändå satt på tidig tid för att jag skulle hinna hänga på låset i frukostmatsalen och sedan promenera en dryg kilometer och det är alltid skönt med marginaler så jag steg upp och inledde min [inte precis] Golgata-vandring.

Frukosten lämnade visst övrigt att önska (de varma kötträtterna var t ex alls icke varma), men jag hade ändå inte någon större aptit så det funkade. Dels var jag trött och dels var jag spänd inför tentan – ungefär som när jag ska resa. Jag blir tyst, inbunden och obenägen att ta in någon information från omgivningen. Eller vara social. Jag är fokuserad på att klara av den kommande pärsen och inte tappa kontrollen över situationen. Knappast något särskilt roligt sällskap.

Nåväl, jag packade ihop och traskade iväg. Det var kallt. Min upplevelse är att det alltid är kallare i Uppsala än i Stockholm, trots att Uppsala inte ligger särskilt mycket längre norrut. Det kan säkert bero på att mina morgnar är tidigare där.

Det dröjde dock inte länge innan jag gått mig varm och väl framme vid lokalen hann jag inte mer än lägga ut en bild på Instagram innan jag insåg att det var hög tid att stänga av och låsa in mobiltelefonen i ett förvaringsskåp (det måste man göra, tydligen) och så köa för att efter id-kontroll komma in i salen där vi skulle skriva provet. Jag fick syn, och hälsade, på snubben som är den enda av mina medstudenter jag över huvudtaget pratat med, och vi pratade bort några minuter innan alla andra kommit in i lokalen och själva tentaskrivandet tog vid.

Jag löste uppgifter så det stod härliga till. Totalt fokuserad, och förmodligen helt stillasittande och spänd. Det brusade högt i öronen när blodet började flöda igen då jag reste mig upp för att hämta fler pappersark. Jag blev nästan rädd att jag skulle svimma eller något i den stilen. En nackmassage skulle sitta rätt bra nu.

De första 8 uppgifterna var enpoängare, där man bara behövde redovisa svaret. Inga problem med någon av dem, kändes det som – fast när jag framåt slutet dubbelkollade mina svar var det mer än ett jag ändrade på… frågan är väl om det blev mer eller mindre rätt av det. Oh well. De 10 uppgifterna därefter var blandade och exponerade utmärkt väl hålen i mina matematiska kunskaper. Jag tycker verkligen inte om uppgifter som jag inte klarar av att lösa, har jag insett.

Nästa kurs – då ska jag banne mig se till att studera ordentligt! Här gjorde jag ganska mycket mindre än jag borde har gjort för att vara nöjd. Räknade ihop timmarna jag lagt ned och kom fram till cirka hälften av den nominella tiden.

När jag tagit mig igenom alla uppgifter var känslan att ”det här kommer inte att gå alls”, men när jag gick tillbaka till uppgifterna jag hoppat över visade det sig att jag visst visste hur några skulle lösas. Allt som allt kan jag inte avgöra hur det gick, men jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om jag inte fick godkänt.

Färdigtentad för den här gången. Jag skulle bli förvånad om jag inte fick godkänt.

Efteråt traskade jag in till stan för att luncha med sambon och därefter åka hem till Stockholm igen. Tips till publiken: prova Bastard Burgers när ni får chansen, de är riktigt, riktigt bra! Finns för närvarande i Luleå, Umeå, Gävle och Uppsala.

Dagens lunchburgare: Los Angeles. Nästan overkligt god! #Bastard

På pendeltåget slumrade jag till och efter det har jag inte gjort många knop alls, men det är nog rätt okej att vara trött och bejaka det. Läskigt är det dock med den där förvirringen som uppstår när en kurs tagit slut. För vad ska jag göra med mitt liv nu, liksom? I praktiken är det nog inget problem eftersom nästa kurs, Algebra I, 5.0 hp drar igång redan nästa vecka – ingen rast, ingen ro! :D

Och på jobbet har jag passerat en viktig milstolpe – äntligen har jag fått jobba med Angular[2]-delarna på riktigt! Jag och en kvinnlig kollega har tillsammans utvecklat en helt ny funktion, med hjälp av instruktioner och assistans från mer erfarna kollegor. Det har varit så fantastiskt roligt att få komma till skott och lära sig helt nya saker. Och eftersom vi i teamet har tagit nya tag den här sprinten, och till och med har ambitioner i form av sprintmål, blev det också lite positiv stress i det hela. Personligen hade jag svårt att slita mig från kodandet och gå hem i tid, fast jag både tänkt och behövde plugga matte. Som tur är kan jag nu, med facit i hand, säga att jag inte hade gjort bättre ifrån mig på tentan om jag läst mer under veckan – jag hade inte tänkt läsa de saker jag o-lyckades lösa. Förmodligen kommer jag dock att göra det nu, för det stör mig att inte kunna.

Så: mattekursen klar och Angular-utveckling påbörjad. Check och check!

Så, vad annat kan tänkas ha hänt sedan april?

Under sommaren lärde jag mig att det är roligt att gå på föreläsning: jag var på mina tre första någonsin, då för mattekursen, under den sista semesterveckan. Jag upptäckte att jag gillar att gå på föreläsningar. Inte bara för själva grejen (att göra något man tidigare bara sett på tv/film!) utan för att jag tar in informationen bra så. Att läsa helt på egen hand som jag gjort efter den första kursveckan är mycket svårare, och kräver en helt annan disciplin. Det är lätt att prokrastinera.

Vi hade katterna här i hela tre veckor, medan deras ordinarie tjänstefolk var ute och reste. Det var som vanligt mysigt med pälsbärande sällskap. Det livar upp samtidigt som det också stundtals blir krävande. Somliga vill ha uppmärksamhet och mental stimulans medan andra oftast nöjer sig med tämligen kravlös närhet.

Wille, sötnosen och kelgrisen. #kattvakt Och när Lyra ligger hos mig, i min soffa, går det till och med att ta porträttfoton på henne! :) #kattvakt

Kattvaktandet blev möjligt tack vare att vi planerat in vår semester i augusti för att vi hade tänkt åka till USA och kolla in solförmörkelsen, vilket dock inte blev av utan vi tog en vecka på en grekisk ö, Thassos, i stället. Inte alls samma sak, men det blev en skön och kravlös vecka med samma gäng. Sådana behövs. När vi kom hem ville jag bara ge mig ut och resa igen direkt – det blir ofta så.

Solförmörkelse och semester - fast på olika håll. #eclipse #cocktail #ac #semestär Så här ser mina närmaste timmar ut, dvs det blir läsning vid poolen. Knappt 70 sidor in i boken vill jag bara läsa vidare - bra jobbat, @kristinahaard! :) Det känns rätt skönt att själv befinna sig långt från svenska troll och diverse otäckt småskräp! #Kl

Solförmörkelse via Internet och läsning av skönlitteratur vid pool. Avkoppling! Jaja, det hände mer än så, men jag har ingen lust att skriva mer nu. Full stop.

Semesterslut

Du kan välja att se det som att semestern slutar eller att arbetet börjar igen.

Själv önskar jag att jag kunde se den här övergången som enbart positiv, men så här i arla morgonstunden känns det bara… onödigt. Varför kan jag inte bara få fortsätta vara ledig och ha tid att ägna åt välmående, kultur och studier? Tid att sätta några av alla dessa planer i verket, att verkligen komma ikapp och till rätta med allt det där som ligger uppköat i min stackars hjärna. Tänk att få bli klar med saker, och känna att horisonten är öppen och att JAG HAR TID!

(nu är det bara den sista labben kvar innan jag är helt klar med kursen!)

Blygsam framgång, men 75% kursklar

Det går framåt, om än inte med några stormsteg precis. Av någon anledning går det nämligen åt mycket semestertid för att göra ingenting. Eller prokrastinera, om man så vill. Jag har sett en mängd tv-serieavsnitt och läst en pappersbok (antologin På denna grund) samt påbörjat en av dem jag fick med mig hem från förra årets Swecon, ConFuse 2015 – den känns oväntat lovande så här långt! Jag lär väl återkomma med någon reflektion när jag läst färdigt, tänker jag.

Sedan har jag också tränat nästan varje dag. Ingen avancerat, men ändå. Jag letade reda på ett sådant där sjuminutersprogram (med övningar för hela kroppen) som inte kräver någon direkt utrustning och därmed kan köras ungefär var som helst. Och när som helst. Vi kan ju säga som så att det krävs mycket lite ansträngning för att jag ska flåsa lungorna ur mig, och jag klarar inte av att göra alla övningarna fullt ut, men jag anpassar och försöker och gör så gott jag kan. Och det gör skillnad. Ryggen mår t.ex. i vissa avseenden mycket bättre. Återstår att se hur det går att passa in programmet i vardagen. Men senare…

Prokrastineringen till trots har jag i alla fall lyckats färdigställa och lämna in alla uppgifter rörande tredje delen av höstens kurs och sålunda återstår den sista fjärdedelen. Den borde jag absolut fixa på de två veckor som återstår av min semester. Eventuellt tar jag med datorn upp till norr och försöker bli klar där.

Förra veckan jobbade jag och det var inte roligt. Påminn mig gärna framöver om att inte offra mig och jobba för att någon måste göra det. Det var en mycket dålig idé att försöka vrida tillbaka hjärnan till jobb mitt i avslappnad semester.

Ja, det var väl det, det. Härmed återgår jag till tystnaden och börjar då med att kolla hur Windows 10-installationen på min gamla fönsterkärra fortskrider…

Semesteruppföljning

Årets semester går mot sitt slut och det kan vara på sin plats att summera lite – om inte annat så att jag själv när jag undrar någon gång i framtiden kan gå tillbaka hit och läsa lite om vad som hände. Eller inte. Jag dokumenterar några milstolpar.

Luleås norra hamn. I bakgrunden vårt hem för några dagar, Clarion Sense.

Det man främst kan säga är väl att det har varit en fruktansvärt varm semester. Jag gillar ju verkligen inte värme, vilket alla som känner mig nog redan vet, men jag måste säga att det var en välsignelse att ligga ute på vägarna en stor del av den inledande semestern. Vi hade nämligen bil med alldeles utmärkt kylanläggning.

Den första semesterveckan tog vi det lugnt och planerade resten av semestern, firade Hannas födelsedag och tog tåget till Gävle. Väl där umgicks vi också med trevliga människor (Ninja Ister med nära/kära) och åt god mat, bodde på hotell. Dagen efter plockade vi upp en hyrbil för att i godan ro färdas norrut i landet.

Färden tog oss via städer som Sundsvall, Östersund, Skellefteå och Umeå, till Luleå och Kolari, där vi i de båda sistnämnda fallen stannade tre nätter innan det, framåt månadsskiftet, var dags att vända näsan söderut och ta flyget hem. Det är så himla skönt att slippa köra både bort och hem, fantastiskt att man (om än inte hos alla firmor) kan hyra bil i en stad och återlämna den i en annan. När jag är på väg hem då vill jag bara hem. Snabbt. Då finns ingen ro att njuta av själva resan.

I Sundsvall (vänstra bilden) och Skellefteå (högra bilden) besökte vi Espresso House, som nyligen öppnat kaffebarer i båda städerna. Rymliga och trevliga lokaler i båda fallen, även om jag måste erkänna att jag gillade Skellefteå mest. Himla roligt att de söker sig norrut! De verkar också vara på gång i Östersund (mittenbilden).

Då ska vi testa #EspressoHouse i #Sundsvall! :-) Jag anar minst ännu ett besök i #Östersund i min framtid. #EspressoHouse Dricker morgonkaffe (med @basic70) på #EspressoHouse i #Skellefteå - stooor lokal vid gågata mitt i shoppingdistriktet, nära det som ser ut att kunna heta Stortorget/Stora torget. Inte nog med det här rymliga  gatuplanet - det är lika stort en trappa upp.

I Luleå träffade vi mor och bror och tillbringade en del tid på brorsans sommarställe (som förr i världen tillhörde hela familjen). Han hade detta år byggt ett stort trädäck framför huset, så det kändes lite som att befinna sig på en dansbana. Fint var det!

Vädret var soligt och väldigt varmt ända tills vi passerade polcirkeln. Där blev det mulet och började snart droppa så smått från himlen. Under de dagar vi var i Kolari blev det svalare – för varje natt fick jag lägga på mig fler täcken för att inte frysa. Det var väldigt, väldigt skönt att slippa värme och att känna sig överhettad hela tiden! Att det sedan i Kolari hör till att man bastar varje dag är en annan sak.

Dopp-i-koppi med nyupptagen mandelpotatis och lök från gårdens egen odling samt gravad lax. Mumma! #Kolari

Medan vi var i Kolari passade sambon på att fylla år och hans lilla mamma tog detta som anledning att bjuda hem grannarna/släkten på fika, vilket medförde att vi måste frossa i färskpotatis och jordbuggar (sic!) då gäster medförde egenhändigt odlade och skördade produkter som present. Dopp i kopp med gravad lax till middag, och jordbuggstårta (utan botten/fyllning) till efter frukosten-dessert. Mumsigt värre!

Sambon har tydligen smittat mig – jag kan inte längre skriva ”jordgubbe” obehindrat!

Enklast möjliga jordgubbstårta. Tillsätt vispad grädde. :) #Kolari

Väl tillbaka i Luleå var det varmt som tusan igen, men det kom en rejäl regnskur medan vi satt på kinakrogens uteservering med min bror. Gissar på att han blev blöt på vägen hem, för vi hann precis fram till hotellets hörn innan det började om – han skulle handla och har ytterligare några kvarter att gå för att komma hem till sig.

Första vändan den här semestern bodde vi på det nya hotellet Clarion Sense, som jag faktiskt inte alls trivdes särskilt bra på. Det är ju Clarion-stil (som jag gillar) och rummet var stort och fint, men jag kände mig på något sätt instängd då fönstren inte gick att öppna och vad som var lämplig temperatur i rummet bestämdes av någon annan – vi hittade i alla fall inget reglage för att justera värmen/kylan. Fast värst av allt var dock den parfymerade lobbyn som fick det att smaka tvål i munnen på mig varje gång jag passerade. Jag vet att jag är doftkänsligare än de flesta, men det där var något i hästväg. Tackar gudarna för att jag inte är allergisk så att jag blir sjuk, utan bara känner obehag! Hotellet lockade i ärlighetens namn inte mig till återbesök.

Skönt var det då att på hemvägen återse Stadshotellet, där vi bott vid nästan alla tidigare besök. Det har lite gammaldags charm, man kan öppna fönstren och vi hade unnat oss ett lite finare rum, som visade sig vara precis detsamma som vi bodde i för något år sedan. Trevligt återseende! Och det blir nog fler gånger.

Hemma i Stockholm var det ursprungligen tänkt att vi skulle besöka Kolmården tillsammans med systerns familj, men de blev mätta på upplevelser och ville inte åka någon mer stans under årets semester. Och det var nog lika bra med tanke på att det fortfarande var väldigt varmt och att det enligt sociala medier var trångt, plus att jag själv tyckte att det var jätteskönt att inte behöva stressa iväg direkt igen.

Här på slutet har vi mest skrotat omkring och försökt överleva värmen, träffat några vänner och bekanta. Varit ute på stan, fikat, handlat kläder och besökt IKEA. Och så har jag beställt soffor av precis den modell vi fastnade för i maj (när vi provade och valde balkongmöbler), i en av de två tänkbara färgerna. Till min stora förvåning blir det leverans redan efter 4 veckor – jag trodde att 6-8 veckor var mer normalt.

Nu känner jag hur jobbet börjar krypa närmare, så här på den sista semesterdagen. På måndag jobbar jag igen, vilket känns konstigt att föreställa sig. Jag tänker på allt jag inte ”hunnit” göra på semestern, och allt jag behöver ta mig an när vardagen åter är här. Inte minst det här med mina jobbrelaterade planer för framtiden – jag har inte kollat vare sig telefon eller mail för att jag velat hålla det ifrån mig så länge som möjligt. Det har varit skönt att bara inte tänka på det, men snart kan jag inte blunda längre. Hur tänkte jag när jag tyckte att det vore roligt att prova på något nytt? Det är ju bara jobbigt att ändra på saker, känner jag nu. Nåja, det kommer att ordna sig på ena eller andra sättet. Säkert. Det hoppas jag i alla fall. Det brukar göra det.

Unfuckar några ytor

Veckans utmaning, från Unfuck Your Habitat, är att städa ytor. En yta per dag.

This week, we’re going to be clearing off one surface a day. Each day, pick a counter, table, shelf, or other surface that tends to accumulate stuff and clear it off. You can do a different surface each day, or focus on really dealing with one or two.

Find those flat surfaces where crap accumulates and reset them to clean.

Hittills under veckan har jag inte åstadkommit något alls på den här fronten, men jag har i alla fall tittat mig omkring lite och funderat över hur många ytor vi har i det här hemmet. Särskilt sådana ytor där det samlas skräp – å andra sidan funkar nog nästan alla plana ytor som skräpsamlare. Det blir rätt många när man summerar.

Och lite konstigt är det att det finns så många ytor som åtminstone jag aldrig ens tänker på. De bara finns där, och bär sitt skräp som om inget annat vore tänkbart. Det är lite därför UfYH är bra – inläggen får en att tänka på saker man inte brukar tänka på, och se saker ur ett något förskjutet perspektiv. Man tar liksom på sig en unfucking-hatt när man läser, om ni förstår hur jag menar. Eller, jag gör i alla fall så.

Nu, när sambon är ute och leker på eget håll, har jag roat mig med att rensa några av dessa ytor. De utvalda finns i badrummet och blev i slutänden fönsterbrädan (inkl. själva fönstret med karmar etc), badrumsskåpet ovanför handfatet och så handfatet som sådant – eftersom jag ändå var där och röjde och rengjorde. Plus handdukstorken och toapappershållaren och andra småsaker i samma område.

Den här omgången tog någon dryg timme – jag stängde av 20/10-mätaren efter en cykel, då den båda gångerna (efter 20 resp 10 minuter) börja låta när händerna var alldeles blöta och därmed olämpliga att peta på mobilen med. Och jag skulle ju ändå bara hålla på en liten stund till, avsluta det jag hade påbörjat. Och så lite till. Allt som nu återstår är att välja höjd på hyllplanen och ställa in sakerna i skåpet. Där tänkte jag dock vänta tills sambon kan vara behjälplig – en del av de sakerna är ju hans.

Hur som helst känner jag mig rätt nöjd, och rentav lite peppad att fortsätta med fler ytor – exempelvis nästa badrumsskåp, som naturligtvis också innehåller en massa skräp som har blivit för gammalt eller helt enkelt bara inte används. Någonsin.

Uppgifter jag vill utföra är sådana som ger ett synligt resultat, så att jag sedan om och om igen kan få syn på det och känna mig bra länge därefter. Alla anledningar att få ordning på hemmet är bra, även om jag definitivt föredrar de positiva framför dem som bara känns tvingande. Det är roligare att städa för att få känna sig nöjd än med kniven mot strupen för att man t.ex. väntar besök av någon med kritiska ögon.

Städning som någon sorts ångestdämpning låter i mina öron knepigt, men jag tror att det är bra – i måttliga mängder. Risken att det [för min del] ska gå till överdrift och slå över i något osunt betraktar jag som mikroskopisk. Ni som känner mig vet att städning inte varit något jag väldigt gärna ägnat mig åt. Det gäller fortfarande.

Semestrerar snart

Det är vad jag gör – nästa vecka och några veckor framåt, närmare bestämt. För man kan väl knappast säga att man semestrerar innan den sista arbetsveckan är riktigt slut, och det är ju bara fredag idag. Veckor börjar ju, i det här landet, som bekant med måndag och slutar med söndag. Så rent tekniskt börjar årets semester först när helgen passerat. Då, jäklar, ska jag semestrera! Eller något åt det hållet.

I sedvanlig ordning har dagarna gått försvinnande fort och jag har inte riktigt hunnit med att tänka på den stundande semestern och vad en sådan kan tänkas erbjuda, så inget är direkt planerat. Jag tror dock att familjen på varsitt håll har vissa aningar om vartåt det kommer att barka, men det är absolut inget som är bestämt ännu.

Antar att det är planering vi, utöver att frossa i allmän ledighet, kommer att ägna oss åt nästa vecka. Skissa fram ett grovt scenario och sätta upp några hållpunkter att väva vidare på och improvisera utifrån. Undrar om det är många fler som gör på det viset eller om de flesta är så där superstrukturerade och har planerat semestern in i minsta detalj, kanske redan året innan? Många verkar i alla fall ha en tydlig plan.

Här satt jag och drömde mig bort en stund, och funderade på vad sjutton vi gjorde under förra årets semester. Jag har inget minne alls av detta, men på bloggen finns det ett foto från Gammelstad såväl som ett foto från Oslo – vilket åtminstone säger något. Jag vet att jag kan få reda på mer genom att titta på vad jag har för foton i Lightroom från den perioden, men då måste jag flytta datorn för att ansluta den till fotodisken och det är inte tillräckligt viktigt för att jag ska vilja göra mig besväret nu. Sommarsemestern var kort i alla fall, eftersom vi hade Lanzarote i november att spara semesterdagar till – även om det gick åt färre dagar än jag planerat för.

Med tanke på hur dåligt minne jag har vore det smart att blogga oftare och kanske kan jag göra just det under de kommande veckorna, men jag ska inte lova något för i så fall blir det ett måste och då blir det jobbigt och kanske inget av alls. Utöver de kommande semesterveckorna, då det bör bli utrymme för annat än i vardagen, vill jag flagga för att det kan komma att inträffa förändringar i höst. Alltså, förändringar av något slag blir det, men frågan är om de blir av det mindre eller lite större slaget. Det är en detalj som gnagar lite, dock – får se om jag kan få rätsida på den snart. Jaja, den som… slår på tv:n får se. Ja, jag vet: den som lever, men nu blir det tv.

Non-daily shoot 2012 v29

Veckans uppgift: smaskigt matfoto.

Show us some food you eat today, using DOF, perspective, or other tricks you’ve learned so far to make everyone hungry!

Den här veckan har ironiskt nog varit den sämsta under semestern vad gäller just matfoto. Vi har varit mer på resande fot än vi ätit fantastiska måltider, så det fanns inte alltför många bilder att välja på. I och med att vi rest så mycket har jag heller inte använt systemkameran särskilt ofta, vilket i sin tur innebär att bilden jag valt för denna uppgift faktiskt är tagen med mobilkameran. Det vi ser på bilden är en kula kastanjeglass, tillverkad såväl som inhandlad på Kakboden i Höganäs. God glass!

Den främsta anledningen till att jag valde den här bilden är ljuset. Jag verkar vara inne i en ljusfixering. Kan inte sätta fingret på vad det är jag fastnar för, men jag får ungefär samma kärlekskänsla för ljuset i de tre senaste veckornas projektbilder.

Ice cream

Jag har ägnat en del av kvällen åt att importera mina foton från resan till den vanliga Lightroom-databasen och därefter synka alla keywords. Detta gick bra, men sedan upptäckte jag att Lightroom inte fattar att de importerade bilderna är desamma som bilderna på kamerans minneskort. När jag importerar nyare bilder visar den även de äldre bilderna (som importerats via den temporära Lightroom-databasen) som nya, så det gäller att se upp för att inte få dubletter. Nåja, detta är ett övergående problem och kan dessutom enkelt lösas genom att helt enkelt tömma minneskortet.

Värre är det med publiceringen till Flickr. Publicering av nya bilder funkar bra, men det går inte att ompublicera några tidigare publicerade bilder. Felmeddelande:

Can’t update this collection.

An internal error has occurred: Error Domain=NSXMLParserErrorDomain Code=4 ”Line 1: Document is empty ” UserInfo=0x123456789 {NSLocalizedDescription=Line 1: Document is empty
}

Workaround i mitt fall (d.v.s när det bara handlar om att jag glömt fylla i metadata på min nyss uppladdade bild) är att helt enkelt ta bort bilden och publicera den på nytt. Ingen skada skedd här då den ju varken länkats eller fått kommentarer att bevara. I andra mer normala fall vete katten hur man ska göra. Vad jag förstår efter googling är det relaterat till en förändring i Flickr:s autentisering. Det påstods i någon tråd att problemet bara uppstod i LR 4.1 RC-versioner och skulle vara fixat i den riktiga 4.1, men så blev uppenbarligen inte fallet – jag kör ju den riktiga 4.1 och drabbas ändå av problemet. Frågan är om det kommer att lösas eller om det bara är att kapitulera, skapa en ny Flickr-publiceringstjänst för nya bilder (vilket enligt uppgift är vad som krävs för att även ompubliceringen ska funka) och hoppas att man klarar sig utan att publicera om de gamla bilderna. Det känns inte precis som en klockren lösning.

I övrigt är det skönt att vara hemma igen. Och sova i sin egen säng. Nu gäller att få gjort några av de saker som behöver göras här hemma. Sådant som inte blir gjort i vardagen. Och så ska jag se till att komma iväg på någon liten utflykt också. Det är ju bara en vecka kvar att spela på innan det är dags att återvända till vardagen och det där som kallas avlönat arbete. Återstår att se om det blir på egen hand eller om jag får sällskap av något slag. Ska jag vara ärlig blir jag ofta besviken när jag gör mig beroende av andra. T.ex räknar med att något vi pratat om kommer att bli av och därför någonstans väntar in någon som aldrig kommer. Lite så blev det med några av dem jag trott och hoppats att vi skulle kunna träffa under vår rundresa på landets västra kant. Några fick vi träffa medan andra bara försvann ut i tystnaden. Jag vet inte om det är bättre att sluta fråga, sluta hoppas eller bara sluta bry sig.

Först på veckans att göra-lista: skaffa material för att virka ett Kindle-fodral!

Non-daily shoot 2012 v28

Veckans uppgift: stor bländare – skärpedjup och bokeh.

Break out a bigger camera if you can and use a wide aperture to work with DOF and bokeh!

Ja, någon större kamera än min 5D Mark II har jag inte, så det var naturligtvis den som fick stå till tjänst. Jag tar fler bilder med mobilkameran, men dock inte bättre.

Under veckan tog jag faktiskt någon handfull bilder just med den här uppgiften i åtanke, men det var ingen av dem som blev riktigt bra – jag tog mig inte den tid som skulle ha krävts. Den bild jag till slut valde hade förutom ett skönt ljusinfall (jag har visst snöat in på det helt och hållet) också ett tydligt skärpedjup samt, om man tittar riktigt noga på bakgrunden, några små ynkliga bokeh-prickar i paraplystället.

Depth of field

Semestern förlöper fortfarande utmärkt. Vi har lämnat Bohuslän bakom oss och sovit ett par nätter i Göteborg samt lika många här i Skåne. Denna natt vilar vi i Lund, som jag upplever som lika mysig som förra gången vi var här. Det är ett snäpp roligare att komma hit för andra andra gången då vi nu kan orientera oss ganska obehindrat i själva stadskärnan. Hotellet är sig likt och man kan bara trivas.

Planerna framledes är att stanna här ytterligare en natt och därefter så sakteliga jobba oss hemöver. Vi har inte bestämt exakt när och hur och vilka vägar vi ska färdas, men om inte förr så tänkte vi se till att vara hemma senast på lördag då det vankas roligheter. Tills dess puttrar vi på i lagom semestertempo och mår gott.

Jag kikade lite på denna veckas fotouppgift (”Show us some food you eat today, using DOF, perspective, or other tricks you’ve learned so far to make everyone hungry!”) och blev full i skratt eftersom just matfoto varit så vanligt förekommande under denna semesterresa och jag tror knappast att det kommer att ändra sig. Det låter som en match made in heaven men det kan förstås ändå skita sig. Vi får se!

Detta inlägg blev för övrigt försenat p.g.a. dels allmän dagvillhet (brist på planering och därmed följande alltför stor trötthet på söndag kväll), dels problem med Flickr. Jag använder sambons dator och läser in bilderna i Lightroom samt laddar upp veckans utvalda till Flickr, men sedan funkar plötsligt inte Actions- eller Share-menyerna på Flickr-sidan så jag kan inte lägga in fotot i vare sig rätt set eller rätt grupp. Eller få URL:en. Funkar ej i Chrome eller i Safari. Däremot visar det sig nu att det funkar utmärkt i Safari på iPad:en. Knöligt sätt att jobba, men hey… funkar! Det är dock inte utan att sådant här onödigt strul och krångel får en att längta hem ännu lite mer – det känns att det börjar bli dags att styra motorcykeln norrut igen.

Non-daily shoot 2012 v27

Veckans uppgift: helgljus.

Lots of lights are already up for the holiday season. Festive and bright! Make a photo.

Eftersom uppgifterna togs fram en helt annan årstid syftade nog originalet mest troligt på juletid och blir alltså rätt konstig. Jag väljer i stället att tolka holiday som semester och sålunda innebär uppgiften att jag ska illustrera någon form av ljus.

Alternativet till detta foto hade varit något med allmänt dags- eller kvällsljus, men den enda anständiga bilden (en pittoreskt plottrig bit av Fjällbacka) kändes inte alls som om den hade med ljus att göra. Och alltså blev det en bild på ett av de dukade borden på Tanums Gestgifveri, där vi i lördags intog en delikat trerätters måltid.

Holiday lights

Så här långt går semestern utmärkt. Vi tog oss över till landets västra sida utan större bekymmer (om man bortser från en trasig mobiltelefon) och har hyrt en liten muskelsvag bil för att slippa kränga på oss hela motorcykelmunderingen så snart vi önskar oss bortanför gården här hemma. Med den har vi åkt runt lite till några av de större och mindre samhällena i den här delen av landet. Dingle, Hamburgsund, Fjällbacka, Grebbestad, Tanumshede… Jag har hittills smakat tre olika sorters fisk- och skaldjursgryta, varav en majoritet dessvärre innehöll paprika. Måste verkligen lära mig att kolla innan jag beställer så att jag kan undvika eländet!

Eftersom vi kom hem sent igår, d.v.s. jag var alldeles för trött för krångel, och 3G-nätet här är nästan icke-existerande lyckades jag inte skriva/publicera detta inlägg i natt, men nu verkar det funka bättre. Förra veckans fotouppgift avklarad. Tada!

Kraschade semesterplaner

Idag fick jag veta att åtminstone halva min semester är inställd. Nej, så klart inte ledigheten som sådan, men allt planerande vi gjort den senaste tiden visade sig vara förgäves då sambon måste jobba. Jag kan inte köra utan honom och skulle knappast vilja göra det heller. Somliga aktiviteter kräver fler än en deltagare.

Gah! Jag kommer inte på något adjektiv som säger att det krävs mer än en person. Jag ville säga att somliga aktiviteter är… <någonting>. Pluralistiska? Menat mest som ett skämt, men när jag kikar på wikipedia är det åtminstone i närheten. Nästan så man kan se det om man kisar. Sidan pratar om monism, dualism och pluralism. Så det jag menar är något icke-monistiskt. Men det borde finnas riktiga ord. Kollektivt tänkte jag också på. Gemensamma? Suck. Jag menar bara att vi behöver vara med båda två för att det ska bli något.

Det räckte bevisligen inte att skjuta semestern två veckor framåt i tiden och det går inte att förutse hur mycket längre sambon behöver jobba, så som det är nu vet jag alltså inte om det blir någon gemensam semester alls. Det i sig behöver alls inte vara någon katastrof, men det känns lite trist och framförallt skulle jag ha önskat att jag vetat om det tidigare så att jag hunnit tänka igenom saken och göra upp andra planer. Men det är som det är och det är bara att gilla läget.

Så, vad innebär det här för mig då?

Tja, minst en vecka räknar jag med att få roa mig själv i alla fall. Kanske, kanske kan det då bli av att göra den där fotoutflykten med vännen vars semester skulle ta slut innan vi var hemma igen efter vår planerade långresa på motorcykel. Och så kanske det finns andra vänner och bekanta tillgängliga för umgänge.

Min pappa skulle ha fyllt år idag. Förra året, vid den här tidpunkten, befann vi oss ute i sommarstugan där han mådde så gott. Vi hittade några åkerbär och natthimlen var så klart magisk, lite grann som solnedgångshimlen var här igår.

IMG_5158

Namibia: 25-28 nov, Windhoek/hemkomst

Det här är det sista av mina inlägg om Namibia-resan – jag slår ihop de sista träliga dygnen till ett enda inlägg.

På morgonen den 25 november steg vi som vanligt upp tidigt för att packa, äta frukost och ge oss ut på vägarna igen. Fotona är tagna strax före gryningen, kl 05:40, och nej, månen blev inte lila förrän jag drog i spakarna här hemma.

IMG_0384.jpg

IMG_0383.jpg

Nu hade vi sovit vår sista natt i tält och det enda som egentligen återstod av resan var en sista dag i bil för att komma åter till Windhoek, där vi skulle sova ännu en natt och därefter inleda den långa resan hem. Windhoek, Johannesburg, London och Arlanda. Det verkar till att börja med bara som en enda lång och tråkig transportsträcka. Föga anade vi då hur mycket längre än planerat den här transportsträckan skulle komma att bli, i tid räknat, men vi kommer dit.

Först anlände vi till Windhoek och det visade sig att vi skulle bo på samma ställe som förra gången. Pension Uhland. Vi fick rum en trappa upp, med luftkonditionering, gemensam terrass och utsikt över det anspråkslösa poolområdet. Hotellet lämnade även över den sedan förra besöket kvarglömda whiskyflaskan till dess rätta ägare.

Efter lunchen, som tillhandahölls av våra guider och intogs på uteplats i partiell skugga, träffade vi kvinnan som skulle leverera våra förbeställda turnétröjor – t-shirts med tryck i eget vald kombination av färdiga motiv. Det visade sig föreligga en hel bunt fel, främst på färgfronten. Min tröja var mest fel av alla – i både storlek och färg. Kvinnan sade att hon skulle se vad hon kunde göra och annars skulle jag få den till reducerat pris. Vad jag nu ska med en t-shirt som inte passar…

Middag åt vi på ett schysst stekhus och jag minns att det var cool miljö och att vi fick smaka krokodilkött, som ingick i några av mixtallrikarna. Som vanligt var maten god och efteråt tog vi adjö av Shepherd, som skulle åka hem till sitt.

Nästa morgon åt vi frukost på hotellet, delvis tillsammans med Farayi som gav oss varsin gigantisk sedel från Zimbabwe som minne av honom och resan. 50 miljarder står det på sedeln. En gigantisk summa som dock är föga mer än text på papper. Som pengar är den värdelös. Och jag minns inte var min är, men 20 namibiska dollar har jag i plånboken.

Vi checkade ut, dumpade väskorna i ställets bagagerum och väntade i skuggan vid utebaren och poolen på att det skulle bli dags att åka. Lunch intogs i form av hamburgertallrik strax efter tolv, några kvarter bort på en helt okej restaurang. Det kändes lite absurt att man sprutade vatten i form av en fin dimma över gästerna, men det svalkade skönt.

IMG_0398.jpg

Vid tvåtiden kom chauffören som skulle köra oss till flygplatsen, men han fick vänta lite eftersom våra turnétröjor då ännu inte anlänt. Bara minuter senare dök dock kvinnan upp och vi betalade och tog emot våra korrigerade tröjor. Min var lika fel som förut, men det var ju inte mycket att göra åt det. Jag fick utlovad rabatt, vilket förstås var en klen tröst.

Landskapet innehöll åter igen en massa växtlighet. Och sedan började det regna. Vadå torrt land!?

IMG_0409.jpg

Jag minns inte mycket av vad som utspelade sig på flygplatsen, mer än att det var lång och långsam kö till incheckningen och att vi funderade på om vi kanske skulle ha gjort som en del andra och låtit plasta in väskorna – med tanke på att det nu regnade rätt duktigt och väskorna skulle åka utomhus till flygplanet för ilastning.

Nästa foto är taget vid halv sjutiden på kvällen, då vi serverades mat på flyget till Johannesburg. Jag fick den absolut sista flaskan Seidelberg rosé, som smakade riktigt bra. Vi var försenade från Windhoek och hade förmodligen haft problem att hinna med anslutningen till London – om det nu varit så att flyget gått enligt tidtabell. Det gjorde det inte. Flyget skulle ha gått 20:50, men på displayerna stod det 07:30+. Mycket strul och krångel och besvär och irritation över en total brist på information blev det innan vi till slut fick övernatta i rätt lyxiga och fönsterlösa rum på transithotellet.

IMG_0442.jpg

27 nov 2010 15:00

På hemväg. Sena till Johannesburg, vilket spelade noll roll eftersom vårt flyg försenats till 07:30 näsa dag. Det skulle ha gått 20:50. Vi fick typ ingen info men rum på transithotellet. Lyxigt men inget att äta eller dricka. Noll info. Vid 10? fick vi gå ombord & satt där i ett par timmar. Man bytte crew två gånger. Nya ursäkter hela tiden. Katastrof. 13:37 (ca) taxade vi äntligen ut & kom iväg.

IMG_0461.jpg

23:50 Vi landar inom en halvtimme. Det är -1°C i London. Snö, till och från. QTF?!

Väl framme i London var klockan omkring midnatt och flygpatsen var i princip stängd. Vi missade SAA-representanten vid bagagebandet men hade turen att lyckas haffa henne på väg därifrån en stund senare. Hon tog våra pass med sig tillbaka in i ankomsthallen och ordnade både hotellrum och transferbussbiljetter åt oss. Den andra natten efter vår avfärd från Windhoek skulle alltså också tillbringas på flygplatshotell. Man börjar vara rätt luttrad vid det här laget. Och less.

02:30. Rum 4816 på Park Inn. Rummet är inte städat efter föregående gäster. Jippi. Daniel har ringt – de skickar ngn.

03:10 I säng. I rum 3807. Med plats för 3 – en queen size och en enkelsäng. Vi måste åka till terminal 5 vid 8-tiden, så väckning 06:30 för frukost etc. Tidsangivelserna i namibisk tid, d.v.s klockan här är ”bara” 01:10. Vi måste vara på Heathrow 8:45, flyget går 10:45. Jag har hopp.

20101128 (?) Söndag 8:20 (NAM). Vaknar spontant 7:30 (NAM), en dryg timme innan jag måste. Saknar Afrikas morgonsymfoni.

8:30 Vi är klara & går till frukost.

12:40 (NAM) Även Stockholmsflyget är försenat, p.g.a. sent inkommande flyg. Ny avg.tid 11:10 (urspr. 10:45). Vi sitter lugnt & väntar vid A7. Mats hotar spränga en säkring i huvudet.

Vi kommer snart iväg och själva flygresan går mig tämligen obemärkt förbi. Vi landar på Arlanda och hämtar ut bagaget utan några större problem. Ned för att åka Arlanda Express in till city och tåget vi tänkt åka med in till stan blir inställt. Varför blir man fortfarande förvånad? Nåja, till slut var vi ändå hemma, ett drygt dygn senare än planerat. Pust!

Så här i det sista inlägget vore det bra att försöka sig på en summering eller allmänna intryck av resan, men vad ska jag skriva? Resan var mycket mindre jobbig, besvärligt och strapatsrik än jag förväntat mig. Eller oroat mig för, kanske jag hellre skulle säga – jag är nu en gång sådan att jag målar upp en mörk bild av okända saker som ligger framför mig. Det är som om jag behöver föreställa mig och rusta för det värsta som kan hända, för att vara förberedd ifall det faktiskt inträffar. Vilket det aldrig gör, men det känns tryggt att vara redo att tackla vadhelst elände som kommer i min väg.

Att kunna fotografera, framförallt, dessa exotiska djur som man tidigare bara sett på tv på så pass nära håll var förstås helt fantastiskt. Jag är väldigt nöjd över att jag tänkte framåt och såg till att köpa mig ett rejält telezoom, 70-300mm. Med bildstabilisering. Objektivet är inte överdrivet ljusstarkt, men funkar utmärkt i ett så soligt land. Det ger inte heller samma perfekt krispig skärpa i bilderna som Daniels 70-200, men är tillräckligt bra för behoven jag hade på Namibiaresan – att plåta vilda djur på respektfullt avstånd. Jag skulle vilja påstå att 300mm var alldeles lagom för det ändamålet.

Lustigt nog fotograferade jag under resan fortfarande i JPG, men växlade nästan direkt efter hemkomsten till RAW och känner det nu som om jag aldrig gjort annat. Chansen att jag skulle gå tillbaka till JPG nu är obefintlig.

Det här med att bo i tält var också något jag var lite fundersam kring innan, men det visade sig inte alls vara något att bekymra sig för. Det var varken obekvämt eller otrevligt på minsta lilla vis – ja, om man undantar den allra första natten i tält då jag ju låg och blev ganska iskallt regnad på. Men annars var det bara skönt och man fick massor av frisk luft. Och eftersom vi hade tillgång till dusch och toa överallt så kändes det aldrig ens primitivt – det kändes i stället mer som någon sorts tämligen privilegierad lyxcamping. Inte mig emot alls. Bekvämlighet uppskattas alltid.

Eftersom jag är naturligt morgontrött trodde jag kanske att de extremt tidiga morgnarna skulle bli ett problem, men inte heller det var något som störde. Man steg upp, gjorde sig i ordning, åt frukost och sedan var man igång. Det gick att slumra i bilen, under färd, och på kvällarna var det inget problem om man kroknade och gick till sängs före tio heller.

Jag skulle gärna göra fler liknande resor (mer djur!) och rekommenderar alla som är det minst intresserade att åka. Åk förresten även om du inte är intresserad – jag menar, se hur det gick för mig! Efter den här resan har jag börjat kolla på naturprogram och tänker att det kanske vore spännande att åka någonstans där det t.ex finns tigrar att beskåda.

Missa heller inte Daniels alla blogginlägg om samma resa – han bjuder på lite andra vinklar, aspekter och foton än jag.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-25 – Windhoek (2 foton)
Pure Namibia 2010-11-26 – Windhoek-Johannesburg (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-27 – Johannesburg-London (3 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Mina publicerade foton från hela resan hittar du i samlingen ”Pure Namibia – November 2010” på Flickr.

Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei

Mina första foton är från strax efter fem på morgonen, då solen endast anades som en svag rodnad vid horisonten. Vi steg alltså upp en bra stund före gryningen för att hinna äta frukost och ge oss av mot Sossusvlei så tidigt som möjligt.

Jag tror att vi åkte från lodgen omkring kvart i sju, och kom fram ungefär 40 minuter senare. Ganska precis klockan åtta var vi sedan framme vid vårt första mål: Dune 45. Världsberömd – googla får ni se. Sitt namn har denna populära dyn fått av ett så enkelt skäl som att den ligger 45 kilometer in på området.

Nu skulle klättras! Jag var tveksam till att ens försöka eftersom jag visste att jag inte skulle orka så långt, men jag är glad att jag gjorde det. En bit upp kom jag innan jag kände mig nöjd och bestämde mig för att erkänna mig besegrad. Det var fruktansvärt tungt att klättra i denna sand, som gav efter och sedan ändå blev fast nog att kliva på. Det kändes som om varje steg gav fyra decimeter fram och tre tillbaka. Tidsödande och krävande klättring. Resans tuffaste utmaning.

IMG_0264.jpg

Vägen ned var dock hur skön som helst – jag klafsade rakt ned på sidan av dynen och kände det som om jag gick på månen (fast det känns förmodligen inte alls likadant). Sanden gav med sig precis lagom för att ge känslan av att… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Man sjönk med så att sanden hade ett fast och tryggt grepp om fötterna och gav en otrolig stabilitet. Den upplevelsen skulle jag gärna få mer av – synd att det är så tungt att klättra upp, bara.

Här filmar Daniel sina fötter på vägen ned något senare – han orkade längre. Det är mina fotspår till höger i bilden.

IMG_0283.jpg

Vid halv tio-tiden kom vi till nästa anhalt, där vi anförda av en lokal guide skulle kolla in den döda sjön, Dead Vlei. In på området kunde man inte köra med en vanlig bil som bara skulle köra fast i den lösa sanden, så tanken var att hyra bil med guide på plats. Dessvärre fanns inga lediga bilar men Rosie, som blev vår guide, sade att det skulle funka med vår egen bil. Och det gjorde det. Riktigt ända fram till sjön kunde (eller fick) man inte köra utan den sista biten fick vi gå.

Att vandra i sand i sådan hetta som det nu hunnit bli (Rosie sade 38 grader då vi frågade) är inte heller någon barnlek. Svetten rann och nivån i vattenflaskorna sjönk snabbt. Jag tror att det tog oss en dryg halvtimme att gå en ynka kilometer och den starka solen gjorde att såväl den muppiga hatten som den långärmade safariskjortan kändes helt rätt.

På torkad lerbädd står förstelnade och förkolnade akacia-träd, som tros vara uppåt 900 år gamla.

IMG_0324.jpg

Vi var inte helt ensamma på platsen, men det gick ändå ganska bra att få bilder utan allför många människor i dem. På bilden ovan ser man en tydlig främling. Den andra människan, som knappt anas under den stora bågen, är Anders.

IMG_0326.jpg

Promenaden tillbaka till bilen lär ha varit lika lång som vägen dit, men kändes inte lika jobbig. Nu kunde vi ju vägen.

Vid halv ett-tiden gjorde vi ett tredje stopp för att klättra ned i en ravin och det var säkert häftigt, men vid det här laget hade jag fått alldeles nog av värme och ansträngning och ville bara hem till lodgen för att vila och bli sval igen.

Lunch hemma på gården och sedan vet jag inte riktigt vad som hände.

Nästa foto är från 16:20 och föreställer en lokal zebra. En mountain zebra – utan skuggränder. Den kom vandrande precis utanför staket och verkade orädd. Jag kunde ta mig gott om tid på mig för att fotografera. Resten av gänget låg vid poolen och dit var det också jag sedan begav mig.

IMG_0344.jpg

På den här lodgen hade man fler husdjur än Daisy. Nere vid simpölen höll anden Aqua till. Den simmade gärna i poolen och nappade åt sig insekter som landat i vattnet när den inte låg och sov under någon solsäng.

IMG_0355.jpg

Jag tror att det här var kvällen då vi satt i baren och drack deras öl i väntan på middag. Och sedan efter maten satt vi kvar en stund och drack egen öl och tittade på stjärnorna. Antar att vi som vanligt ramlade i säng före tio och den här natten klädde jag på mig både jeans och fleecetröja för att slippa vakna frysande ännu en morgon. Det var öken.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-24 – Hammerstein Lodge/Sossusvlei (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge

Det här blev en dag främst tillbringad i bilen. Ännu en dammig sådan. Hälften av gänget bar munskydd under resan för att slippa andas in det sandiga dammet. Så snart vi lämnat kusten bakom oss blev landskapet torrt, och kargt.

IMG_0177.jpg

IMG_0180.jpg

Givetvis måste vi stanna och fotografera skylten när vi passerar stenbockens vändkrets.

IMG_0199.jpg

Vid femtiden var vi framme vid Hammerstein Lodge, där vi skulle bo i två nätter. Vi åkte längst upp på anläggningen, till en stor grusplan, där vi sedan reste våra tält. Intill grusplanen låg en sorts radhuslänga med hotellrum, av vilka vi hade två för tillgång till dusch och toalett. Ni hör vilken primitiv camping det var vi ägnade oss åt, va?

På anläggningen bodde bl.a springboken Daisy, som fritt vandrade omkring bland tält och gäster.

IMG_0207.jpg

Här är en bild på vårt tält i skuggan, nära solnedgången. Notera badkläder och handdukar på tork i trädet.

IMG_0209.jpg

Jag minns att jag den här natten vaknade vid halv fem-tiden av att den nästan fulla månen sken rakt i ansiktet på mig, genom den mörka rutan i form av myggnät. Och att det var riktigt kallt. Helt klart ökenland. Het dag, kall natt.

20101123 Tisdag 21:40

I säng efter lång resdag från Swakopmund till Hammerstein Lodge. Öken, varmt & dammigt. Ankomst vid femtiden, snabbt (kallt!) dopp i poolen. Övriga gick på 18-promenad för att se katter. Stora & vilda alltså. Jag hade ingen lust att stressa utan låg kvar & lät solen värma mig vid poolen. Sedan dusch. Huru ljuvligt är det icke att få skölja av sig damm och svett! Lunch intogs i Solitaire, där man serverar en världsberömd äppelpaj (20$). Mumsigt och mättande. Middag blev springbok-gryta. Supergott! Husdjursspringboken Daisy sågs ej nära då. I morgon blir det sanddyner. Whee!

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-23 – Hammerstein Lodge (9 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 22 nov, Swakopmund

20101122 Måndag 8:40

Riktig hotellbufféfrukost avklarad. Sedan ut på stan – först optiker, sedan museum. Därefter… well, allmänt strosande, antar jag. Än så länge är det ganska svalt, men Farayi trodde på en varm dag.

I rabatterna utanför våra radhusbungalows växte papegojblommor, som jag tycker är så jäkla coola.

IMG_0126.jpg

15:15

Ligger raklång hemma i chalet D efter en heldag ute på stan. Först optikerbesök (x3) för att få Daniels glasögon lappade. Därefter ett besök på stadens museum – jag och Mats gick ned till havet & doppade tårna. Jag frivilligt utan skor, han mer oavsiktligt med skor. Fika på museikaféet. Jag provade en rock shandy, som inte var värst upphetsande. Då gänget åter samlats drog Anders iväg. Vi andra satt kvar & såg delfiner. Gick ut på piren igen & såg fler, om än bara en fena eller två. Vandring inåt stan & butiker. Jag köpte en utdraget S-formad skål, handmålad med zebra-, leopard- och liknande mönster. Skitsnygg, tyckte på både jag och & Daniel. Återsamling vid shoppingcentret klockan ett för lunchätning & nya tag. Kückis pub öppnade först fem så vi hamnade på en bistro i shoppingcentret. Alla åt varianter på hamburgare, som var helt okej. Efter lunchen lämnade Gerhard & Agneta gänget för att köpa plåster & gå hem. Vi andra tog oss tillbaka till biltong-butiken och köpte ett halvkilo var. Mats köpte springbok, Anders likaså. Jag köpte gemsbok. Ett par kvarter senare avvek vi & vandrade hemåt. Steg ned till vattnet & njöt av vågbruset en minut. Tog ett par bilder. Därefter köptes mer internet i receptionen & lades människokroppar i horisontellt läge. Daniel sover & jag tänkte läsa min bok (Grave secret, Charlaine Harris). En plan som lagts fram är att vi ber Shepherd skjutsa oss till sälarna, men jag är osäker på om det hinns med – har för mig att det låg en timme bort & vi har middag vid sju. Bokat bord på The Tug – tydligen mycket bra fisk- och skaldjurrestaurang, som var fullbokad igår kväll. Dagen så här långt har varit bra – soligt men inte för varmt eftersom det blåser svalkande vindar från havet. Atlanten. Vattnet är kallt. Blir kul att se hur mycket färg vi fått.

Längs piren ut mot delfinhavet fanns med jämna mellanrum sådan här små färgglada ”sitthållplatser” (fler på Flickr).

IMG_0135.jpg

Kom ihåg den iskalla och svalkande Atlanten när vi sedan åker vidare mot hett ökenland.

IMG_0143.jpg

21:55

I säng efter en lätt middag på bogserbåtsrestaurangen, The Tug. Helt okej, även om min firre (Kingklip ”Papillote”) var rätt smaklös. Farayis var däremot god – han uppmanade oss att provsmaka. Daniels var hot – typ cajun-kryddad enligt menyn. Blackened fish hette rätten. I morgon ska vi tydligen åka drygt 30 mil, på både bra & dåliga vägar. Damm har utlovats. Blä, när vi nu hunnit tvätta bort dammet från både kläder och oss själva. Nu börjat det kännas att resan börjar gå mot sitt slut. Bara fyra dagar kvar… eller nåt. Nåja, innan dess blir det sanddyner till förbannelse.

Ett inte alldeles jättevackert foto som dock antyder hur starkt fullmånen lyste över stadens silhuett.

IMG_0166.jpg

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-22 – Swakopmund (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 21 nov, Swakopmund

Strax före nio lämnade vi, efter en frukost bestående av fattiga riddare med bacon, lägret vid foten av Spitzkoppe för att åka vidare mot Namibias (har jag fått för mig) näst största stad – Swakopmund. Den här morgonen vaknade jag spontant vid halv fem-tiden, och frös! Det är sant, som det sägs, att i ökenland är det hett om dagarna och kallt på nätterna.

Vår guide ställde en potentiellt känslig fråga: eftersom vi nu skulle bo i staden och äta förhållandevis civiliserat i några dagar fanns det en massa mat som vi inte skulle ha någon glädje av och var det okej att han gav överflödet till de lokala människorna? Allt för att hjälpa dem som har det svårt. Givetvis var det okej och sålunda stannade vi till på vägen ut och överlämnade ett par plastkassar med mat. Där utbytte vi också hälsningar med guiden från dagen innan.

Vid elvatiden var vi framme i staden, som utgjorde en rejäl kontrast mot de öde landskap vi tidigare färdats igenom. Inte för att här såg ut att finnas särskilt mycket folk, men en stad var det definitivt. En stad med mestadels asfalterade gator och en jädrans massa hus. Och skyltar på tyska i vart och vartannat hörn. Swakopmund är en väldigt tysk stad.

IMG_0107.jpg

Efter ankomsten till Alte Brücke där vi skulle bo, tog vi våra respektive lägenheter (tre rum och kök med säkert sex sängplatser per två personer – det kändes gigantiskt när man bott i tält innan) i besittning, dumpade väskorna och tog en promenad ned på stan innan lunchen skulle serveras vid bord och bänkar utanför anläggningens restaurang.

Jag gillade stuket på husen i den här staden. Vissa såg nästan ut som som stora dockhus:

IMG_0114.jpg

Sade jag att staden ligger vid havet? Vid västkusten, vid den kalla Atlanten. Den är sval och skön. Ja, alltså, det är långt ifrån kallt, men mer av svensk sommar än ökenhetta. En skön omväxling från temperaturerna vid Spitzkoppe.

IMG_0112.jpg

Efter lunchen gjorde åtminstone jag inte många knop. Enligt Daniel sov jag i stort sett hela eftermiddagen medan han, som ju hade dator med sig, utnyttjade civilisationens möjligheter i form av nätuppkoppling till att blogga.

Middag önskade vi äta på stadens främsta restaurang, The Tug – bogserbåten. Där fanns dock inga lediga bord så vi åt i stället på Lighthouse. Av den här restaurangen minns jag inte mycket och har heller inga foton därifrån, men skulle tro att maten var helt okej och att de flesta av oss som vanligt åt viltkött. Namibiskt, inte svenskt.

Mätta och belåtna återvände framåt tiotiden till Alte Brücke och firade sedan en födelsedag med att samlas och dricka vin i en av lägenheterna. Egentligen var vi alldeles för trötta, men det var ju ändå födelsedag. Och fullmåne.

IMG_0122.jpg

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-21 – Swakopmund (11 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 20 nov, Spitzkoppe

20101120 Lördag 07:00

Avfärd från Palmwag Camp. Upp fem, packa, äta frukost… och se en stor ökenelefant. Den var irriterad, så Farayi instruerade oss om säkerhet. Och vad göra om den kom emot oss.

Det var strax efter frukosten, när klockan närmade sig halv sju, som Agneta kom springande för att tala om att det var en stor elefant i utkanten av lägret och att vi skulle komma och kolla. Vi slet givetvis åt oss kamerorna och hängde med. Jag försökte vara smart, tänka efter före och tyckte att vidvinkelgluggen som satt på nog skulle passa alldeles utmärkt. Det gjorde den inte, men jag ville heller inte springa tillbaka och byta eftersom elefanten då kunde hinna försvinna.

IMG_9912.jpg

Sålunda blev det för mig inte mycket till bilder på den här elefanten, till vilken vi höll ett respektfullt avstånd sedan Farayi visat tydlig oro och med bestämdhet sagt åt oss att ta skydd bakom stora tunga saker om den visade minsta tecken på att komma åt vårt håll. En lång stund stod vi och spanade mot elefanten, som mumsade på löv från tältplatsernas träd.

På en av dessa tältplatser bodde ett par, som sökt skydd i bilen och höll koll på elefanten via backspeglarna (se Flickr) alltmedan den så sakteliga åt sig fram genom lägret. Till slut hade vi sett nog och hoppade in i bilen för att åka iväg. Jag bytte till telezoom som ju funkar bäst för fotografi på avstånd, vilket är det man främst ägnar sig åt när man sitter i en bil.

På vägen ut från lägret stannade vi till vid en sidoväg, där vår elefant tycktes ha bestämt sig för att korsa den väg vi åkte. Då vi blockerade vägen för elefanten stannade den till och flaxade lite med öronen, vilket vi fått lära oss är en varning, och åtminstone jag kände en viss oro för vad den skulle ta sig till om vi inte gav den fri väg ganska snart. Jag var tveksam till att dra ned fönsterrutan mellan mig och elefanten för att kunna fotografera, men lät mig dock övertalas.

När man plåtar en stor jävla elefant på nära håll med 70mm som minsta brännvid kan resultatet bli så här:

IMG_9922.jpg

Efter en och en halv timmes färd träffar vi på några springande strutsar. Perfekta motiv och jag minns mycket väl hur små dammoln puffade upp vid varje steg, men jag klantar till det genom att zooma in innan jag fått in dem i sökaren och sedan hittar jag helt enkelt inte igen mina motiv innan de försvunnit bakom några buskar. Summa: 0 strutsfoton.

Ytterligare två timmar senare köper vi stenar av en man strax utanför ett mindre samhälle vid namn Uis, där vi sedan stannar till för att tanka. Det är nu riktigt varmt och jag köper en välbehövligt kall ingefärsöl som visar sig vara riktigt god. Såvitt jag minns besöker vi även i vanlig ordning de toaletter som finns att tillgå – så här på resande fot passar man på att gå så snart tillfälle ges, vare sig man behöver eller inte. Man vet aldrig hur långt det är till nästa.

Vid tolvtiden börjar vi närma oss vårt mål för dagens etapp, Spitzkoppe, som också kallas Namibias Matterhorn och dess högsta punkt ligger ca 1784 meter över havet. Campsiten där vi bodde drivs av det lokala samhällets invånare – det är vad jag förstår en av de få möjligheter till inkomst de har, så verksamheten ifråga är viktig.

Den skrovliga graniten påminner enligt Daniel om Bohuslän. I wouldn’t know, men där är i alla fall enorma klippblock i rundade former – en aning om storlek kanske anas m.h.a. dessa ”klippspringare”, som bör vara cirka 60cm höga:

IMG_9972.jpg

Platsen där vi ska bo denna natt ligger intill en bergsknalle och saknar vatten.

Det finns två toaletter som består av ett cementrör som sticker upp ur marken, toppas av en toalettsits och skyddas mot insyn av väggar i tunn och hyfsat gles plastväv. Mycket luftigt, alltså, så vad gäller friskluftstoa slår den här alla rekord – förutom möjligen bushtoaletten som är mer av det imaginära slaget och därmed inte räknas. Det är alls inte dumt att sitta där med Spitzkoppe framför ögonen. Tämligen spektakulärt, får man säga.

På den här lägerplatsen är det torrt och varmt som tusan. Solen gassar ordentligt och man är glad att ha ”grottan” att tillgå. Grottan som egentligen mer är en naturlig skreva i berget. Upptill sitter ett stort klippblock fastkilat och skuggar bra så att där är förhållandevis svalt. Här ställer våra guider upp medhavda bord och stolar och gör i ordning lunch som vi äter någon gång vid tvåtiden. Därefter är det tid för någon timmes vila innan den lokala guiden kommer för att ta oss med på en liten vandring mellan sevärdheter i närområdet. Klockan fyra hämtar han upp de fyra av oss som vill med.

I och med värmen blir det inte direkt någon skön promenad, men vi går i den takt vi mäktar med. Det vill säga, jag går tillräckligt långsamt för att orka hänga med och de andra får helt enkelt vänta. Svetten rinner, men fram kommer jag. Guiden säger att det är precis så man ska göra. Ta det piano. Han säger: ”Slowly, but surely” för att trösta, tror jag. Samtidigt som han så klart har rätt i att man måste hålla ett tempo man rent fysiskt klarar av. Det här är ökenland och då gäller det att hushålla med krafterna. Särskilt när man som vi inte är vana vid värmen. Själv går han med besynnerligt glidande steg. Rytmen är långsam, men han kommer fort framåt med ett minimum av ansträngning.

Första anhalten är ”guds fönster”, en naturlig bro av sten (se Flickr). Därefter går vi tillbaka samma väg och lika långt åt motsatt håll, från lägret räknat. Efter vägen berättar han om en del av den växtlighet vi passerar. Eftersom det är så torrt växer här inte mycket, men flera av buskarna är giftiga. Andra anhalten skyltas som ”Small Bushman Paradise” och där finns klippmålningar föreställande djur. Hur gamla de är verkar han inte veta, för vi får flera olika uppgifter om detta.

IMG_0013.jpg

Vid sextiden är vi tillbaka vid lägret och kan söka svalka i grottan, där Farayi håller på att förbereda middagen. Vi läser och skriver och leker fotografer med varandra som motiv. Strax efter halv åtta faller mörkret. Som vanligt i skymningen blir ljuset en smula magiskt, men det växlar snabbt från ljus till mörker. Inom en halvtimme är det i princip kolsvart.

På den här bilden ser man själva Spitzkoppe och den av toaletterna som hade den bästa utsikten:

IMG_0063.jpg

De två bröderna i typisk silhuett mot färgsprakande solnedgångshimmel:

IMG_0086.jpg

I grottan äter vi därefter middag bestående av sötpotatismos, spenatsatay och en köttfärssås med sting i. Vi dröjer oss kvar en stund, sittandes kring den lilla lägerelden, och pratar över en öl eller två. Strax före tio ligger vi till sängs.

I ett träd några meter från tältet spelar en cikada högt som tusan. Vi somnar ändå ovaggade.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-20 – Spitzkoppe (24 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 19 nov, Palmwag

Den här dagen var en enda lång resdag, så det finns inte så värst mycket att berätta.

IMG_9852.jpg

20101119 Fredag 06:10

Avfärd från Epupa Falls.

8:45 Snabb bensträckare mitt i ingenstans.

~9:00- Proviantering i Opuwa.

11:20 En liten svart mamba korsar vägen. Den ser grå ut. Ungefär där står en varningsskylt för elefanter.

12-13:15 Lunch ute i det fria.

I samband med lunchen fick vi syn på en dyngbagge i hårt och idogt arbete.

IMG_9869.jpg

14:20 Högsta toppen. Brant nedåt…

Till lodgen vid Palmwag kom vi i tid att hinna resa tälten, ta ett dopp i poolen och duscha medan det fortfarande var ljust. Tror att jag lyckades med konststycket att visa mig naken för huvudguiden, som råkade komma runt ett hörn just som jag stod utan kläder – exponerad via en spegel. Såvitt jag vet fick han inga allvarligare men av upplevelsen.

Vid tältplatsen stod det skyltar som berättade att en elefantstig gick rakt igenom lägret och att man gjorde klokt i att beakta detta. Det lät spännande – och läskigt. Vad gör man om en elefant plötsligt trampar rakt över tältet?

Strax före solnedgången gick vi till restaurangen för att för första gången under rundresan serveras restaurangmat. Lokalen var mysig med en massa mörkt trä, men ändå luftig. Det fanns en terrass som nog hade varit trevlig att ta ett glas gott på. Nåväl. Namibisk ko var det som stod på menyn och man kan inte säga annat än att den var bra. Mums!

Åter vid lägerplatsen tankade vi bilder och laddade mobiltelefoner. En av guiderna gjorde upp en eld, som vi sedan kunde sitta och stirra på. De flesta av oss var dock ganska trötta och det blev ingen sen kväll den här gången heller.

Miljön på Palmwag var nog bland de trevligare under resan och när jag läser om stället på nätet så här efteråt känner jag att det vore intressant att någon gång återvända – och då bo i deras rymliga, lyxiga rum.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-19 – Palmwag (6 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls

Vid niotiden bar det av på studiebesök till en av de närliggande himba-byarna. Himba är ett nomadfolk, som återfinns över stora delar av Namibia även om jag förstått att majoriteten håller till här uppe i norr. Guiden var själv himba och en av kvinnorna i byn vi besökte var hans syster. Gruppen bestod av oss sex plus ett annat par som bodde på lodgen.

Det kändes allt lite knepigt att komma till deras lilla by, bestående av tre-fyra lerhyddor, och girigt glutta sig omkring. Jag fann det mentalt svårt att ta bilder, trots att jag visste att det var okej och att vi ju i princip betalt för att få göra det. Så det blev inte jättemånga bilder tagna där i byn, men dock några – klicka på dem för större format.

IMG_9743.jpg IMG_9752.jpg IMG_9756.jpg

Barnet som äter med ansiktet mot besökarna är en flicka – hon har håret i två ”korvar”. Pojkar har i stället en smal remsa hår mitt på. Kvinnorna har flätor insmorda i ockra/fett-blandning och något slags huvudbonad gjord av kohud.

Kvinnorna och barnen håller till i byn, medan männen är ute med korna – minns inte om de bor i byn eller ute i buschen. Kvinnorna håller höns och getter samt tillverkar och säljer prylar såsom t.ex smycken – några i gänget handlade.

IMG_9763.jpg

Man har i byn bara tillgång till det vatten man själv går och hämta, så att använda vattnet till tvätt verkar lite onödigt. Kvinnorna smörjer in sig med en ockrablandning baserad på kofett – som solskydd och kanske även rengöring.

Det grämer mig att jag var så besvärad av situationen och därmed slarvade med plåtandet – här hade jag hade ju t.ex kunnat zooma ut och få med hela huvudbonaden. Bilden tog jag med telezoom (70-300mm) på 240mm – marginal.

IMG_9768.jpg

Efter besöket i byn blev det även en tur till en av himbas begravningsplatser. Det mest spännande där var väl den lilla ormen som slingrade sig uppåt i det träd under vilket bilen parkerades. ”Schlange!”, utbrast främlingarna i turistsällskapet.

Åter på lodgen fördrev vi lite tid vid floden och fick åter syn på krokodil. Den här gången kunde jag till och med plåta den. Det blev ingen bra bild (alldeles för långt avstånd), men man ser i alla fall vad det handlar om – tänder syns tydligt.

IMG_9794.jpg

Efter lunchen valde resten av gänget att gå på guidad krokodilvandring medan jag och Daniel stannade hemma i lägret – det var alldeles för varmt för att promenera. I stället tog vi det lugnt, vilade i tältet och svalkade därefter av oss i poolen. Krokodilvandrarna sällade sig så småningom till sällskapet, när de återvänt utan att ha sett en endaste liten krokodil.

Efter allmän uppfräschning i form av dusch var det baren som gällde och där satt vi ett bra tag och hängde i väntan på middagen. Efter vad jag minns var det matdags vid solnedgången – jag ville stanna och fotografera färgsprakande himmel men det var bråttom till tältplatsen då somliga var utsvultna. Men några bilder hann jag ta, i princip på gående fot.

IMG_9815.jpg

Och mer än så här har jag inte att säga då jag inte gjorde några som helst anteckningar den här dagen.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-18 – Omarunga/Epupa Falls (14 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls

20101117 Onsdag 07:07

Avfärd från Ruacana Falls Lodge. Igår kväll åskade det som fan. Och regnade sedan hela kvällen. Vårt tält läckte… Mellan uppslagning av tält & middag tankade vi bilder i baren. Ölen, stor flaska, låg på 750ml – inte den halvliter man antog. Men ned gick den!

Jo, förresten, före baren badade vi pool (grön, grumlig) och duschade. Jag tvättade håret – skönt! Annars känner jag mig inte så värst smutsig.

7:26 stannar vi vid gränsen mot Angola. Gränsen är ett rostigt staket några meter från vägen.

IMG_9567.jpg

8:00 Lämnar Ruacana Falls. Fallen var torra, vi såg en creepy-crawly & en flock getter. De flesta satte en halv fot i Angola ba’fatt.

IMG_9574.jpg

Vid halv tiotiden passerade vi en handfull små apor, gröna markattor tror jag. Vervet monkey, sade guiden.

IMG_9639.jpg

Detta borde vara en Namib Rock Agama, d.v.s en klippagam som hör hemma i Namib-öknen:

IMG_9653.jpg

Vägen gick genom höglänta trakter och bitvis var det så brant att vi fick användning för fyrhjulsdriften. Vid två tillfällen körde vi över, d.v.s igenom, floder som inte var torra alls. Andra var blöta, men hade något som nästan liknade bro.

Mest spännande var det då vi kom fram till en flod, inte mer än tiotalet meter bred, som korsade vägen. En bil stod på hitsidan och i floden vadade en man med pinne i handen för att mäta vattendjup. Hans fru stod på stranden och tittade på. Jag tror att de var holländare. De var osäkra på om deras bil skulle klara att köras genom vattnet. Vår guide sade att så länge det inte var mer än knädjupt var det ingen fara, bara man tog det lugnt. Paret var så tacksamma över beskedet samt önskade att vi åkte före och sedan eventuellt drog upp dem om de inte skulle kunna ta sig över själva. Det var allt lite coolt att plöja en halvmeter vatten. Och givetvis gick det alldeles utmärkt, både för oss och för dem.

13:55 Framme vid Omarunga Lodge/Camp. Det regnar.

Omarunga Lodge/Campsite skulle vi tillbringa de två följande nätterna. Vår första vilopaus, skulle man kunna säga. Det kändes skönt att få tid att pusta ut efter att ha varit på resande fot i flera dagar.

Jag tyckte det var lite coolt att tältplatserna låg bland palmer.

IMG_9690.jpg

Lägerplatsen låg alldeles intill vattnet ett hundratal meter uppströms om vattenfallet, som hade vatten – om än det var rätt smalt. Man ser faktiskt röken av fallet på fotot nedan. I floden fanns det enligt uppgift krokodiler, så man gjorde klokt i att hålla sig uppe i lägret. Jag behöver väl knappast säga att det rådde badförbud? Ja, förutom i poolen då.

IMG_9709.jpg

Eftersom det regnade fick vi tillåtelse att äta vår lunch intill simpölen, men då fick vi också handla drycker i baren i stället för att dricka medhavd öl. Jag tror regnet upphörde redan innan vi satte oss till bords. Efter lunchen restes tälten.

IMG_9715.jpg

Vi gick bort till själva vattenfallet, där det växte ett eller annat ståtligt baobab-träd. Lägg märke till den lilla människan till vänster om trädet. Dylika träd är fantasieggande, sagolika. Jag associerade till Whomping Willow i Harry Potters värld, men efter vad jag såg visade detta träd inte riktigt samma våldsamma tendenser som det. Helt stilla stod det. Lömskt?

IMG_9711.jpg

Vi badade i swimmingpoolen – svalt, ljuvligt. Avslutade sedan den ljusa delen av dagen med varsitt glas läskande dryck vid ett restaurangbord invid floden. Någon i gänget upptäckte en krokodil som patrullerade upp och ned längs andra sidan av floden, men det vikande ljuset i kombination med avståndet var inte gynnsamt för fotografering. Det slog mig först nu att krokodilen kanske inte alls var någon krokodil utan i stället en förklädd angolansk gränspolis.

22:45. I säng, till toner av ett vattenfall. Middagen serverades runt halv nio & bestod av… något afrikanskt – en kycklinggryta med något som liknar finhackat ris. Gott, om än jag saknade chili.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-17 – Omarunga/Epupa Falls (25 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls

Tisdag 7:40

Jodå, ett myggbett fick jag, men det är knappast dagens stora nyhet. Uppstigning kl. 6 var det anbefallt. Strax efter var väl alla uppe. Våra medresenärer har bett att få hjälpa till med tält etc, så innan jag stängt den sista väskan hade de redan börjat ta ned vårt tält. Jag skakade på huvudet och tog med tandborsten till damrummet. Gick på toa & plötsligt smattrade det rejält. Hällregn. Namibia, torrt? Jag borstade tänderna och tog ett djupt andetag. 100m senare, borta vid bilen, var jag sjöblöt. Som tur var hade jag min nya safariskjorta i bilen, så jag kunde byta till torrt. Agneta insisterade vilket jag just nu är rätt glad över. Skjortan är verkligen skön. Blir lång dags färd mot tuffare trakter…

IMG_9486.jpg

Åter vid tältplatsen hade alla semestrare satt sig i bilen och våra guider gjorde i ordning mackor och tog fram frukt, för oss alla att äta under färd. Vi intog resans enklaste frukost medan guiderna lastade färdigt – och så bar det iväg igen.

Vid åttatiden fotograferade jag mitt första såväl som sista vilda djur för dagen:

IMG_9509.jpg

9:10. Fortfarande on the road. Vi har lämnat nationalparken & kommit in i mer civiliserade trakter. Först jordbruksland, eller rättare sagt boskapsland. Man odlar kor. Passerat en massa små barer med roliga namn. Och varför minns man inte ett enda?

Efter att ha skrivit ovanstående samlade jag på mig en liten lista (fast det känns som om de tidigare namnen var mycket roligare): New Life Bar, Hardrock Centre, Out of Town Mix, Eden Beach House, New Place Bar, Out of Town, Face to face Bar, The Sound Bar, Olle’s Lounge & Restaurant, Corner Life.

12:15. Avfärd från provianteringen. Köpt lite mer vatten & växlat bort 200-randsedlar som ej tas emot. Jag är nojig över att det kommer att bli varmt & för lite vatten. Åkte in en sväng på en mack, där det var fullt & livat. Vi backade ut därifrån – förhoppningsvis får vi snart reda på varför.

Nästa mack var mindre full med folk. Och polisen kom och vaktade oss medan vi stod där. Tydligen är det flyktingar från Angola som rånar turister, via försök att sälja saker. Eftersom Shep glömt kolla vykorten frågade han polisen… som tog dem med sig. Coolers!

Och om någon undrade: jo, vykorten kom fram. Lilla mamma blev så glad så.

Lunch intogs på en rastplast med bord och bänkar i skuggan under ett träd. Solen stekte ordentligt och jag var tacksam över både hatt och solglasögon. Och trädet, förstås. Måltiden bestod av lite sallad, mackorna från frukosten, nektariner. Och blev man nödig var det bushtoalett som gällde. Ett bra dike är guld värt. På andra sidan staketet såg vi två getter.

IMG_9525.jpg

Strax efter fyra anlände vi till Ruacana Eha Lodge och slog upp tälten. Varje tältplats hade sin egen gräsplätt och grillplats med eluttag och lyktstolpe. Vårt tält hamnade nästan under ett mangoträd. Synd bara att frukterna inte var mogna.

IMG_9551.jpg

Därefter gick några av oss för att prova campingplatsens simpöl. Resan hade varit lång och varm och avsvalkning kändes absolut nödvändig. Molnen hade vid det här laget börjat hopa sig, så man anade att droppar skulle falla när som helst. Vi hittade till swimmingpoolen som inte såg alltför aptitlig ut med grumligt vatten innehållande både skräp och insekter, men det var svalt och blött och badet så där allmänt välgörande.

Jag minns inte så noga exakt hur allt hänger ihop därefter, men det regnade rejält och vi skulle få äta (av våra guider tillagad) middag i hotellrestaurangen. I väntan på detta hängde simpölsgänget i baren och släckte törsten med öl samt tankade över bilder till medhavda hårddiskar. Vid bardisken beställde jag en Windhoek Lager, som fanns i två storlekar. Eftersom 33 cl verkade onödigt litet så valde jag den större flaskan och fick betala 12 dollar, d.v.s motsvarande 12 kr. Först efteråt insåg jag att det här var en 75 cl-flaska och inte en halvliter som jag trott. Ölen kostade alltså inte mer än 16 kr litern. Jag trodde att 75 cl skulle visa sig vara för mycket, mängdmässigt, men det slank ner fint. Precis lagom.

Middagen intogs som sagt i hotellrestaurangen och jag vill minnas att jag köpte rött vin till maten. När vi ätit färdigt satte sig Daniel för att blogga och några av oss andra fortsatte till baren för att avrunda kvällen med en öl eller två.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-16 – Eha Lodge/Ruacana Falls (10 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha

Strax efter gryningen, tjugo över sex, är vi nere vid vattenhålet igen. Där är ganska lugnt, bara en sjakal som speglas i den blanka vattenytan. Men så kommer det ett pärlband zebror vaksamt närmande sig i sällskap med en ensam gemsbok. Tio minuter senare har de främsta vågat sig fram till vattnet i någon sorts kilformation. Zebrorna dricker, men gemsboken tar ytterligare fem minuter på sig att komma ända fram. Han/hon är en försiktig general. Klockan är kvart i sju.

IMG_9177.jpg

Vid sjutiden lämnar vi Okaukuejo för att åka på game drive fram till lunch.

Halv åtta fotograferar jag ännu en kori bustard:

IMG_9180.jpg

Tio i åtta ännu en giraff. En giraff med käken nästan ur led, så tuggar den:

IMG_9183.jpg

Tjugo över åtta närmar vi oss ett vattenhål samtidigt som fyra elefanter kommer travande från andra hållet.

IMG_9187.jpg

Den som kom sist hade ett skönt svung i steget:

IMG_9189.jpg

Två gemsbokar vågade sig på att dricka i andra änden av den lilla dammen:

IMG_9217.jpg

Och här har vi elefanternas Fred Astaire:

IMG_9233.jpg

Zebrorna håller sig på säkert avstånd från elefanterna, som äger vattenhålet:

IMG_9236.jpg

Efter ungefär en kvart lämnar vi det här vattenhålet och åker vidare. Fyrtio minuter senare ser vi en örn och en flock gnuer, på för långt avstånd för fotografering. Framåt tiotiden kommer vi i närheten av fotograferbara strutsar:

IMG_9250.jpg

Nära Etosha pan, en (torr) saltvattendamm som såg ut som en stor sjö, kunde vi beskåda en flock betande gnuer:

IMG_9257.jpg

Vid elvatiden kom vi fram till Halali, campingplatsen där vi skulle äta lunch. Här låg även Moringa Waterhole, som bjöd på djurskådande. Vi såg maraboustork, kudu, impala och pärlhöns. Varav de sistnämnda är ruggigt svåra att fotografera.

De tre ståtliga kuduhannarna var långt ifrån intresserade av oss:

IMG_9271.jpg

Impala och maraboustork:

IMG_9280.jpg

12.15. Lunchen över. Därefter vidare på ännu en game drive. På den föregående såg vi elefant, struts, gnuer & massor av springbok. Ännu inga lejon.

Vid Halalis vattenhål fanns en maraboustork & 3 kuduer. Perfekt fotoavstånd till kudu.

Regnet har upphört & det är varmt.

En timme senare har vi ätit lunch, lämnat Halali och kommit till ett annat vattenhål, där vi ser vårt första lejon. Den fjärde av ”The Big Five”, på rätt långt avstånd. Lejonet verkar sjukt och lägger sig under en nedfallen trädstam. Den törstiga zebraflocken på andra sidan vägen spanar ängsligt mot vattenhålet och vågar inte gå närmare. Vi åker snart vidare.

IMG_9317.jpg

Vid tvåtiden får vi syn på elefanter igen – denna gång även barnelefanter. Dessvärre går det inte att ta några vettiga bilder eftersom de håller sig bakom träd och buskar. Strax därefter ser vi en leopardsköldpadda:

IMG_9331.jpg

Sedan ser vi någon sorts tranor, på alldeles för långt avstånd. Mer zebror och gnuer. Och springbok. Därefter något nytt, en hartebeest (koantilop). Ännu en sånghök, följd av fler koantiloper varav en med miniversion (finns på Flickr).

IMG_9371.jpg

Vid halv fyratiden, efter lite strutsskådande, kommer vi till en plats med många bilar så man kan ana att där finns något alldeles särskilt. Och jodå, en lejonflock har nedlagt en giraff och det ligger proppmätta lejon utspridda över ett stort område. Vi räknar till 12 stycken, men flocken ska bestå av fler – var finns de? Någon vuxen hanne syns t.ex inte till.

IMG_9421.jpg

Precis framför oss sitter en kvinna i bilfönstret, med hela överkroppen utanför bilen. Vår guide påtalar för henne att detta är både farligt och förbjudet, varvid hon himlar med ögonen men ändå gör som han säger. Hon sätter sig ned i bilen. Sitta så där, med ryggen helt oskyddad när det förmodligen finns fler lejon i närheten – vad säger att inte hannen kommer från motsatt håll? Jag har en viss förståelse för att man i sin entusiasm glömmer försiktigheten, men ändå.

Alla utom en (någon måste ju hålla vakt) av lejonflockens medlemmar ligger i giraffkoma och den enda rörelse man ser är när någon av dem rullar över från höger till vänster sida – eller tvärtom. Då gäller det att vara med med kameran.

IMG_9455.jpg

Vi stannade hos lejonflocken i nästan en timme. Därefter träffade vi på en flock zebror, en giraff (som jag inte kunde plåta då den var för nära för mitt telezoom), en gemsbok och ännu fler zebror – bland annat dessa sällskapsdrickande:

IMG_9463.jpg

Strax före fem anlände vi till Namutoni, där vi skulle övernatta, och kopplade snart av med varsin öl uppe på terrassen med utsikt över en del av det lokala vattenhålet. Vi såg inga djur, utöver sedvanlig springbok på avstånd. Några fåglar av olika slag, men då jag hade vidvinkelgluggen på var det inte mycket för mig att fotografera.

22:02 I tältet

Sovmorgon i morgon. Ända till sex…

Regnet började precis smattra lite lätt mot tälttaket. Mysigt. Fast eftersom våra handdukar hängde på tork under ett träd fick Daniel kasta på sig en skjorta och gå ut.

Hit till Namutoni-campen anlände vi vid femtiden & blev då uppmanade att besöka mänskligt och/eller djuriskt vattenhål, medan guiderna slog upp tält och så vidare.

Några av oss slog oss ned vid vattenhålet, d.v.s på den därför avsedda övervåningen eller snarare balkongen. De andra köpte kaffe medan vi tog varsin öl. Kall öl. Sådant som smakar väldigt gott när man åkt varm bil i några timmar.

Framåt halv sju drog vi oss ”hem” till campingen, där det visade sig att vi kom i precis rättan tid. Shepard gav oss rådet att kvickt flytta in våra väskor i tälten om vi inte ville att de skulle bli blöta. Ja, det började regna och det hade vi också förutspått med ledning av himlens utseende och luftens bastukänsla. Det blev dock inte mer än några droppar så vi kunde snart slå oss ned vid matbordet, som stod i skydd under bilens utfällda dörrar täckta av presenning.

Middagen serverade sent. Kanske halv nio? Potatismos & en gryta på kudukorv. Ganska stark. Och god, för den delen. Efteråt bjöd Anders på Amarula-likör. Inte äcklig alls, men jag tycker fortfarande att det är fel att blanda sprit och mjölk.

I morgon blir det en lång resdag, så bäst att slumra in på stuberten.

Undrar om det blir myggbett i natt?

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-15 – Namutoni/Etosha (58 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha

Eftersom vi hade tältets ”fönster” öppna för luftväxlingens skull och jag råkade ligga på den regniga sidan vaknade jag frampå morgonkvisten av att jag var blöt och kall om ryggen. Då var det inte helt fel att krypa ned i sovsäcken. Innan hade jag legat ovanpå, med bara reselakanet av tunt siden över mig. Eller snarare i lakanspåsen – lakanet är hopsytt, med en öppning längst upp. Och så längst ned i hörnen där jag sprättat upp sömmen för att kunna sticka ut fötterna.

Klockan fem var det allmän uppstigning. Ja, ni läste rätt: 05:00. Då skulle tälten vara redo att rivas och vi serveras frukost att avnjuta medan våra guider lastade bilen. Och ungefär så blev det. Att stiga upp och packa väskan i pannlampans sken gick förhållandevis bra. Man var ju varken pigg eller vaken, men åtminstone rätt snart vertikal och redo för frukost.

Förresten, innan vi lämnar den här campsiten måste jag få visa hur fint skyltat det var mot duscharna. Det fanns liknande skyltar till toaletterna, utsiktsplatsen och simpölen – några av dem syns bland Flickr-bilderna.

IMG_8858.jpg

Vid sjutiden lämnade vi denna första campsite för att åka vidare mot nationalparken Etosha. Vi hann inte alls långt innan vi träffade på ett vårtsvin som poserade för oss. Och ja, jag var mycket glad över att ha ett objektiv med upp till 300mms brännvidd att leka med (även om den optiska kvalitén är sämre än jag skulle önska – men det var ett informerat köp), även om jag hemskt gärna hade haft ytterligare något hundratal millimetrar för ännu större fotografisk räckvidd.

IMG_8876.jpg

I Otjiwarongo stannade vi för att inhandla förnödenheter, men där fanns inte särskilt mycket att se. Eller rättare sagt, vi undvek att fotografera människor eftersom det sagts oss att det kunde tas väldigt illa upp och då blev det inte så många motiv kvar. Några av oss sponsrade den lokala skolans fotbollslag medan vi väntade in de sista i gänget.

Vid middagstid passerade vi sedan in genom porten till Etosha. Vid entrén stod en stor skylt med förhållningsorder:

IMG_8893.jpg

Snart passerade vi ett vattenhål där det stod ett antal kudu, någon impala och en fågel, men på för långt avstånd för att få några vettiga bilder. Det var okej för strax därefter träffade vi på den första giraffen. Fascinerande djur, tycker jag.

IMG_8898.jpg

Vid halv ett-tiden var vi framme vid Okaukuejo och den campsite där vi skulle tillbringa natten. Medan våra guider förberedde för lunch gick vi andra ned till det lokala vattenhålet. Såvitt jag förstod var det anlagt, men det fanns dock vatten när alla andra torkat. Vid det här vattenhålet såg vi vår första elefant, som dock var på väg bort och redan hunnit ganska långt. Men en elefantrumpa är också elefant, så där räknade jag in nästa medlem av ”The Big Five”.

IMG_8902.jpg

Nedan en flock törstande springbok:ar – det var nog den djurart vi såg allra mest av under resan. Dessa antiloper fanns liksom överallt. Här var det fortfarande något nytt och spännande, men jag tycker fortfarande att de är vackra.

IMG_8906.jpg

Bland övriga djur som var där och drack kan nämnas gemsbok (ej på bild), zebra, kudu…

IMG_8930.jpg

… och gnu. Ni ser att det är minst en springbok med på varje bild, va?

IMG_8942.jpg

Åter vid lägerplatsen sprang det omkring tiggande ekorrar kring matbordet:

IMG_8952.jpg

Efter lunchen klättrade vi drygt hundra steg upp i områdets runda torn för att avnjuta 360-graders utsikt över nejden. Förutom campsiten såg man vägar, djur på väg till och från vattenhålet och små virvelvindar. Vi besökte den lokala kiosken och köpte vykort, glass och iskallt vatten. Det var en chock att stiga in i den kalla butiken efter hettan utanför.

IMG_8980.jpg

Vid fyratiden var det dags att ge sig ut på game drive och inom kort träffade vi på zebror.

IMG_9041.jpg

Och giraffer. Bakdelen ser alltid ut att vara belyst fast den inte är det. Lustigt.

IMG_9062.jpg

En kori bustard, som möjligen är den tyngsta fågeln som kan flyga:

IMG_9071.jpg

Ännu en stilig antilop, denna gång impala:

IMG_9087.jpg

Vi såg även strutsar, kudu, sjakal, mer zebror, gnu, springbok…

IMG_9118.jpg IMG_9119.jpg

… och slutligen en stilig örn, som efter vad jag förstår måste vara en sånghök (goshawk):

IMG_9127.jpg

Middag intogs efter solnedgången, på lägerplatsen, och därefter blev det laddning av batterier och överföring av bilder från tre systemkameror till två hårddiskar vardera. Eftersom elstolpen på vår tältplats inte fungerade skedde detta i ett närliggande kök som tillhörde en annan tältplats. Medan Daniel och hans bror ägnade sig åt det gick jag ensam ned till vattenhålet och anslöt mig till flocken människor som satt på bänkarna längs stenmuren och andäktigt beskådade kvällens besökare. Ett par sjakaler strök omkring, men det var helt klart de två noshörningarna som var huvudattraktionen. En stor och en mindre var det som vaggade ned till vattnet, drack länge i lugn och ro och vandrade så småningom långsamt och värdigt därifrån. Mäktiga djur, det där, och ytterligare en bock på min lista över ”The Big Five”. Det var alldeles för mörkt för att fotografera, även om vattenhålet var upplyst. Här hemma belyser vi fasader, där borta belyser man vattenhål.

Och det var väl vad jag har att säga om den här dagen.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-14 – Okaukuejo/Etosha (48 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat

Uppstigning hur tidigt som helst och jag mådde allt annat än bra – kan tänka mig att det kom sig av kombinationen värme och miljöombyte. Samt för lite sömn. Det gick i alla fall över och resten av resan mådde jag prima. Undantaget viss överhettning, förstås, men det var ju budgeterat och hanteras med skugga och vatten.

20101115 Måndag 7:07

Ont i huvudet. Fan vet om jag inte mår illa också. Hoppas det blir bättre efter lite frukost!

Mycket frukost var det inte jag fick i mig och bra mådde jag inte, men det lättade något och så småningom kom vi oss iväg. Mot Africat, som var vårt första mål. Där skulle vi sova vår första natt i tält. I mitt fall första natten någonsin.

Innan vi gav oss ut på vägarna var det dock proviantering i ett närliggande shoppingcenter.

Mat var ju inkluderad i resan, så det behövde vi inte handla, men dryck fick vi stå för själva. Rekommendationen var att köpa en femlitersdunk vatten per person och dag. Och de snacks som passade var och en av oss bäst. Min första tanke var att salta chips kunde vara en bra idé när det var varmt och det var det väl också, men bäst visade det sig ändå fungera med biltong – torkat, kryddat kött. Både mättande och salttillförande. Perfekt att tugga på i bilen när det hunnit gå lite för lång tid sedan frukost.

Här är bilen vi åkte i plus (mer eller mindre synliga) hela gänget – förutom jag som står bakom kameran. Bilen är en Toyota Landcruiser, med nio passagerarplatser. Det fanns alltså fönsterplats till var och en av oss, vilket uppskattades.

IMG_8570.jpg

Några av oss handlade här också kläder. Safariskjortor, t.ex. Förutom en långärmad sådan (bra att ha som solskydd, både före och efter eventuell översolning) köpte jag en tyghatt, med snöre att vid behov knyta under hakan. Och behov kom att uppstå senare under resan. Det är helt klart en huvudbonad man ser muppig ut i, men den skyddade mot solen på alla sidor vilket var syftet. Både den och skjortan var f.ö. mycket bra köp som jag verkligen inte ångrade, då eller nu.

Efter någon dryg timme i shoppingscentret tog så den två veckor långa bilfärden sin början.

Strax efter klockan ett kom vi fram till naturreservatet Okonjima, där vi skulle tillbringa natten och sedan åka ut tillsammans med personal från Africat-stiftelsen för att besöka och beskåda stora katter. Nu började vi se djur på riktigt.

Här en kvinnlig kudu (antilop), som korsar en typisk (=torr) namibisk flod:

IMG_8621.jpg

Jag valde bilden trots att hon har huvudet bortvänt eftersom det är på den man ser mer av bakgrunden än bara gruset. Kudun kallas i våra kretsar även delicatobakelse för att den liknar en sådan med sin bruna färg och ränder.

Nu när jag ser bilden tänker jag på våra älgar. Och påminns om att i princip samtliga antiloper vi såg under resan har fantastiska öron. Stora, och med vacker teckning på insidan. Kolla gärna in sådana detaljer i bilderna framöver – tips.

En halvtimme in i reservatet anländer vi till platsen där vi ska övernatta. Tältplatsen består av en grusplätt framför ett betongfundament med plåttak under vilket döljer sig diskbänk med kran samt plats för medhavt kök. Och ett eluttag. Här finns egentligen inte plats för några andra campare utan det är helt vårt eget. Okej, det skulle rent teoretiskt kunna rymmas ytterligare några tält på grusplätten, men jag tror inte att man låter fler än en grupp åt gången boka stället.

Så här såg det ut när grabbarna smällt upp matsalsmöblerna och dukat för lunch:

IMG_8638.jpg

Bord och stolar hade vi alltså med oss i/på bilen. Liksom förstås tälten och de fem centimeter tjocka madrasserna som användes som liggunderlag. Trailern hade även kylskåp så att mat och öl kunde hållas kallt. Tro mig, det behövdes om än inte just den här dagen.

Jag fascineras av att det fanns både duschar och vattentoaletter så här mitt ute i ingenstans. Det är en alldeles särskild känsla att duscha eller sitta på toaletten med himlen som tak och med en vidsträckt utsikt över en stor afrikansk slätt. Just den här tältplatsen blev min favorit ur den aspekten, även om vi förstås bodde på andra charmiga ställen senare under resan. Men inget av de andra hade toaletter helt utan tak.

Här fanns varken andra människor eller djur – med undantag för någon enstaka fågel och en cikada på en trädstam. Och så såg vi babianer och örn uppe i bergen intill. De var så långt borta att de knappt ens anades utan kikare (eller kamera med telezoom).

Våra guider reste tälten medan vi såg oss omkring i grannskapet. Två och två sov vi i tälten.

IMG_8659.jpg

En liten promenad bort till traktens simpöl bjöd på knägående, betande vårtsvin.

IMG_8653.jpg

Vid fyratiden blev vi upplockade för att åka på game drive tillsammans med Africat-personal och ett annat turistpar, som tydligen bodde på en campsite inte så långt från vår. Nu hängde regnet i luften och man var definitivt inte orolig för överhettning. Deras bil var helt öppen, men dock utrustad med regnskydd i form av en presenning som tak.

Vi passerade världens sötaste små antiloper – dik-dik:en blir bara 30-40 cm hög:

IMG_8670.jpg

Och sedan fick vi hälsa på en leopard. Eller i alla fall titta på honom. Han hade kommit till Africat som liten unge, då en bonde hittat honom föräldralös och då kontaktat Africat, som omplacerar oönskade katter och tar hand om dem som inte klarar sig själva. Och nu pratar vi inte små bondkatter utan stora kissemissar som leopard och gepard.

Antagligen hade den här leopardens mamma blivit skjuten av en bonde – leoparder är inte precis populära bland lokalbefolkningen. Kanske är leoparderna Namibias motsvarighet till våra vargar? Eftersom den här leoparden växt upp utan mamma så har han aldrig lärt sig jaga och kan därför inte klara sig själv ute i det fria. Därför bor han i en alldeles egen inhägnad på området. Vi satt på första parkett medan han åt köttbitar som placerats ut åt honom och hade då alla möjligheter att fotografera. Lite fusk är det förstås, men i och med detta såg vi vår första medlem av ”The Big Five”. Eller jag såg min första, ska jag väl säga – jag ska bara tala för mig själv även om jag vet att detta gällde fler av oss.

När det gäller fotograferandet så tog jag här massor av bilder, men insåg i efterhand att jag borde ha använt mig av kortare slutartid – många av bilderna blev störande oskarpa eftersom leoparden ju faktiskt rörde sig. Han var ju tvungen att gå från köttbit till köttbit för att få ihop en hel måltid. Men ibland satt han tillräckligt stilla även för mina slutartider!

IMG_8707.jpg

Och ja, vi var väl skyddade – vi satt på stolar i något som nästan kan beskrivas som en väldigt lång kiosk. Eller som ett salustånd, kanske. Med jalusi som gick att dra upp eller ned, efter behov. Vi blev ombedda att inte sticka ut vare sig armar eller objektiv genom springan på ett par decimeter – ifall att det skulle bli bråttom att fälla ned, sades det.

Vi stannade ganska länge, men till slut försvann leoparden utom synhåll och vi åkte vidare för att beskåda några av de geparder som man också hade hand om. Jag minns inte vad som berättades om dessa, men vi fick i alla fall se två olika grupper på ganska nära håll. Nu satt vi i bilen och tittade. Och fotograferade, förstås.

IMG_8780.jpg

IMG_8813.jpg

På vägen tillbaka mot baslägret såg vi en slokörad sjakal, låt oss kalla honom Floppy:

IMG_8814.jpg

Vi såg pärlhönor (som det bara inte går att fotografera) och en liten manlig dik-dik, med ursöta små horn:

IMG_8829.jpg

Åter i baslägret fick vi möjlighet att föreviga en partiell regnbåge i samband med solnedgång vid sjutiden.

IMG_8850.jpg

Middag intogs under tak eftersom det småregnade. Afrikas torraste land, pyttsan! Och ja, när väl solen gått ned var det väldigt mörkt så pannlamporna kom till god användning.

Jag försöker minnas hur det var att lägga sig för att sova i tält för första gången, men minns inte mycket mer än att jag undrade hur jag skulle kunna sova på det hårda underlaget. Och en stor del av natten låg jag nog vaken också, fast kanske inte just av den anledningen. Fortsättning följer…

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-13 – Okonjima/Africat (41 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek

Efter många långa månader var det så äntligen dags att åka på Afrika-semester.

Torsdagen den 11 november började Namibia-resan här i Stockholm. Den fortsatte, via Frankfurt (Tyskland) och Johannesburg (Sydafrika), till Windhoek som är både huvudstad och, med sina förmodade 300 000 invånare, landets största stad. Hela landet har visst förresten inte mer än drygt 2 miljoner invånare, så det är inte trångt. Det officiella språket är engelska, vilket är praktiskt för oss.

Jag skäms nästan att säga det, men innan jag nu sökte upp Namibia på Wikipedia hade jag ingen aning om att det ens fanns en Afrikanska unionen. Namibia är medlem, liksom de allra flesta andra afrikanska länder. Där ser man!

Flyget från Arlanda avgick 15:10, landade i Frankfurt 17:25. Vi irrade runt en bra stund bland terminalerna innan vi hittade rätt och kunde inta en redigt tysk måltid bestående av goda korvar, potatissallad och öl. Och lite surkål.

Avfärd mot Johannesburg 20:45 med ankomst 8:30 morgonen efter, d.v.s fredagen den 12 november. Och 8:30 i Johannesburg motsvarar 7:30 i svensk tid, om nu någon undrade. Sydafrika såväl som Namibia går på finsk tid.

Så här skrev jag strax före avgång från Frankfurt:

2010-11-11 Frankfurt 20:45

Avgångstid för flyget till Johannesburg. I vanlig ordning vet man inte riktigt vad som gäller… Som vi irrade omkring på flygplatsen!

De sade att flyget skulle vara fullt, men ännu 10 minuter efter avgångstid ser det bara halvfullt ut. Det tycks vara manlig personal, med mörk hud. En stor man delade just ut små påsar med sovmask, strumpor, tandborste + tandkräm. Kan väl vara bra, även om det spontant känns som rätt onödiga saker. Souvenirer?

Att skriva för hand är jobbigt, så så snart jag kan avrapportera liftoff får anteckningsblocket vila.

Jag är trött och skulle gärna somna, men det vore ju synd att missa middagen, förstås – nyfiken på vad som kommer att serveras.

21:20

Äntligen backar planet ut.

Det är mörkt och blött på Frankfurts flygplats. Planet har sittplatser 2+4+2. Vi sitter på H och K – I & J saknas sålunda. Undrar varför? Jag & Daniel sitter på rad 41, de övriga i sällskapet på rad 40 resp 39.

Och 21:40 lyfte faktiskt planet. Det är kyligt & Daniel packar upp sin filt. Röd.

Själva flygresan gick oväntat bra. I väntan på middagen roade vi oss med att se på film och lyssna på musik. Jag såg främst ett par tv-program som handlade om Afrika och dess djur och natur. Där lärde jag mig bland annat känna igen en dik-dik – en kunskap som kom till användning redan första dagen vi var ute och åkte bil. Efter middagen, som bestod av någon slags köttrullader med potatismos, sov åtminstone jag utan problem större delen av natten.

2010-11-12 I luften 06:30… eller 07:30

Två timmar före ankomst skulle vi väckas & så blev det. Då hade jag nog sovit större delen av tiden, oväntat som det kändes igår kväll.

Åhå, kaptenen meddelade just att vi har en timme kvar till Johannesburg. Och uppenbarligen ställer vi då klockan en timme framåt. Whee… sommartid igen! Undrar om det är samma tideräkning i Namibia. Typiskt sådant man som god turist förstås redan borde veta.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på Def Leppard – idel okända låtar. Har de släppt plattor jag inte ens hört talas om? Jösses.

Annars har jag mest utnyttjat underhållningssystemet för att se tv-program om Afrika. Djur & natur, så klart. Vi har väl aldrig sett något annat om Afrika egentligen. Hela kontinenten består av djungel och savann, typ.

I Johannesburg hade vi 80 minuter på oss innan flyget till Windhoek skulle avgå från en gate långt, långt bort från den där vi ankom, så det fanns verkligen ingen tid för shopping även om Out of Africa såg ut som en väldigt intressant butik. Särskilt som jag kände att jag hade brister i utrustningen och behövde hatt såväl som skjorta med lång ärm.

Nej, det var bara att knata på i rask takt för att hinna hitta till rätt ställe och därefter vänta, vänta och vänta för att få ut våra boardingkort. Men tanke på hur precis ingenting det verkade hända i kön (”Välkommen till Afrika!” sade våra erfarna medresenärer), var det svårt att tro att vi skulle hinna med planet (som gick från gaten 5m bort), men det gjorde vi.

Under själva flygresan hände inte så mycket.

Strax före elva, lokal tid, landade vi på Hosea Kutako International Airport i Windhoek (vilket alltså innebär strax före tio, svensk tid) och därmed gick klockan i min kamera plötsligt rätt eftersom den fortfarande är inställd på sommartid.

IMG_8514.jpg

2010-11-12 22:22 Uhland (Hotel Pension)

Vid ankomst Windhoek möttes vi av en man med skylt ”Omahuka Transfers welcomes Wegerman x 6”. Han föreslog att vi skulle växla pengar, men det visade sig att rand funkar lika bra som namibiska dollar, så i slutänden var det bara Anders som växlade.

IMG_8519.jpg

Till hotellet tog det en bra stund, men längs vägen såg vi våra första djur. Torrt landskap med torra träd. Under ett av dem låg två antiloper (eller liknande). Sedan satt det små babianer lite här och där längs vägen. Och så låg det ko-liknande kreatur under ett träd. Namibiskt vildliv!

Väl framme vid Uhland fick vi våra rum & sedan hände inte mycket. Några gick ut på byn för att ta ut pengar. Någon somnade. Daniel bloggade och jag slumrade. Väckte mig själv med snarkningar flera gånger.

Möte med guide (vars namn jag inte riktigt fick kläm på) & hans assistent. Mycket info, om än det mesta inte nytt eller åtminstone inte förvånande. Om man ser en pinne som rör sig ska man stå stilla. Ett ord som nämndes många gånger var ”tranquility”. Ha tålamod & tänk på att ni är här på semester. Njut & gör det bästa av allt. Saker kommer inte att gå 100% enligt plan. Acceptera & inse.

// Så där, nu har jag skrivit på dokumentet som gör Jenman African Safaris helt oskyldiga till vad som än skiter sig. //

Till middag, strax efter sju, åt vi sallad, grönsaksgratäng, pumpa och valfritt kött. Grillat, nere vid swimmingpoolen. Warthog & oryx tog vi. Gott, men väl lite kött. Till det rött vin. Namibiskt. Okej.

I morgon frukost 07:00, avfärd ca 9:00 för besök på supermarket för att köpa solskydd, myggmedel, hatt?, vatten/öl/whatever. Blir intressant att se hur vi kommer att klara värmen…

I Windhoek bodde vi alltså på Hotel Pension Uhland, som passande nog låg på Uhlandstrasse. Som i sin tur förresten inte låg långt ifrån Robert Mugabe-gatan. Många, många gator verkade vara uppkallade efter personer. Man gillar tydligen människor. Eller människor betalar gärna för att se sina namn på gatskyltar? Kanske inte alls något dumt sätt att finansiera vägnätet i så fall.

IMG_8542.jpg

De flesta gatorna verkade heta något med -strasse (tyska för ”gata”), även om några också hette aveny. Och det fanns säkert även en eller annan street – oftast stod det bara ”Nånting St” på skyltarna och då kan det ju utläsas strasse eller street, vilket som nu passar läsaren bäst. Det betyder ju ändå samma sak. Praktiskt.

Det var varmt när vi kom fram och blev oss tilldelade tre dubbelrum. Såvitt jag förstod var det de två i sällskapet som inte var ett par som fick en dubbelsäng. Vi utnyttjade omgående rummets kylskåp, som tillhandahöll både öl, vatten och alkoholhaltiga drycker. Vattnet var det enda som egentligen lockade.

En liten promenad i området gjorde vi också, men det var extremt soligt och varmt så ingen av oss hade lust att stanna ute särskilt länge. Vi köpte lite förnödenheter på en bensinmack i närheten. Jag blev fånigt förtjust över att upptäcka att det fanns en ölsort som hette Windhoek och bad ägaren (han var vit, hans anställda var svarta) om lov att få fotografera hans ölkyl. Det var okej. Och sedan kände jag mig så klart förpliktigad att köpa öl. Vi köpte även vatten och lite tilltugg, som alltid är bra att ha till hands.

Som redan nämnts blev det middag på hotellet. Vi satt ute på verandan, men fick flytta in med våra glas när vi ätit färdigt och det började regna. Vänta nu här, skulle inte Namibia vara något i stil med Afrikas torraste land? Tydligen inte just den här kvällen i alla fall. Det dröjde dock inte länge innan vi kunde flytta ut igen. Kvällen slutade runt tio, skulle jag tro.

Att somna i värmen sedan var inte helt lätt. Rummet var utrustat med takfläkt, inget annat. Det fanns mygg och en extra skjutdörr av myggnät, som vi använde. Det var varmt ändå, men när tröttheten blir för stor somnar man lik förbaskat.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-11 – Sto-Frankfurt (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-12 – Frankfurt-Namibia (17 foton)

Tidigare inlägg om resan:
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

På tröskeln till Äventyret

Klockan är leet och vi sitter på tröskeln till Äventyret. Tröskeln i fråga är en servering på Arlanda och flyget till Frankfurt går om en och en halv timme. Ungefär 22 timmar därefter bör vi vara framme i Windhoek, Namibia.

Etikettmoln