Matfixerad

Nu är det mat precis överallt. Vart jag går och vad jag ser. Mat, mat, mat.

Jag är hungrig! Det enda jag vill och kan tänka på (nästan) är vad jag ska få äta och när jag ska få göra det. I morse låg jag kvar i sängen och planerade min dag utifrån tänkt matintag. Det kändes nästan livsavgörande. I alla fall viktigt att inte stiga upp utan att ha en aning om vad jag skulle äta och när. Jag har fortfarande ingen aning, men frukosten gjorde åtminstone nytta.

Borde förstås ha ställt klockan så at jag inte missar nästa måltidstid – 3-4 timmar ska det dröja, inte mer. Och inte mindre. Om drygt en timme kan det nog vara lämpligt att inta något. Haken är bara att detta något är en måltidsersättning, vilket inte tillfredsställer så som riktig mat gör. Nåja, en morot eller två gör ingen skada om hungern blir för påträngande.

Än så länge har jag inte varit helt strikt men dock väldigt nära.

Med tanke på precis hur matfixerad jag är nu kommer det nog att bli jobbigt framöver. Jag hoppas att det går fort över. Och ger resultat. Allt ser bara så jäkla gott ut och jag förbannar mig själv för att jag inte kom på tanken att äta det medan jag ”fick”, d.v.s innan programmet började.

Nu måste jag ju vänta ett helt år… bara där hejdar jag mig och inser att det kommer jag inte alls att göra. Däremot blir det en väldig måtta och strikt begränsning på eventuella små tillåtelser.

Och jag undviker nogsamt och väl medvetet att dra några precisa gränser för vad jag får och inte får äta och dricka. För det skulle innebära att jag sedan, om jag ville, inte kunde tillåta mig just det som jag uteslutit från början.

Om det är bra eller dåligt att planera så här flexibelt återstår att se. Det skulle bara kännas så hemskt att redan nu säga blankt nej till att jag enligt programmet inte ska/borde inta. Nedslående. Jag behöver inte sådant.

Nej, jag känner mig inte 100% motiverad. Ännu.

Men jag ska banne mig ut och traska i massor framöver. Min mp3-spelare behöver motion, liksom jag själv. Jag funderar förresten på att falla till föga och skaffa mig en iPod. Det vore kul att prova en modern variant och … tja, min Zen känns gräsligt fristående isolerad. Men jag tänker fortfarande.

Närmast blir det ett besök hos Nagel-Jane och sedan ska jag väl försöka bli av med flyttkartongerna som blockerar en hel vägg i sovrummet. Det är hög tid att ta tag i det – de hamnade i lägenheten i somras när jag sökte efter mitt pass. Och de är i vägen. När det sedan är klart har jag en otäck posthög att gå igenom. Misstänker att där döljer sig en eller annan räkning. Obetald.

Off we go!

Tredje dagen på svältkost

Bantningen går bra, även om jag visst blev hungrig någon halvtimme eller timme innan det var dags för lunch respektive mellanmål. Och middag. Vad gäller frukosten så väcktes jag av matsignalen och då hinner man (läs: jag, för jag vet ju att det finns folk som vaknar hungriga) ju inte bli hungrig innan. Vaniljpulversoppan kommer jag inte heller att dricka mer för den är nästan lika äcklig som chokladvarianten.

Vid flera tillfällen under dagen har jag känt hur lätt det vore att, helt tanklöst, stoppa något i munnen, tugga och svälja utan att ens reflektera över att jag inte äter. Det är nog det som skulle kunna få mig på fall – automatiken. För annars funkar det riktigt bra och idag har jag druckit mer än de 2 liter som anbefallits. Dels för att dämpa hungern, dels för att jag känt mig klibbig i munnen. Det känns som när man är lite uttorkad, men det borde väl knappast vara fallet med mig.

Efter jobbet åkte jag och tränade. Det var tungt, bra mycket jobbigare än i måndags. Vilket ju möjligen skulle kunna ha att göra med att jag bara får i mig 500 kcal om dagen. Fast med milkshaken blir det förstås hela 575 kcal, men den vill jag gärna dricka för att få variation. 75 kcal hit eller dit, liksom.

Jag tänker mig jordgubbar på morgonen, antingen tomat eller potatis/purjo till lunch, en ”bar” till mellanmål och sedan en milkshake till middag. Idag hade jag ingen ”bar” så då blev det tvärtom – milkshake till mellanmål, före träningen, och ”bar” till middag, efter träningen. För då hade jag ju handlat så att jag nu har ett lager av respektive acceptabel smak. Gratis var det inte, men förmodligen rätt mycket billigare än om jag skulle ha köpt vanlig mat för två veckor framåt. Jag köpte även min extra shaker, så nu har jag en hemma och en på jobbet.

Eftersom jag fuskat med promenaden i morse hade jag många steg att ta igen, så jag funderade en stund på hur jag skulle ta mig hem, men det blåste så gräsligt kallt att jag valde att börja med tunnelbanan. Och jag kände inte att jag orkade gå långt så jag hoppade av en station före hemmastationen och gick en omväg för att åtminstone komma i närheten av mitt beting. Till min förvåning var målet nått innan jag var hemma i kvarteret.

Så här på kvällen har jag känt mig frusen. Funderade på att ta ett varmt bad idag igen, men kom alltför väl ihåg hur mycket jag frös sist – efter uppstigningen, alltså. Då föredrar jag att bara vara kall, tills det är dags att krypa in under mitt varma täcke (kanske byta till det tjockare?). Och dags är det ungefär nu – sovklockan har ringt och jag är trött nog för att somna.

Jag hungrar!

Det här är min första dag med enbart måltidsersättningar och så här långt har det väl gått bra, d.v.s. jag har inte fått i mig något annat än det jag ska enligt programmet. Men jag är både hungrig och frusen och trött och önskar att det redan gått en vecka eller så, så att den inledande omställningsfasen var över. Det känns tråkigt och jag blir rastlös och lite lättretlig.

Dagen inleddes med en chokladpulversoppa, som smakade ganska äckligt men gav någon sorts mättnadskänsla. Jag tog mig friheten att bli sen till jobbet och att gå till den något mer avlägset benägna tunnelbanestationen i stället för till min vanliga. Dit var det cirkus 1800 steg. Jag ska kolla hur långt det är till den vanliga stationen också, tror inte att det är särskilt stor skillnad. Ett halvt kvarter hit eller dit. Jag gissar på 1450 steg, så får vi se sedan om jag ens ligger i närheten.

Det är lite roligt att ha koll på antal steg (någon nördgen, säkert) och vet man hur långa olika sträckor är blir det lättare att planera gåendet i relation till uppsatta mål. Vilket är jämförbart med att agera ögontjänare, men vad tusan – att man gör något av fel skäl förminskar ju inte bedriften eller ogiltiggör resultatet. Hu, ordhjärnan funkar inte till 100%.

Chokladsoppan räckte förvånansvärt långt (kanhända för att jag drack närmare en liter vatten under förmiddagen), men en halvtimme innan det var dags för lunch började magen knorra. Nu provade jag potatis- och purjolökssoppan, och då inte bara blandad utan även värmd – den sortens mat ska ju inte ätas kall. Soppan var helt okej och ganska fyllig. Nästan krämig. Möjligen skulle jag önska lite mer kryddor, men det får jag ju lägga till om jag vill. Jag kände mig helt nöjd efteråt.

Mikrovågsugnens vridreglage för inställning av tid var väldigt inexakt, vilket irriterade mig eftersom det blev omöjligt att avgöra om den stod på en eller tre minuter. Eller något annat. I morgon ska jag kika närmare på den andra mikron.

Redan en dryg timme efter lunchen började magen knorra igen. Jag drack mer vatten och försökte förlora mig i jobbet, men det gick inte särskilt bra. Frös gjorde jag också, men det står inte helt klart om det beror på verklig kyla i mitt rum eller om det bara är näringsbristen som gör sig påmind. Jag brukar ju bli iskall om fingrarna när jag är trött och/eller behöver äta, men PF tyckte att mitt rum kändes kallt, definitivt kallare än hans. Nåja, det kan ju vara en kombination av orsaker också. Och egentligen är det oviktigt, men jag tror på näringsbrist.

När GP vid fyratiden tittade förbi var jag snabb att haka på och nu undrar jag hur jag ska klara av att vänta tills det blir dags för middag. Mat, mat, mat. Det är nästan allt jag kan tänka på just nu. Eller rättare sagt: det är hungern jag tänker på, för någon mat är och blir det ju inte frågan om. Och det är inte så att jag längtar efter mat heller, det är bara det att kroppen är hungrig. Och med rätta, eftersom den hittills idag inte fått mer än 450 375 (ni ser, hjärnan funkar inte bra!) kcal. Det är lite. Och sålunda spritt språngande normalt att vara hungrig.

Jag ska ta och rensa ur kylskåpet så att där verkligen inte finns något att äta. Som läget är nu börjar det nyligen påbörjade Bregott-paketet se lockande ut. Den halvtomma Polly-påsen på bordet i vardagsrummet har dock ingen dragningskraft på mig. Socker är (vilket jag är tacksam för!) inte riktigt min grej, jag tycker det mest smakar artificiellt. Ska jag ha något sött väljer jag hellre honung. Men visst, jag har haft ett antal godisfrossor på sistone – därav påsen på bordet. Men är det något jag inte skulle kunna motstå så är det chips. Salta och flottiga chips…

(här tog jag en paus för att genomföra rensningen – bara för säkerhets skull, för jag är verkligen förskräckligt hungrig…)

Planen för kvällen i övrigt handlar om att ta ett varmt bad för att försöka tina upp en frusen själ, och sedan möjligen hänga på nätet ett tag — det kan ju ha hänt något viktigt — och/eller fortsätta extrahera enskilda låtar ur mina Rekyl-inspelningar (mp3 från vinyl). Jag kom visst av mig efter den första plattan.

Men det allra viktigaste, det jag otåligt väntar på… är att det ska bli middagsdags. Hur många ”hungrig” skrev jag i texten?