Hoppsan, jag blev med systemkamera

Jag, på Twitter, igår eftermiddag:

Hoppsan. Jag köpte just ännu en #Crumpler (väska). Och en systemkamera att ha i den också. #first #Canon

Det finns väl inte så mycket mer att säga, egentligen, men jag snor ihop några ord.

Det hela började för över två år sedan, i mars 2008, då jag konstaterade behov av digitalkamera. Nio månader tog det innan jag äntligen köpte min IXUS 80 i början av december 2008.

Jag räknade ut häromdagen att jag sedan dess tagit närmare 11 000 bilder – och då räknar jag inte de foton jag tagit med mobiltelefon. Det låter mycket, men jag anser mig inte vara något flitig fotograf. Okej, när jag väl plåtar tar jag oftast många bilder. Jag provar gärna olika inställningar såväl som kompositioner – i den mån motivet står stilla länge nog. Jag är med andra ord en nyfiken (kan även utläsas ”okunnig”) fotograf som testar ditt och datt. Och givetvis blir de flesta bilder allt annat än bra. Men jag lär mig något nytt emellanåt och torde väl därmed så sakteliga utvecklas som fotograf.

Men nu har jag kommit till den punkt då kompaktkameran inte längre räcker till. Jag har med egna ögon sett vilken skillnad det blir med en bättre kamera, och vill göra saker kompakten inte klarar av. Vartefter begränsningarna med IXUS:en blivit mer och mer påtagliga har det växt fram en insikt om att det är dags att skaffa en riktig kamera. För inte särskilt många dagar sedan trillade kronan ned och jag var redo. Att jag sedan inte visste exakt vad jag ville ha var bara ett litet gupp på vägen.

Canon kändes som ett ganska självklart väl eftersom jag hört en väldig massa gott om märket och dessutom varit nöjd med IXUS:en. Att sambon sedan på sistone skaffat sig ett par passande objektiv som jag skulle kunna låna var inte heller någon nackdel. Efter tips från GP, diskussioner med sambon och en del eget studerande på nätet var det 550D som stod på önskelistan. Bara den nu låg rätt i handen var det definitivt en sådan jag skulle ha. Och alltså var det mest en fråga om att besöka fotoaffär och be att få klämma på ett exemplar.

Jag trodde väl att det skulle ta någon eller några veckor att komma därhän, men icke så.

Ursprungligen hade vi igår, lördag, tänkt oss ut och fotografera, men eftersom det regnade föll det sig mer naturligt att besöka butiker. Inomhus. Alltså tog vi bussen till Fridhemsplan och fotobutikerna där omkring. I den första fick jag både klämma och prisuppgifter, men dessvärre hade de inget exemplar hemma och kunde heller inte ge någon leveranstid. Nästa butik skulle, enligt uppgifter på nätet, inte ha någon hemma men som vi ändå var i krokarna var det värt att kolla. Och napp fick jag. Vid det här laget var jag köpsugen och egentligen fanns det väl ingen anledning att vänta heller, så jag slog till. Ett Canon 550D-hus, plus EF 50mm f/1.8 II-objektiv och UV-filter. Det var nästan gratis. Inte.

En fundering hade jag kring något slags väska eller fodral, men jag bestämde mig för att avvakta lite med det. På vägen ut passerade man dock förbi en stor hög Crumpler-väskor till extrapris. Små nätta kameraväskor, med axelrem. De gick ju inte att motstå, så jag köpte en sådan också.

Så nu är det ”bara” att lära sig att hantera kameran såväl som den fototeknik jag saknar. Det känns som om det kan bli ett projekt som håller mig sysselsatt fram till pensioneringen ungefär. Eller längre ändå. En resurs jag definitivt tänker använda mig av är Carlboms fotoskola – har länge haft för avsikt att läsa hans fotografiska råd, men inte riktigt kommit mig för. Det ska jag göra nu.

Och givetvis ska jag läsa kamerans instruktionsbok också.

Ja, klart att jag knäppt några testbilder – och det ser lovande ut! Men jag har mycket att lära.

Crumpler och piratiska naglar

Crumpler-butiken ligger inte alls långt från Tullys så varför inte förevisa dess fröjder för Knusselboskan, när hon nu ändå var och hälsade på här i stan?

Ja, jag söker gärna anledningar att besöka butiken. Igår hittade jag en.

Lite bävade jag för att någon av de två försäljare jag träffat förut skulle jobba nu också – och skratta åt mig för min begeistring. Men det var som tur var ingen av dem utan en tredje, dittills okänd, person som stod bakom disken.

Väl i butiken klappade jag om och förevisade gamla favoriter och tänkte och velade och ville och bestämde mig. Men nej, mitt Mac-fodral fanns inte inne.

Nåja, det var väl inte meningen då.

”Men jag kan beställa hem den”, sade killen bakom disken.

Ytterligare en kort tvekan, men sedan sade jag okej och lämnade namn och telefonnummer och nu väntar jag så klart otåligt på att bli kontaktad. När jag får den ska jag traska ned på fiket med min Mac i väskan, bara för att. Nej, just det – för att kolla att Ipredia–nätet funkar där nere. Så var det, ja.

Jag har alltså beställt en liten ”fodralväska” till min Mac. En med handtag och axelrem. Precis den jag gillade redan första gången jag var inne i butiken och förälskade mig i sortimentet, men konstigt nog inte nämnde i blogginlägget.

I ovan nämnt inlägg visade jag även mina då nyfixade naglar, i rött och svart, som jag trivts ypperligt med sedan dess. Lustigt nog har jag även denna gång precis varit och fått naglarna fixade. Nu är de djupt lila och piratdekorerade. Färgen syns dåligt på bild, men jag lovar att de är mer lila än de ser ut.

Svart på rött och Crumpler

Sådana blev dagens naglar i enlighet med principen ”något annorlunda”. Rött är inte precis en färg jag normalt föredrar på mina naglar, men det börjar bli lite svårt att hitta något som inte blir frågan om att upprepa sig. Nästa gång kanske jag ska ta något riktigt konventionellt (och trist) som ljust rosa eller… klassisk fransk manikyr. Så här känns jag igen ute på stan nu i dagarna:

Efteråt blev det strosande i butiker på Söder, trots att siktet egentligen var ställt på city. Men man måste ju vara lite flexibel och emellanåt bara styra dit näsan pekar. Det är roligt att köra lite på slump och impuls.

Längsta sammanhängande tiden spenderades (ja, jag ser det som en investering och därför känns det okej att säga ”spendera” även om det inte handlar om att göra av med pengar) i Crumpler-butiken på St Paulsgatan.

Jag har hört talas om Crumpler och sett något enstaka exemplar förut, men att de hade så många och så jädrans snygga väskor hade jag verkligen ingen aning om. Jag ville köpa hur många som helst, men den jag främst fastnade för var felsydd så det blev ingen alls. Inte den här gången, just idag.

En Crumpler-väska är nästan något man skulle kunna sätta på en önskelista, kände jag. Fast det vore förskräckligt vanskligt eftersom jag är så petig vad gäller utseende. Och presentkort är lite tråkiga så jag får nog handla själv.

Jag vill börja bära omkring på min MacBook Pro, bara för att man kan ha ett sådant fint Crumpler-fodral till den… låter inte det som en bra anledning? Sir Gimp, Common Rice, Hard Suits… inte nödvändigtvis i samma färger som på hemsidan. På samma sätt blev jag sugen på att köpa en iPod Nano, bara för att kunna köpa och bära omkring den i Crumplers därtill avsedda fodral.

Jag tror att det framgår att jag blev överförtjust i Crumpler-produkterna?