Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Out of memory

Medan jag tränade hade jag flera saker i huvudet som jag ville blogga om när jag väl kom hem. Nu är jag hemma och minns givetvis inget av det.

Nåja, jag har i alla fall varit duktig. Och tränat. Idag med.

Nu är jag inne på andra veckan av nya tag och på träningsfronten går det riktigt bra. Förra veckan tränade jag tre gånger och det här veckan två, än så länge. 2-3 gånger är alltså målet, med den högre siffran som normalfall.

Nästa vecka har jag årsuppföljning på Itrim – tänk att det är snart ett helt år sedan jag fick nog och för första gången faktiskt tog tag i saker och ting! Det har hänt mycket sedan dess, även om jag har svårt att se exakt vad.

Något jag vet med säkerhet är att jag blivit öppnare som person. Mer frimodig, kan man också säga. Jag ber inte om ursäkt för mig själv längre… höll jag på att skriva, men det kanske jag gör. Lite grann, ibland? Men i alla fall inte alls på samma sätt och i samma utsträckning som förr.

Självkänslan är bättre, klart bättre. Jag uppskattar mig själv idag. Jag har ett värde. Jag har samma rätt som alla andra att finnas och ta plats [s]om jag vill.

Och att jag skriver detta handlar till stor del om att jag smakar på orden, prövar tanken för att se om det stämmer. Om jag kan hålla med. Till ganska stor del är det så, men jag vet och känner att jag definitivt har ett värde. (Hej, Essa! Sådana där kursiveringar påminner mig alltid om dig, så du vet det.)

När folk säger snälla saker om och till mig så håller jag faktiskt ganska ofta med – om de har rätt. Jag säger: ”Tack, jag vet” eller ”Jag håller med”. Och så ler jag sött, för säkerhets skull, ifall det skulle verka förmätet eller överkaxigt eller så. Man vet ju aldrig. Och faktiskt är det hela ganska roande också.

I lördags, när jag var och tränade, sade tjejen som jobbade något om att ”det förtjänar du, för du är så härlig” och jag blev glad även om jag inte riktigt förstod vad hon baserade sin uppfattning på. Icke desto mindre respekterade jag hennes åsikt och tackade för att hon delade med sig av den.

Och framförallt: jag skäms inte längre för min övervikt (som ändå fortfarande är rätt ansenlig). Det må vara att jag gått ned dryga 20 kg (ni ser att det är en bisak, va? ;-), men det skulle inte skada mig det minsta att gå ned 20 kg till.

Där någonstans kanske jag skulle kunna trivas och känna mig nöjd med min kropp. Fast det är inget jag vet. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer vartefter kilona försvinner, så bara därför är det värt att fortsätta.

Fortsätta, ja. Hur? Jag kan ju släppa Itrim, nu när jag snart fullgjort mitt kontrakterade år, och gå vidare på egen hand. Kanske fortsätta hos dem som motionskund, d.v.s bara gå dit och träna. Jag kan förstås också träna någon annanstans. Eller fortsätta hos Itrim på stabiliseringsprogrammet som följer efter viktminskningsprogrammet. Månadskostnaden går ned (om än inte lika mycket som om jag blir ren motionskund) och jag får fortsätta träffa några av tjejerna i gruppen. Skulle jag välja det alternativet vore det för deras skull, för programmet som sådant känner jag inte riktigt att jag behöver. Fast då ska jag väl erkänna att jag inte riktigt vet vad det innefattar heller. Så det borde jag ta reda på. Ska jag ta reda på.

Jag har ju inte satt upp något konkret mål för min viktminskning. Vad det handlar om för mig är främst att etablera en fungerande och någorlunda hälsosam livsstil och där har jag kommit en bit på väg, men framförallt lärt mig en del om hur pass enkelt det ändå kan vara. Och ju mer glad och positiv jag är, desto lättare är det att leva på rätt sätt. Att göra konstruktiva och vettiga val. För det är när livet känns som tuffast det är som svårast att leva sunt. Det är då jag söker tröst. Inte sällan i form av något ätbart. Det borde inte vara så svårt att ersätta det med något nyttigt i stället, kan man tycka.

Och här tappade jag helt enkelt tråd och tid och kraft och lust. Slut för idag!

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.

Nu tar vi nya tag!

Dagens gruppträff handlade om stress, vilket fick mig att dra på smilbanden för att det kändes så lämpligt just nu. Jag känner mig ju stressad, om än på ett lite underligt sätt, och har tillbringat för mycket tid på kontoret och för lite tid i sängen. Ändå… äh, jag ska ju hålla jobbet utanför bloggen.

För mig är det ju så att stress medför ett allmänt misskötande av de egna resurserna. Jag rationaliserar bort sådant jag inte borde. Grundläggande fysiska behov som mat och sömn får stå tillbaka. Men andningen sköter jag rätt bra. Jag drar ganska ofta ett eller två djupa fina andetag. Man skulle kunna säga att jag suckar, men det är främst bara hälsosam avspänning.

Så hur går det med mina förbättringsambitioner? Det går sisådär. Faktiskt är det svårare än jag trodde att komma i säng före midnatt – förra veckan lyckades jag två gånger, veckan innan tre. Både i söndags och i måndags kväll gick jag dock och lade mig tidigt, d.v.s runt halv elva. Båda nätterna vaknade jag en massa gånger, otäckt varm och klibbig, tittade på klockan och somnade om. Är det bara ovanan, tro, eller är något annat fel?

Att ta trapporna har funkat måndag till onsdag de senaste två veckorna, och därefter fallit. Lustigt. Det var mycket lättare att välja trapporna på det andra kontoret (där vi satt en kortare period) för där får man nämligen vänta en halv evighet på att hissen ska komma. Så icke där jag jobbar nu.

Förra veckan tränade jag inte alls, trots att jag de senaste 5 veckorna hållit målet på tre gånger. Men så blir det när man ger för mycket tid till jobbet.

Kampen fortsätter. Jag gick på en 3-kilometerspromenad, trots att jag helst av allt ville sova. Träningen gjorde mig väldigt sömnig. Eller vänta nu, det kan ju också handla om att jag inte fick många timmars sömn i natt. Hur som helst saknades det ett par tusen steg och jag är fast besluten att återuppliva självdisciplinen och nå stegmålet varje dag. Varför? Jo, jag har gått upp ytterligare ett halvkilo sedan sist (vilket ger 1,5 kg på sex veckor) och visst, det är inte mycket, men det går åt fel håll. Och jag vet ju med mig att jag verkligen inte sköter mig, så utan kursändring lär det snart bli större ökningar. Konstigt nog har fettprocenten sjunkit marginellt under samma sex veckor, vilket gläder mig även om jag inte förstår hur det gått till.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

Tolfte gruppträffen

Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.

Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.

Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.

Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.

När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?

Tionde gruppträffen

Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!

Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.

Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.

Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.

Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:

Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.

Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.

En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Sällskaplig helg

Helgen har varit ovanligt sällskaplig, vilket är väldans trevligt.

I fredags fick jag besök av en lägenhetsnyfiken MsGarbo, med rolig mage som påminner om en… tja, basketboll kanske? Jag tycker att det är läckert, och samtidigt ser det på något sätt absurt ut. Och tänk att det finns ett blivande barn där inne!?

Efteråt hängde jag med henne till Gamla Stan bara för att, ja för att det verkade som en god idé och jag dessutom saknade en del steg på räknaren. Väl där fick jag äran av att skaka tass med hennes födelsedagsfirande väninna (som jag spontant gillade) och promenerade därefter till Slussen, varifrån jag för en gångs skull tog bussen hemöver. Det blir oftast så numera att jag går när jag bara ska färdas innanför Söders gränser.

I lördags hade jag stämt träff med mitt personliga smakråd för att äntligen kolla på, och förhoppningsvis välja, bågar till mina välbehövliga nya glasögon. Det har ju varit påtänkt i… tja, det måste vara snart två år. Denna gång väljer jag bågarna först och gör synundersökningen därefter i stället för tvärtom – det verkar dumt att genomgå och betala för en synundersökning innan man vet att den kommer att resultera i något.

Efter att vi hade gått igenom butikens hela sortiment, och jag velat en hel del hit och dit, lånade jag hem tre modeller. Ärligt talat har jag inte en susning om vilken modell jag gillar mest. Ingen av dem känns så där wow och helrätt, men det verkar som om de jag tillfrågat är rätt eniga om vilken av modellerna som passar mig bäst. Kanske ska jag helt enkelt lita på deras omdömen? Äsch, jag tar nog med bågarna till jobbet och frågar några kollegor också, för säkerhets skull. Just nu lutar det i alla fall åt att jag väljer modellen med de snyggaste skalmarna till vardagsglasögonen och den lite större modellen till det andra paret, som ska bli solglasögon. Fatta vad skönt det ska bli att kunna läsa böcker även i gassande solsken! Jag tänker mig strandläsning under semesterveckorna där nere i frankriket.

Idag stod på schemat träning på Itrim på Söder tillsammans med den återfunna väninnan, följt av ännu ett besök på Bolagret där väninnan köpte ett par lampor. Själv är jag sugen på taklampan Aarö som känns lite sci-fi och ger ett bra ljus. Den är förstås inte alldeles gratis, men jag tror att jag skulle trivas med att ha den i mitt hem. Exakt var vet jag inte riktigt.

Före träningen sällskapade jag med favoritmänniskan på fiket Tullys (som inte verkar ha någon hemsida) i Götgatsbacken. Det fanns som vanligt mycket att prata om eftersom vi inte setts på ett tag och vi har alltid en massa saker kvar att prata om när vi måste skiljas åt. Vi borde träffas oftare, helt enkelt.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.

Andra gruppträffen

Jag hann inte mer än komma innanför dörren så blev jag till min förvåning visad till vågen. Förvåning därför att i mitt stilla sinne var det först nästa vecka det var dags för vägning. Det är något jag sett fram emot. Vågen visade på 3,9 kg mindre än vid hälsoanalysen för 13 dagar sedan. Och det känns också. Byxorna sitter störande löst så jag ska ta skärpet i drift igen.

Det märks skillnader på andra sätt också. Om vi nu bortser från mitt väldigt glada humör (som säkert också kommit av annat) så är det mycket lättare att andas. Och att röra på sig. Jag tappar inte längre andan helt av minsta ansträngning.

På träningen körde jag förhållandevis hårt, men kunde ändå samtidigt prata med de andra som tränade. Jag nådde heller inte riktigt upp till den övre pulsgränsen. Det är nästan lite konstigt att det märks skillnad så snabbt, men det gör det.

Det var riktigt roligt att träna idag och jag hade nog tagit ett extra varv om inte klockan närmat sig stängningsdags.

Matmässigt funkar det alldeles utmärkt. Jag äter rätt saker på rätt tider och dricker tillräckligt mycket vatten. Oftast mer. Jag har tränat helt enligt plan och alla utom en av dagarna har jag klarat mina stegmål med råge. Jag är på spåret. Bra jobbat!

Jag blir hungrig mellan målen, men ändå inte sugen på att äta. Det är en lite konstig känsla. Fortsätter det så här borde det inte bli några problem att klara resterande 9 veckor, men jag gör mig inga illusioner och räknar kallt med att det kommer svackor. Det är först då man vet av vilket virke man är gjord.

Tredje dagen på svältkost

Bantningen går bra, även om jag visst blev hungrig någon halvtimme eller timme innan det var dags för lunch respektive mellanmål. Och middag. Vad gäller frukosten så väcktes jag av matsignalen och då hinner man (läs: jag, för jag vet ju att det finns folk som vaknar hungriga) ju inte bli hungrig innan. Vaniljpulversoppan kommer jag inte heller att dricka mer för den är nästan lika äcklig som chokladvarianten.

Vid flera tillfällen under dagen har jag känt hur lätt det vore att, helt tanklöst, stoppa något i munnen, tugga och svälja utan att ens reflektera över att jag inte äter. Det är nog det som skulle kunna få mig på fall – automatiken. För annars funkar det riktigt bra och idag har jag druckit mer än de 2 liter som anbefallits. Dels för att dämpa hungern, dels för att jag känt mig klibbig i munnen. Det känns som när man är lite uttorkad, men det borde väl knappast vara fallet med mig.

Efter jobbet åkte jag och tränade. Det var tungt, bra mycket jobbigare än i måndags. Vilket ju möjligen skulle kunna ha att göra med att jag bara får i mig 500 kcal om dagen. Fast med milkshaken blir det förstås hela 575 kcal, men den vill jag gärna dricka för att få variation. 75 kcal hit eller dit, liksom.

Jag tänker mig jordgubbar på morgonen, antingen tomat eller potatis/purjo till lunch, en ”bar” till mellanmål och sedan en milkshake till middag. Idag hade jag ingen ”bar” så då blev det tvärtom – milkshake till mellanmål, före träningen, och ”bar” till middag, efter träningen. För då hade jag ju handlat så att jag nu har ett lager av respektive acceptabel smak. Gratis var det inte, men förmodligen rätt mycket billigare än om jag skulle ha köpt vanlig mat för två veckor framåt. Jag köpte även min extra shaker, så nu har jag en hemma och en på jobbet.

Eftersom jag fuskat med promenaden i morse hade jag många steg att ta igen, så jag funderade en stund på hur jag skulle ta mig hem, men det blåste så gräsligt kallt att jag valde att börja med tunnelbanan. Och jag kände inte att jag orkade gå långt så jag hoppade av en station före hemmastationen och gick en omväg för att åtminstone komma i närheten av mitt beting. Till min förvåning var målet nått innan jag var hemma i kvarteret.

Så här på kvällen har jag känt mig frusen. Funderade på att ta ett varmt bad idag igen, men kom alltför väl ihåg hur mycket jag frös sist – efter uppstigningen, alltså. Då föredrar jag att bara vara kall, tills det är dags att krypa in under mitt varma täcke (kanske byta till det tjockare?). Och dags är det ungefär nu – sovklockan har ringt och jag är trött nog för att somna.

Det första gruppmötet

Mobiltelefonens larm ljöd en timme innan jag skulle vara där, precis som det var inställt att göra. Det är lugnt, tänkte jag, och stängde av det. För det är det ju – det tar inte mer än en kvart, tjugo minuter att ta sig från jobbet till träningscentret. Tio minuter innan mötet började insåg att jag skulle komma för sent eftersom jag var kvar på kontoret. Typiskt, typiskt!

I halv panik (och knappast särskilt klartänkt) beställde jag en taxi och travade ned för att möta den. Väntade otåligt och väntade lite till och där kom det en taxibil och jag viftade energiskt för att visa att det var jag som beställt den. Det var dock ingalunda min bil för i den satt redan en bunt folk och taxi brukar såvitt jag vet inte organisera någon samåkning.

Någon minut senare kom en taxibil åkande till min ickeadress (min ingång har ingen officiell adress så jag har hittat på en som är logisk och för det mesta funkar), precis dit där jag stod, och glad i hågen öppnade jag dörren varvid föraren förklarade att hans inte var den bil jag beställt, men jag fick så gärna åka med dit jag skulle (även om han menade att det hade gått snabbare för mig att ta tunnelbanan – och det hade han nog fasen nästan rätt i) förutsatt att jag ringde och avbeställde den andra bilen som torde vara på väg. Jag tänkte i tre sekunder och hoppade in i bilen.

Väl framme stannade han förstås rakt utanför dörren så att personalen på centret inte kunde undgå att se att jag kom i taxi. Lite genant, tyckte jag. Det här med att ta taxi till träningslokalen sade föraren annars var väldigt vanligt bland stressade människor i storstaden. Men sådan var ju inte jag, menade jag, eftersom jag nu inte stressade till träning utan till ett inbokat möte. Visserligen med efterföljande träning, men ändå. Puh. Saved by the bell, för det kunde mycket väl ha varit annorlunda. Jag måste se till att åka från kontoret i tid för att hinna träna innan stängningsdags (kl 19).

Taxichauffören berättade också att han själv haft viktproblem och provat metoder liknande den jag nu ger mig in på, men det som verkligen fungerat för honom var OA, Overeaters Anonymous. Han undrade om jag trodde att de kanske kunde hjälpa mig också, vilket jag sade att jag inte trodde och inte heller tror. Mitt problem är ett annat, tror jag. Hur som helst är vetskapen om OAs existens ytterligare en sådan där liten kunskap jag fått genom ett mänskligt möte. Har jag sagt, förresten, att mänskliga möten är det som gör livet värt att leva? Nåväl.

Jag steg in genom dörren och började genast beklaga mig över min oförmåga att komma i tid och kursledaren sade att det gjorde inget för de väntade ju på mig och jag menade att det var just det som var problemet. Men jag blev faktiskt inte mer än tre minuter sen och en av deltagarna var ännu senare, så så förskräckligt hemsk var min försyndelse inte så här med lite perspektiv applicerat på toppen. Men det är ju det där – vad jag gör kanske inte är så hemskt, men det är ju ändå jag som gör det, jag som hade kunnat låta bli, mitt ansvar och sålunda finns bara mig själv att skylla. Att lägga skulden på, menar jag. Varför man nu måste skuldbelägga överhuvudtaget? Det vore ju bättre att låta bli det.

På själva mötet fick vi (11 kvinnor, om jag inte räknade fel) berätta lite om oss själva – varför vi var där och vad vi hade för förväntningar på kursen. För kurs får man ju ändå kalla det. Vi ska ju lära oss äta på ett sätt som håller i längden. Handledaren pratade om motivation och många av gruppmedlemmarna flikade in sina egna erfarenheter. Det som störde mig lite var att av oss fem som ska köra på den snabba, enformiga metoden (VLCD, Very Low Calorie Diet) hade alla de andra redan börjat. Någon hade rentav hållit på i två veckor. Jag kände mig liksom lite lurad där. Då är jag ju helt ensam om att börja nu. Men i övrigt kändes det bra. Flera är lika tjocka som jag, och alla verkar jättetrevliga.

Och att träna efter mötet kändes bara roligt. Jag hade, som förväntat, inga större problem med att komma över den övre pulsgränsen. Otränad som jag är.

Träningen är en form av cirkelträning, där man byter station var 30:e sekund. Varannan station befrämjar kondition och varannan styrka. För konditionen är det svikt- eller stepbräda som gäller och det syns rätt tydligt vilka som gått på step-up och inte. Jag har inte gjort det och känner mig rätt kass, men det blir mer en kul grej – det viktiga är ju att jag håller flåset uppe. Och det gör jag, även om det inte ser särskilt tjusigt ut.

Cirkeln består av ungefär 16 stationer. Och en pulsmätare, med vidhängande tabell över lämpliga pulsintervall för olika åldersgrupper. När man som jag är mellan 39 och 45 (med reservation för att jag kan minnas någon siffra fel) ska man hålla sin hjärtfrekvens mellan 114 och 150 bpm. Ja, jag menar slag per minut. Och jag låg på 145-148, med en tillfällig topp på 153. Det där lär ändra sig med tiden och ökad kondition och jag fasar lite för att en vacker dag behöva kämpa för att ens nå den undre nivån. Men den dagen blir å andra sidan en bra dag, för då kommer jag att ha mycket att glädjas åt.