Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘beslut’

Jag ska flytta!

Lite förvånad är jag över att ingen [fotnot] har frågat om vad som händer på bostadsfronten, men för er som inte är nyfikna vill jag ändå berätta att jag igår skrev på köpekontraktet. Jag får tillträde till lägenheten om en månad och vill förstås gärna flytta då och sålunda har jag massor att göra den närmaste tiden. Först och främst är det en massa beslut att fatta (och därefter förstås agera på besluten, men det är ett senare problem). Det är dags att börja fungera som projektledare.

Eftersom det här med beslutsfattande kan bli ett stort problem för mig misstänker jag att jag kommer att tvingas göra rejäla rationaliseringer (jag är ju grundlig till min natur så saker blir lätt överväldigande i omfattning), vilket är enda sättet att komma någon vart inom rimlig tid och med rimlig ansträngning. Jag får minimera antalet alternativ och fatta snabba beslut utan alltför mycket eftertanke. Det funkar förmodligen, det också. Åtminstone har det gjort det med mina bostadsköp.

Jag har lite svårt att fatta det, faktiskt. Att jag ska flytta till en lägenhet som i princip är det jag drömt om i flera år. Ett rum till, en bit upp och med bra ljusinsläpp, badkar, balkong, bredband (till och med uttag i varje rum) och rymligt kök. Det har inte ens gått en vecka efter att jag efter tips och i sällskap av grannexkollegan gick för att kolla på en lägenhet i kvarteret där jag bor och nu står jag här med påskrivna papper och hela processen är igång. Det är snabba ryck i min värld just nu!

Och det känns bara bra. Lite, lite pirrigt, men annars bara spännande och roligt. Det här känns rätt, helt enkelt.

Ja, vad som hände efter mitt s.k. skambud (som förstås genast kontrades med ännu en marginell höjning av föregående budgivare) var inte mycket. Jag avvaktade, jobbade vidare och tänkte höja något mer i mitt nästa bud mot slutet av dagen. I stället ringde mäklaren upp och meddelande att säljaren var grymt besviken på nivån och om det fortsatte så här skulle det troligen inte bli någon försäljning alls. Han skulle i alla fall diskutera prisnivåer med säljaren och sedan återkomma.

Ett par timmar senare ringde han upp igen, med en konkret summa att ta ställning till – under den nivån var säljaren helt enkelt inte villig att gå. Mäklaren hade givetvis förmått honom att lägga sig lägre än han egentligen ville. Jag gav ingen särskild respons just då (fast inom mig var det inget snack för jag kunde tänka mig att gå en bit högre) och han föreslog att jag skulle sova på saken och att vi skulle höras dagen efter.

Någon gång under sen förmiddag ringde mäklaren upp och pratade väder och vind i flera minuter, vilket fick mig lite full i skratt. Jag kände mig kolugn och pratade glatt på i väntan på att få den viktiga frågan, själva anledningen till att han ringde, och eventuella hakar eller villkor, för jag trodde i det här läget att det vi skulle fortsätta budgivningen fast på en högre nivå.

Till slut kom han så till saken och undrade hur jag ställde mig till priset vi pratat om och jag sade att ja, jag var villig att betala det priset. ”Ja, men då är lägenheten din!”, sade han och förpaffade mig alldeles. Några förundrade ”wow”, och förvånande ”kul!” kom väl ur min mun och så fick jag välja tid för mötet med säljaren för att stadfästa affären. Fredag em.

Efteråt gick jag omkring på kontoret och kände mig lite knäpp, minst sagt. Det formligen bubblade inombords och jag ville med stora bokstäver berätta för allt och alla att JAG HAR BLIVIT MED LÄGENHET, men vågade samtidigt inte ta ut någon glädje innan papperen faktiskt var påskrivna. Det finns ju en risk, om än förmodligen ganska liten, att någon annan kommer och tränger sig in emellan i ett sådant läge. Jag vågade inte tro.

Jag ringde i alla fall den peppande bästa väninnan, som just lunchade med en annan kompis, och berättade att jag mest troligt precis blivit med lägenhet och de gratulerade mig båda två. Väninnan började genast ställa en massa frågor om hur jag skulle göra med både det ena och det andra och den andra kompisen började tipsa om flyttfirmor och jag bad dem snälla bromsa för sådant tänker jag inte ens fundera på innan det är påskrivet och det fick jag förståelse för. Hon och jag bestämde att ses på fredagkvällen, efter mitt möte med säljare och mäklare, för att fira lägenhetsköpet eller bara umgås.

Fredag eftermiddag träffade jag då mäklare och säljare på mäklarkontoret och skrev så småningom på dokumenten. Men petimäter som jag är fick jag mäklaren att skriva ut rättade exemplar av objektsbeskrivningen då vissa uppgifter om lägenheten helt enkelt inte var korrekta. Rätt ska vara rätt.

Jag och säljaren pratade lite om saker han eventuellt kunde lämna kvar i lägenheten och jag frågade om bredbandsuttag eftersom det var något jag glömt att kika på när jag var där men misstänkte att det kunde finnas flera av eftersom han efter vad jag förstått är lite av en datormänniska. Ja, det är i alla fall han som gjort föreningens hemsida (som enligt min mening skulle behöva moderniseras) och vi skojade om att ansvaret för den skulle följa med lägenheten. Han kommer att höra av sig i samband med tömningen av lägenheten så får jag komma över och se om det är något jag vill ha kvar av det som han annars bara kastar. Samtalen kändes bra och så mycket mer finns inte att säga just. Jag stannade kvar en stund och pratade med mäklaren om försäljningen av nuvarande bostad. Han kommer hit på tisdag morgon för att göra en bedömning.

Jag åkte hem till väninnan och vi pratade en massa lägenheter och praktikaliteter och jag vet inte vad. Hon kommer hit och hjälper mig röja undan det värsta inför mäklarens besök och jag lovar att det är mycket jobb, även om det som sagt bara handlar om att röja undan det värsta. Jag är rätt säker på att jag inte kommer att ha tid att sitta vid datorn de närmaste dagarna (men kommer kanske att göra det ändå), men nu vet världen i alla fall att JAG HAR BLIVIT MED LÄGENHET!

Fotnot: alltså, ingen utom Thomas Tvivlaren, som dock frågade för sent för att räknas in i underlaget för inlägget. [tillbaka]

Annonser

Jag kommer ut som bloggare

Nu, äntligen, är det dags för mig att börja blogga. Vägen ut har varit lång och seg, men nu är den slut. Jag är här och det här är min allra första blogg i mer traditionell mening – tidigare har jag skrivit på lite mer slutna nätgemenskaper, och inte i några riktiga bloggprogram.

Att jag äntligen kommit mig för att börja skriva i den blogg jag registrerade för mer än ett år sedan beror på att jag lovat, och för att få en extra spark i baken nu dessutom lovat att skriva om den stundande viktminskningen (mer om det nedan).

Förmodligen kommer jag att skriva om en massa andra saker också, men till att börja med är det tänkt att fokus ska ligga på just viktminskningen. Eller borde jag säga bantningen? Det låter så fult, även om det är vad det handlar om.

Om viktminskningen

För ganska exakt en vecka sedan fick jag nog. Måttet var rågat och det kändes som om jag stod med näsan tryckt mot väggen, utan möjlighet att komma vidare längs utstakad väg. Och det var väl hög tid att jag kom därhän, kan jag tänka.

Den utlösande faktorn var när jag insåg att jag aktivt valde bort att träffa både trevliga och nya människor för att jag är fet. Och därmed också känner mig ful och äcklig, vilket i mitt stilla sinne hänger ihop med att vara fet. Jag skämdes för mycket över min fysiska uppenbarelse, helt enkelt.

Där var det som om någon klubbade mig i skallen – så här kan det ju inte fortgå! Jag menar, tänk själva… att jag slutar gå hemifrån för att jag är för tjock lär inte göra mig smalare och förr eller senare slutar jag som Gilbert Grapes mamma. Inte den framtid jag vill möta precis.

Under många år har jag varit medveten om min övervikt, som stadigt ökat, men utan att riktigt känna mig motiverad att göra något åt saken. Det har alltid gått att kamouflera med rätt sorts kläder. Eller, det har jag inbillat mig i alla fall. Jag tror inte att andra låtit sig luras lika mycket som jag själv. Hur som helst har jag mer tänkt i banor av att det handlar om att lära sig att acceptera sig själv som man är. Och en del låg det väl i det, men nu på sistone har det känts oerhört tydligt att det förutom att vara skamligt också är dåligt ur hälsosynpunkt. Jag har på fullt allvar börjat oroa mig för hälsoriskerna och är äntligen redo att göra något åt saken.

Från tanke till handling

Så vad har jag gjort så här långt? Ja, förra söndagen fattade jag, som sagt, beslutet. Nu jävlar ska det hända saker!

Söndag
Bröt ihop och grät av insikten om det ohållbara läget. Såg bara en väg ut och då blev det lätt att fatta beslutet om förändring. Surfade på nätet för att hitta information om tider och platser.
Måndag
På vägen hem från jobbet stegade jag in på ett ställe som hjälper människor att gå ned i vikt och/eller att börja motionera. Jag har varit motionsmedlem hos dem, och gillar träningsformen, men man måste ju faktiskt rent fysiskt träna om det ska vara någon mening med det. Efter att jag kommit av mig accelerade viktökningen. Nu klev jag resolut rakt fram till disken och bad att få bli viktminskningsmedlem. Det fick jag.
Tisdag
Nytt besök på träningsstället för hälsoanalys tillsammans med en hälsopedagog. Uppställande av mål för viktminskningen, vilka inte handlar om kilon utan om konkreta åtgärder. Att jag ska äta (eller rättare sagt inte äta – mer om det senare) rätt, gå på gruppträffarna, motionera. Fem punkter blev det, om jag inte minns fel.
Onsdag
Allmänt informationsmöte kring träningsställets verksamhet följt av en provträningsomgång med instruktör. Jag var i grav tidsnöd på morgonen och hann inte packa några träningskläder, men var ändå med och lyssnade och kom även med egna observationer kring några av maskinerna – jag har ju tränat där förut och har viss erfarenhet. Av de cirka 10 personerna på informationsmötet visade det sig att vi var fyra som hoppat på viktminskningsprogrammet och ska ingå i den grupp som startar nu på måndag. Alla var glada och trevliga och det känns roligt att vara bekant med några redan innan den första gruppträffen. Antar att det kan kännas lite nervöst att gå dit annars. En rolig sak med de andras provträning var att jag blev avundsjuk – jag ville ju också träna! Det bådar gott för framtiden.
Torsdag
Till Bagpiper’s Inn för att säga hej till Niclas, kanske ta en öl, och sedan åka hem. Jag är ju för tjock för att umgås, remember? Det blir inte riktigt så. Jag gör sällskap dit med Joshua_Tree och vi båda får sittplats vid ett bord med pratglada och trevliga människor och sedan rullar det bara på. Vi blir kvar tills stället stänger, vid ettiden. Josh och jag konstaterar att pendeltågen slutat gå så vi tar en taxi hem till mig och jag bäddar åt honom på golvet och sedan pratar vi vidare fram till fyra på morgonen. Det gäller att ta vara på stunderna i livet. Sova kan man göra i graven, eller nåt. Min sista öl på länge blir en härlig Staropramen.
Fredag
Det var inte lätt att släpa sig ur sängen efter bara tre timmars sömn, men det gick. Åkte till jobbet och hade svårt att koncentrera mig på arbetsuppgifterna. Massage inbokad vid fyratiden, därefter en rask promenad hem för att sitta och andas en kort stund innan det var dags att sammanstråla med grannexkollegan och några andra tjejer för krogmiddag. Jag kom hem och i säng före elva – mycket tidigare än normalt när det är arbetsdag efter. Min sista krogmat på länge blir hummersoppa med krabbkaka och inhemsk löjrom + anka med chevrerisotto, karamelliserad palsternacka & plommonsky. Mums! Någon efterrätt fanns det inte plats för.
Lördag
Frukostfika tillsammans med grannexkollegan på ett relativt nytt Vivels-konditori på lagom promenadavstånd hemifrån. Min sista semla på länge blir en halva. Hem och softa en stund innan det är dags att fräscha till sig inför kvällens begivenhet, som är middag hos brorsans bästa kompis med familj. Jag åker ut lite tidigare för att hjälpa till med att skala räkor. Min bästa kompis med dotter kommer också dit. Vi pratar om sommarens inbokade semesterveckor i Bretagne (inte Bordeaux, vilket jag felaktigt kläckt ur mig några gånger), äter gott och tittar sedan på melodifestivalen som gör mig smått irriterad. Det känns inte som om någon av artisterna/låtarna är på allvar. Det blir en ganska tidig kväll då alla är rätt trötta. Mitt sista vin på länge blir ett gott vitt från Alsace. Och det sista fikabrödet blir glutenfria chokladmuffins.
Söndag (idag)
Jag vaknar mellan morgon och lunch och hamnar framför datorn. Får kontakt med Ms Garbo, som det är tänkt att jag ska fika med, och vi stämmer träff på Tullys vid halv tre två. Det är en lägenhetsvisning här i kvarteret som jag gärna vill gå på så tio minuter innan den börjar ringer jag grannexkollegan och föreslår att vi ska göra sällskap (vi har redan dagen innan prel-bestämt att vi ska gå). Vi möts utanför porten klockan 13 och lägenheten känns ombonad och har egentligen det mesta jag vill ha, men jag blir lite brydd av att både kök och badrum är i original. I och med att jag ju själv renoverade badrummet för två år sedan känns originalet en smula mossigt och en badrumsrenovering till vill jag ogärna göra, men det var svårt att släppa tankarna på hur jag skulle inreda/använda de olika rummen så man vet aldrig. Till fikat med Ms Garbo blev jag sen, men det gjorde inget för hon var ännu senare. Gott och trevligt och vi utväxlade diskret våra säsonger – tips: lån/utlån av tv-serier på dvd ger en bra anledning att ses lite då och då! Min sista fikmacka på länge blev en toast med ost och skinka (frukostmackan och latten i morgon bitti kommer att räknas som min sista ”på hörnan”-frukost).
Jag har berättat för ”alla”

Under veckan, efter att jag bestämt mig och anmält mig och förbundit mig att minska i vikt, så har jag berättat för hela min omgivning om vad jag gett mig in på och vad som komma skall. Arbetskamraterna, nya och gamla bekanta på krogen, vännerna – alla vet. Det kändes viktigt för mig av flera skäl. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte behöver skämmas. Jag vill att folk ska veta varför jag plötsligt slutar äta lunch med kollegorna, varför jag eventuellt blir omotiverat sur eller ledsen den närmaste tiden. Jag vill också ge dem möjlighet att stötta om och när det behövs. Det skulle, tror jag, bli väldigt svårt att genomföra det här samtidigt som man försöker hålla det hemligt. Och jag tror att man behöver kunna prata om det också – gissar att tankarna kommer att kretsa ganska mycket kring mat.

Jag har sagt adjö till godsaker

Apropå mat, ja, så har jag under hela veckan mentalt tagit adjö av olika sorters mat och dryck. De första tio veckorna i programmet handlar nämligen för min del om att enbart äta måltidsersättning, d.v.s. dricka pulver utblandat i vatten. Vitsen med det är dels att se snabba resultat, i form av viktminskning, för att hålla motivationen uppe och dels att effektivt bryta gamla osunda vanor. Efter det eldprovet börjar man sedan långsamt etablera nya, sunda vanor, men den biten tänker jag inte på nu. Jag försöker att inte tänka i för långt tidsperspektiv, för att undvika att göra det alltför stort och alltför svårt – jag tror att det är absolut nödvändigt att ta, inte bara i aktion utan också i tanke, ett steg i taget. Ett enda litet steg klarar jag, men om jag lyfter blicken för högt kan jag inse att Rom ligger alltför långt bort.

Önska mig gärna lycka och välgång för det kan jag behöva. Nu kör vi!

Etikettmoln