Man lever så länge man lär

Jag lyssnar ju inte

Idag har jag äntligen kommit mig för att säga upp mitt Storytel-abonnemang.

Jag har (tydligen) betalat dem 169 kronor per månad, under flera år, och ändå knappt använt tjänsten. Vad jag minns har jag främst lyssnat på en handfull Mumin-sagor (inlästa av Tove Jansson själv), och några av Henrik Fexeus böcker (också inlästa av författaren). Och kanske delar av enstaka andra författares alster.

Rent ekonomiskt har det varit en ren förlustaffär, vilket jag nog visste att det skulle bli redan innan jag tecknade avtalet. Det är ju så det fungerar med de icke-fysiska abonnemangstjänsterna. Man betalar, eller rättare sagt: företaget inkasserar, pengar varje månad och produkten förblir ofta tämligen oanvänd.

Problemet med alla sådana här tjänster är att jag inte använder dem. Jag gillar att ha möjligheten att göra det, men i praktiken utnyttjar jag dem/den/det sällan. Det är som att tiden inte räcker till, även om det så klart i verkligheten handlar om att jag prioriterar att använda min begränsade tid till att göra andra saker.

Eller inte göra saker, som det känns just nu.

Jag var inte särskilt aktiv innan pandemin, men nu mitt under den är det än värre, jag är rent extremt inaktiv och gör ingenting. Jobbar i mitt eget hem (för många timmar), ser på tv-serier i sambo-sällskap… löser problem i appar på egen hand in på nattkröken (tänk: sumsudoku, kakuro, nonogram, unpuzzle). Både fysiskt och mentalt är jag nog i rätt dålig form. Sämre än någonsin. Och nu är den där förbaskade våren i faggorna igen. Då livet alltid känns lite extra värre. Förstå mig rätt: jag är inte aktivt dåligt-mående. Jag orkar bara inte… bry mig.

Arbete, tv-serier och appar handlar nog mest om verklighetsflykt. De ger något att fokusera på, och engagera sig i, som inte har med mig eller mitt eget inre eller yttre liv att göra. Att hålla hjärnan upptagen så att den inte börjar tänka, på sånt jag inte vill tänka på, som gör mig ledsen och nedstämd. Verkligheten.

Ah well, allt är inte mörker och hopplöshet, även om det känns så ibland. Men vi kan väl konstatera att min tillvaro under pandemin har blivit rätt trist och jag själv har tappat orken och blivit ännu tråkigare. Jobbet är förvånansvärt välfungerade och roligt, men jag borde ju (har jag hört sägas) leva ett rikt liv även utanför det.

Kommentarer till: "Jag lyssnar ju inte" (2)

  1. hundrafemtiotre sa:

    Oj oj oj, hög igenkänning på det med inaktivitet och verklighetsflykt. Låter som min vardag just nu. Känns dock uppmuntrande att det är något som går att förändra – en annan dag. 😁

    • Hehe, ska jag vara ärlig känns det inte som om det går att förändra (av mig, med en viljeakt), utan snarare att det är något som kan förändras (utan min inblandning, av någon kraft utanför mig). Men det är skönt att höra att jag inte är ensam om upplevelsen, så tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: