Lördagszombie

Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.

På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.

Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.

På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.

Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.

Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.

Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.

Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.

Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.

Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!

Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?

Bra fortsättning

Från Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.

Coolt!

Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).

Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.

Så här var det:

Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.

Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.

Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.

Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.

Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!

I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.

Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.

Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.