Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘förändring’

Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Annonser

It’s Monday – let’s move!

Ett väntat och mycket välkommet besked i mailboxen denna måndag morgon. Nja, kanske inte. Andra har väl anat att det var på gång, men själv har jag blundat.

Organisationen jag jobbar i ska flytta. Innan halvårsskiftet ska hela gänget vara överflyttat till firmans huvudkontor, som ligger naturskönt långt utanför stan. För mig lär det innebära ganska precis dubbelt så lång resväg, i tid räknat. Och så blir det ett eller två kollektiva byten, vilket kan göra att det tar ännu längre tid.

Nej, jag är inte positiv – man är sällan det till förändringar man inte valt själv.

Annars funderar jag på om det inte vore möjligt att hoppa över de där bytena och i stället gå från stationen – på kartan ser det inte ut att vara mer än max 2 km. Och, som GP säger, det kan ju ses som bra tillfällen att promenera. Samla steg.

Hm. Det känns som om en liten helgutflykt och testpromenad är i antågande.

Som synes, lite tid och eftertanke ger förändrat perspektiv. Lunch också.

Out of memory

Medan jag tränade hade jag flera saker i huvudet som jag ville blogga om när jag väl kom hem. Nu är jag hemma och minns givetvis inget av det.

Nåja, jag har i alla fall varit duktig. Och tränat. Idag med.

Nu är jag inne på andra veckan av nya tag och på träningsfronten går det riktigt bra. Förra veckan tränade jag tre gånger och det här veckan två, än så länge. 2-3 gånger är alltså målet, med den högre siffran som normalfall.

Nästa vecka har jag årsuppföljning på Itrim – tänk att det är snart ett helt år sedan jag fick nog och för första gången faktiskt tog tag i saker och ting! Det har hänt mycket sedan dess, även om jag har svårt att se exakt vad.

Något jag vet med säkerhet är att jag blivit öppnare som person. Mer frimodig, kan man också säga. Jag ber inte om ursäkt för mig själv längre… höll jag på att skriva, men det kanske jag gör. Lite grann, ibland? Men i alla fall inte alls på samma sätt och i samma utsträckning som förr.

Självkänslan är bättre, klart bättre. Jag uppskattar mig själv idag. Jag har ett värde. Jag har samma rätt som alla andra att finnas och ta plats [s]om jag vill.

Och att jag skriver detta handlar till stor del om att jag smakar på orden, prövar tanken för att se om det stämmer. Om jag kan hålla med. Till ganska stor del är det så, men jag vet och känner att jag definitivt har ett värde. (Hej, Essa! Sådana där kursiveringar påminner mig alltid om dig, så du vet det.)

När folk säger snälla saker om och till mig så håller jag faktiskt ganska ofta med – om de har rätt. Jag säger: ”Tack, jag vet” eller ”Jag håller med”. Och så ler jag sött, för säkerhets skull, ifall det skulle verka förmätet eller överkaxigt eller så. Man vet ju aldrig. Och faktiskt är det hela ganska roande också.

I lördags, när jag var och tränade, sade tjejen som jobbade något om att ”det förtjänar du, för du är så härlig” och jag blev glad även om jag inte riktigt förstod vad hon baserade sin uppfattning på. Icke desto mindre respekterade jag hennes åsikt och tackade för att hon delade med sig av den.

Och framförallt: jag skäms inte längre för min övervikt (som ändå fortfarande är rätt ansenlig). Det må vara att jag gått ned dryga 20 kg (ni ser att det är en bisak, va? ;-), men det skulle inte skada mig det minsta att gå ned 20 kg till.

Där någonstans kanske jag skulle kunna trivas och känna mig nöjd med min kropp. Fast det är inget jag vet. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer vartefter kilona försvinner, så bara därför är det värt att fortsätta.

Fortsätta, ja. Hur? Jag kan ju släppa Itrim, nu när jag snart fullgjort mitt kontrakterade år, och gå vidare på egen hand. Kanske fortsätta hos dem som motionskund, d.v.s bara gå dit och träna. Jag kan förstås också träna någon annanstans. Eller fortsätta hos Itrim på stabiliseringsprogrammet som följer efter viktminskningsprogrammet. Månadskostnaden går ned (om än inte lika mycket som om jag blir ren motionskund) och jag får fortsätta träffa några av tjejerna i gruppen. Skulle jag välja det alternativet vore det för deras skull, för programmet som sådant känner jag inte riktigt att jag behöver. Fast då ska jag väl erkänna att jag inte riktigt vet vad det innefattar heller. Så det borde jag ta reda på. Ska jag ta reda på.

Jag har ju inte satt upp något konkret mål för min viktminskning. Vad det handlar om för mig är främst att etablera en fungerande och någorlunda hälsosam livsstil och där har jag kommit en bit på väg, men framförallt lärt mig en del om hur pass enkelt det ändå kan vara. Och ju mer glad och positiv jag är, desto lättare är det att leva på rätt sätt. Att göra konstruktiva och vettiga val. För det är när livet känns som tuffast det är som svårast att leva sunt. Det är då jag söker tröst. Inte sällan i form av något ätbart. Det borde inte vara så svårt att ersätta det med något nyttigt i stället, kan man tycka.

Och här tappade jag helt enkelt tråd och tid och kraft och lust. Slut för idag!

Etikettmoln