Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘mio’

Leverans av läsfåtölj

Idag ringde någon från Mio och ville leverera möbler till mig. Jag fick välja mellan tidsluckorna 14-18 resp. 18-22. Jag valde 18-22, men fick ändå stressa hem.

Strax före 20 ringde telefonen och jag fick gå ned för att … tja, skriva på och hjälpa till att bära var det väl. Fåtöljen gick nätt och jämt in i hissen ens efter att den skyddande wellpappen tagits bort. Och knappt genom dörren till biblioteket (där den ska stå). Fotpallen i sin nätta kartong bjöd inte på sådana svårigheter.

Jag drog av skyddsplasten från fåtöljen, monterade benen och reflekterade över att tyget såg glansigare och lite sladdrigare ut än jag väntat mig. Jag letade reda på de gamla tygproverna och jämförde, bara för sakens skull, men det var rätt.

Sedan var det dags att packa upp fotpallen, som visade sig vara… brun!?

Jag beställde ju en fotpall klädd i mörkgrått tyg och på etiketten står det också mycket riktigt ”d. grey”. Lik förbaskat är tyget på den levererade fotpallen brunt. Så det blir att reklamera. Suck, sådant onödigt jobb skulle jag så gärna avstå.

Min mörka sida är i allra högsta grad upprörd och irriterad över felleveransen och målar upp allehanda dystra scenarier. För det kan inte komma något gott av en sådan här miss. Det är jag och ingen annan som drabbas och får lida för att någon idiot och klantskalle gjort fel. Och nu ska jag då behöva vänta 7-8 veckor till.

Min mindre mörka sida har nog gått och lagt sig, men om den var vaken skulle den förmodligen kvittra något om att ”Shit happens och man vet aldrig vilka trevligheter detta kan innebära – vänta och se!”. Hm, det är nog tur att den sidan sover för annars skulle jag gladeligen banka den i skallen. För att den har rätt. Det här kan ju faktiskt leda till något bra… också. Möjligheter lurar alltid i vassen.

Annonser

Väntar läsfåtölj

Sitter uppe för sent, som vanligt.

Jag har äntligen beställt min läsfåtölj. Den levereras sent i oktober, gissar jag. Mörkgrått, slitstarkt tyg. Svarta ben. Och så den tillhörande fotpallen, förstås.

Nästa aktivitet blir att provligga madrasser. Det låter roligt, fast ändå inte. Tidsödande och svårt… jag hoppas att det inte finns alltför många varianter.

En halv Mio-pudel

Jag ångrade mig. Stod på busshållplatsen och väntade i nästan 10 minuter och sedan kändes det inte rätt att åka dit ut. Hur skulle jag göra, egentligen – bli arg och skälla på någon och/eller tvingas välja ut nya tyger eller kanske rentav beställa fåtöljen på stående fot, utan att ha sett hur tygerna ser ut i min miljö? Och kanske, kanske låg ändå tygproverna och väntade hemma på hallmattan? Antingen i dagens skörd, eller sedan tidigare. Jag menar, det är ju inte precis som att jag har kikat i högarna som hunnit samlas. Vid sidan av dörren ligger en bunt hopvikta kartonger och diverse tidningar, som alltså ska tas med till därför avsedda avlämningsplatser nere på gården, och intill dessa landar den inkomna posten som jag bara klivit över i minst en vecka. Det vore onekligen pinsamt att ha åkt ut till Heron City och skällt på någon stackars Mio-anställd, för att sedan komma hem och hitta tygproverna på hallmattan. Även om ingen annan fick veta.

Så jag vände på klacken och bestämde mig för att fortsätta med Java Posse-gängets röster i öronen (jag är faktiskt osäker på om jag skulle lyssna på dem även om inte Dick Wall var och lät så ljuvligt brittisk), men skulle jag ta tunnelbanan eller promenera? Jag valde att promenera, åtminstone en bit, för att hinna lyssna ordentligt. Om än himlen var mörkt och hotande grå hade jag dock inte känt en droppe regn, så det var värt att chansa. Eftersom jag hade varken jacka eller paraply hade jag blivit rejält blöt och kall om det regnat. Men det gjorde det inte, och promenaden var så behaglig, och lyssnandet underhållande, att jag fortsatte tills jag gått hela vägen hem. Någonstans mellan 7500 och 8000 steg blev det (jag tog den längre vägen, över den andra bron) och ungefär en timme. Jag reflekterade över att jag inte kände mig trött vid hemkomsten. Lite varm möjligen (men bara lite). Det är stor skillnad mot förr.

Väl hemma kollade jag igenom posthögen innanför dörren och hittade… japp, ett kuvert med tygprover. Så jag gjorde inte helt rätt i att känna mig blåst av Mio. Kuvertet var dock poststämplat den 14:e, tio dagar efter mitt besök, så det känns inte som om jag hade helt fel heller. Sedan vet man förstås inte om det var Mio-personalen eller tygfirman som sjabblade, så okej. Mio får väl vara oskyldiga tills annat eventuellt bevisats. Hm, nu måste jag ju välja ett tyg…

… vilket inte blev särskilt svårt alls, när jag väl tittade ordentligt på dem. Det som var fulast från början känns bäst nu. Och verkar mest praktiskt, så jag tror att det blir alldeles rätt. Egentligen är dessa mörkgrå tyger så pass lika varandra att vilket som helst av dem säkert skulle funka. Jag tror inte ens att man kommer att tänka på tyget när väl fåtöljen står på plats, så allt besvär kring väljandet är nog egentligen ganska onödigt. Men jag behöver tid för att förankra mina val och beslut, annars är risken stor att jag ångrar mig senare.

Så… då gäller det bara att hitta tid att åka dit ut och handla. Kanske i morgon, efter träningen? Eller jag kanske skulle handla först och träna sedan? Det borde gå ungefär på ett ut eftersom båda stänger åtta, men det sistnämnda vore nog mer praktiskt fast det ökar risken för att det inte blir något tränande. Det var meningen att jag skulle få träningssällskap, men väninnan har av hälsoskäl hoppat av, så jag har ingen annan driv- eller dragningskraft än min egen. Äsch. Jag kom just på att jag har bokat tvättstugan, så det blir bara träning och dessutom hyfsat tidigt – ingen tid för utflykter. Kanske på torsdag, då jag visserligen ska träna igen, men inte tror jag har något annat inbokat.

Uppförsbacke

På de flesta fronter går det tungt nu, om jag ska vara ärlig. Och ärlig, det är väl något man ska vara? Det var en dum fråga, för det är ju jag som ger svaret och ja, jag tycker att man ska sträva efter att vara ärlig så långt det känns rimligt. Naturligtvis finns det många fler nyanser än så i ärlighetsväven, men det är ju inte den jag ska måla upp nu så vi lämnar det därhän.

Kanske, möjligen, att det börjat lätta lite på jobbfronten såtillvida att jag faktiskt får lite liv i hjärnan innan det är dags att lämna kontoret. Och nästan kommer i tid på morgonen. Och när det gäller träningen har jag kommit igång bra. Förra veckan blev det tre pass, som det skulle, och den här veckans pass är också inplanerade och med den nya spelaren (det blev en Creative ZEN) hoppas jag att det ska bli lättare att komma ut och promenera också – har laddat den med musik, Java Posse-avsnitt och jPod (ljudbok). Så här efter semestern har det blivit mycket lite gånget under en dag. Morgnarna rymmer ingen tid för promenader och eftersom lunchen intas på restaurang med kollegorna glömmer jag helt promenadaspekten. Förutom att tiden blir kort.

I övrigt är det tungt. Känns det tungt. Går det tungt.

Jag fuskar fortfarande med maten och unnar mig en del godsaker jag alls inte borde äta eller dricka. I fredags var jag på krogen med den återfunna väninnan och firade en händelse i hennes liv, och givetvis var ju det ett sådant där särskilt undantagstillfälle då jag kunde unna mig. Och det gjorde jag med råge. Drink före maten, förrätt, varmrätt och efterrätt – utan några som helst reduktioner (annars brukar jag ju t.ex alltid be att få grönsaker i stället för potatis). Vin till maten. Drinkar efteråt… mycket gott och mycket trevligt förstås, men alldeles för mycket kalorier. Och det där hängde liksom med i flera dagar. Igår hade jag plötsligt, givetvis mot bättre vetande, köpt (och tryckt i mig!) en påse… ja, vad hette det nu? Ostringar, tror jag det kallades. Ungefärligen ostbågar, i ringform, med sourcream/onion-smak. Jag tröttnade efter ett par nävar, men åt ändå upp hela påsens innehåll. Smart.

Jag har funderat en del över hönor och ägg, men inte kommit på något som känns klockrent. Jag är nog för petig i min krav på bevis. Det handlar om en allmän känsla av tristess, som spiller över på alla områden. Tydliga tecken på att något inte är riktigt bra är just att jag missköter mig på matfronten. Och att hemmet börjar se ut som ett skrotupplag. Fast det är ju också möjligt att det är skrotupplaget som skapar känslorna och inte tvärtom. Svårt att veta.

Och så är jag sur på Mio som verkar lura och bedra mig hela vägen. Först fick jag löfte om att få låna hem tygproverna lite längre än bara över natten om jag kom tillbaka på en vardag och sedan, när jag gjorde just det, fick jag veta att det minsann inte alls gick för sig. Damen jag då pratade med lovade att beställa tygprover, som då skulle skickas hem till mig och komma inom några dagar. Sedan dess har det gått två veckor och inga tygprover syns till… jag börjar tröttna så smått och funderar på andra möbelaffärer på närmare håll som kanske faktiskt vill sälja en läsfåtölj till mig. Det är en rackarns tur att jag inte är deprimerad och apatisk. Eller, i alla fall inte så mycket. Eller aggressiv, för den delen. Ibland undrar man vad som är meningen med allt.

Äh, vad fan… det går en buss (till Mio) om en kvart. Jag tar den.

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Mia besöker Mio

Jag behöver gå och lägga mig strax eftersom jag ska vara på kontoret igen i morgon bitti. Pigg och skärpt, alltså – det räcker inte med att bara infinna sig.

Det ska bli intressant att se hur det går att sova, med tanke på att grannen i lägenheten under mig (som har Hammarbyflagga på balkongen och vars kylskåp jag använder som mitt eget) spelar Iron Maiden på så hög volym att jag i alla fall i vardagsrummet kan sjunga med utan att överrösta musiken. Jag kan inte bestämma mig för om jag är arg på eller tacksam för underhållningen – musiken är ju bra och jag blir glad av att höra de gamla plattorna, men tillfället är lite illa valt. Och allsången, måste jag väl också säga, är inte direkt njutbar. Eller allskrålet, kanske det borde heta.

Idag hade jag nog inte gjort många knop alls, om inte väninnan faktiskt hört av sig som jag bett henne göra ifall hon orkade hänga med ut på stan för lite ospecificerat och opretentiöst shoppande av tillbehör till heminredning. Som det nu blev besökte vi Mio i Järla och jag var så där spontan och beställde en bäddsoffa till gästrummet. Röd, vilket storligen förvånande väninnan – ”Va, ska du börja med färg!?”. Den var dock inte lika klarröd i verkligheten som den (i alla fall på min bildskärm) ser ut på bilden. I övrigt köpte jag en enkel datorstol, en spegel till hallen (52×167 cm, med 4 cm bred ram i borstad ljus metall) och två taklampor – en till köket och en till ett av sovrummen.

Spegeln visade sig inte passa på den utsedda hallplatsen (eftersom jag tänkt fel om måtten), men bli perfekt i sovrummet – samma modell, fast högre och smalare ska jag köpa och hänga i hallen så snart tillfälle ges, men det är ju egentligen i sovrummet den gör mest nytta. Det är nämligen så att jag annars alltid har den ena spegeldörren från badrumsskåpet stående på byrån i sovrummet och förutom att den är för liten för att ge tillräcklig överblick över katastrofområdet (=mig och min klädsel) så gör det badrummet rätt osnyggt.

Sovrumslampan fick hamna i mitt sovrum för att den var så fin – den gamla halvtråkiga plafonden duger gott åt gästrummet. Lampan ger inte riktigt så mycket ljus som jag önskat, men ruggigt schyssta skuggor och sådana ljusstänk på väggarna som tar mig med på en mental resa till stranden eftersom de påminner väldigt mycket om solljus reflekterat av vatten.

Jag tänkte försöka visa lite av hur det ser ut, på bild, men datorn jag brukar använda för sådant befinner sig på kontoret och jag har inte tid att installera och konfigurera programvaran på någon jag har här hemma. Senare kanske.

Den andra lampan (med fyra spot:ar), som ska hänga över matbordet, kommer inte upp förrän jag hittar eller på annat sätt får tag i en längre sladd som räcker från kontakten till lampkroken. Men den kommer att bli bra där.

Underhållningen nedifrån tog gudskelov slut omkring halv elva. Men tyst är det inte, för nu ser man tydligen på tv och uppenbarligen har man en rejäl ljudanläggning – stolen under mig vibrerar av ljuden som tränger upp i min lägenhet. Jag hoppas att jag kan somna och sova bra trots detta, även om det hade gått bättre till Iron Maiden – bra hårdrock på hög volym är ju lugnande.

Och så håller vi tummarna och knyter tårna för MsGarbo, förstås!

Etikettmoln