Expressen hittar också hit

Ibland, när man kikar på bloggens admin-sidor, blir man nyfiken på de olika adresser besökarna kommer ifrån. Nyss noterade jag en för mig ovanlig adress och upptäckte med hjälp av den att Björn Wiman, a.k.a Expressens kulturchef, på sin blogg länkat till mitt inlägg om Roberto Saviano på Kulturhuset från vilket min inspelning finns länkad. Lite synd var det förstås att han också länkade direkt till inspelningen så att jag inte kan se hur många som laddar ned filen, men jag får väl vara glad över att få en länk överhuvudtaget.

Det känns allt lite stort, för en dagboksbloggare som mig, att bli länkad av Björn, som ju också var där, fast med betydligt bättre spanmöjligheter än jag eftersom han satt i panelen, på scenen, med bara Kristina Kappelin (som översatte helt suveränt! okej, jag förstår inte italienska så hon kanske bara hittade på) mellan sig och Saviano. Björn såg förresten också trevlig ut och jag uppskattade hans personliga anslag och engagemang – must och blod.

Några frågor har dock uppstått med anledning av ovanstående:

1. Vad heter Björns (eller Expressen Kulturs?) blogg egentligen? Jag såg många olika texter och namn som möjligen skulle kunna vara namn på bloggen. Att jag undrar om detta är för att jag alltid vill använda bloggnamnet i title-attributet på länken till bloggen/blogginlägget ifråga – vet inte hur många som ser mina små hjälpsamma HTML-trix, men det betyder inte att de inte finns eller någonsin är till nytta.
2. Använder inte Expressens bloggar någon form av trackbacks? Jag borde inte behöva hitta hans länk via referer-informationen i WordPress admin-gränssnitt, utan i stället få en tjusig trackback under inlägget.

Inspelning: Saviano på Kulturhuset

Jag funderade på hur jag skulle göra, men bestämde mig för att åtminstone prova spela in hela sammankomsten på Kulturhuset igår. Så spelade in gjorde jag, med min Creative Zen (som jag använder både nu och då för just det ändamålet).

Sedan har jag också funderat på huruvida jag skulle offentliggöra inspelningen. Det jag kommit fram till är att det vore synd att inte dela med sig till er som inte var där såväl som er som (liksom jag!) redan glömt hälften av vad som sades. Jag hoppas att det inte är några problem med att jag gör det. Kultur für alle!

Sålunda har jag uppdaterat min rapport från gårdagen – se länk längst ned.

En liten stuga rosso

Det är vad Bodil Malmsten på en fantastisk glödande, flödande, bubblande sventalienska erbjöd Roberto Saviano att komma och bo i, här i det trygga Sverige. I en liten stuga rosso någonstans i de småländska, värmländska, lappländska etc skogarna skulle han kunna känna sig trygg med våra svenska jägare, iklädda kamouflagefärgad bävernylon, smygandes runt knutarna med sina gevär i högsta hugg. I stället för att behövas rädas camorran skulle han kunna slappna av tillsammans med valfritt antal svenska blondinis.

Bodil bjöd med detta på många glada skratt, vilket behövdes för att lätta upp den något dämpade stämningen som lagt sig till över församlingen, efter att vi fått höra Saviano själv berätta om hur kringskuret och begränsat hans liv blivit sedan boken (Gomorra) fått ett genomslag. Camorrans bossar räds hans ord mer än t.ex kulor och ordens spridning över världen ökar på hans ”hotvärde”. Jag undrar om han tycker att det är värt det, om han ibland ångrar sitt val?

Jag har, som jag skrev tidigare, inte läst Gomorra, men nu i alla fall köpt den och kommer definitivt att göra det. Den verkar väldigt intressant, inte minst för att den tydligen ska ha ett väldigt personligt anslag. Och sådant gillar ju jag. Inte bara torra fakta, utan det ska vara must och blod också. Blod, som i liv, menar jag då. Det ska vara personligt, för annars kan det nästan kvitta.

När jag väl har läst boken får jag väl återkomma med en kommentar eller två.

Och apropå blod vill jag tacka snowflake för ett exemplar av Charlaine Harris bok, Dead Until Dark, den som legat till grund för tv-serien True Blood (vars två senaste avsnitt jag ännu har osedda). Jag har kikat lite i en PDF-version förut och förväntar mig ingen högtstående litteratur, men har ändå velat läsa boken så det var en bra present – mille grazie till dig med, både för boken och för att du än en gång fick mig att besöka Kulturhuset och lyssna på en intressant författare! Den här gången var det dessutom (i alla fall på det avstånd vi satt) en snygg sådan, som pratade det härliga språket italienska med både mun och händer. Precis som det ska talas. Jag blev inspirerad.

Tillägg: Läs även Correns artikel, som beskriver kvällen bättre än jag.

Tillägg 2: Här kan du lyssna på min inspelning av sammankomsten:
Roberto Saviano, Kulturhuset i Stockholm, 2008-11-26 kl 18:30

Tillägg 3: Jag ser att Bodil Malmstens fantastiska text finns på nätet.

Roberto Saviano i Stockholm

Jag blev nästan lite full i skratt när jag såg Aftonbladets rubrik på själva sidan: Dödsdömd av maffian i Stockholm ikväll – den blev väl ändå lite konstig? Sidtiteln var bättre: ”Dödshotade författaren Roberto Saviano besöker Stockholm”.

Faktum är att han kommer att vara i Stockholm i morgon också. I Kulturhuset bjuds det på samtal med den dödshotade författaren (hur kul är det att benämnas så, undrar man – eller vara det, för den delen?) och jag kommer att vara där i gott sällskap. Jag läste på Kulturhusets webbplats att det är utsålt och fullbokat:

Kidnappad yttrandefrihet – om och med Saviano
26 november 2008

UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken ”Gomorra” skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).

Det här blir spännande, inte minst för att jag inte läst något av Saviano. Ännu.