Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘fotpall’

Smått och gott

Ibland vill man bara knappa in en massa småpinnar i historiens myrstack.

Min rätta fotpall kommer på fredag – idag kom jag mig äntligen för att boka in leveransen. SMS:et med information om att den anlänt till varuhuset har legat sedan den 27/11 och det var rena slumpen att jag råkade få syn på det idag när jag bläddrade efter ett annat. Allt händer inte alltid när det borde.

Väninnan som skulle med och lyssna på Alter Bridge på onsdag har hoppat av och jag söker en ersättare. Det blev onödigt kort varsel, men jag sätter mitt hopp till expendlande vännen som råkade höra av sig idag och blev inbjuden. När han ringde förväntade jag mig en förfrågan om sällskap vid intagande av mat och/eller öl, men han förvånade mig genom att faktiskt prata affärer. Och lät riktigt affärsmässig dessutom, vilket roade mig lite. Vi har bara umgåtts rent socialt. Jag håller tummarna och gör vad jag kan för att hjälpa honom. Men om det är någon läsare som är intresserad av att gå på konserten – skriv det i en kommentar och ange fungerande mailadress så vet man aldrig.

Frukosten intogs tillsammans med Frukostsyster – vi hade stämt träff på fiket och köpte med oss fika som sedan intogs hemma i mitt vardagsrum. Vi uppdaterade oss därefter på status i varandras liv och leverne och hade ganska roligt åt hur vi båda tycks ha mött våra spegelbilder. Kanske blir det hon och sonen som hänger med på Whitesnake-konserten i nästa vecka. Jag hoppas på det, men annars gäller samma som i föregående stycke – intresse anmäls i kommentarer till detta inlägg. Det kan ge någon form av utdelning.

Annars vet jag inte… jag lider av sömnbrist och känner mig stressad – har mycket att göra och svårt att fokusera på rätt saker. Det man måste lockar sällan lika mycket som det man vill. Och det jag vill är så klart något helt annat än det där jag måste. Vilket nog ligger i sakens natur, i och för sig.

Fick idag även en Spotify-invite av GP, vilket var välkommet eftersom jag hunnit bli nyfiken på tjänsten och bestämt mig för att prova om chansen gavs, så nu kan jag enkelt lyssna på en jädrans massa musik. Erik Borelius fanns dock inte med, så där är det ännu hårddiskvarianten som gäller. Hah!

Min bokbeställning är visst skickad och borde anlända cirka torsdag.

I övrigt vill jag koppla in den trådlösa nätverksutrustningen, läsa färdigt Ender in Exile (jag har inte läst så värst långt, men ändå hunnit konstatera att Orson Scott Card inte förnekar sig – han skriver underbart underhållande, som så ofta) och en rejäl bunt andra böcker, se mer Dexter plus andra tv-serier, ta tag i den nästan bortglömda Ubuntu-installationen, röja hemmet… Nej, det sista vill jag inte, men behöver. Och så var det det där med att sova. Hell yeah.

Annonser

Ledig frossarfredag med Idol

En hel lång ledig dag hade jag framför mig när jag steg ur sängen i morse. Fantastiskt, härligt, välbehövligt. Tid att göra både ditt och datt jag tänkt på.

Hur det nu kom sig så kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle göra först eller sist eller alls, så jag tröttnade på velandet och tog resolut på mig skor och jacka och halsduk (handskar behövdes inte vid drygt 11 plus) och gav mig ut på vandring. Söderut, över bron och mot den berusade barolon fick det bli.

Ungefär en timme och närmare 7000 steg tog det och jag hann höra ett helt avsnitt Java Posse-nyheter och varm blev jag också till slut, när jag väl närmade mig målet. Gick in på stormarknaden, grabbade tag i en korg i vilken jag plockade ned strumpor, värmeljus, tistelolja och sedan kom jag fram till ostdisken. En rejäl bit Berusad Barolo, ett par centimeter getrulle, en bit… Chaumes, hette den. Och sedan serranoskinka, prosciutto, nötter, choklad och snacks. Här skulle frossas.

Såg en timme av Sweeney Todd och fascinerades över skådisarnas sånginsatser, men bytte sedan till TV, där så småningom Idol 2008 började.

Loulou sjungandes SOS var ingen höjdare. Hon ringaktar en riktig klassiker.

Nu efter pausen utlovas Lars med Money, money, money… och han ser ut att vara förklädd till just Sweeney Todd. Det blir verkligen intressant att se och höra vad han gör av låten. Nu, strax!

Ah. Stor show. Och roligt som fan. Fast jag vet inte om jag kanske skulle kalla det för en hädelse? Men nej, jag tyckte det var uppfriskande – jag gillar det här. Fantastisk låt, har jag alltid tyckt. Älskar pianot i den. Och dramat.

Alice då. Undrar vad hon gör? Hon har helt rätt i att man som svensk måste ”kunna” sin ABBA. Lay all your love on me ska hon sjunga.

Och ja, hon är bra. Den första som visar vederbörlig respekt för materialet. Och hennes röst är vass. Alltså, i positiv bemärkelse. Knivskarp. Men Michael Michailoffs version i Fame Factory var ändå en större upplevelse. Reggae.

Jaha, Robin E då. En rocker borde kunna göra ABBA bra, tycker jag. King Kong Song? Tänkte jag när jag såg skivfodralet och blev nostalgisk – den plattan har jag. Men nej, det blir Waterloo. Well, det kan väl funka, antar jag. Vi ska höra…

Japp. Det låter rock och konstigt vore väl annat när både sångaren och låten är rock. Med dansbandssax. Haha. Jag skulle önska att den här versionen hade dumpat just det inslaget. Men han framför den bra. Det ser ut som om han tar låten på allvar och det måste man ju göra om man är en artist värd namnet. Den satt! Han gör låten som… ja, som den gjordes då. Som den ska göras. Skitbra!

Anna säger sig åtminstone respektera ABBA och deras låtar – efter att nu ha sett ABBA-filmen, men jag är besviken på att hon egentligen inte tycktes ha hört dem innan. Mamma Mia då… tja, kan Meryl Streep sjunga den så kan väl Anna?

Och ja, det kan hon. Och jag tycker att hon gör det bra. Hennes röst passar bra för den här låten. Hon känns visserligen inte helt hundra i ton- och annan säkerhet från början, men det tar sig längre fram i låten. Bra! Jag gillar hennes djupa röst.

Efter pausen blir det Kevin som ska sjunga Gimme, gimme, gimme… Hm, ”a man after midnight”?

Och där börjar han. Fan, vad han är bra på att sjunga! Så smidig i rösten, liksom. Och jo, han är en riktig discosnubbe, som gör den här sortens låtar riktigt bra. Och han rör sig bra. Men jag vet inte… låtvalet känns ändå inte riktigt rätt. Han tappar liksom i energi vartefter låten framskrider, känns det som. Men jag tror att han sjöng ”your love after midnight” i alla fall.

Robin B. Han känns mer snygg än skönsjungande och jag får erkänna att jag inte har positiva förväntningar. Does your mother know. Njae?

Men tja… han låter faktiskt lite bättre än jag förväntat mig. Och den lila skjortan är snygg och låten bra. Men alltså, jag får nästan känslan av en dansbandnisse. Bra att han gör några sångmässiga utflykter, men det blir för lite rock för min smak. Och han rör sig ungefär lika smidigt som en sågbock.

Lille Johan då. Han har sin stil, och jag misstänker att den skär sig mot ABBA.

The winner takes it all. Här vet jag inte alls vad jag ska skriva. Han är konsekvent – det är Johan Palm[tm]. Jag kan faktiskt inte säga om jag gillar det eller inte.

Oj, jag trodde att det var slut, men vi har ju Sepideh kvar. Jag tror att det säger lite om hur intressant hon är… Hur bra hon än är på att sjunga, brukar hon vara rätt tråkig att se. Dancing Queen. Tänkte väl att den låten måste vara med.

En låt i hennes stil, men det här är den sortens sångerska som jag inte alls fastnar för. Hm, hon sade något innan om att inte avvika från originalet, men det gör hon ju. Lite. Jag tycker att hon gör det bra, men efter halva låten har jag tröttnat.

Jag tror att det ikväll står mellan Sepideh och Robin B. Sepideh får åka hem.

Undrar om jag ska ta och se färdigt på Sweeney Todd?

Svar på tal, snowflake? Förresten har jag nu läst den sista Harry Potter-boken också. Livet blir så mycket bättre med en läsfåtölj, även om fotpallen är i fel färg. Ungefär fyra veckor trodde man att det skulle ta innan jag fick en ny fotpall och under tiden fick jag gärna använda den gamla, så jag har suttit rätt många kvällar och läst i min nya fåtölj. Jag trivs i den! Skönt också att ta i drift även det tredje rummet i lägenheten. Så känns det inte som ett så stort slöseri med pengar.

Leverans av läsfåtölj

Idag ringde någon från Mio och ville leverera möbler till mig. Jag fick välja mellan tidsluckorna 14-18 resp. 18-22. Jag valde 18-22, men fick ändå stressa hem.

Strax före 20 ringde telefonen och jag fick gå ned för att … tja, skriva på och hjälpa till att bära var det väl. Fåtöljen gick nätt och jämt in i hissen ens efter att den skyddande wellpappen tagits bort. Och knappt genom dörren till biblioteket (där den ska stå). Fotpallen i sin nätta kartong bjöd inte på sådana svårigheter.

Jag drog av skyddsplasten från fåtöljen, monterade benen och reflekterade över att tyget såg glansigare och lite sladdrigare ut än jag väntat mig. Jag letade reda på de gamla tygproverna och jämförde, bara för sakens skull, men det var rätt.

Sedan var det dags att packa upp fotpallen, som visade sig vara… brun!?

Jag beställde ju en fotpall klädd i mörkgrått tyg och på etiketten står det också mycket riktigt ”d. grey”. Lik förbaskat är tyget på den levererade fotpallen brunt. Så det blir att reklamera. Suck, sådant onödigt jobb skulle jag så gärna avstå.

Min mörka sida är i allra högsta grad upprörd och irriterad över felleveransen och målar upp allehanda dystra scenarier. För det kan inte komma något gott av en sådan här miss. Det är jag och ingen annan som drabbas och får lida för att någon idiot och klantskalle gjort fel. Och nu ska jag då behöva vänta 7-8 veckor till.

Min mindre mörka sida har nog gått och lagt sig, men om den var vaken skulle den förmodligen kvittra något om att ”Shit happens och man vet aldrig vilka trevligheter detta kan innebära – vänta och se!”. Hm, det är nog tur att den sidan sover för annars skulle jag gladeligen banka den i skallen. För att den har rätt. Det här kan ju faktiskt leda till något bra… också. Möjligheter lurar alltid i vassen.

Etikettmoln