Namibia: 25-28 nov, Windhoek/hemkomst
Det här är det sista av mina inlägg om Namibia-resan – jag slår ihop de sista träliga dygnen till ett enda inlägg.
På morgonen den 25 november steg vi som vanligt upp tidigt för att packa, äta frukost och ge oss ut på vägarna igen. Fotona är tagna strax före gryningen, kl 05:40, och nej, månen blev inte lila förrän jag drog i spakarna här hemma.
Nu hade vi sovit vår sista natt i tält och det enda som egentligen återstod av resan var en sista dag i bil för att komma åter till Windhoek, där vi skulle sova ännu en natt och därefter inleda den långa resan hem. Windhoek, Johannesburg, London och Arlanda. Det verkar till att börja med bara som en enda lång och tråkig transportsträcka. Föga anade vi då hur mycket längre än planerat den här transportsträckan skulle komma att bli, i tid räknat, men vi kommer dit.
Först anlände vi till Windhoek och det visade sig att vi skulle bo på samma ställe som förra gången. Pension Uhland. Vi fick rum en trappa upp, med luftkonditionering, gemensam terrass och utsikt över det anspråkslösa poolområdet. Hotellet lämnade även över den sedan förra besöket kvarglömda whiskyflaskan till dess rätta ägare.
Efter lunchen, som tillhandahölls av våra guider och intogs på uteplats i partiell skugga, träffade vi kvinnan som skulle leverera våra förbeställda turnétröjor – t-shirts med tryck i eget vald kombination av färdiga motiv. Det visade sig föreligga en hel bunt fel, främst på färgfronten. Min tröja var mest fel av alla – i både storlek och färg. Kvinnan sade att hon skulle se vad hon kunde göra och annars skulle jag få den till reducerat pris. Vad jag nu ska med en t-shirt som inte passar…
Middag åt vi på ett schysst stekhus och jag minns att det var cool miljö och att vi fick smaka krokodilkött, som ingick i några av mixtallrikarna. Som vanligt var maten god och efteråt tog vi adjö av Shepherd, som skulle åka hem till sitt.
Nästa morgon åt vi frukost på hotellet, delvis tillsammans med Farayi som gav oss varsin gigantisk sedel från Zimbabwe som minne av honom och resan. 50 miljarder står det på sedeln. En gigantisk summa som dock är föga mer än text på papper. Som pengar är den värdelös. Och jag minns inte var min är, men 20 namibiska dollar har jag i plånboken.
Vi checkade ut, dumpade väskorna i ställets bagagerum och väntade i skuggan vid utebaren och poolen på att det skulle bli dags att åka. Lunch intogs i form av hamburgertallrik strax efter tolv, några kvarter bort på en helt okej restaurang. Det kändes lite absurt att man sprutade vatten i form av en fin dimma över gästerna, men det svalkade skönt.
Vid tvåtiden kom chauffören som skulle köra oss till flygplatsen, men han fick vänta lite eftersom våra turnétröjor då ännu inte anlänt. Bara minuter senare dök dock kvinnan upp och vi betalade och tog emot våra korrigerade tröjor. Min var lika fel som förut, men det var ju inte mycket att göra åt det. Jag fick utlovad rabatt, vilket förstås var en klen tröst.
Landskapet innehöll åter igen en massa växtlighet. Och sedan började det regna. Vadå torrt land!?
Jag minns inte mycket av vad som utspelade sig på flygplatsen, mer än att det var lång och långsam kö till incheckningen och att vi funderade på om vi kanske skulle ha gjort som en del andra och låtit plasta in väskorna – med tanke på att det nu regnade rätt duktigt och väskorna skulle åka utomhus till flygplanet för ilastning.
Nästa foto är taget vid halv sjutiden på kvällen, då vi serverades mat på flyget till Johannesburg. Jag fick den absolut sista flaskan Seidelberg rosé, som smakade riktigt bra. Vi var försenade från Windhoek och hade förmodligen haft problem att hinna med anslutningen till London – om det nu varit så att flyget gått enligt tidtabell. Det gjorde det inte. Flyget skulle ha gått 20:50, men på displayerna stod det 07:30+. Mycket strul och krångel och besvär och irritation över en total brist på information blev det innan vi till slut fick övernatta i rätt lyxiga och fönsterlösa rum på transithotellet.
27 nov 2010 15:00
På hemväg. Sena till Johannesburg, vilket spelade noll roll eftersom vårt flyg försenats till 07:30 näsa dag. Det skulle ha gått 20:50. Vi fick typ ingen info men rum på transithotellet. Lyxigt men inget att äta eller dricka. Noll info. Vid 10? fick vi gå ombord & satt där i ett par timmar. Man bytte crew två gånger. Nya ursäkter hela tiden. Katastrof. 13:37 (ca) taxade vi äntligen ut & kom iväg.
23:50 Vi landar inom en halvtimme. Det är -1°C i London. Snö, till och från. QTF?!
Väl framme i London var klockan omkring midnatt och flygpatsen var i princip stängd. Vi missade SAA-representanten vid bagagebandet men hade turen att lyckas haffa henne på väg därifrån en stund senare. Hon tog våra pass med sig tillbaka in i ankomsthallen och ordnade både hotellrum och transferbussbiljetter åt oss. Den andra natten efter vår avfärd från Windhoek skulle alltså också tillbringas på flygplatshotell. Man börjar vara rätt luttrad vid det här laget. Och less.
02:30. Rum 4816 på Park Inn. Rummet är inte städat efter föregående gäster. Jippi. Daniel har ringt – de skickar ngn.
03:10 I säng. I rum 3807. Med plats för 3 – en queen size och en enkelsäng. Vi måste åka till terminal 5 vid 8-tiden, så väckning 06:30 för frukost etc. Tidsangivelserna i namibisk tid, d.v.s klockan här är ”bara” 01:10. Vi måste vara på Heathrow 8:45, flyget går 10:45. Jag har hopp.
20101128 (?) Söndag 8:20 (NAM). Vaknar spontant 7:30 (NAM), en dryg timme innan jag måste. Saknar Afrikas morgonsymfoni.
8:30 Vi är klara & går till frukost.
12:40 (NAM) Även Stockholmsflyget är försenat, p.g.a. sent inkommande flyg. Ny avg.tid 11:10 (urspr. 10:45). Vi sitter lugnt & väntar vid A7. Mats hotar spränga en säkring i huvudet.
Vi kommer snart iväg och själva flygresan går mig tämligen obemärkt förbi. Vi landar på Arlanda och hämtar ut bagaget utan några större problem. Ned för att åka Arlanda Express in till city och tåget vi tänkt åka med in till stan blir inställt. Varför blir man fortfarande förvånad? Nåja, till slut var vi ändå hemma, ett drygt dygn senare än planerat. Pust!
Så här i det sista inlägget vore det bra att försöka sig på en summering eller allmänna intryck av resan, men vad ska jag skriva? Resan var mycket mindre jobbig, besvärligt och strapatsrik än jag förväntat mig. Eller oroat mig för, kanske jag hellre skulle säga – jag är nu en gång sådan att jag målar upp en mörk bild av okända saker som ligger framför mig. Det är som om jag behöver föreställa mig och rusta för det värsta som kan hända, för att vara förberedd ifall det faktiskt inträffar. Vilket det aldrig gör, men det känns tryggt att vara redo att tackla vadhelst elände som kommer i min väg.
Att kunna fotografera, framförallt, dessa exotiska djur som man tidigare bara sett på tv på så pass nära håll var förstås helt fantastiskt. Jag är väldigt nöjd över att jag tänkte framåt och såg till att köpa mig ett rejält telezoom, 70-300mm. Med bildstabilisering. Objektivet är inte överdrivet ljusstarkt, men funkar utmärkt i ett så soligt land. Det ger inte heller samma perfekt krispig skärpa i bilderna som Daniels 70-200, men är tillräckligt bra för behoven jag hade på Namibiaresan – att plåta vilda djur på respektfullt avstånd. Jag skulle vilja påstå att 300mm var alldeles lagom för det ändamålet.
Lustigt nog fotograferade jag under resan fortfarande i JPG, men växlade nästan direkt efter hemkomsten till RAW och känner det nu som om jag aldrig gjort annat. Chansen att jag skulle gå tillbaka till JPG nu är obefintlig.
Det här med att bo i tält var också något jag var lite fundersam kring innan, men det visade sig inte alls vara något att bekymra sig för. Det var varken obekvämt eller otrevligt på minsta lilla vis – ja, om man undantar den allra första natten i tält då jag ju låg och blev ganska iskallt regnad på. Men annars var det bara skönt och man fick massor av frisk luft. Och eftersom vi hade tillgång till dusch och toa överallt så kändes det aldrig ens primitivt – det kändes i stället mer som någon sorts tämligen privilegierad lyxcamping. Inte mig emot alls. Bekvämlighet uppskattas alltid.
Eftersom jag är naturligt morgontrött trodde jag kanske att de extremt tidiga morgnarna skulle bli ett problem, men inte heller det var något som störde. Man steg upp, gjorde sig i ordning, åt frukost och sedan var man igång. Det gick att slumra i bilen, under färd, och på kvällarna var det inget problem om man kroknade och gick till sängs före tio heller.
Jag skulle gärna göra fler liknande resor (mer djur!) och rekommenderar alla som är det minst intresserade att åka. Åk förresten även om du inte är intresserad – jag menar, se hur det gick för mig! Efter den här resan har jag börjat kolla på naturprogram och tänker att det kanske vore spännande att åka någonstans där det t.ex finns tigrar att beskåda.
Missa heller inte Daniels alla blogginlägg om samma resa – han bjuder på lite andra vinklar, aspekter och foton än jag.
Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-25 – Windhoek (2 foton)
Pure Namibia 2010-11-26 – Windhoek-Johannesburg (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-27 – Johannesburg-London (3 foton)
Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)
Mina publicerade foton från hela resan hittar du i samlingen ”Pure Namibia – November 2010” på Flickr.
Tryckt & kränkt