Faslig feedfördröjning

Åtta timmars fördröjning på inläggskommentarer i Kristinas blogg, för att ta ett exempel ur högen. Nyss talade Google Reader om för mig att de kommit men de är faktiskt åtta timmar gamla. För min egen blogg syns fortfarande, trots allehanda akrobatik från min sida, inget nyare inlägg än det om Aftonbladets artikelserie om äldrevård. Hallå jag har skrivit tre till efter det!

Är det någon som vet eller kan gissa vari problemet ligger? Och hur man kan åtgärda det? För det går ju inte an att ligga en hel arbetsdag efter alla andra.

Förresten väljer jag alltid Atom-feed:en om det finns en sådan att välja på. Det irriterar mig att WordPress.com fortfarande serverar RSS-format som default – när jag ska prenumerera på något från en WordPress-blogg skriver jag alltid manuellt in den ”rätta” adressen, d.v.s lägger till /atom på slutet av den feed-adress WordPress ger. Det vill säga: <siteurl>/feed/atom eller <siteurl>/comments/feed/atom. Blogger ger rätt adress redan från början.

Så… om du använder WordPress och har bara en prenumerant på Atom-formatet så är det mycket möjligt att det är jag. Finns du i min bloggrulle är det inte bara möjligt utan definitivt så. Bara så du vet.

Iskyla och varmt te

Plötsligt blev jag iskall ända in i märgen, precis som jag blivit varje kväll när jag lämnat kontoret bakom mig för att styra kosan hemöver. Jag vet inte varför jag blir isande kall, som om kvicksilvret låg långt under nollan, men fryser gör jag. Och när jag fryser som en hund är det oftast något fel som är trasigt.

Nu sitter jag här och dricker te som Pian donerade till hemmet vid sitt senaste besök. Något grönt, Earl Green antar jag. Men sedan… var det ginseng i eller var det det det inte var? Jag minns inte, men gott är det. Jag tror förresten att jag glömde äta både mellanmål och middag idag, men känner ingen hunger.

En eller annan har reagerat på att jag skriver så ovanligt många inlägg nu och undrat hur det kommer sig. Det är en bra fråga, får jag säga. Det kan nog finnas många svar på den, men ett är att jag låtit mig inspireras av andra som skriver frekvent, t.ex Tyskungen och Blackwater – båda finns i bloggrullen. I den sistnämnda är jag rentav bloggkär och jag skulle förmodligen behöva avgiftas. Jag vet inte om någon lagt märke till det (tveksamt), men min beskrivning i bloggrullelänken är ”Beroendeframkallande”. Det säger antagligen en del.

Använder ni XFN-funktioner i era bloggrullar, förresten? Om inte tycker jag att ni ska börja. För oss som använder WordPress är det lätt – se ”Relationslänk” under ”Avancerade inställningar” på sidan där man redigerar länkar. Man kan via länkarna ge lite information om sin relation till dem man länkar till.

Jag antar att de flesta av läsarna inte känner till XFN. Detsamma gäller övriga mikroformat och deras användningsområden. Mikroformat är klart intressanta, tycker jag, men det kan ju bero på att jag är geek och fastnar för tekniska finesser. Feeds är en sådan finess, som nu för tiden finns överallt, fast många vanliga människor förmodligen är totalt ovetande. Stackars människor!

Kanske handlar inläggskaskaden också om att jag på sistone upplevt mig ståendes alldeles för långt in i den metaforiska ravinen. Alltså, jag har känt att jag närmat mig vägs ände. Ni vet, den där punkten då man helt enkelt måste backa för att inte fastna för gott där inne i klippskrevan? Dit återvänder jag alltid, om jag inte passar mig. Jag måste öppna upp mot omvärlden. Det håller inte att jag ständigt och hela tiden, om än i små steg, förminskar min värld.

Så hej, här är jag, åter i världen – vill du leka?

Låt bloggen flöda!

Uppmaning till alla bloggare: se till att bloggens flöden visar tillräckligt många inlägg/kommentarer!

När man (liksom jag) läser bloggar via ”nedladdad feed” (d.v.s. använder en lokalt installerad RSS-läsare som tankar hem feeds och lagrar informationen på den egna datorn) och inte varit uppkopplad på ett antal dagar eller veckor kan det uppstå luckor i inläggsfloden – vissa inlägg saknas/visas inte. Detta sker när en bloggare hunnit skriva fler nya inlägg än antalet i bloggens feed.

Ibland är det uppenbart att ovan scenario utspelat sig, ibland stört omöjligt att upptäcka – det beror helt på hur frekvent respektive bloggare bloggat innan och efter offline-perioden. Min RSS-läsare laddade hem flödena den 22/6 och var sedan offline i 19 dagar. Jag vet inte hur många inlägg som RSS-läsaren missat, men vissa luckor är uppenbara – t.ex när det saknas inlägg mellan den 22/6 och 4/7 fast det finns minst ett per dag både före och efter.

Dessa saknade inlägg är inlägg man som ”lokalklientsprenumerant” antingen måste jaga rätt på manuellt eller avstå från att läsa. För mig kostar det – antingen i tid och möda (om jag letar upp inläggen för hand) eller i bristande information (om jag låter bli) medan det för de flesta av bloggägarna skulle vara smärtfritt att utöka antalet för att fylla luckorna. Enkel ekvation, va?

Mitt förslag är sålunda att ni som bloggar, och som inte redan gjort det, utökar antalet inlägg i feed:en. Hos WordPress.com verkar det per default bara vara de 10 senaste som finns med i flödet (och jo, feed och flöde är samma sak – jag växlar mellan orden eftersom jag inte trivs med någotdera).

Q: Hur gör man?

A: Tja, bloggar man på WordPress.com går man in under ”Inställningar” / ”Läsa” och ändrar siffran vid ”Syndication feeds show the most recent” – jag har valt att visa de 50 senaste. Egeninstallerad WordPress kan ha andra menyval, beroende på vilken version du kör. Och på Blogspot hittar jag inte alls någon möjlighet att ändra antalet – använder du den: dags att byta?

Q: Hur många inlägg bör man välja?

A: Ptja, ta en funderare – hur många inlägg skriver du som mest på… säg, en månad? Det antalet borde vara en hyfsad utgångspunkt när du konfigurerar antalet inlägg i feed:en för din blogg. Eller så kan du vara riktigt generös och låta mig vara totalt offline under hela min semester utan att behöva missa något – räkna med sex veckor. Skriver du tre inlägg i veckan bör din feed alltså minst innehålla de 18 senaste inläggen, gärna fler.

Inte så svårt, va?

Och för att nu sätta lite press på några av er vill jag särskilt uppmana följande bloggar(e) att utöka antalet inlägg i sina flöden: andra sidan, Anna Troberg, deep.edition, Leva livet, snowflakes in rain och opassande. Seså, marsch iväg! Och jo, det är klart att det skulle ha följts av en blinksmiley – om jag nu hade varit en sådan som använt sådana i mina blogginlägg, vill säga.

Bloggens nya kläder

Det var dags att byta mall, eller tema som det väl kallas här, och då ville jag ha något med lite liv i – den föregående var ju gräsligt tråkig och närmast halvdöd, men hade för mig en minimalistisk charm. Och jag läser ju ingen annan vars blogg använder just den mallen – hur det nu är så vill man ju försöka vara lite egen.

Mallarna jag valde mellan nu heter ”Blix” respektive ”Almost Spring” och valet föll på den sistnämnda. Egentligen kunde jag nog ha valt vilken som helst av dem, men det blev den här för att den presenterar datum och klockslag så som de ska presenteras. Den andra mallen visar inte alls tiden för ett inlägg, vilket är en allvarlig brist eftersom tidpunkter är viktiga. Visst håller alla med om det? Och så typsnittet – jag gillar verkligen inte löptext i Arial. I övrigt har faktiskt ”Blix”-mallen både renare och snyggare design, men faller som sagt på nämnda teknikaliteter. Vilket väl säger en del om vad jag är för person, antar jag. Funktion går före form.

Faktum är att jag inte är vidare förtjust i grönt alls och särskilt då alla gräs- och vårgröna nyanser, men ändå valde jag mellan två mallar som båda innehåller rätt mycket av dylika färger. Det tycks som om jag drabbats av vårkänslor, helt enkelt. Och det skiner nog i och för sig igenom även på andra områden än i bloggen.

Jag bryr mig inte så mycket om vad andra har för design på sina bloggar – det som betyder något är om bloggarna tillhandahåller feeds eller inte. För jag följer inte bloggar som saknar feeds, och de jag följer följer jag via feed så att jag får reda på när det kommit nya inlägg och för att få enhetligt och lättläst format så att jag slipper distraheras av det utseendemässiga. Ful design smutsar ned innehållet. Och sedan har jag också rena användbarhetsskäl att anföra: varje för mig ny design och layout har sina särskilda egenheter och kräver ett viss mått av ansträngning för att lära sig hitta och begripa hur man navigerar sig fram. Varför ska jag anstränga mig mer än nödvändigt? Så viktiga är ju inte många bloggar.