Människokalv på grönbete

Nu ska jag inte till kontoret igen förrän om nästan två veckor. Utöver påskledighet gäller utbildning i form av självstudier, vilket innebär att jag kommer att sitta hemma i stället för på kontoret där jag knappast skulle kunna koncentrera mig. Det handlar om handfast och konkret utveckling: något med Java, EJB 3, WAS. Jag hoppas att det är en bra kurs som tillför mig något – jag ska ju ändå ägna mig åt den i ganska många dagar och då är det en fördel om kursen engagerar. Förhoppningsvis blir jag klar snabbare än planerat, men det återstår att se. Den kan visa sig vara tuff.

Eftersom de sedvanliga lunchpromenaderna i och med denna utbildning utgår en tid framöver (att sätta sig och åka tvärs över stan för att lunchpromenera som vanligt skulle kännas bra fånigt) får jag väl prova med egna promenader. Kanske ett varv runt Söder varje morgon innan jag sätter tänderna i kursen? Måhända inte helt realistiskt, men säkert både skönt och en god idé. En bra ambition. Vi får väl se.

Förresten fick jag precis mail från RunKeeper med dessa glädjande uppgifter:

Congratulations!

This is a RunKeeper FitnessAlert to let you know that you achieved the following milestones with your most recent walking activity:

Farthest distance in a month

Jag har använt programmet någorlunda regelbundet sedan i juli, då jag gick nästan lika långt som hittills denna månad. Sedan blev det inte mycket förrän i november, då jag ju jobbade i Örebro och många av dagarna traskade de dryga 2,5 km mellan hotellet och kontoret både morgon och kväll. Lite sämre blev det i december, dels p.g.a. färre arbetsdagar och dels p.g.a. att väder och kamratskap ibland gjorde det lite för lätt att åka taxi tillsammans med de kollegor som bodde på samma hotell. Men sedan dess har det dock bara gått uppåt och framåt. Se själva (juli-mars):

Jag tycker det är kul med statistik vad gäller sådant jag gör och bär också omkring på stegräknare varje dag, men det går tyvärr inte längre så långt att jag kastar mig ut mitt i natten för att dra ihop ytterligare steg/sträcka. På så sätt var det bättre förr.

En klassiker – sånt här gjorde jag ganska ofta då när det begav sig:

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Nåja, det var då. Idag äter jag ganska strikt LCHF, mår finfint och traskar.

Dags att fundera på vad jag egentligen ville med det här inlägget…

Kanske inget mer ambitiöst än att önska mig själv och alla er andra en trevlig helg? Själv ska jag pricka av en Espresso House i goda vänners sällskap samt gå på bio. Det är de fasta punkter jag känner till. Utöver dessa hoppas jag få tid att leka med mitt nyinköpta studioset som legat i sin kartong och väntat i hela 10 dagar, i gott sällskap av en reflexskärm och en kamerarem. Jag har bara packat upp och provkört reflexskärmen, som kom till användning när jag skulle åstadkomma en high key-bild till fotokursen. Reflexskärmen är en rund sådan, diameter en meter. Dess ena sida är silverfärgad, den andra guldfärgad. Med guldsidan får man en reflex som liknar glödlampsljus, medan silvret mer matchar dagsljus. Det blev en rätt lustig effekt när jag reflekterade dagsljuset med den guldfärgade sidan – kallt ljus från ena hållet och varmt ljus från det andra. Nu gillar jag normalt sett kontrasten mellan varmt och kallt ljus, men i det här fallet blev det bara konstigt.

Äh, ha det alla glada – nu bryter jag för intag av föda och rödvin!

Ljus, mörker och promenad

I förmiddags önskade jag att jag haft stora kameran med mig och kunnat ta mig tid att gå ut och fota – det droppade bara lite lätt från en jämnt och väldigt ljust grå himmel mot vilken alla kvarsittande höstfärgade löv kontrasterade väldigt vackert.

Under dagen regnade det i stort sett oavbrutet, förutom en stund vid lunch då jag kunde gå och handla utan att bli blöt. Frampå kvällskvisten, när det var dags att ge sig av, hade regnet dock upphört så jag bestämde mig för att promenera till hotellet.

Jag kom inte på att jag skulle dra igång Runkeeper förrän efter en stund, men efter att ha justerat rutten manuellt kan jag konstatera att det är ungefär 2,8 km hem. Det är så nära att det vore rätt larvigt att inte gå, om bara vädergudarna är på humör.

Nollställde stegräknaren gjorde jag också inför promenaden, men glömde att slå på den igen så jag har ingen stegräkning. Vilket förstås innebär att jag måste traska samma sträcka en gång till och räkna upp antalet steg i efterhand. Inga problem.

Det dök förresten idag upp en tanke om en möjlighet för framtiden. Det låter hur bra som helst och jag vill det, men vet inte om det går. Vi får se hur det utvecklar sig.

Och inte blir det någon uppesittarkväll i kväll heller. Jag fattar inte att jag är så trött!

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

…

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Bangalore: dag 7

Onsdag.

Till frukosten börjar det utkristalliseras ett mönster. Jag började i morse med en assiett frukt – burkpersika, burkpäron, burklychée (eller hur det nu stavas), papaya, ananas, melon och… vattenmelon. Brydde mig dock aldrig om att plåta den trots att den förstås var vacker och färgglad. Sedan åt jag en omelett med ost och skinka – jag vann inte förstapriset i dagens omelettlotteri heller. Vi har nämligen nog hittills aldrig fått precis de ingredienser vi beställt. En gång var det nära men då pekade jag också på varje burk ur vilken ingredienserna skulle tas. Mer än en gång sade jag skinka och pekade på löken och fick sålunda tomat, ost och lök. Han verkar gå mer på det visuella än på själva orden man säger, så jag får en känsla av att han inte är så bra på engelska. Det funkar mycket bättre när mannen i kostym tar emot ens beställning. Men inte heller omeletten tog jag någon bild av – de blir inte så roliga. Däremot plåtade jag frukostefterrätten… Jag låtsas att det ingick ett äpple, men i själva verket var det till eftermiddagsmålet.

Nej, mina frukostar här är inte särskilt nyttiga, även om de blir bättre vartefter.

Det kändes betydligt svalare idag så vi valde att promenera till jobbet. På vägen ut skakade dörrmannen (och ja, det är fortfarande samma Shiva Kumar) hand och förhörde sig om läget. Det är svårt att hinna höra allt vad han säger, men han har bra koll på oss och vinkar alltid med sin vita handske när vi passerar lobbyn.

Längs bilvägen var det nu betydligt mer livat än igår kväll. Motorljud blandat med tjutande signalhorn från bilar, motorcyklar, scooters, auto rickshaws… ett enda stort myller och slammer – det var nästan så att man fick hålla för öronen för att stå ut med ljudet. Som tur är är det ingen lång sträcka man behöver gå längs den vägen så vi behövde inte stå ut särskilt länge.

Precis utanför industriområdet fick jag så äntligen syn på ett par frigående, och förmodat heliga, kor. Eftersom det råder strikt fotoförbud på området kändes det säkrast att vara diskret även utanför och sålunda smög jag mig till en bild och bad en bön för att jag lyckats få med huvudmotivet i bilden. Sedan var det även på grund av det starka solljuset väldigt svårt att se något i kamerans display. Men det ser ut som om det gick ganska bra. Förvånansvärt bra.

Så här, Blackwater, kommer din efterlängtade bild (klickbar) på heliga kor:

Som vanligt smet vi in i lokalerna – har fortfarande inte fått någon access inkodad på våra passerkort och vi lär knappast hinna få det heller eftersom i morgon är sista dagen där innan det bär av hemåt tidigt på fredag morgon. Planet lyfter 3:15, svensk tid. Men vi är inte på hem riktigt ännu, även om det mentalt känns som om vi börjat packa ihop så sakteliga.

Lunch käkade vi tillsammans med en av mina gamla bekanta, Srinivas, som var testledare för den stora releasen vi gjorde i slutet av 2006. Och vår lokale arkitekt plus dito f.d. projektledare. Åter igen Pyramid, men nu i kylda lokaler en trappa upp. Där bjöds det på en ganska omfattande buffé, av vilken jag bara lyckades avverka ungefär två tredjedelar. Men allt jag plockade på tallriken var gott.

Och givetvis hade man någon form av dessert där också. Frukt, något indiskt litet bakverk och så vaniljglass.

Det må se lite skumt ut, det där bakverket, men gott var det – önskar bara jag kunde komma på vad det påminner om. Det var lite… siraps- och kanelkaraktär på smaken. På sätt och vis påminde det nog lite om en sådan där engelsk fruktkaka. Fast utan frukt. Och utan sprit. Så här blev det uppskuret:

Någon som är hungrig nu? Inte jag i alla fall, för vi har precis ätit middag.

Vi lämnade kontoret ovanligt tidigt, redan vid 19-tiden. Promenerade förstås hem och gick sedan ned till det vanliga stället för att äta middag. Vi skippade buffén idag och valde grillad kycklingmacka, vilket visade sig vara små kycklingbitar i något klägg (som även innehöll tunna gröna strimlor som jag först trodde var chili men som visade sig vara harmlösa med en behaglig smak) mellan två rostade brödskivor. Till det varsin fresh lime soda – PLGs valde den söta varianten och jag var förstås tvungen att välja den salta för att få prova båda varianterna. Smaken i sig var helt okej, men lime kräver banne mig socker så nästan gång väljer jag en sötsalt modell. JK sade aldrig vilken variant det var hon tyckte att vi skulle prova, men jag har svårt att tänka mig att det var den salta. Hade inte PLG varit rar och spillt över en del av sin söta dryck i mitt glas hade jag nog inte druckit ur.

Och så värst mycket mer har inte dagen haft att bjuda på.

Jo, förresten, om någon undrade kring det testdrivna så genomförde vi sessionen och ja, jag borde ha stått upp och ja, jag borde ha ditt och jag borde ha datt, men det är gjort och det kändes inte så plågsamt som det skulle ha kunnat vara.

Annars har dagen bjudit på roligheter i form av två i teamet som tillsammans jobbat med att omstrukturera en del i applikationen för att möjliggöra fortsatt arbete med införande av fler varianter. Utifrån mina instruktioner, ska sägas.

När den nya strukturen är på plats vidtar regelrätt nyutveckling, vilket möjliggör för dem att jobba testdrivet. Och jag tror att de kommer att försöka göra det också, även om jag vet av egen erfarenhet att det kostar på att lära sig tänka i termer av ”test first”. Det ska bli spännande att se hur det går!

Nu ska jag läsa ut Kent Becks Test driven development så att jag kan lämna den i Bangalore. Det verkade helt klart finnas intresse i teamet för att läsa den. Kul!

Nattlig promenad

Drygt en timme med början 00:40: 7 500 steg, 5,5 km, 300+ kcal, 11:25/km. Så här mitt i natten väljer jag att gå längs de stora gatorna, runt halva Söder.

Jag passerar Rocks, ser långa hår och tänker att jag hade kunnat vara där.

Det är så fint uppe på Katarinavägen med murens belysning och utsikt över halva stan, men jag brukar inte ta mig tid att stanna till. När jag går, går jag.

Vid Skanstull hoppar poliser ur en piketbuss och kastar sig över någon som försökt springa ifrån dem. Han blir liggande på marken med en klase poliser på/över sig. Jag hade ingen lust att vare sig stanna eller gå någon omväg, så jag travade i princip bara vidare, vilket tog mig förbi på tre meters avstånd. En flyktig tanke tänkte jag kring huruvida det förelåg risk för mer dramatik.

Väl hemma utanför porten konstaterade jag att det ännu saknades 600-700 steg och tog sålunda en sväng runt huset. Och ja, jag gick trapporna upp både nu och under dagen, så trappstegmålet är uppfyllt. Det är färre trappsteg hemma än på jobbet, men jag minns dock inte det exakta antalet.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

City-Söder i repris

Det är 2000 steg hemifrån till citykontoret, kollektivt färdmedel inräknat. Gårdagens lunchpromenad gick på cirka 3000 steg – jag gick ungefär samma sträcka idag på vägen därifrån. Och hem var det sedan ungefär 6000 steg när jag gick raka spåret. Idag gick jag totalt alltså dryga 11 000 steg, igår borde det ha blivit runt 16 000 – vilket kan kompensera för bristande stegmängder tidigare i veckan. Vem vet, det här kanske kan bli första veckan på länge som stegstapeln är blå. Och tänk att jag alltid glömmer ta med min Garmin (som jag tidigare tydligen bara antytt att jag beställt – nåväl, jag har en sådan numera).

Det här inlägget har förresten ordningsnummer 666. The number of the beast.

City-Söder i steg

Det är svårt att, en arbetsdag, hinna med mer än mat, motion och arbete.

Idag höll jag till på kontoret inne i stan eftersom morgonen bjöd på möte. Därefter blev det lunchpromenad och sedan dog alla nätverkskopplingar jag behöver för mitt uppdrag och så blev det dags för GP att sluta för dagen och jag hakade på och det kom till slut att innebära promenad hela vägen hem.

Det är garanterat längre från citykontoret och hem än från mitt vanliga, men jag ska vara ordentlig och mäta upp båda sträckorna. I steg och/eller kilometrar. Idag gjorde vi några smärre omvägar och stegräknaren hade vid hemkomsten räknat in strax över 10 000 steg, men eftersom jag råkade nollställa den strax efter lunchpromenaden vet jag inte hur många det blev totalt. Om vädret inbjuder till det (eller åtminstone inte avskräcker) ska jag i morgon mäta upp samma sträckor som före nollställningen – jag vill ju veta.

Efter allt stegande ansåg jag det helt okej att hoppa över dagens träning.

En halv Mio-pudel

Jag ångrade mig. Stod på busshållplatsen och väntade i nästan 10 minuter och sedan kändes det inte rätt att åka dit ut. Hur skulle jag göra, egentligen – bli arg och skälla på någon och/eller tvingas välja ut nya tyger eller kanske rentav beställa fåtöljen på stående fot, utan att ha sett hur tygerna ser ut i min miljö? Och kanske, kanske låg ändå tygproverna och väntade hemma på hallmattan? Antingen i dagens skörd, eller sedan tidigare. Jag menar, det är ju inte precis som att jag har kikat i högarna som hunnit samlas. Vid sidan av dörren ligger en bunt hopvikta kartonger och diverse tidningar, som alltså ska tas med till därför avsedda avlämningsplatser nere på gården, och intill dessa landar den inkomna posten som jag bara klivit över i minst en vecka. Det vore onekligen pinsamt att ha åkt ut till Heron City och skällt på någon stackars Mio-anställd, för att sedan komma hem och hitta tygproverna på hallmattan. Även om ingen annan fick veta.

Så jag vände på klacken och bestämde mig för att fortsätta med Java Posse-gängets röster i öronen (jag är faktiskt osäker på om jag skulle lyssna på dem även om inte Dick Wall var och lät så ljuvligt brittisk), men skulle jag ta tunnelbanan eller promenera? Jag valde att promenera, åtminstone en bit, för att hinna lyssna ordentligt. Om än himlen var mörkt och hotande grå hade jag dock inte känt en droppe regn, så det var värt att chansa. Eftersom jag hade varken jacka eller paraply hade jag blivit rejält blöt och kall om det regnat. Men det gjorde det inte, och promenaden var så behaglig, och lyssnandet underhållande, att jag fortsatte tills jag gått hela vägen hem. Någonstans mellan 7500 och 8000 steg blev det (jag tog den längre vägen, över den andra bron) och ungefär en timme. Jag reflekterade över att jag inte kände mig trött vid hemkomsten. Lite varm möjligen (men bara lite). Det är stor skillnad mot förr.

Väl hemma kollade jag igenom posthögen innanför dörren och hittade… japp, ett kuvert med tygprover. Så jag gjorde inte helt rätt i att känna mig blåst av Mio. Kuvertet var dock poststämplat den 14:e, tio dagar efter mitt besök, så det känns inte som om jag hade helt fel heller. Sedan vet man förstås inte om det var Mio-personalen eller tygfirman som sjabblade, så okej. Mio får väl vara oskyldiga tills annat eventuellt bevisats. Hm, nu måste jag ju välja ett tyg…

… vilket inte blev särskilt svårt alls, när jag väl tittade ordentligt på dem. Det som var fulast från början känns bäst nu. Och verkar mest praktiskt, så jag tror att det blir alldeles rätt. Egentligen är dessa mörkgrå tyger så pass lika varandra att vilket som helst av dem säkert skulle funka. Jag tror inte ens att man kommer att tänka på tyget när väl fåtöljen står på plats, så allt besvär kring väljandet är nog egentligen ganska onödigt. Men jag behöver tid för att förankra mina val och beslut, annars är risken stor att jag ångrar mig senare.

Så… då gäller det bara att hitta tid att åka dit ut och handla. Kanske i morgon, efter träningen? Eller jag kanske skulle handla först och träna sedan? Det borde gå ungefär på ett ut eftersom båda stänger åtta, men det sistnämnda vore nog mer praktiskt fast det ökar risken för att det inte blir något tränande. Det var meningen att jag skulle få träningssällskap, men väninnan har av hälsoskäl hoppat av, så jag har ingen annan driv- eller dragningskraft än min egen. Äsch. Jag kom just på att jag har bokat tvättstugan, så det blir bara träning och dessutom hyfsat tidigt – ingen tid för utflykter. Kanske på torsdag, då jag visserligen ska träna igen, men inte tror jag har något annat inbokat.

Med vinden i håret

Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar – ”utifall att”-proviant.

Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, ”shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött – som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med – det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.

Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil – den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.

Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet ”vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.

Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.

Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):

Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…

Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme – det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:

Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre – var snäll och upplys mig!

Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.

Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll – jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.

Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker – det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!

Strålande avslutning

Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.

I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!

En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.

Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.

Svag steginledning

Igår var stegmålet nått innan jag ens hunnit hem. Idag blir det svårare, eftersom det blev för sent igår så att jag i morse inte orkade hinna samla på mig några nämnvärda steg, men det blir absolut inte omöjligt. Jag borde hinna kompensera.

Sedan är jag också tveksam till alltför ambitiöst promenerande eftersom hälsan verkar vackla. Igår kväll noterade jag att det sved i halsen och i morse kändes det fortfarande som om någon bearbetat den med fint sandpapper. Inte bra.

Men vi får se – lite lagom stillsamma promenader borde inte kunna göra någon större skada, tycker jag. Och jag borde också ha tid för promenerande, om behov då ännu föreligger, mellan kvällens planerade visiter i tvättstugan.

Så, dagens primära plan: jobba, tvätta och promenera. Det borde även ges utrymme för visst hempysslande. Byta taklampor i hallen och hänga upp någon i det mindre sovrummet (som jag från och med nu tänker kalla biblioteket). Dammsuga lägenheten – för se, dammtussarna har börjat föröka sig. Montera minneskort i den bärbara datorn, som i helgen även fått vikariera som gästdator.

Attjoo!

Jösses, vad jag nyser! Ända sedan jag kom hem efter att ha tränat och promenerat hem via Tantolunden, har jag titt som tätt drabbats av våldsamma nysattacker – det kittlar i näsan. Snörvlar gör jag också. Undrar vad för slags allergi det är.

Aha! Enligt diverse webbplatser har björkblomningen kommit igång i Stockholmsområdet och då är det inte omöjligt att det är björk det handlar om. För 1999, då jag för första gången i mitt liv drabbades av allergiska besvär, konstaterades det att jag (då) var kraftigt allergisk mot timotej och lindrigt mot björk. Under de efterföljande åren har jag dock inte märkt av någon som helst överkänslighet, överhuvudtaget. Så varför då nu?

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Teknikbehov och stegrekord

Jag behöver digitalkamera, mp3-spelare och GPS-mottagare. Inga värstingar, bara något som fungerar smärtfritt. Kan man få alla funktionerna i en och samma manick? Det känns som om det kanske helt enkelt är en dyr mobiltelefon jag ska ha. Tips?

Idag har jag slagit personrekord i antalet steg. I skrivande stund visar stegräknaren på över 20 000 steg, vilket var allt annat än väntat eller planerat. Det känns inte som om jag behöver ge mig ut och gå mer idag alls. Jag är lite gåmätt.

Det började i morse då jag vaknade strax innan klockan ringde. Kors i taket, men det är skönt. Frukost drack jag en timme tidigare än vanligt och sedan insåg jag att jag hade gott om tid att promenera till tunnelbanan en bit bort, så när jag kom till jobbet hade jag fått ihop fler steg än vanliga morgnar.

Över lunchen fick jag låna en GPS-manick och jag och kollegan travade iväg åt ett helt nytt håll. Mycket uppför blev det, till att börja med, och det är fortfarande jobbigt – jag fixar plan mark bra, men så snart det går det minsta uppför blir det flåsigt. Väl uppe på högsta toppen stannade vi och tittade på utsikten, men det blåste eländigt kallt så det blev kort. Det vore nog fint att bo där uppe, om man bortser från uppförsbacken.

Åter på kontoret hade vi gått drygt 3 km, enligt GPS:en, men jag minns inte längre hur många steg det handlade om. Och jag tycker det är roligt att kunna registrera tid och sträcka och kanske även ha möjlighet att plotta in rutten på en karta, så därför grunnar jag på vad för slags GPS som skulle passa.

Digitalkamerabehovet är gammalt och nu när jag har en blogg kunde det kanske vara roligt att lägga upp någon bild ibland. Visst, det finns kamera i mobiltelefonen, men den är inte bra. Tror jag. Eh. Kanske skulle prova innan jag sågar den idén.

Mp3-spelare… tja, i stället för att låna kollegans gamla iPod. Jag har alltid varit skeptisk till att ha något i öronen ute bland folk för att det isolerar mig från omgivningen, men det är ju precis det jag nu upplevt som positivt. Man kan väl ändra sig.

Allt som allt undrar jag om jag håller på att bli teknikfreak, men så länge jag är nöjd med ”fungerar” är det nog inte så.

Efter jobbet, förresten, gjorde jag sällskap med kollegan, som så många gånger förr. Jag föreslog att vi skulle gå lite längre än till närmaste tunnelbanestation. Klockan var inte mycket och solen sken från en riktigt blå himmel, så det kändes rätt.

Väl framme där fortsatte vi förbi för att fortsätta till ännu en nästa station. Halvvägs dit kom vi fram till att det var lika bra att gå hela vägen hem och då vore det ju trevligt att undvika den trista vägen med alla bilar och avgaser. Den som jag antar är lite närmare – man kan förstå varför jag behöver en GPS?

Det blev en ofrivillig omväg för att vi inte hittade rätt ”infart” (eller om man skulle säga uppfart?), men så småningom kom vi på rätt spår och till slut landade vi i hemmatrakterna. Ett snabbt stopp hemma för att hämta pirran (vis av tidigare erfarenheter) och sedan iväg för att köpa fler flyttkartonger. Det var lite tungt att köra hem dem, och bökigt att ta sig igenom dörrarna utan hjälp, men det gick och jag lovar att det var skönt att äntligen få sätta sig och pusta när det var gjort.

Efteråt har jag knappt rest mig ur soffan, så idag blev inget arbete utfört i hemmet, men jag har ju några dagar på mig.

Ännu en tredje gruppträff

Förra veckans hälsospårande räknades tydligen inte som en gruppträff och därmed var dagens träff den riktiga tredje. Det hade väl varit helt okej om det inte också innebär att det är vägning först nästa vecka. Jag som så hade sett fram emot att få ännu en remsa! Svart på vitt på att det går bra för mig.

På träffen fick vi resultatet från förra veckans övningar. Mitt var riktigt uselt – det kom inte ens in på papperet där man visade olika risknivåer och sådant. Och jag som ändå fått så mycket bättre flås de senaste veckorna! Men som det också stod: ”Du har en utmärkt förbättringspotential”, vilket jag tycker är stor humor och det är precis vad jag brukar säga som kommentar till usla resultat. Här finns allt att vinna! Det kan inte bli sämre.

Och några milkshakes har fortfarande inte inkommit. Tjejen jag frågade trodde att de skulle komma först i mitten av mars. Ska jag behöva blanda och klunka äckliga soppor flera gånger per dag ända tills dess? Jag som hade hittat en sådan funktionell modell med jordgubb till frukost, potatis/purjo till lunch, bar till mellanmål och så milkshaken till middag. Perfekt variation.

Eftersom jag sedan igår kväll har känningar av en annalkande förkylning avstod jag efter mycket velande från att träna, trots att jag hade med mig träningsväskan. Jag tror att det var ett bra beslut, även om det känns lite surt att inte få träna. Jag menar, det blev ju inte ett enda pass i förra veckan så jag känner att jag har en del att ta igen. Måtte jag inte falla ur nu!

Annars fortsätter den goda trenden med lunchpromenader. Idag var det lite tveksamt med tanke på förkylningsantydan och kollegornas varningar om gräslig kyla där ute, men vi gick iväg i alla fall (om inte annat så behövde jag köpa snus och kollegan behövde mat) och valde en liten försiktig runda. Den kändes bra, men nästan snopet kort så vi bestämde oss för att ta en runda till. Visst var det kallt, men ändå inte för kallt. Allt som allt blev det en rätt okej sväng på ca 3800 steg. När vi passerade passade jag på att besöka banken och boka in en tjänsteman för tillträdet nästa fredag, så nu är även det fixat.

Förresten, stegsidan är uppdaterad med förra veckans snitt som ser väldigt bra ut på bild så där, men jag måste erkänna att tre av dagarna nådde jag inte upp till målet (som ändå är lågt satt). Och två av dagarna dubblade jag relativt målet. Jag behöver skaffa mig bättre rutiner i vardagsmotionerandet.

Kort i rocken

Jag är ju rätt kort redan innan, men det känns som om jag i helgen blivit ännu kortare på grund av tunga flyttkartonger. För att komma åt att slänga skräpet från förrådet var jag ju tvungen att flytta nyligen packade kartonger åt sidan, och dessutom trava dem mer på höjden. Somliga var på gränsen till att mina armar orkade skjuta upp dem ovanpå andra.

Sedan trixade jag ut överblivna soffdelar och säckar med trasmattor och gamla gardiner, förbi kartonghögarna, för att därefter transportera allt utom trasmattorna (som mamma vävt åt mig, så dem vill jag inte kasta och dessutom är de fina) till soprummet. Jag tackar gudarna för pirran för utan den hade de här övningarna inte ens varit möjliga.

Med halva förrådet sålunda tomt var det bara att sätta igång och skura den blottlagda delen av golvet. Det var betydligt mer smärtfritt än förra veckans övning, för här hade ju golvet skyddats av prylar och var långt ifrån lika smutsigt. Sedan hade jag funderingar på att flytta kartongerna till den tomma och rena delen, men bestämde mig för att låta bli. Eftersom jag ju skulle få tillgång till den nya förrådet under helgen kunde jag lika gärna vänta och flytta dem direkt dit i stället.

Uppe i lägenheten tittade jag mig omkring och öppnade några garderobsdörrar lite på måfå för att komma på var någonstans jag skulle börja. Det fick bli en av hallgarderoberna, vilket resulterade i två fyllda kartonger, en IKEA-bärväska med skrot och en kasse skor + kläder som borde få komma till bättre behövande. Det vill säga, någon andrahandsbutik.

På söndag eftermiddag hörde han äntligen av sig, säljaren, och kom hit och lämnade nyckeln till förrådet samt tittade på min utsikt, som han var nyfiken på. Lägenheten han bott i har ju ingen utsikt åt det hållet. Eller i alla fall ingen utsikt bortom själva byggnaden. Den beklagliga bristen på natur utanför fönstren är något jag får leva med. Kanske kan den leda till något positivt, som att jag går ut och promenerar oftare.

Sedan var jag ju bara tvungen att köra över lite kartonger, så jag gjorde två vändor x 2 kartonger. Spännande var det att för första gången egentligen titta på omgivningarna, d.v.s mitt blivande våningsplan. Där finns, förutom förrådet, tre andra lägenheter och i en av dem bor tydligen föreningens kassör. Fatta hur smidigt det blir med förrådet fem meter bort!

Sedan blev jag faktiskt lite besviken eftersom jag väntat mig ett riktigt stort förråd. Okej, det är ganska stort, men det är också långsmalt medan mitt gamla förråd är ungefär lika stort fast i princip kvadratiskt. Det känns som om det blir för lätt att blockera och svårt att förvara mer skrymmande saker. Å andra sidan är min ambition att undvika att förvara möbler i förrådet – det är bättre att göra sig av med dem på en gång.

Det som är bra med det nya förrådet är dock att det är hyllor längs båda långväggarna, inkl. ett litet hemmagjort vinställ, och på kortsidan längst in finns en liten arbetsbänk. Ovanför den sitter en verktygstavla, d.v.s en tavla med hållare för verktyg, och på den sitter små plastlådor med plats för spik och skruv och annan smått. Smutt! Han som bodde där innan säljaren var tydligen snickare och byggde hyllorna själv.

Framåt sjutiden på kvällen var jag sömnig och ville sova, men stegräknaren visade på urdåliga siffror så jag bestämde mig för att gå ut och bättra på dem i stället. Trots att det regnade och blåste småspik, så jag är mäkta stolt över beslutet. Det här var för övrigt första gången jag gått ut enbart för att få ihop mina steg. Jag tycker att det borde vara något positivt.

På med iPod:en och handskar och så iväg. Efter 20 minuter var jag trött och övervägde allvarligt att ta bussen hem, men var lite tjurig och bestämde mig för att vända hemåt men till fots. Och visade sig inte vara så jobbigt, trots allt. Bara kallt. Snöblandat regn. Fast jag fnissade lite för mig själv när jag lyssnade på Java Posse-herrarnas konspirationsteorier kring Sun och MySQL resp. Oracle och WebLogic – det gjorde väl det hela enklare förstås. Väl hemma hade jag överträffat målet.

Märkbara förbättringar

Det märks att jag tappat ett antal kilon, för jeansen sitter inte längre åt utan känns som pyjamasbyxor. Rymliga. Och skärpet drar jag åt två hål till. I spegeln kan jag skönja dragen av en äldre upplaga, d.v.s en yngre version, av mig själv. En mindre och nättare sådan. I morse tog jag på mig kläder som sitter åt runt kroppen och hade inga större problem med det. Det är sådant som hade varit helt otänkbart för en månad sedan.

Den största skillnaden sitter givetvis i huvudet. Jag känner mig smal och smärt och smidig trots att jag vet att jag fortfarande är rätt rejält överviktig. Men det är en förbaskat bra illusion, som gör mig glad. Och i och med att jag som sagt känner mig smal så agerar jag också som om jag var det. Jag går raskare och eftersom jag inte tvivlar på att jag ska orka så funkar det. Och samtidigt skaffar jag mig också allt bättre kondition. Jag befinner mig i en god cirkel, eller en positiv spiral. Vilket som.

Det blev dåligt med steg på förmiddagen, vilket förbättrades betydligt vid lunchtid då jag fick PF med mig på promenad för andra dagen i rad (min ordinarie fotgängare var frånvarande). Vårt travande omkring i närområdet gav ungefär 3500 steg.

Efter väl förrättat värv satt jag kvar på kontoret för att varva ned och dona med bloggen och noterade då att min ungefär enda väninna på jobbet ännu inte gått hem. Eftersom jag vet att hon färdas per apostlahäst frågade jag om hon var på väg snart och ville ha promenadsällskap. Det var och ville hon.

Tillsammans gick vi ungefär halva vägen mot mitt hem och jag kände mig pigg och fräsch och kunde prata utan problem, trots att vi höll en ganska hyfsad hastighet. Förr när vi gått samma sträcka har tempot p.g.a. mig varit betydligt lägre och jag har blivit betydligt mer andfådd. Hon märkte också skillnaden.

När vi sedan skildes åt kände jag hur jag verkligen inte ville åka tunnelbana så jag fortsatte bara att gå. När jag kom hem var jag inte så värst trött, trots att jag hållit ett bra tempo från början till slutet. Hur länge jag gick vet jag inte, men jag fick ihop ungefär 7000 extra steg på den promenaden. Ett riktigt bra resultat för en dag som började med dörr-till-dörr-resa.

Tredje gruppträffen

Dagens lunchpromenad blev oväntat, men inte det minsta otrevligt, lång. Det känns som en riktigt bra modell, att dricka sin varma soppa och sedan ge sig ut på marsch i solskenet i pratbart sällskap. Förutsatt att det är solsken ute förstås. För bara några veckor sedan hade sådana här promenader varit helt otänkbara. Jag hade inte orkat och inte ryggen heller.

Till gruppträffen kom jag sedan alldeles lagom för att hälsa på några av gruppmedlemmarna och skämta bort några minuter. Därefter var det dags att ge sig ut för att gå en runda på ca 750 meter, som man ska gå så snabbt man orkar. Tiden det tar, i kombination med ens BMI, ska ge ett konditionsvärde. Marschen kommer att upprepas vid ett senare tillfälle och förhoppningen är då förstås ett förbättrat värde. Först gick vi i samlad tropp för att lära oss vägen, sedan gick vi en och en med 30 sekunders fördröjning. Jag blev omgången av någon med längre ben och mindre övervikt. Förresten har jag nog inte berättat att gruppen består av enbart kvinnor, men så är det.

Redan innan jag lämnade kontoret hade jag bra siffror på stegräknaren och efter de här två rundorna samt promenaden hem från tunnelbanan hade jag plötsligt gått nästan dubbelt så mycket som jag behöver enligt mitt mål. Målet borde nog justeras uppåt för som det nu är överträffar jag det varje vardag utan att anstränga mig det minsta. Hur som helst kom jag på idén att göra ännu en resultatsida – den här gången en där jag presenterar mina stegresultat i förhållande till målet.

I övrigt går det fortfarande bra, jag håller mina mattider och äter det jag ska äta och det är rätt bekvämt och inte ett dugg äckligt, vilket en del andra kursdeltagare inte alls håller med mig om. Och vikten minskar stadigt, så det blir absolut ännu en kortare stolpe efter nästa veckas vägning. Skönt var det när jag i morse tog på mig nytvättade jeans och tyckte att de kändes som pyjamasbyxor – förr satt de ganska tight och det tog en dag att liksom gå in dem igen. Så icke längre.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.