Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘hälsa’

Hälsa ofta

De första stegen i mitt nya nya liv, vilket tog sin konkreta början ca 8 april, handlar initialt mest om att hitta former för genomförande. Att minska stillasittandet är synnerligen centralt, så det är väl i nuläget mitt primära fokus. Och så här långt har det blivit ganska mycket mer rörelse än under större delen av det senaste året – fast då får man ju å andra sidan komma ihåg att ribban där är väldigt låg. Allt är liksom mer än ingenting, så det är lätt att förbättra.

Orsaker bakom mer eller mindre spontant ökad aktivitet kan man ju alltid spekulera kring, men jag tror att det handlar mycket om att jag helt enkelt är och blivit alltmer less på läget. Det kliar i själen efter att göra något, nästan vad som helst, som innebär en förändring. Och när jag väl börjat agera finns en chans att det sedan bara rullar på.

Desperation är en inte alldeles oanvändbar startpunkt för god knows vart det hela kan leda.

Vilja men inte riktigt kunna

Ja, jag blev hemma idag. Sjukskriven, till och med officiellt och enligt konstens samtliga regler. Så snart jag slog upp ögonen i morse började jag hosta och det rev långt ned i strupen nästan som om där satt ett rivjärn. Det var helt omöjligt att somna om, då hostan endast lindrades av en mer upprätt position. Så… upp och fräscha till sig som alla vanliga vardagar, men sedan på med myskläder och så intagande av soffan. Här tänker jag nog stanna större delen av dagen.

Valnötsbröd (gjort på mix). Med vallmofrön, med sesamfrön resp helt utan frön ovanpå - lite får man ju leka! #lowcarb #glutenfritt Så här långt har jag ätit en egenbakad (om än på mix) valnötsfralla av low carb-modell och druckit det sedvanliga stora vattenglaset. Därefter fick jag i mig en rejäl balja fint hemmakaffe (=Nespresso, med mjölk- och gräddblandning) och tog mig an The Walking Dead på Netflix.

Kanske har man tittat för intensivt när man tycker att handfatets avlopp påminner om zombiernas morrande och snörvlande?

Jag blev lite less på att se ”tv”, inte minst för att jag blir trött i ögonen. Det bästa vore nog om jag kunde sova och därmed ge kroppen tid att återhämta sig utan störningsmoment från de mer cerebrala och utåtriktade delarna av min person, men att ligga platt går ju bort p.g.a. hostan så i fall får det nog bli halvliggande.

Det vore också kul att läsa vidare i Anders Jallais Spionen på FRA, men där kommer ju eventuellt de trötta ögonen in igen – om inte läsglasögonen funkar bättre än de vanliga. Förmodligen är det att halvligga och lyssna på något som är det allra bästa för mig just nu. Jag har ingen påbörjad ljudbok (har inte lyckats bestämma vilken det ska bli och uppbådat kraften att sätta mig in en ny värld), men har ett nytt avsnitt av Kodsnack, Security Now och Säkerhetspodcasten.

Seriösa studier är i alla fall inget jag orkar med idag, känner jag.

Äh, jag ser mer zombier i stället för att fortsätta vela!

Varning för virus

Det är något i min strupe som irriterar och framkallar harklingar. Och så hostar jag lite emellanåt också. Det som kittlar är troligen samma virus som sänkte GP igår och orsakade en hemmadag idag. Jag bör sålunda förbereda mig på att eventuellt också bli hemma några dagar. Det viktigaste är att skicka in tidrapporten innan fredagens deadline och det har jag redan gjort. Jag gör alltid det så tidigt i veckan som möjligt för att slippa få elaka och hotfulla mail om att den saknas i systemet.

Nu ska jag packa ihop kontoret och åka hem. Gäspar så det står härliga till – två aningens för korta nätter på raken sätter sina spår. Först var det Python-kodande som höll mig uppe och sedan blev jag kvar på jobbet för länge (gjorde dock Bra Saker™) och hann inte hem och varva ned tillräckligt tidigt för att somna i vettig tid.

Mer om mindre någon annan gång. Karriär och utbildning, tänkte jag främst.

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Människokalv på grönbete

Nu ska jag inte till kontoret igen förrän om nästan två veckor. Utöver påskledighet gäller utbildning i form av självstudier, vilket innebär att jag kommer att sitta hemma i stället för på kontoret där jag knappast skulle kunna koncentrera mig. Det handlar om handfast och konkret utveckling: något med Java, EJB 3, WAS. Jag hoppas att det är en bra kurs som tillför mig något – jag ska ju ändå ägna mig åt den i ganska många dagar och då är det en fördel om kursen engagerar. Förhoppningsvis blir jag klar snabbare än planerat, men det återstår att se. Den kan visa sig vara tuff.

Eftersom de sedvanliga lunchpromenaderna i och med denna utbildning utgår en tid framöver (att sätta sig och åka tvärs över stan för att lunchpromenera som vanligt skulle kännas bra fånigt) får jag väl prova med egna promenader. Kanske ett varv runt Söder varje morgon innan jag sätter tänderna i kursen? Måhända inte helt realistiskt, men säkert både skönt och en god idé. En bra ambition. Vi får väl se.

Förresten fick jag precis mail från RunKeeper med dessa glädjande uppgifter:

Congratulations!

This is a RunKeeper FitnessAlert to let you know that you achieved the following milestones with your most recent walking activity:

Farthest distance in a month

Jag har använt programmet någorlunda regelbundet sedan i juli, då jag gick nästan lika långt som hittills denna månad. Sedan blev det inte mycket förrän i november, då jag ju jobbade i Örebro och många av dagarna traskade de dryga 2,5 km mellan hotellet och kontoret både morgon och kväll. Lite sämre blev det i december, dels p.g.a. färre arbetsdagar och dels p.g.a. att väder och kamratskap ibland gjorde det lite för lätt att åka taxi tillsammans med de kollegor som bodde på samma hotell. Men sedan dess har det dock bara gått uppåt och framåt. Se själva (juli-mars):

Jag tycker det är kul med statistik vad gäller sådant jag gör och bär också omkring på stegräknare varje dag, men det går tyvärr inte längre så långt att jag kastar mig ut mitt i natten för att dra ihop ytterligare steg/sträcka. På så sätt var det bättre förr.

En klassiker – sånt här gjorde jag ganska ofta då när det begav sig:

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Nåja, det var då. Idag äter jag ganska strikt LCHF, mår finfint och traskar.

Dags att fundera på vad jag egentligen ville med det här inlägget…

Kanske inget mer ambitiöst än att önska mig själv och alla er andra en trevlig helg? Själv ska jag pricka av en Espresso House i goda vänners sällskap samt gå på bio. Det är de fasta punkter jag känner till. Utöver dessa hoppas jag få tid att leka med mitt nyinköpta studioset som legat i sin kartong och väntat i hela 10 dagar, i gott sällskap av en reflexskärm och en kamerarem. Jag har bara packat upp och provkört reflexskärmen, som kom till användning när jag skulle åstadkomma en high key-bild till fotokursen. Reflexskärmen är en rund sådan, diameter en meter. Dess ena sida är silverfärgad, den andra guldfärgad. Med guldsidan får man en reflex som liknar glödlampsljus, medan silvret mer matchar dagsljus. Det blev en rätt lustig effekt när jag reflekterade dagsljuset med den guldfärgade sidan – kallt ljus från ena hållet och varmt ljus från det andra. Nu gillar jag normalt sett kontrasten mellan varmt och kallt ljus, men i det här fallet blev det bara konstigt.

Äh, ha det alla glada – nu bryter jag för intag av föda och rödvin!

Mia börjar träna

Lördag för snart två veckor sedan hängde jag med min kompis och tränade. Jag var gäst och blev ombedd att fylla i mina uppgifter på ett kort, men eftersom jag läste det finstilta skrev jag varken dit adress eller telefonnummer. Reklam klarar jag mig utan och dessutom hade jag ju redan bestämt mig för att börja träna hos dem.

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

2011-09-16 19.14.04.jpg

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Uppgraderat till Snow Leopard

IMG_1168.jpgÄnnu en liten uppföljning och avprickning av punkter på aktionslistan:

  • Så, uppgradera till Snow Leopard.
    Annars har jag så smått funderat på att skaffa ny dator – eller åtminstone ställa i ordning en vettig arbetsplats, där det finns plats för separat bildskärm och tangentbord. Min arm behöver det.

Jag glömde skriva om den i form av en milstolpe avklarade punkten igår – att jag uppgraderade min [inte alltid så] kära MacBook Pro. Min Mac, alltså; jag har ju bara en. Än så länge. Jag drömmer om en storskärmad iMac… med massa minne.

Uppgraderingen gick riktigt smidigt, även om det som vanligt var någon dialog jag muttrade över för att jag tyckte den var obegriplig. Gudskelov fanns det inte just några alternativ så jag tog mig rätt smärtfritt förbi den.

IMG_1150.jpg

Min Tragic Macpad har sålunda magiskt förvandlats till en Magic Trackpad. Gester och sådant fungerar nu som de ska. Och jag har ställt in så att ett nedtryckande av padens högra sida ger vad som på andra datorer motsvarar ett högerklick. Smutt!

Nu gäller det bara att komma ihåg att använda den också – det var ju för att jag fick ont i armen och handleden som jag skaffade den.

Datorn står fortfarande lite extra långt in på bordet, vilket faktiskt har hjälpt en hel del. Det är viktigt att kunna hålla handlederna någorlunda raka och vila underarmarna mot något. Tydligen.

Åh min gadd-inspektion

Inspekterad utan anmärkning blev jag vid dagens senarelagda tandläkarbesök – av någon lustig anledning hade jag blivit inbokad på en morgontid, trots att min tandläkare började jobba först klockan ett, och man ringde för att boka om tiden en dryg kvart innan jag behövt ge mig av hemifrån. En lucka fanns redan på eftermiddagen, vilket renderade mig förkortad arbetstid. Och det i sin tur passade rätt bra eftersom jag jobbat onödigt många timmar tidigare i veckan.

Att det blev utan anmärkning är precis som vanligt. Jag har gått hos den här tandläkaren i tiotalet år och aldrig behövt återvända för annat än nästa rutininspektion vilken vanligen inträffar efter två år. Denna gång hade det visst gått två och ett halvt år sedan sist, vilket stämmer bra med min känsla – har nämligen för mig att jag brukat gå på våren.

Det här besöket blev billigare (läs: mindre dyrt) än förväntat eftersom jag fick en rabatt på 300 kr. Vi alla* får tydligen (och det är något de flesta tydligen inte känner till) numera ett tandvårdsbidrag à 150 kr/år, vilket man kan samla på hög i maximalt 2 år. Det vill säga, du kan aldrig få mer än 300 kr i rabatt under ett och samma år. Men ändå.

Meningen med bidraget är tydligen att uppmuntra till regelbundna besök – man vill göra det mindre ekonomiskt kännbart. Frågan är bara… varför inte göra det helt gratis? De som har det kärvt anser nog ändå att de dryga 300 kr jag fick betala är för mycket. Övriga går nog ändå inte om det blir gratis, tänker jag. De som har tandläkarskräck, till exempel.

En kvart efter ankomsten var jag klar och på väg därifrån igen. Jag är tacksam för mina tänder av prima kvalité.

*) För godtycklig definition av ”alla” – gissar ungefär medborgare mellan 29 och 65. De som är 20-29 får 300kr per år, liksom de över 65. För personer under 20 år är tandvården gratis, om jag inte minns fel.

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Spegelblankt vid Årstaviken

På sistone har det allt oftare hänt att jag vaknat innan klockan ringt, eller rättare sagt: innan klockradion gått igång.

I morse var jag klarvaken strax efter halv sju och låg och tänkte på sådant jag egentligen borde ta mig för. Saker jag skulle kunna göra för att fördriva tiden innan själva dagen skulle börja.

Jag funderade bland annat på möjliga sätt att organisera livet så att det där med välbehövlig motion skulle kunna få en naturlig och närmast självklar plats. Jag är rationell, rör mig inte i onödan och avskyr att behöva göra mig extra besvär så de former av motion som passar mig är sådana som går att kombinera med annat. Jag behöver lura mig att inte förstå att jag motionerar, t.ex att göra det naturligt på vägen till och från jobbet – vilket av olika skäl inte passar mig.

En tanke som dök upp var att det kanske vore värt att prova med morgonpromenader – om jag nu ändå ska vakna tidigt vore väl det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till frukost. Annars känns det för mig otänkbart att stiga upp tidigare enbart för att hinna motionera. Jag är (eller har i alla fall varit) någon som kan göra nästan vad som helst för att få sova bara en liten stund till… men det är ändå inte omöjligt att jag skulle kunna motivera mig till att komma ut på morgonen. Det är ju något alldeles särskilt med att dels vara ute, dels vara det vid en tidpunkt då staden i stort sett sover.

Och eftersom jag var vaken och pigg så var det väl inget att tveka om – jag steg upp, klädde på mig och gav mig ut i den sovande staden. Som visade sig inte alls sova. Det stod folk på alla busshållplatser, det var folk ute med hunden och det var folk som liksom jag var ute och motionerade. De flesta av dessa springandes. Folk är konstiga.

Det var ljust, men inte soligt, och förhållandevis fridfullt. Vattnet var spegelblankt, så när jag passerade båtarna strax innan Årstabron muttrade jag för mig själv att jag borde ha haft kameran med mig. Varpå det slog mig att jag faktiskt hade med mig min HTC Hero, som trots allt innehåller en kamera. Fotopaus. Twitpic-paus, till och med.

Nästan två handfullar bilder tog jag, nio olika versioner av båtar återspeglade i det blanka vattnet. Och några paddelankor. Två av bilderna tänkte jag nu visa världen, inte minst för att själv komma ihåg hur skönt det var att vara ute och andas. Och hur skönt det var att ta en liten andningspaus också – det gav nya krafter inför resten av promenaden.

Den här första bilden nedan gillar jag för att även broarna finns med – och för att den nya Årstabron speglas fint bland näckrosbladen. Näckrosor är som sagt lite magiska.

IMAG0098.jpg

I nästa bild tyckte jag att symmetrin mellan masterna blev skön och det var skoj att få med hela längden i reflektionen. Ännu läckrare hade det förstås varit om jag kunnat få med hela masterna både i original och reflektion, men hey…

IMAG0101.jpg

Så här i efterhand undrar jag hur det sett ut om jag gått ned på huk, och om jag hade haft stora kameran – kanske med en schysst vidvinkelglugg på. Jag har förresten fortfarande inte riktigt bestämt mig, men jag är nästan alldeles säker på att det blir Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM. Man behöver vidvinkel. Utan att faktiskt ha sett sambons bilder tror jag att de han tog av löparna i gårdagens halvmara (som bl.a passerade hemmakvarteret – nedanför balkongen på min gamla lya) med sin 17-40 ser mycket bättre ut än de jag tog med min 50mm-glugg. Vidvinkel livar liksom upp.

Men nog om fotoprylar nu – det kommer ett inlägg om sådana och mitt senaste inköp också snart.

Även före frukost funkar det uppenbarligen utmärkt att promenera i rask takt. Det var mindre hungrigt än jag förväntat mig. Nästa gång tar jag med mig den riktiga kameran – det kostar så lite att bära på den och morgonljuset är spännande. Fotopaus får gärna bli ett stående inslag i promenaden, men då får jag variera vägen dit så att jag hinner få upp ångan innan det blir dags för paus. Och när jag tröttnat på en morgonblank Årstavik får jag variera mer än så. Jag gillar t.ex att gå via Slussen och uppför Katarinavägen för att kunna se ut över stan. Efter måndagens sköna timmar där tar jag gärna trapporna upp till Fjällgatan också. Antar att även Monteliusvägen, på västra sidan, skulle funka – fin utsikt där med. Och vill man sedan vara riktigt äventyrlig är det ju inget som hindrar att man går över någon av broarna. Lämnar ön/malmen.

Vadå, jag… aldrig sjuk?

Den här veckan har inte varit nådig, vill jag säga. I måndags förmiddag började det med obehag i övre delen av magen, eller om man så vill mellangärdet. Och rosiga kinder. Kollegorna sade det idag, att jag då var grå i ansiktet dessutom. Känslan var ungefär samma otrevliga som då i januari, när jag till slut landade på akuten. Med den upplevelsen ännu alltför färsk i minnet kändes det säkrast att åka hem och, om möjligt, jobba vidare därifrån.

Måndag eftermiddag slumrade jag och kände mig hyfsad framåt kvällen, sov en ganska vanlig natt, till och med. På vägen till jobbet morgonen därpå återkom plågorna och jag hoppade av tåget efter två stationer och vände åter hemåt.

När jag sjukanmälde mig på tisdagen enligt konstens alla regler bad jag sjuksköterskan i andra änden om tips, råd och tänkbara orsaker. Hon sade, efter att jag försäkrat henne om att jag varken kräktes blod eller att det strålade något ut i armarna, att det lät som en möjlig magkatarr och rådde mig att prova med syrahämmande eller -neutraliserande eller vad-det-nu-heter-för-något medikamenter och blev jag inte bättre på några dagar så måste jag lova att uppsöka läkare.

Det syraneutraliserande medlet gjorde susen… i två timmar. Och jag kunde assistera kollegan i ett kritiskt läge, men därefter kroknade jag fullständigt. Det blev snart meningslöst att tugga i sig fler tabletter, som bara kom upp igen.

Onsdag åkte jag till jobbet men blev tvungen att åka hem igen efter demon.

Både tisdagen och onsdagen tillbringades sålunda huvudsakligen hemma i plågor varvade med barmhärtig slummer – och diverse avbrott när kroppen jobbade hårt för att göra sig av med innehåll som knappt ens fanns. Något i matväg hade jag ju inte fått i mig sedan tisdag morgon och inte gick det ned mycket vatten heller… men ändå. Försöka duger. Kroppar är konstiga saker. Nätterna tillbringades sittandes och, gudskelov, huvudsakligen sovandes i läsfåtöljen – bra köp!

Torsdag och fredag har jag jobbat, men inte alls velat äta mer än pyttelite per måltid. Konstigt nog har jag egentligen inte heller varit hungrig. Förrän ikväll, då jag för första gången har ätit nästan en hel måltid (och druckit ett halvt halvt glas vin). Jag håller tummarna för att det håller hela vägen. I morgon ska jag ut och äta trerättersmiddag, om jag inte minns helt fel. Det måste funka – om inte annat så för sällskapets skull. Det är ju aldrig kul om någon mår dåligt och antingen måste avstå kvällen eller mår kanske lite mindre dåligt, är närvarande och genom sitt mående drar ned stämningen.

Hälsan tiger inte still

Just när man tror att livet ska återgå till normal vardag… så gör det inte det.

Hela lördagen kände jag mig ganska normal, om än jag inte hade någon större lust att äta – minnet av torsdag-fredag natt var ännu alltför färskt. Dock såg jag till att få lite näring i mig. Magen kändes väl inte helt i form, men vad annat är att vänta efter en sådan pärs?

Det var heller inga problem att tillbringa några timmar till fots ute i den skarpa vintersolen på spaning efter möjligheter att ta roliga foton. Utflykten var inte direkt planerad så det rådde brister i min framförhållning och jag hade sålunda inte extrabatteriet laddat och redo för medtagning – vilket jag nästan alltid annars har, lustigt nog. Det befintliga batteriet lade så klart av efter bara en handfull bilder och sedan var mitt fotograferande över. Ska dock erkänna att det tappat en del av sin charm vartefter jag mer och mer insett hur begränsade möjligheter man har med IXUS:en. Jag börjar tro att det bara är en tidsfråga innan jag måste skaffa något bättre…

På kvällen var jag trött och gick till sängs i någorlunda vettig tid.

Söndag morgon vaknade jag vid halv sex, steg upp och kvittrade så småningom om att det väl ändå måste vara för tidigt att stiga upp. Söndag och allt. Återvände till sängen och sov fem timmar till. Här började det kännas lite konstigt, men vadå… kroppen behövde säkert vila upp sig efter föregående inläggs pärs. Var uppe ett par timmar och blev supertrött igen, så jag somnade på soffan och sov då ytterligare några timmar. Något är definitivt utöver det vanliga och det kommer absolut att bli ett helsike att somna i tid för att orka ta sig upp på måndag morgon och åka till jobbet.

Men inte, då. Det gick utmärkt att somna i vettig tid och att vakna på morgonen och åka till jobbet. En hel arbetsdag klarade jag av fint. Framåt eftermiddagen fick jag några nysattacker, så att jag började undra om sambons förkylning kanske ändå smittat av sig på mig. Rösten kändes lite rostig också. Under vandringen till tåget frös jag som en hund, men det var ju också svinkallt ute och jag behövde säkert äta och därmed var det helt normalt att frysa också.

Och så i morse vaknade jag med lite halsont och en tydlig begynnande förkylning och ett tag övervägde jag att faktiskt åka till kontoret för att i alla fall hämta hem datorn, men sedan bestämde jag mig för att stanna helt och hållet hemma. Datorn kunde jag säkert be min kollega ta med sig på sin hemresa, som ju passerar precis utanför knuten här. Jag hann inte ens be honom om det förrän han erbjudit sig att assistera. Vilken människa! Det finns ju sådana som liksom erbjuder sig att hjälpa till så fort det finns en chans att de kan vara någon annan till nytta. Helt oegennyttigt också, enbart av omtanke – som jag förstår det. Undrar om de inte är lite lika någon av människotyperna som nämns i ”Tipping Point – How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell) som jag just nu läser? Där pratas om Connectors, Mavens och Salesmen. Närmast tänkte jag väl då på Mavens, som oerhört gärna delar med sig av sina tips om hur man bäst gör ditt eller datt.

Anyway, på den vägen är det. Jag är hemma idag, och förmodligen ett antal dagar till. Än så länge måste jag säga att det inte funnits en chans att bli sysslolös. Jag har blandat nätet med tv-serietittande. Fick hem Dollhouse igår, så några sådana avsnitt har det blivit. Sedan tänkte jag kolla vidare på Dexter, förstås. Jag har ju fortfarande en bunt avsnitt kvar av tredje säsongen, till att börja med. Hu, mycket att hinna med under en dag hemma!

Apropå tv-serier, förresten, vill jag nämna Hanna, som beskrev sitt förra år i termer av just tv-serier. Förutom att jag blir överväldigad av mängden hon tycks ha hunnit se blir jag också, eller kanske ännu mer egentligen, imponerad av hur hon skriver om dem. Hon får ju varenda serie att verka så intressant att jag vill se den! Jag tror inte att jag riktigt fick med min beundran av hennes språkliga (eller det det nu är för något) förmåga i min kommentar på inlägget ifråga, så jag kan väl beskriva den här i stället. Och om jag gör det i klartext så här så kan hon väl knappast heller missa den. Så igen: bra jobbat!

Och nu har jag lagt in Hannas blogg i min bloggrulle också.

I övrigt hoppas jag att Kidneybönan mår bättre och har fått komma hem. Man hinner tänka en del när det går några dagar utan någon mer information. Nu läste jag i alla fall en kommentar av någon som sade sig ha pratat med henne igår och att hon kanske snart är på väg hem, så det hoppas jag på och håller tummarna för.

En helvetesnatt senare

Ok, jag har visserligen efterlyst bloggmaterial, men det var inte riktigt så här jag tänkte mig.

För första någonsin har jag besökt akuten på Södersjukhuset och tillbringade även större delen av natten där. Vi kom in vid halv två i natt och åkte hem igen vid halv sex. Det som skulle ha varit fyra timmars god sömn, var i stället fyra timmars lidande på en brits. Det var inte roligt, men på SöS hade jag hopp om bättring och blev dessutom periodvis distraherad av provtagningar. Så det var nog bättre än att stanna hemma och plågas.

Så här var det (varnar känsliga läsare, men tror inte det behövs):

Jag hade tillbringat kvällen hemma hos en favoritmänniska med prat om högt och lågt – både mänskligheter och informationstekniska saker. Kände mig lite konstig strax under revbenen – det gick som ett band av sveda tvärs över övre delen av magen – men tänkte att det berodde på att jag druckit svart kaffe utan att ha ätit just något.

Under skjutsen hem blev jag plötsligt akut illamående och fick be honom stanna bilen så att jag kunde stiga ur och andas, andas, andas. Det hände inte mer än att jag trampade omkring lite på den knarrande snön, frös så jag skakade – med tänderna smattrade som kastanjetter. Just det roade mig, mitt i det allmänna illamåendet.

Klarade mig till slut hela vägen hem och därefter trampade jag mest omkring i badrummet när jag inte stod på alla fyra medan kroppen försökte göra sig av med magens innehåll. Plågsamt, kallsvettigt, obevekligt och oföränderligt. Och lite oroligt också. Vad är fel??

I vanliga fall när man mår så där illa går det över så snart man fått ur sig det som stör och är fel. Inte nu. Maginnehållet tog slut och varje klunk vatten jag drack för att ersätta förlorad vätska kom genast upp igen. Det blev liksom inte en millimeter bättre. Det enda som hände var att det kändes som att ögonen höll på att tryckas ut ur sina hålor och jag fick till och med små röda prickar under ögonen – någon sorts bristningar, orsakade av de våldsamma konvulsionerna.

Sjukvårdsupplysningen, som svarade efter vad som kändes som en väldigt lång väntan, tyckte att det nog ändå vore bra om vi uppsökte en akutmottagning. Så det gjorde vi. Södersjukhuset ligger rätt nära.

Väl där verkade det väldigt lugnt och jag behövde inte vänta många minuter på den första undersökningen, där man kollade puls, temperatur, blodtryck etc. Jag fick en sådan där klämma på fingret, antar det är pulsmätare – har sett den i E.R. (Cityakuten) så det var coolt att få en sådan på sitt eget finger. Puls 89. Blodtrycket var (tyckte jag) väldigt högt, 198/100, men personalen sade att det kunde bli så när man hade ont. Jag uppfattade även något om saturation på 100 och det har jag hört på E.R. att det är bra.

För att utesluta vad-det-nu-var så fick jag en mugg syrahämmande (tror jag!) blandat med xylocain och hänvisades till väntrum A för att dricka den lätt slemmiga vätskan. En tredjedel fick jag i mig innan jag fick användning för den finurliga spypåse jag utrustats med. Den stackars främlingen som satt i samma väntrum gick i det läget ut på korridorspromenad. Jag förstår honom. Det var, precis som jag fått veta innan, lite otäckt att känna tunga och läppar domna av bedövningsmedlet, men eftersom jag var förberedd kändes det okej. Resten av muggen fick jag i mig utan några större problem.

Ganska snart fick komma in i ett undersökningsrum och lägga mig på britsen, med valfritt antal filtar över mig. Sedan gick det säkert en timme innan det hände något mer. Jag minns banne mig inte i vilken ordning saker hände, men man tog bl.a ett EKG och nytt blodtryck, som hade gått ned (140/90 – låter mer normalt för mig), och jag blev även undersökt av en läkare, som ställde en massa frågor.

Vad svårt det är att komma ihåg hur plågorna utvecklat sig och att sätta fingret på exakt vad man känner så att man kan ge bra svar! Och det är omöjligt att avgöra om yrseln är ett symptom eller bara beror på brist på mat och sömn. Människor borde vara som moderna bilar: bara att koppla in en sladd och läsa av exakt vad som är fel.

Jag fick en mugg till av den konstiga sörjan, men denna gång utan bedövningsmedel. Kaxigt svepte jag innehållet, som knappt hann landa innan det kom upp igen – just som läkaren tittade in igen. EKG:t såg bra ut och levervärdena var bra. Ja, allt verkade bra. Kunde jag vara gravid, förresten? Knappast troligt, sade jag, men det skadar väl aldrig att kolla. Så det gjorde man. Negativt resultat.

Man hittade alltså inga direkta fel på mig och jag fick medicin mot illamåendet och rådet att åka hem och vila. Om det inte var bättre framåt kvällen var jag välkommen in igen.

Jag halvslumrade i läsfåtöljen mellan sex och sju. Flyttade över till sängen och fick genast nytta av hinken jag tagit med mig. Nähäpp. Men skam den som ger sig! Nytt försök. Sov kanske en halvtimme, men det funkade inte riktigt att ligga ned så jag flyttade tillbaka till läsfåtöljen. Sov där en timme eller två, innan jag vaknade till och kände mig ganska okej. Flyttade då över till sängen igen och sov fram till strax efter två. Därefter har jag suttit i läsfåtöljen framför datorn och smuttat på ett glas vatten, samt skrivit detta.

Glaset är nu tomt och kroppen verkar okej med att ta emot indata. Ska prova med lite filmjölk och se om det går lika bra. Men jag är tveksam till att äta något mer substantiellt, är hellre hungrig än illamående… det fick jag liksom fullständigt nog av under natten.

Men här är vi. Jag känner mig bättre nu, så det verkar inte som om jag behöver återvända till sjukan. Har dock fortfarande ingen aning om vad som var fel (och lär knappast få veta det i efterhand), men är i alla fall en erfarenhet rikare och ett antal hundralappar fattigare.

Så hur var din natt?

På jakt efter ljus

Dagen bjöd på klarblå himmel och strålande sol, för i princip första gången denna månad. Jag fick av en kollega tidigare i veckan höra att vi visst bara fått fyra timmars sol denna månad. Inte per dag, alltså, utan totalt.

Undra på att man blir trött och nedstämd!

Det här med solen började under morgonen och förmiddagen på Twitter, där folk skrev om solen och bildtwittrade från sina promenader. Det gick liksom inte att undgå solen genom att stirra in i bildskärmen. Det blev svårt också för att solen lyste rakt i ögonen och givetvis kunde jag inte låta bli att bildtwittra.

Det huvudsakliga målet med promenaden var att bada i solljus, så det var mot solen vi styrde våra steg. Kameran var med och fick dokumentera jakten på ljus, som tog oss längs Årstavikens strand.

Det var ingen direkt energisk promenad och vi tillryggalade ingen lång sträcka på de timmar vi var ute, men enligt stegräknaren blev det ändå närmare 9000 steg. Och sisådär en 160 bilder, varav ett tjugotal var solbelysta självporträtt – det går förvånansvärt bra att fotografera sig själv med min Canon IXUS 80 IS. Sämre med min HTC Hero. Om man inte använder bildskärmen som en spegel, vill säga – då blir det i stället lustigt. Tänk om IXUS:en hade gått mot Twitpic…

Och så några bilder, för alltid intresserar det någon.

Årstabroar:

Årstabroar

Vårkänsla:

Vårkänsla

Färgsinne:

Färgklickar

På vägen hem köpte jag en stavmixer. Den gör goda smoothies.

I övrigt ska jag byta ut temat på den här bloggen, har tröttnat på Albeo och vet att det kommit nya roligare teman att välja bland på WordPress.com.

Så där rent allmänt: jag behöver förändring.

Det är novemberkänslan som slagit till. Vad som helst för att liva upp.

När jag lyckas uppbåda både minne och energi ska jag ringa runt och boka lite tider. Se till att få en rejäl massage, till att börja med. Klippa av minst ett par decimeter hår – och ge resterna ny och fräsch färg. Skaffa nya glasögon. Det känns som om mina ögon skulle kunna bli gladare av det, om inte annat.

På jobbfronten har jag i dagarna kvitterat ut ett passerkort som gäller till sista april – så jag behöver inte söka nya uppdrag än på ett tag, vilket känns skönt. Nästa vecka är det planerad release, om inget oförutsett inträffar. Spännande!

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Fick nog för mycket frisk luft idag.

Nyttiga nötter

Jag har suttit och softat i fåtöljen med en tidning jag köpte på ren impuls häromdagen. Den heter PS! och har undertiteln ”Personlig utveckling & psykologi”. Efter att ha läst dryga sextio (av nittoen) sidor kan jag säga att det är ytterst få av dem jag inte läst ord för ord – tidningen är väldigt intressant. Nästan varje artikel ger mig uppslag till blogginlägg, men det går ju inte att blogga om allt så jag får nöja mig med några utkast och glömma resten.

Något som däremot känns görligt att blogga om är det här med nötter. Jag läste precis en artikel om hur nyttiga de är, om hur de innehåller hälsosamma fetter och antioxidanter och är rika på protein och mineraler och jag vet inte vad. Det roade mig en hel del mot bakgrund av ett antal nötdiskussioner jag haft på sistone. Inte minst när det gäller valnötter gick meningarna isär. Jag har en valnötsolja som är jättegod och förespråkar också valnötsbröd. Vilket i sig är konstigt med tanke på att jag inte tycker att valnötter smakar gott.

Nya rön visar dessutom att valnötter innehåller melatonin, ett hormon som reglerar vår sömncykel och förbättrar sömnmönstret. När du äter valnötter stiger nivåerna av melatonin i blodet, och du sover bättre.

Den hög andelen omega-3 i nötter, framför allt valnötter, gör dem också till superföda för hjärnan. Brist på omega-3 kan leda till koncentrationssvårigheter och forskare har sett ett samband mellan depression och omega-3-brist.

Jag tycker nog att artikeln gett mig ytterligare vatten på min valnötskvarn, som främst är skämtsamt menad. I anslutning till artikeln fanns även ett recept på Omega-3-bröd (och jag tycker det är buskul att tidningen skriver ordet med två bindestreck – får man göra så?), som görs på grahamsmjöl, frön, nötter och finhackade aprikoser. Jaja, det innehåller även bikarbonat, filmjölk och sirap. Och lite salt. Det vore skoj att prova för det lät gott.

Det var med nöd och näppe jag avhöll mig från att bli PS!-prenumerant.

Etikettmoln