Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘hälsa’

Vilja men inte riktigt kunna

Ja, jag blev hemma idag. Sjukskriven, till och med officiellt och enligt konstens samtliga regler. Så snart jag slog upp ögonen i morse började jag hosta och det rev långt ned i strupen nästan som om där satt ett rivjärn. Det var helt omöjligt att somna om, då hostan endast lindrades av en mer upprätt position. Så… upp och fräscha till sig som alla vanliga vardagar, men sedan på med myskläder och så intagande av soffan. Här tänker jag nog stanna större delen av dagen.

Valnötsbröd (gjort på mix). Med vallmofrön, med sesamfrön resp helt utan frön ovanpå - lite får man ju leka! #lowcarb #glutenfritt Så här långt har jag ätit en egenbakad (om än på mix) valnötsfralla av low carb-modell och druckit det sedvanliga stora vattenglaset. Därefter fick jag i mig en rejäl balja fint hemmakaffe (=Nespresso, med mjölk- och gräddblandning) och tog mig an The Walking Dead på Netflix.

Kanske har man tittat för intensivt när man tycker att handfatets avlopp påminner om zombiernas morrande och snörvlande?

Jag blev lite less på att se ”tv”, inte minst för att jag blir trött i ögonen. Det bästa vore nog om jag kunde sova och därmed ge kroppen tid att återhämta sig utan störningsmoment från de mer cerebrala och utåtriktade delarna av min person, men att ligga platt går ju bort p.g.a. hostan så i fall får det nog bli halvliggande.

Det vore också kul att läsa vidare i Anders Jallais Spionen på FRA, men där kommer ju eventuellt de trötta ögonen in igen – om inte läsglasögonen funkar bättre än de vanliga. Förmodligen är det att halvligga och lyssna på något som är det allra bästa för mig just nu. Jag har ingen påbörjad ljudbok (har inte lyckats bestämma vilken det ska bli och uppbådat kraften att sätta mig in en ny värld), men har ett nytt avsnitt av Kodsnack, Security Now och Säkerhetspodcasten.

Seriösa studier är i alla fall inget jag orkar med idag, känner jag.

Äh, jag ser mer zombier i stället för att fortsätta vela!

Varning för virus

Det är något i min strupe som irriterar och framkallar harklingar. Och så hostar jag lite emellanåt också. Det som kittlar är troligen samma virus som sänkte GP igår och orsakade en hemmadag idag. Jag bör sålunda förbereda mig på att eventuellt också bli hemma några dagar. Det viktigaste är att skicka in tidrapporten innan fredagens deadline och det har jag redan gjort. Jag gör alltid det så tidigt i veckan som möjligt för att slippa få elaka och hotfulla mail om att den saknas i systemet.

Nu ska jag packa ihop kontoret och åka hem. Gäspar så det står härliga till – två aningens för korta nätter på raken sätter sina spår. Först var det Python-kodande som höll mig uppe och sedan blev jag kvar på jobbet för länge (gjorde dock Bra Saker™) och hann inte hem och varva ned tillräckligt tidigt för att somna i vettig tid.

Mer om mindre någon annan gång. Karriär och utbildning, tänkte jag främst.

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Människokalv på grönbete

Nu ska jag inte till kontoret igen förrän om nästan två veckor. Utöver påskledighet gäller utbildning i form av självstudier, vilket innebär att jag kommer att sitta hemma i stället för på kontoret där jag knappast skulle kunna koncentrera mig. Det handlar om handfast och konkret utveckling: något med Java, EJB 3, WAS. Jag hoppas att det är en bra kurs som tillför mig något – jag ska ju ändå ägna mig åt den i ganska många dagar och då är det en fördel om kursen engagerar. Förhoppningsvis blir jag klar snabbare än planerat, men det återstår att se. Den kan visa sig vara tuff.

Eftersom de sedvanliga lunchpromenaderna i och med denna utbildning utgår en tid framöver (att sätta sig och åka tvärs över stan för att lunchpromenera som vanligt skulle kännas bra fånigt) får jag väl prova med egna promenader. Kanske ett varv runt Söder varje morgon innan jag sätter tänderna i kursen? Måhända inte helt realistiskt, men säkert både skönt och en god idé. En bra ambition. Vi får väl se.

Förresten fick jag precis mail från RunKeeper med dessa glädjande uppgifter:

Congratulations!

This is a RunKeeper FitnessAlert to let you know that you achieved the following milestones with your most recent walking activity:

Farthest distance in a month

Jag har använt programmet någorlunda regelbundet sedan i juli, då jag gick nästan lika långt som hittills denna månad. Sedan blev det inte mycket förrän i november, då jag ju jobbade i Örebro och många av dagarna traskade de dryga 2,5 km mellan hotellet och kontoret både morgon och kväll. Lite sämre blev det i december, dels p.g.a. färre arbetsdagar och dels p.g.a. att väder och kamratskap ibland gjorde det lite för lätt att åka taxi tillsammans med de kollegor som bodde på samma hotell. Men sedan dess har det dock bara gått uppåt och framåt. Se själva (juli-mars):

Jag tycker det är kul med statistik vad gäller sådant jag gör och bär också omkring på stegräknare varje dag, men det går tyvärr inte längre så långt att jag kastar mig ut mitt i natten för att dra ihop ytterligare steg/sträcka. På så sätt var det bättre förr.

En klassiker – sånt här gjorde jag ganska ofta då när det begav sig:

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Nåja, det var då. Idag äter jag ganska strikt LCHF, mår finfint och traskar.

Dags att fundera på vad jag egentligen ville med det här inlägget…

Kanske inget mer ambitiöst än att önska mig själv och alla er andra en trevlig helg? Själv ska jag pricka av en Espresso House i goda vänners sällskap samt gå på bio. Det är de fasta punkter jag känner till. Utöver dessa hoppas jag få tid att leka med mitt nyinköpta studioset som legat i sin kartong och väntat i hela 10 dagar, i gott sällskap av en reflexskärm och en kamerarem. Jag har bara packat upp och provkört reflexskärmen, som kom till användning när jag skulle åstadkomma en high key-bild till fotokursen. Reflexskärmen är en rund sådan, diameter en meter. Dess ena sida är silverfärgad, den andra guldfärgad. Med guldsidan får man en reflex som liknar glödlampsljus, medan silvret mer matchar dagsljus. Det blev en rätt lustig effekt när jag reflekterade dagsljuset med den guldfärgade sidan – kallt ljus från ena hållet och varmt ljus från det andra. Nu gillar jag normalt sett kontrasten mellan varmt och kallt ljus, men i det här fallet blev det bara konstigt.

Äh, ha det alla glada – nu bryter jag för intag av föda och rödvin!

Mia börjar träna

Lördag för snart två veckor sedan hängde jag med min kompis och tränade. Jag var gäst och blev ombedd att fylla i mina uppgifter på ett kort, men eftersom jag läste det finstilta skrev jag varken dit adress eller telefonnummer. Reklam klarar jag mig utan och dessutom hade jag ju redan bestämt mig för att börja träna hos dem.

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

2011-09-16 19.14.04.jpg

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Uppgraderat till Snow Leopard

IMG_1168.jpgÄnnu en liten uppföljning och avprickning av punkter på aktionslistan:

  • Så, uppgradera till Snow Leopard.
    Annars har jag så smått funderat på att skaffa ny dator – eller åtminstone ställa i ordning en vettig arbetsplats, där det finns plats för separat bildskärm och tangentbord. Min arm behöver det.

Jag glömde skriva om den i form av en milstolpe avklarade punkten igår – att jag uppgraderade min [inte alltid så] kära MacBook Pro. Min Mac, alltså; jag har ju bara en. Än så länge. Jag drömmer om en storskärmad iMac… med massa minne.

Uppgraderingen gick riktigt smidigt, även om det som vanligt var någon dialog jag muttrade över för att jag tyckte den var obegriplig. Gudskelov fanns det inte just några alternativ så jag tog mig rätt smärtfritt förbi den.

IMG_1150.jpg

Min Tragic Macpad har sålunda magiskt förvandlats till en Magic Trackpad. Gester och sådant fungerar nu som de ska. Och jag har ställt in så att ett nedtryckande av padens högra sida ger vad som på andra datorer motsvarar ett högerklick. Smutt!

Nu gäller det bara att komma ihåg att använda den också – det var ju för att jag fick ont i armen och handleden som jag skaffade den.

Datorn står fortfarande lite extra långt in på bordet, vilket faktiskt har hjälpt en hel del. Det är viktigt att kunna hålla handlederna någorlunda raka och vila underarmarna mot något. Tydligen.

Åh min gadd-inspektion

Inspekterad utan anmärkning blev jag vid dagens senarelagda tandläkarbesök – av någon lustig anledning hade jag blivit inbokad på en morgontid, trots att min tandläkare började jobba först klockan ett, och man ringde för att boka om tiden en dryg kvart innan jag behövt ge mig av hemifrån. En lucka fanns redan på eftermiddagen, vilket renderade mig förkortad arbetstid. Och det i sin tur passade rätt bra eftersom jag jobbat onödigt många timmar tidigare i veckan.

Att det blev utan anmärkning är precis som vanligt. Jag har gått hos den här tandläkaren i tiotalet år och aldrig behövt återvända för annat än nästa rutininspektion vilken vanligen inträffar efter två år. Denna gång hade det visst gått två och ett halvt år sedan sist, vilket stämmer bra med min känsla – har nämligen för mig att jag brukat gå på våren.

Det här besöket blev billigare (läs: mindre dyrt) än förväntat eftersom jag fick en rabatt på 300 kr. Vi alla* får tydligen (och det är något de flesta tydligen inte känner till) numera ett tandvårdsbidrag à 150 kr/år, vilket man kan samla på hög i maximalt 2 år. Det vill säga, du kan aldrig få mer än 300 kr i rabatt under ett och samma år. Men ändå.

Meningen med bidraget är tydligen att uppmuntra till regelbundna besök – man vill göra det mindre ekonomiskt kännbart. Frågan är bara… varför inte göra det helt gratis? De som har det kärvt anser nog ändå att de dryga 300 kr jag fick betala är för mycket. Övriga går nog ändå inte om det blir gratis, tänker jag. De som har tandläkarskräck, till exempel.

En kvart efter ankomsten var jag klar och på väg därifrån igen. Jag är tacksam för mina tänder av prima kvalité.

*) För godtycklig definition av ”alla” – gissar ungefär medborgare mellan 29 och 65. De som är 20-29 får 300kr per år, liksom de över 65. För personer under 20 år är tandvården gratis, om jag inte minns fel.

Etikettmoln