Arbetsbefriad dag

Idag tar jag det mycket lugnt och åker bara till kontoret om jag verkligen måste.

På sistone har det blivit fler arbetstimmar per vecka än vad som är bra för mig och det försöker jag nu kompensera. Lite jobbigt är det då att jag inte har någon som helst aning om vad jag ska använda dagen till – jag menar, en ograverad bonusdag kan man ju inte slösa bort på att bara vara. Men… ska jag göra något ska det vara givande och tillfredsställande och jag kan inte komma på vad det skulle vara. Kollegan hade ett bra förslag igår, men vad det var har jag glömt.

Jösses, så jag inte skulle klara av att gå i pension! Å andra sidan är görandet sådant som ger sig. Alltid. Nu, t.ex, sitter jag ju här och skriver. Sysselsatt.

Att dokumentera små bitar av livet är något som alltid är bra. För mig. Tankarna får förnyad skärpa och dokumentationen möjliggör dessutom god precision i eventuella framtida tillbakablickar. För dem av er som läser vet jag inte riktigt vad det ger, däremot, men det skiter jag faktiskt i – det är ert problem, inte mitt. Jag gör mitt bästa för att inte skriva för eventuella läsare utan för mig själv, även om det alltför ofta smyger sig in tankar på vem som läser eller kan komma att läsa och jag därför censurerar mig. Jag blir allt oftare frestad att skriva privat, inte dela orden med någon annan. Eller bara med de närmaste. Men njäe.

Jobb. I går gällde (för mig) kodande ända in i kaklet och därefter en historisk, om än helt odramatisk, driftsättning i form av gruppaktivitet. Vi var flera som deltog och jag konstaterade redan där och då att jag borde ha åkt hem i stället för att stanna kvar som moraliskt stöd. Jag var bara trött och blev irriterad av surret runt omkring. På vägen hem gjorde jag sällskap med GP och var rätt tyst större delen av vägen. Inte för att jag tror det nödvändigtvis noterades, men jag märkte att det var svårt att samla ihop tankarna och formulera hela, begripliga meningar. Nej, gårdagen blev alltför lång och sög verkligen musten ur mig.

Det blev ett konstigt firande av födelsedag, så det är ju tur att jag inte gör sånt.

Sjunkmörker

Det här är en annorlunda vecka jämfört med sina föregångare. Den är tung och dyster och folk verkar allmänt trötta, sjuka och hängiga. Detta gäller även mig.

Jag sover tungt om nätterna och har svårt att vakna på morgonen. I morse kände jag mig smått mörbultad i hela kroppen och har haft ont i huvudet större delen av dagen. Kanske är det känslan av annalkande vinter, i kombination med det mörker som plötsligt gjort sig närvarande morgon och kväll, som påverkar.

Den låga temperaturen tvingar mig att bära hela skor och, för första gången sedan i våras, långa byxor. Och så har jag bytt jeansjackan mot en varmare, mer vattentålig, jacka bland dem som dök upp under helgens unfucking.

En annan särskild sak med denna vecka är att det här är veckan då mängder av tv-serier drar igång en ny säsong – det kan nästan bli lite svårt att hinna hänga med i alla dem som är intressanta. Och det hela blir förstås inte enklare av att jag hittat flera nya eller för mig tidigare okända serier jag också vill kolla in.

På jobbet har en milstolpe i projektet precis passerats och inom kort passeras ännu en, på vissa sätt viktigare och mer avgörande, milstolpe. Vi närmar oss nämligen den punkt vår lilla gruppering har jobbat mot ända från början – även om vi (eller åtminstone jag) över åren nästan glömt bort att det är dit vi ska. När beslutet fattades kände jag bokstavligen håren på armarna resa sig. Det ska bli spännande att få vara med och se hur det faller ut. Jag känner dock inget som helst tvivel om att det kommer att gå bra. Det är lugnt, vi har koll på läget och även allt tänkbart stöd som kan komma att krävas. Interesting times, definitivt.

Igår stötte jag, på vägen hem, ihop med en av dem jag jobbade ihop med i mitt senaste projekt i webbvärlden och den privata sektorn, för runt fem år sedan. Han berättade om sådant han gjort sedan vi gick skilda vägar och jag blev mer än bara lite avis. Jag vill också göra olika, omväxlande och utvecklande saker, prova på nya tekniker, verktyg och miljöer! Det är sådant som av diverse olika skäl inte är riktigt möjligt i den situation jag för närvarande befinner mig.

Så… här finns åtgärder för mig att vidta, i endera eller andra formen. Wohoo!

Förändringens vindar blåser

Om exakt en månad är det tänkt att jag ska börja något nytt, lära känna nya människor och så där i största allmänhet byta miljö. I tjänsten, alltså. Jag har nämligen tackat ja till mitt nästa uppdrag, som tar vid där dagens bokning slutar. Rent geografiskt blir det inte så stor skillnad då arbetsplatsen ligger i samma stadsdel, men det är mot annan kund och jag kommer att sitta ”hemma”. Inte på mitt hemmakontor men åtminstone min arbetsgivares. Inte hos kund.

Som alltid när det handlar om att fatta viktiga beslut har jag velat, vacklat och väldeligen våndats, men till slut kommer man ändå till en punkt då beslutet måste tas. Den punkten kom idag, i morse – innan jag ens hunnit åka hemifrån.

Och det kändes inte lätt ens efter att beslutet blivit fattat och kommunicerat till frågeställaren, men när jag nu hunnit informera nuvarande uppdragsgivare såväl som prata med kommande befälhavare känns det trots allt ganska lugnt. Det blir nog bra, vad som än händer. Och som min ”hallick” sade: inget är någonsin hugget i sten. Misstag kan rättas till.

Lite spännande blir det allt att för första gången faktiskt sätta foten utanför familjen.

En annan liten sak: för en vecka sedan accepterade jag, utan att ens tveka (vilket förvånade mig och säkert någon mer), att inför alla som behagar närvara på morgondagens sprintdemo visa och berätta om den funktion jag jobbat med på sistone. Detta skulle innebära att jag för första gången i det här uppdraget ställer mig upp och håller en sorts anförande inför mer eller mindre främmande åhörare på plats och över telefon – tro mig, det är något jag skytt som pesten länge.

Det här innebär också att jag för första gången (såvitt jag minns) har gjort en sida i Powerpoint. Okej, det är en schysst mall och min insats handlade bara om att stolpa upp några punkter om det jag ska prata om. Eftersom jag vet hur jag själv funkar när någon visar en bild lade jag dem i en sådan där sekvens, så att de visas en efter en. När man bläddrar. För er som är vana är det här inte ett dugg imponerande, men för mig är det en milstolpe. Inte någon stor och viktig, men i alla fall rolig. Kanske kan man se det som ett tecken på att jag håller på att ta steget från hantverk till dokument.

Dessvärre blir det nog ändå inget presenterande för mig i morgon. Redan i morse anade jag förändringar i luftvägarna, under dagen har det tillkommit kittlingar i näsan samt nysningar. Nu på kvällen är jag lite lagom snörvlig och känner en aning av ett rivjärn i halsen. Det är med andra ord högst troligt att jag stannar hemma i morgon. Och jag lovar att min annalkande förkylning inte beror på presentationen – jag varken känner eller har känt nervositet inför att göra den.

Eftersom jag nu hade dessa känningar gick jag igenom funktionen med kollegan innan jag åkte – så att han kan ta över och genomföra min presentation om det behövs. Dessutom tog jag datorn med mig hem så om jag inte känner mig alltför nedgången i morgon kan jag fortfarande både åhöra demon och göra nytta i form av mitt vanliga arbete.

Peppar, peppar.