Programmet de närmaste veckorna ger mig en obehaglig känsla i magen över att ha en massa saker inskrivna i kalendern utöver det sedvanliga lönearbetet, som i och för sig kommer att vara i mitt nya uppdrag, på det nya kontoret och med de nya människorna, vilket sammantaget alltid innebär ett visst mått stress. Uppdragsbytet är dock inget som ligger särskilt högt på stresslistan just nu. Ja, förutom det där att jag inte kan jobba riktigt full tid här närmast pga åtaganden.
Mängden övrigt berättigar inte riktigt känslan, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som nu ligger som en våt filt över mig och hindrar framsteg. Det jag vill är att förstå vilket hinder jag främst behöver undanröja för att lätta sinnet och ge mig fokus – som det är nu råder främst en sorts kaos i huvudet och jag kan inte tänka. Det blir lite sinnesro-bön över det hela: vad kan jag göra något åt i nuläget och vad får jag lägga på hyllan tills det går att utföra det? Jag behöver ordna tankarna för att kunna prioritera och göra det möjligt att komma vidare. Det är det som är anledningen till att jag sitter här och skriver – jag benar ut. Eller är det möjligen bara helt vanlig prokrastinering det handlar om? Hm.
Så låt se, om jag bara inventerar veckorna kanske jag förstår bättre…
Denna vecka har varit kort och känts lagom stressig – det har främst handlat om att försöka bli klar med så mycket som möjligt av den utveckling som främst jag själv jobbat med. Applikationen ska vara klar att använda fr.o.m. måndag. Jag tror faktiskt att vi kom precis så långt som det är möjligt i dagsläget, möjligen med ett litet undantag för den paketstruktur jag var ensam om att vilja justera. Nåväl, bara att försöka acceptera att det är Någon Annans Problem numera.
På måndag börjar jag mitt nya uppdrag på allvar, på riktigt, på full tid. Ja, med undantag för de enskilda dagar och tider då jag behöver vara borta från jobbet. Tentorna betraktar jag som måsten och jubileumslunchen är ett unikt tillfälle jag inte vill missa, nu när jag faktiskt fick ihop en anständig lista deltagare att bjuda in – återstår att se hur många av dem som kan och vill vara med, bara.
Så okej, första veckan blir jag borta på onsdagen pga tenta. Sedan är det tänkt att jag och äldsta vännen ska göra en dagsutflykt på lördagen. På söndagen får jag nog vara hemma och vila i alla fall. Eller nej, jobba med Python-projektet.
Andra veckan behöver jag troligen ägna en del av fredagen åt att slutgiltigt avsluta mitt gamla uppdrag. Lämna tillbaka de sista datorerna med tillbehör samt till uppdraget hörande plastkort. Och för allt det behöver jag vara säker på att de rätta tre personerna finns på plats den förmiddagen. Här finns det massor som kan skita sig, men på något sätt ska det väl ändå ordna sig med envishet.
Helgen den veckan blir antagligen den sista jag kan ägna åt Python-projektet innan det behöver lämnas in. Missar jag deadline blir det inte rättat förrän i höst, vilket i sig inte borde vara ett problem eftersom jag inte tror att jag behöver poängen ännu, men det skulle ändå kännas bäst att hålla sig till utsatt tidtabell.
Tredje veckan blir nog den jobbigaste, då jag jobbar mån-ons + fredag, tentar i Karlskrona på torsdagen och åker upp till Luleå fredag till söndag. Det blir först nästan 50 mil söderut, tillbaka hem och sedan dryga 90 mil norrut tur och retur.
Fjärde veckan… tja, jag har jubileumslunchen på onsdagen, men i övrigt verkar vara lugnt. En helt vanlig jobbvecka. Från och med då bör läget vara lugnt och stabilt igen fram till semestern. Får bara inte glömma att be om ledigt den sista måndagen, då vi bokat in en tredagarsutflykt med sambons syster plus familj.
Så… det är faktiskt bara tre veckor framåt jag behöver bita ihop. Puh!
Nu gäller bara att få grepp om Python-uppgiften. Den är svår främst för att den kräver att jag ska hitta på saker snarare än att lösa specificerade problem med hjälp av programmering. Jag ska göra ett textbaserat äventyrsspel, omfattande sju [olika] rum. Sju! Jag kanske har fantasi nog för att hitta på ett rum. Och i ett av de andra rummen kan användaren få spela mitt luffarschack. Men övriga fem rum? Där har jag i dagsläget ingen som helst aning om vad jag ska hitta på.
Än så länge har jag mest tassat omkring som katten kring het gröt, och försökt hitta en bra struktur för att hantera de allmänna spel- och rumskommandon som kan ges i samtliga rum. De olika rummen behöver fungera på ungefär samma sätt, tycker jag. Vara standardiserade. Och så måste jag ha ett sätt att lagra de olika rummens respektive objekt, som användaren ska kunna interagera med.
Jag har också tänkt på hur man skulle kunna hantera medförandet av saker mellan de olika rummen. Eller ett eventuellt sparande av spelets status. Att kunna bära omkring saker i en ryggsäck och att kunna spara spelets status ingår dock inte i grundkraven, så jag borde inte fundera på dem förrän senare.
Det här är ett problem där det faller sig naturligt att använda objektorientering, särskilt om man som jag arbetar objektorienterat till vardags, men eftersom objektorientering inte ingår i kursen vore det fel att använda det för att lösa uppgiften. Jag har läst bland redovisningarna att flera elever ändå gjort det.
I morgon ska jag banne mig implementera mitt luffarschacksrum! Jag tänker använda rummet som heter Dopey, d.v.s. Toker på engelska – eftersom det är sju rum och jag inte vill numrera dem har de fått namn efter Snövits sju dvärgar. Jag tror att det viktigaste med den här uppgiften är att sätta bollen i rullning. Det handlar anmärkningsvärt ofta bara om att få fatt i någon trådände och börja dra. Varför är det, även med den vetskapen, så förbaskat svårt att komma igång?
I morgon. Då.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt