Substanslöst

Först tänkte jag prata om bloggångest, men det är ett alldeles för starkt ord. Dock våndas jag lite över den här bloggen, som inte fungerar riktigt som den ska. Och den bristen på funktion är en brist hos mig. Jag har något slags blogghäfta eller fingerkavel, för att nu tillåta mig fåniga ordkonstruktioner. Som bäst funkar skrivandet när det handlar om något positivt som engagerar mig. Och det mesta av den sorten är sådant jag inte kan (eller vill) skriva om här. Två ämnen jag bannlyst är ju jobbet och kärlekslivet. There you go. Då återstår egentligen bara trivialiteter som nätkultur, foto och litteratur. Och inte ens där… well.

Nätkultur… det känns inte som om jag behöver skriva om. Det pågår ständigt och det finns väl ingen som behöver bli upplyst om sådant? Folk är fantastiska, på alla möjliga olika sätt och själv är jag nog mest rätt trött på alltihopa. Jag står oftast vid sidan av strömmen och undrar hur folk bara orkar. Bry sig, hålla på. Själv har jag tappat sugen.

Litteratur… well, så värst mycket sådant blir det inte och det finns en gräns för hur stor andel av blogginläggen som får utgöra ren dokumentation av vad som köpes eller läses. Jag håller fortfarande på med Pratchetts Making money, om än jag åtminstone är inne på den andra halvan. Det går trögt, vilket väl mest beror på att jag är trött, sitter uppe för länge och stiger upp för tidigt. Och kommer mig liksom inte för att göra sådant som att åka hem, gå och lägga mig. Sådant.

Fotografi… där krävs det tid. Tid att fotografera, helt enkelt. Jag har så oändligt mycket att lära och det kommer att ta massor av tid under lång tid framöver. Förmodligen resten av livet.

Nästa övning är tänkt att genomföras i morgon, då vi tar oss iväg ut i någon sorts spenat med resp. kamera och alla gluggar vi tillsammans kan uppbåda – för närvarande är det inte fler än tre. Jag tror att det kommer att bli en hel del fotograferat och hoppas förstås att något av det sedan också kanske blir värt att visa.

Vilket påminner mig om att jag fortfarande har en bunt bilder från i lördags att gå igenom. Först närbilder på en fluga som var vänlig nog att posera för mig under förmiddagen och sedan bilder tagna ute på stan i anslutning till Bröllopet. Jag har inga bilder på kortege eller brudpar – bara miljö och människor. Och tror inte att några av dem blev bra.

Jag har ännu inte begravt tanken på att skriva även om del 2 och 3 i Kelby-serien om Digitalfotografi, men nu börjar det nästan ha gått för lång tid sedan jag läste dem så vi får se om jag minns vad jag tyckte om dem.

Annars går tiden. Det är väldigt mycket vardagsträlande och inte så mycket annat alls. Och när det trots allt ändå blir annat hinner jag inte med den välbehövliga vilan och så blir det snett ändå. Det ska bli skönt med semester. Snart. Jag ser fram emot en flera veckor lång paus från vardagen, där jag kan få lite luft under vingarna. Omväxling, människor, miljöer. Bo ståndsmässigt, besöka sommarställen, göra kortare och lite längre utflykter. Det ska bli kul.

Stockholm 20:10

Så var jag då hemma igen. Och trött så att jag nästan mår illa.

Det har gått 24 timmar sedan jag steg upp för att resa från Bangalore till Stockholm. Några timmar sov jag på flyget, förstås, men långt ifrån tillräckligt många. Eller bra, för den delen.

Så här såg det ut vid start. Är det normalt att vingspetsen pekar uppåt!?

Flygresans främsta behållning är en film, Slumdog millionaire. Se den.

A Mumbai teen who grew up in the slums, becomes a contestant on the Indian version of ”Who Wants To Be A Millionaire?” He is arrested under suspicion of cheating, and while being interrogated, events from his life history are shown which explain why he knows the answers.

Nu måste jag sova. Måste.

Zzzz…

Kry, men inte pigg

Peppar, peppar. Det verkar inte som om mina kulinariska äventyr har lett till något otrevligt. Jag mår utmärkt. Bortsett från att jag är gräsligt trött, förstås.

Det får bli att ta igen några timmars sömn idag – direkt efter frukost eller senare, beroende på vad vi hittar på. Inget är förutbestämt, även om idéer finns.

Molnigt verkar det vara, men jag tror inte att det blir svalt för det.

Årets första arbetsdag

Jag är trött. Precis som vanligt, alltså. Dygnet är lika snett nu som innan jag gick på julledighet, så inte mycket har egentligen förändrats. För hundrafemtielfte gången föresätter jag mig att testa om det gör någon skillnad om jag går och lägger mig i vettig tid. Någon gång borde det funka.

Tid och timing

Vet ni, det handlar inte så mycket om tid som om timing. Ibland, i alla fall.

På en tunnelbanestation längs vägen hem får jag plötsligt syn på ivve, som uppenbarligen tänker åka i samma vagn som jag. Jag går givetvis fram och pratar en stund och får också snabbt och enkelt svar på min undran. Fast IRL.

Låt mig säga som så att det kommer att ges möjligheter att ses ofta framöver eftersom han kommer att bosätta sig nära min arbetsplats. Löjligt nära. Man skulle nästan kunna spekulera kring huruvida det kan ha varit avsiktligt.

Eftersom jag reste i sällskap av en kollega blev samtalet inte långvarigt – det kändes ohövligt nog att bara rusa iväg så där som jag gjorde. Jag återvände till kollegan och svarade på hennes fråga att jag och ivve känt varandra länge. Fast vi mest träffats URL. Så värst många gånger har vi inte träffats IRL. Möjligen en handfull, men knappast två. Jag har i och för sig teflonminne.

Det var först efter att jag stigit av på hemmastationen som det slog mig att jag kunde ha tagit chansen att umgås när vi ändå stötte ihop. Jag kunde ha frågat, kanske åkt med in till city och tagit en kopp kaffe eller något. Anything. Men jag kom inte ens på tanken förrän efteråt – jag var så helt och fullt fast i föreställningen att jag var på väg hem. Det fanns inget annat. Tänk så många chanser man missar här i livet bara för att man inte är öppen!

Nog är även jag rätt fast i mina vanor och tankebanor… (tack, emma, för tankebränsle!) men jag tänkte åtminstone på att göra saker lite annorlunda när jag fikade med jobbkompisen idag – jag satte mig på andra sidan bordet eftersom jag insåg att jag inte brukar variera mig. I och för sig är det inte jag som väljer, utan mitt sällskap. Men det blev ju ändå en omväxling eftersom jag denna gång valde att vara den som väljer… hu, det här kan bli snurrigt.

Jag är trött idag, och känner mig sliten. Mest är jag trött i ögonen och borde inte alls sitta framför datorn. Men jag skriver så bra med alla tio fingrar, och korrekt fingersättning, att jag kan blunda större delen av tiden medan jag gör det. Det är fantastiskt praktiskt, inte bara när man är trött i ögonen.

Som gammal nätmänniska (har hängt och umgåtts på nätet sedan 1996) glömmer man lätt att det faktiskt går att träffa människor öga mot öga eller åtminstone tala med varandra per telefon. Ha mer analoga kontakter än via datorn och nätet, kan man också säga. Fast telefoni är inte analogt längre. Annat än möjligen med IM, om jag nu får hoppa mellan teknik och lingvistik.

(föregående stycke är lösryckt ur sitt sammanhang, ja… so?)

Det märks säkert, på det [sätt] jag skriver, att jag är just trött. Det blir som synes en del sådant som nog kan klassificeras som bludder. I och för sig är det sådant som jag själv tycker om att läsa för att det blir lite mer personligt än mycket annat som skrivs. Jag kanske inte är ensam om det. Oh well.

Jag hade tänkt sprida lite länkkärlek omkring mig, men blev som alltför ofta distraherad av diverse idéer och små hinder, så det får bli en annan gång.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Samma funderingar sju år senare

Nu har jag tröttnat på att konfigurera bloggtemat och också på att nostalgiskt botanisera bland mina gamla dagboksinlägg.

Det sistnämnda gav dock viss inspiration, även om det alltför tydligt framgår att historien upprepar sig. Om och om igen.

För 7-8 år sedan hade jag ungefär samma funderingar som idag. Då märkte jag att jag i mitt skrivande plötsligt börjat frångå principen att hålla jobbet och den mer konkreta (och därmed spårbara) verkligheten borta från texterna. Déjà vu.

Kan jag den här gången lyckas hålla skriverierna på en mer filosofisk och allmänt reflekterande nivå, tro?

Håhå, jaja, bollen är rund och hur man än vänder den så ser man dess framsida.

Och eftersom jag de två senaste nätterna inte kommit i säng förrän vid fyratiden och infunnit mig på jobbet dryga fem timmar senare, är jag gräsligt trött och det vore korkat att inte krypa till sängs nu när jag drabbas av värsta gäspattacken.