Kameran har landat

Så… äntligen ro att skriva. Mycket folk på IM ikväll, lustigt nog. Jag har inte pratat med folk på flera år, känns det som, och nu plötsligt blir det massor.

På vägen från jobbet hade jag för ovanlighetens skull (det var inte igår jag reste med musik, nämligen) David Cooks amerikanska Idol-äventyr i öronen och kunde konstatera att det känns i magen. Fortfarande. Åter igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han berör mig. Åtminstone i de här låtarna.

Hade jag haft mer musik av den kalibern i spelaren hade jag nog gått ett varv runt hela Söder för att få höra mer, för det var verkligen skönt, kändes så där välbehövligt som bara bra kultur (haha, vem bestämmer det?) kan kännas. Det gäller musik, böcker, filmer… you name it. Kvalitet. Eller i alla fall känsla.

Well, det jag skulle skriva var att jag förstås tog omvägen förbi kioskposten för att hämta mitt kamerapaket. Den trevlige innehavaren stod bakom disken. Trevligt återseende – det var länge sedan vi sågs och jag trodde att det var för att jag inte handlat så mycket på sistone, men det berodde enligt honom på att han varit pappaledig. Där ser man. Vi har varit borta båda två.

Väl hemma packade jag prydligt upp kartongen och dess innehåll.

Kameran som sådan var mycket mindre än jag väntat mig – ganska precis lika stor som mitt körkort, eller valfritt bank- eller kreditkort. Och grabbarna på CyberPhoto hade rätt i att den var snygg också, färgen är djupare och mustigare i verkligheten än på bild. Och efter att ha provat den bara lite har jag ingen som helst lust att slänga upp fler bilder från nallefånen, men…

Men det var ju inte bara att sätta igång och plåta direkt. Först måste batteriet laddas. Det skulle, enligt medföljande starthandbok, ta en och en halv timme. I själva verket räckte det med drygt en och det gjorde ju absolut ingenting.

Därefter blev det lite sikta och trycka av. Och tanka över till datorn, vilket var en baggis med medföljande sladd. På både Mac:en och jobb-PC:n. Skönt!

Skillnad blir det definitivt, men jag måste ta mig tid att lära mig använda kameran och dess funktioner. Sedan behöver man nog kunna lite bildbehandling.

Ni som har koll: vad behöver jag tänka på/lära mig?

Hm, smakprov från mitt initiala sikta-och-trycka-av? Jag antar att det blir ett jävla gnäll om jag inte lägger ut något… så skyll er själva. Bilden är på 1631×2448 pixlar, något beskuren på bredden men i övrigt helt orörd. Au naturel. Jag kommer med stor sannolikhet inte att lägga ut sådana här bilder i framtiden.

Musik som ger magont

Jag blev tvungen att hålla för öronen med hårddiskmusik eftersom kollegorna i projektet intill höll polsk riksdag och då var det David Cook som låg i spellistan. Han, i låtarna från American Idol, ger mig ont i magen. På ett bra sätt. Tror jag. Det är något med hans röst och låttolkningar (särskilt av Dolly Partons ”Little Sparrow”) som går rakt in och väcker en intensiv saknad eller längtan eller vad det nu är för något (jag är kass på att precisera känslor) som känns i magen. Resten av låtarna bara förstärker intrycket och jag finner mig sitta här med tårar i ögonen. Inte särskilt professionellt och jag hoppas att ingen behöver prata med mig nu.

Vilken musik går rakt in i hjärteroten på dig?

Edit: Låtarna finns att hämta via The Pirate Bay.

American Idol Season 7

Jag har nyligen återupptagit tittandet på den senast avslutade säsongen av American Idol, som är väldigt mycket bättre än den svenska Idol 2008. Det går inte att jämföra de båda. Och ändå är inte heller de amerikanska deltagarna perfekta (även om somliga är fucking amazing när det gäller själva sjungandet).

I förrgår kväll satt jag uppe till sent, sent, jättesent och kikade på avsnitt efter avsnitt, framträdande efter framträdande följt av resultat och igår kväll blev det nästan lika sent. Jag såg de resterande avsnitten, från topp 6 till finalen. Nåja, jag tittade i princip bara på uppträdandena och juryns efterföljande kommentarer.

Och i finalen måste jag erkänna att den som sjöng bäst var den lille David, även om jag gillar vinnaren mer. Det allra sista avsnittet var egentligen bara en lång transportsträcka fram till avslöjandet av vem av de båda finalisterna som avgått med segern men det lyckades trots allt ändå fängsla och beröra mig.

David Cook sjungandes Sharp Dressed Man som om han alltid varit en del av ZZ Top. Förutom att nu låten bär på många minnen för mig tänkte jag att det måste ha varit en fantastisk upplevelse för honom. Fast då utgår jag förstås från att ZZ Top har en lika stor plats i hans hjärta som i mitt. Anyway, han gjorde det bra.

Rent generellt tyckte jag nog att DC gav ett rätt slätstruket intryck i finalen. Det var inget som stack ut och han utmärkte sig inte, utan var ungefär som vanligt. Den lille David, däremot, sjöng som en gud. Som scenartist kan jag dock inte ta honom riktigt på allvar. Han är för ung. Men det kommer ju att rätta till sig med åren.

Apropå DC, förresten, så har jag undrat lite över att det står AC på gitarren han använder. Men jag har kommit fram till att den förmodligen är brorsans. Eller en tribute till. Andrew visades ju upp, som orsak till DCs Idol-deltagande, i ett avsnitt.

I andra hand gissar jag på att det är något slags blinkning mot AC/DC. I något av avsnitten hade han ju bokstäverna AC också på kavajen, i ungefär det typsnitt AC/DC brukar använda, så någon ville definitivt göra en koppling till dem. Vars senaste platta jag definitivt tänker lyssna på – hade visst glömt bort den.

Jag vaknade till när hela startfältet (topp 12) sjöng ett par George Michael-låtar – Freedom och Father Figure. Satte mig upp i fåtöljen (annars ligger jag) och trallade med. Och plötsligt inträdde mannen himself på scenen och började sjunga en av mina, bland hans, absoluta favoritlåtar, Praying for time. Vi sjöng en fin duett, och det blev en riktig högtidsstund framför datorn. Men jösses, så sliten han såg ut.

Plattan som låten finns med på, Listen without prejudice, skulle nog hamna allra högst upp på min personliga topplista över de bästa plattorna någonsin. Den är helt underbar. Med många andra artister skulle jag ha problem att välja vilken av plattorna som är bäst, men med George Michael är det inget snack. Detsamma gäller för övrigt Madonna, där det är Ray of light som är mitt självskrivna val.

Musik är fantastiskt. Det är sådana här gånger jag verkligen, innerligt och intensivt, saknar ett sällskap att dela upplevelserna med. Ett sällskap som verkligen förstår. På rätt sätt. Det är ibland värre att ha oförstående sällskap än att vara helt utan.

Jag hittade en bunt låtar med David Cook – dels hans förra platta och dels låtarna han sjöng i American Idol. Den som berör mest är Music of the night, som kommer från The Phantom of the Opera. Låten i sig är förstås fantastisk, men han sjunger den också med fingertoppskänsla – eller skulle man kalla det stämbandskänsla? Mycket känsla är det i alla fall och framförandet berör. Musik är mycket känslor.

En reflektion jag gjort är att djupet i DCs röst kommer fram först när jag blundar. Eller när jag lyssnar på musiken snarare än ser på tvserieavsnitt, kanske. Det visuella stör ut mycket av ljudet för mig, och kanske är det så för många fler.

Jag läste någonstans att hans nya platta kommer i mitten av november. Den är jag nyfiken på, samtidigt som jag befarar att den inte kommer att bli så bra som jag hoppas och önskar. Pratar vi American Idol så är det enligt min mening hittills Daughtry (som i Chris Daughtry) som lyckats bäst. Deras platta är skön och jag återkommer till den emellanåt. Hm, jag tror att jag har den i den här datorn.

Hjälp, vad ska jag se på när jag kommer hem ikväll? American Idol-avsnitten har ju tagit slut. Och nu är jag så jädrans trött – det är helmörkt ute trots att klockan precis bara passerat halv fem. Undrar om man vänjer sig innan det blir februari…