Obesvarbart

Jag fick ett mail, från mäklarfirman jag hade att göra med i mina lägenhetsaffärer, i vilket man bad mig svara på några enkla enkätfrågor. Det skulle bara ta fem minuter.

Sure, tänkte jag, och surfade in på angiven webbsida och sedan skar min mentala motor ihop – se bilden t.h. och notera att det som används är radio-knappar, vilka ju är beskaffade så att man bara kan välja ett alternativ.

De två första alternativen lyder i sin helhet:

Har du:

• Köpt en bostadsrätt via Mäklarfirman
• Sålt en bostadsrätt via Mäklarfirman

I mitt fall är ju båda dessa alternativ korrekta och borde därför väljas, men man kan bara välja ett av dem, vilket innebär att jag, såsom varande sådan jag nu är, inte kan välja något av dem. Den frågan kan jag med andra ord inte besvara (jag fixar inte en halverad sanning) så mäklarfirman får klara sig utan mina svar.

Sådant där är jobbigt och faktum är att jag mer och mer börjar betrakta det som ett handikapp – gudarna ska veta att liknande saker legat (och ligger) bakom mycken vånda i mitt liv. Måste man funka så här eller kan man lära sig att bli inexakt och nöja sig med halvsanningar? Och skulle jag vilja det om man kunde?

Hur normalt är det att vara petimäter, egentligen?

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Hejdå, gamla lyan!

I morse träffade jag äldsta och bästa väninnan, för att få tillbaka de reservnycklar som förvarats hemma hos henne. Enda gången de kom till användning var nog när min bror besökte stan medan jag själv vistades på annan ort. Det förvånade mig att jag fick ihop så mycket som fyra par nycklar till lägenheten. Plus några till andra utrymmen i fastigheten.

Efter mötet vid Slussen gick jag till Zinkensdamm eftersom jag hade tid hos optikern – det var ju dags för synundersökning nu när jag äntligen valt bågar. Jag lämnade tillbaka de hemlånade i tisdags och lade undan de två jag valt ut. Den ena blir det vardagsglasögon av och den andra solglasögon. Båda paren blir progressiva och jag undrar hur länge det tar att vänja sig. De borde vara färdiga för avhämtning om ungefär två veckor.

Ikväll gjorde jag ett sista besök i den gamla lägenheten. Jag plockade loss telefonsladden, som var dragen från hallen ut i vardagsrummet, och tömde sedan och städade ur förrådet. Jag bad spindeln om ursäkt för att jag raserade hans skapelser och störde honom. På vägen därifrån, med pall och skurhink och cykel, stack jag in huvudet i lägenheten och sade hej då.

I morgon ska jag till mäklaren för att överlämna nycklar och hyresavier till den nye ägaren. Och få pengar överförda till mitt konto så att jag sedan kan lösa överbryggningslånet. Då får jag äntligen se vem han är, snubben som ska bosätta sig i min lägenhet. Jag måste tillstå att det känns smått overkligt. Men rätt skönt också. Mentalt har jag flyttat sedan länge och det har tagit emot att behöva gå tillbaka dit och ta sig an förrådet.

Sedan gissar jag att det vid tillfälle kan bli frågan om guidning, för den nye ägaren borde väl få utpekat för sig var förråd och tvättstugor och cykelrum finns och vilka nycklar som passar. Men det får bli morgondagens bekymmer. Eller inte, förresten.

Fem rum och två kök

Nu bor jag stort, minsann! I ungefär en månad framåt. Jag har två lägenheter med därtill hörande månadsavgifter att betala. Mina tillhörigheter kommer att vara splittrade. De jag hunnit köra över, de som ännu väntar. Jag antar att det kan bli som att leva i kartonger den närmaste tiden, men det är mest skoj som omväxling mot den grå vardagen där inte mycket ändras.

Vid tillträdesmötet, hos mäklaren och med säljaren, fick jag i vanlig ordning skriva på en bunt papper i flera exemplar och därefter en bunt nycklar till den nya lägenheten plus en pärm med vad man kan kalla kuriosadokument (jag tror jag har en likadan till den gamla lägenheten). Det är den ursprungliga pärmen från 1990, då fastigheten och föreningen var nya, som innehåller bra-att-veta-information för den som flyttade in.

Det roade mig särskilt att läsa om vad Konsumentverket hade att säga kring vilken städutrustning man behöver i ett hem. Här borde jag givetvis ha lagt in ett citat, men jag lämnade pärmen i den andra lägenheten. Den nya lägenheten, alltså.

Efter att ha vistats i den nya lägenheten och sett mig omkring en stund känner jag mig en smula nedstämd. Det är mycket jag känner att jag vill göra med lägenheten, som inte är lika fräsch som den jag lämnar. Jag ska inte börja räkna upp alla mina klagomål, för det gör varken humöret eller läget bättre, men vi kan ju säga att jag och den föregående ägaren inte delar smak vad gäller heminredning. Vissa tapeter är rätt läskiga, men som tur är är ju sådant enkelt att åtgärda.

Jobbigare blir det med badrummet, som jag inte tror att jag kommer att stå ut med särskilt länge. Det är, som jag tidigare nämnt, i originalutförande och känns faktiskt ganska sunkigt. Och som om det inte räckte har vissa kakelplattor släppt på precis samma sätt som i den gamla lägenheten. Skillnaden är att här är det på mindre viktiga ställen och inga plattor som trillat ned, så det känns inte lika akut att åtgärda. Men det är något jag behöver göra, kommer att göra. Det känns bra att jag nu vet hur man bär sig åt och vem jag ska kontakta.

Hm, jag pratade ju om att ta med mig en bärbar dator över för att kolla om nätet fungerar – enligt säljaren borde det göra det eftersom han inte sagt upp sitt abonnemang (vilket han inte kunde på grund av en tjänst vars bindningstid löper året ut).

Och när jag ändå ska prova nätet kan jag väl lika gärna ta med datorbordet och en stol, så har jag fixat datorplats i den nya lyan. Det känns som en rätt lämplig första åtgärd, tycker jag.

Fortsatt budgivning

Ja, det fortsätter att trilla in bud – jag antar att det är i takt med att mäklaren ringer runt och pratar med spekulanterna. Igår inkom totalt tre bud, vilket jag tyckte var fantastiskt med tanke på att det då ännu återstod ett visningstillfälle och jag inte trott att budgivningen skulle komma igång förrän idag.

Och idag har det droppat in bud från i förmiddags fram tills vid sextiden. Mellan varven har jag varit lugn och kunnat göra nytta på jobbet, men varje gång det pep till i telefonen och jag kunde läsa om ett nytt och högre bud vaknade nerverna igen. Det är fortfarande lite nervöst, men det börjar övergå i bara spännande. Och förbaskat roligt. Det är roligt när det går bra.

Än så länge har det droppat in fem bud från fyra olika budgivare. Den första verkar ha trillat av redan igår och nu har även den andra hoppat av, men det borde ändå återstå tre. Jag tycker dock att de är lite snåla med buden, men kan inte klaga med tanke på hur jag själv bjöd när jag var spekulant.

Jag förväntar mig inte att det ska hända något mer idag. Herr mäklaren ska väl kunna få en ledig kväll, han med, tänker jag.

Och där ringde han, trollet, för att avrapportera dagens affärer (som nu är avslutade) och vi tycker ungefär detsamma, d.v.s att det går bra och att det finns gott hopp om ett bra slutpris. Den första budgivaren hade alls inte hoppat av, så det är fyra budgivare kvar. Och det kunde tydligen eventuellt tillkomma ännu en under morgondagen. Med fyra eller fem budgivare kvar i spelet tänker jag att det nog kan fortsätta ett tag till.

Allt som allt känns det just nu väldigt hoppfullt förutom för min banktant som helst ville ha slutliga siffror på torsdag morgon. Men hon kan nog få rätt hyfsade ungefärliga siffror. I nuläget är det mindre än en halv nettomille jag behöver låna. Coolt!

Konkurrentanalys

Någon som minns att jag nämnde en annan lägenhet i samma hus som såg ut att vara både kanonfräsch och med toppläge? Jag vet åtminstone en läsare som säkerligen både minns och är nyfiken. I söndags glömde jag helt bort det, men eftersom jag hoppade över träningen idag kom jag hem i tid för att titta förbi. Den såg faktiskt lika fin ut i verkligheten som på bilderna. Inte lika mycket konstfoto där som med min lägenhet, alltså. Och där var en hel bunt med folk – säkert 10 personer, i 3-4 sällskap. Jag gissar på att budgivningen kommer att dra iväg en del och ska definitivt fråga min mäklare om vilket det slutliga priset blir.

Jag pratade som hastigast med madam mäklare, som skrivit en så bra text om lägenheten vilket jag ju hade tänkt att säga men helt glömde bort när jag väl stod där och pratade. Jag sade som det var och berättade att min ska visas nästa helg och att jag köpt den övre av de två som var ute för några veckor sedan och hon undrade hur mycket jag gett för lägenheten samt (eftersom de tillhör samma firma) vilken mäklare som var min och ansåg att priset var bra och mäklaren med. Det kändes ju bra att höra.

Fotograferad lägenhet

Nu har min lägenhet blivit dokumenterad i all sin nakenhet. För naken känns den – jag hade inte riktigt lust att åka hem idag för att det är så kalt. Tomt. Det kändes ogästvänligt att tänka på (och kanske var det just därför jag kände saknad efter en varm människa). Men det skulle vara så för fotograferingen.

Jag var hemma hela förmiddagen för att fixa undan det sista innan det var dags för fotografering vid lunchtid. Vi hade inte direkt tur med vädret för idag har det varit grått och regnigt medan det igår var klarblå himmel och strålande sol. Det sistnämnda hade givetvis sett bättre ut på bilderna.

Jag var riktigt på gång redan från arla morgonstund och hade hunnit ända ut på gatan innan jag insåg att blomsteraffären inte hunnit öppna, så det var bara att vända och försöka igen senare. Men då fick jag i alla fall med mig ett par krukväxter och en tulpanbukett vilket är något jag tänkt köpa länge, även om det också givetvis handlade om att piffa upp för bilderna. Den här fotograferingen gav mig både tillfälle och anledning.

Mäklare och fotograf anlände nästan 20 minuter före utsatt tid, vilket var helt okej eftersom både jag och lägenheten var redo. Han höll på länge, fotografen, och tog bilder på allt, kändes det som, ur alla upptänkliga vinklar. Och mäklaren gick omkring och tittade på lägenheten och skrev ned sina sedvanliga, som han själv sade, mäklarklyschor (som t.ex ”generösa fönsterytor”). Och sedan skrev jag under avtalet som ger honom ensamrätt på försäljning av min lägenhet under några månader framåt.

Jag ser verkligen fram emot att få se bilder och beskrivning. Kommer jag att känna igen mitt hem sedan mer än 12 år?

Annonsen kommer ut på nätet i slutet av veckan, troligen på fredag. Det känns lite knepigt att tänka sig att främlingar ska sitta och dregla över det som ändå är mitt hem. Eller skratta åt det. Ni som känner mig förstår att jag inte kommer att lägga ut länken här, men de flesta av er borde å andra sidan kunna hitta annonsen på egen hand. Övriga nyfikna får be snällt.

Mäklare på besök

Nu har jag haft två olika mäklare på besök i min lilla lya.

Den första kom igår kväll, en timme senare än avtalat, och jag som stressat efter träningen för att hinna hem i tid till hans ankomst var väl måttligt road. Men det var ändå lite roligt för han är lättpratad och var imponerad av ”den generösa fönsterytan” (eller vad det nu hette på mäklartugg) i både vardagsrum och sovrum. Och så hade han intressanta tankar kring vad man kunde göra för att få lägenheten att framstå som lite extra lockande. Av honom fick jag egentligen inte mycket mer än trevligt samtal och offerten han skickade kändes ganska tunn. Jag gav honom ett tack men nej tack.

I morse kom den andre, den jag bestämt mig för att anlita. Han blev positivt överraskad av min lägenhet (eftersom jag nog pratat främst om de mindre positiva bitarna) och reviderade sina tidigare prisuppgifter uppåt, d.v.s. han trodde att vi skulle kunna få ganska bra betalt för den här trivsamma tvåan med sina generösa fönsterytor. Fotografering blir det på tisdag, d.v.s. om en vecka, och tills dess är det en del att göra. Mycket att plocka undan – tomma, rena ytor efterfrågas. Det ska bli väldigt intressant att se hur lägenheten kommer att beskrivas och göra sig på bild och vilken bild som väljs till förstasidan.

Också intressant är förstås hur mycket jag kommer att få för min lägenhet. Jag satt och räknade på olika alternativ innan jag lämnade kontoret idag och kom fram till att lånebeloppet i samtliga scenarier blir så pass lågt att det inte känns värt att jaga tiondelar på räntan. Det gör så liten skillnad per månad och jag betalar gärna för bekvämlighet. Men lånet kan vänta för handpenningen som ska betalas in på fredag tar jag ur befintligt kapital. Det är mycket skönt att kunna göra det.