Väntar läsfåtölj

Sitter uppe för sent, som vanligt.

Jag har äntligen beställt min läsfåtölj. Den levereras sent i oktober, gissar jag. Mörkgrått, slitstarkt tyg. Svarta ben. Och så den tillhörande fotpallen, förstås.

Nästa aktivitet blir att provligga madrasser. Det låter roligt, fast ändå inte. Tidsödande och svårt… jag hoppas att det inte finns alltför många varianter.

En halv Mio-pudel

Jag ångrade mig. Stod på busshållplatsen och väntade i nästan 10 minuter och sedan kändes det inte rätt att åka dit ut. Hur skulle jag göra, egentligen – bli arg och skälla på någon och/eller tvingas välja ut nya tyger eller kanske rentav beställa fåtöljen på stående fot, utan att ha sett hur tygerna ser ut i min miljö? Och kanske, kanske låg ändå tygproverna och väntade hemma på hallmattan? Antingen i dagens skörd, eller sedan tidigare. Jag menar, det är ju inte precis som att jag har kikat i högarna som hunnit samlas. Vid sidan av dörren ligger en bunt hopvikta kartonger och diverse tidningar, som alltså ska tas med till därför avsedda avlämningsplatser nere på gården, och intill dessa landar den inkomna posten som jag bara klivit över i minst en vecka. Det vore onekligen pinsamt att ha åkt ut till Heron City och skällt på någon stackars Mio-anställd, för att sedan komma hem och hitta tygproverna på hallmattan. Även om ingen annan fick veta.

Så jag vände på klacken och bestämde mig för att fortsätta med Java Posse-gängets röster i öronen (jag är faktiskt osäker på om jag skulle lyssna på dem även om inte Dick Wall var och lät så ljuvligt brittisk), men skulle jag ta tunnelbanan eller promenera? Jag valde att promenera, åtminstone en bit, för att hinna lyssna ordentligt. Om än himlen var mörkt och hotande grå hade jag dock inte känt en droppe regn, så det var värt att chansa. Eftersom jag hade varken jacka eller paraply hade jag blivit rejält blöt och kall om det regnat. Men det gjorde det inte, och promenaden var så behaglig, och lyssnandet underhållande, att jag fortsatte tills jag gått hela vägen hem. Någonstans mellan 7500 och 8000 steg blev det (jag tog den längre vägen, över den andra bron) och ungefär en timme. Jag reflekterade över att jag inte kände mig trött vid hemkomsten. Lite varm möjligen (men bara lite). Det är stor skillnad mot förr.

Väl hemma kollade jag igenom posthögen innanför dörren och hittade… japp, ett kuvert med tygprover. Så jag gjorde inte helt rätt i att känna mig blåst av Mio. Kuvertet var dock poststämplat den 14:e, tio dagar efter mitt besök, så det känns inte som om jag hade helt fel heller. Sedan vet man förstås inte om det var Mio-personalen eller tygfirman som sjabblade, så okej. Mio får väl vara oskyldiga tills annat eventuellt bevisats. Hm, nu måste jag ju välja ett tyg…

… vilket inte blev särskilt svårt alls, när jag väl tittade ordentligt på dem. Det som var fulast från början känns bäst nu. Och verkar mest praktiskt, så jag tror att det blir alldeles rätt. Egentligen är dessa mörkgrå tyger så pass lika varandra att vilket som helst av dem säkert skulle funka. Jag tror inte ens att man kommer att tänka på tyget när väl fåtöljen står på plats, så allt besvär kring väljandet är nog egentligen ganska onödigt. Men jag behöver tid för att förankra mina val och beslut, annars är risken stor att jag ångrar mig senare.

Så… då gäller det bara att hitta tid att åka dit ut och handla. Kanske i morgon, efter träningen? Eller jag kanske skulle handla först och träna sedan? Det borde gå ungefär på ett ut eftersom båda stänger åtta, men det sistnämnda vore nog mer praktiskt fast det ökar risken för att det inte blir något tränande. Det var meningen att jag skulle få träningssällskap, men väninnan har av hälsoskäl hoppat av, så jag har ingen annan driv- eller dragningskraft än min egen. Äsch. Jag kom just på att jag har bokat tvättstugan, så det blir bara träning och dessutom hyfsat tidigt – ingen tid för utflykter. Kanske på torsdag, då jag visserligen ska träna igen, men inte tror jag har något annat inbokat.

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.