Beställer Fangland

Nu blir säkert snowflake orolig, eftersom jag härmed berättar att jag precis beställt Fangland (av John Marks) efter att ha läst om boken på hennes blogg, men jag lovar att inte komma med några anklagelser om den skulle visa sig inte falla mig på läppen. Jag tyckte att boken lät uppfriskande annorlunda och därmed värd att provläsa.

Jag hade tänkt skriva lite mer om mina böcker och mitt läsande och började på ett blogginlägg häromdagen, men klantade bort texten och orkade bara inte börja om. Inte heller nu har jag tid och ork, så det får bli mer senare.

Rum att andas

Ikväll är jag ensam hemma. Funderade lite på hur det kändes när jag steg in genom dörren. Ingen hemma. Ingen som kommer hem senare ikväll heller. Det har blivit väldigt ovant och kanske känns det lite tomt, men okej.

Det första jag gjorde (sorry, Snowflake!) när jag kom hem var att plocka fram en cigarrett, grabba tag i tändaren och gå ut på balkongen och göra så som man plägar göra med dylik rekvisita.

Att röka så här i vardagen är också ovant.

Det är sådant jag tagit mig för att göra när jag träffar Emma. Lite fånigt är och känns det, men det har gått så långt att jag nästan blir röksugen av att höra hennes namn nämnas. Och förra helgen, när vi skulle träffas, tyckte jag det var smart att köpa egna cigg i stället för att snylta på henne. Som dessutom röker alldeles för starka cigarretter för mig. Och ja, det kändes vanskligt.

Jag köpte ett paket lightcigarretter. De är också för starka för mig och jag blir yr och illamående om jag drar för djupa halsbloss. Fimpade efter halva.

Det är bara att konstatera att jag inte är någon rökare, även om det känns som om jag förmodligen skulle kunna bli det igen. Om jag ansträngde mig.

En gång rökare, alltid möjligheten kvar.

Det är aldrig för sent att börja om, så jag skjuter det framför mig.

Nåja, jag tänker inte gå tillbaka till att bli nikotinslav och det av många olika skäl. Främst för att jag inte mår bra av att röka, men också t.ex för att det stör omgivningen. Jag trivs med att kunna glida omkring i tillvaron tämligen obemärkt. Och det kan man inte som rökare. Man stör, ovillkorligen.

Tänkte en del på jobbet också på vägen hem. Inte så konstigt med tanke på att jag var just det – på väg hem från jobbet. Tre timmar senare än tänkt.

Undrar hur de andra i projektteamet ser på mig? Själv är jag ofta frustrerad för att jag inte tycker att jag får tillräckligt mycket gjort. Diskutabelt.

Idag, inte minst, har jag rullat ut mattan så att det faktiskt börjar likna ett hem. Och nej, det jag gör har inget med heminredning att göra – behövde bara en metafor som kändes rätt. I stället för lösa bräder finns där nu väggar och tak och jag har till och med tapetserat lite. Och målat lister.

Jag är lite bekymrad över att jag och den enda andra kodande kollegan på plats idag inte lyckades mötas i diskussionen. Det kändes inte alls bra.

Annars är det väl mer bara det där att ens egen uppfattning är så fruktansvärt subjektiv. Hur ska jag kunna veta om … fel, hur ska jag kunna bedöma hur mycket min bild skiljer sig från omgivningens. Och säkert finns det lika många bilder av mig som det finns människor som har med mig att göra. Och inte.

Nåja, det här ska inte bli något mastodontinlägg. Det är bara roligt att tänka genom fingrarna för ovanlighetens skull. Det var sådant jag gjorde förr, men numera liksom aldrig hinner. Eller tar mig tid till.

Min telefon fick förresten heta Tweet tweet, bitch!. Tack, drf – var är du?

Nej, röka resten av ciggen och gå till sängs med datorn – tror jag på.

Från Konstfack – vårutställning 2009

Jag blev glad när jag fick höra att väninnan på besök tänkte gå och titta på Konstfacks vårutställning, för den hade jag ju tänkt att det vore roligt att se. Och sålunda träffades vi i måndags vid Telefonplan efter arbetsdagens slut.

Personligen fastnar jag ofta för keramik, men där fanns ett och annat annat som var sevärt. Och somligt av det fastnade inte på bild. Några smakprov:

	Väldigt vackert och väldigt starkt. Jag vågade inte riktigt sätta mig in några detaljer, men det verkade handla om sviterna efter ond bråd död. Det är Anna Tascha Larsson som skapat verket.
	En alternativ Tummelisa, med bilder runt hela rummet. Otroligt fina bilder, om än en ganska otäck historia, av Matilda Ruta. Jag skrev ned min mailadress som intresseanmälan för en påtänkt, eventuellt kommande utgåva i A4-format.
	Odla din egen stol – kul koncept! ”Growing chair is a production system that uses living nature to produce wooden chairs. When removing the plastic mould after approximately two years the inner structure can be harvested as a full grown chair. The mould can then be reassembled in the same place to enable a new chair to grow from the same roots.”

Här är (tror jag) några av Haidar Mahdis keramiska skapelser:

Det tog en stund innan man hajade till och fattade vad de två första föreställde. Jag hade lite roligt åt en tjej som stått och pratat med sin kompis länge innan det plötsligt gick in vad det var hon såg – den där rosa saken med krage. Hon fnissade, hon också.

De små bägarna gillade jag skarpt – sneda och vinda så att man nästan måste fundera på om man är packad redan innan man börjar dricka.

Kristin Öquist stod för nedanstående verk, som jag tyckte mycket om.

Den sista bilden är inte från utställningen utan från den öppna ytan/planen framför Ericsson-huset, den man går över för att komma till Konstfack. Antar dock att utemöblerna ifråga hör till Konstfack – nej, jag läste aldrig på skylten som stod intill dem. Det regnade.

Läs mer om vårt utställningsbesök hos Snowflake:
Blandade intryck från Konstfack
Bilder från Konstfacks utställning – 1
Bilder från Konstfacks utställning – 2
Bilder från Konstfacks utställning – 3

Rondellkamälg med fällda horn

Ja, det stämmer. I förra veckan hade den ett älghuvud med horn:

och nu bär den ett… älghuvud utan horn:

Det var min kvinnliga kollega som först lade märke till det, på vägen tillbaka från lunchen. Hon pekade och sade häpet att kamälgen hade fått nytt huvud. Ett kaninhuvud. Jag ifrågasatte hennes observation tills hon satte fingret på det faktum som borde ha varit uppenbart – att kamälgen nu saknade horn. Huvudet såg visserligen kaninlikt ut framifrån och på lite avstånd, men ändå likadant som veckan innan. Bortsett från att det saknades något då, alltså.

Först såg jag hornbristen som en bekräftelse på mina ord från förra veckan och trodde att konstnärinnan hade insett att skulpturen representerade henne dåligt med hornen på och därför avlägsnat dem. Tantälgar har ju inte horn och eftersom hon är kvinna borde ju alter egot, kamälgen, inte heller ha några.

Men när vi framåt kvällskvisten närmade oss rondellen lade jag och besökande snowflake märke till att nästan varje litet träd längs vägen till kamälgen var tvärt avbrutet, så vi drog slutsatsen att det är några troligen berusade puckon som helt enkelt vandaliserat både träden och kamälgen.

Jag blir besviken och smått nedstämd av sådan meningslös vandalism. Det är för mig helt omöjligt att begripa varför man gör något så dumt, destruktivt. Jag är en fredlig människa som månar om både stort och smått. Något slags pacifist-buddhist i själ och hjärta, tror jag.

Nåväl. Följ den spännande fortsättningen här. Jag hoppas att det blir en.

En enkel liten bokenkät

Via snowflake hittar jag en enkät från Bokhora vilken verkade lätt att göra:

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?

Ingen, i regel. Men jag har gjort något enstaka undantag för Uncle Orson (a.k.a. Orson Scott Card) när jag inte förmått vänta tills en pocketversion kommit ut. Jag är annars klart för pocket och mot inbundet, som tar alldeles för mycket plats både i handväskan och bokhyllan.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Låt mig komma hem och kolla innan jag säger något slutgiltigt och spiksäkert, men jag skulle bli mycket förvånad om det inte var ovan nämnde Orson Scott Card. Möjligen kan Terry Pratchett konkurrera, men jag tror inte det. Det finns inte så många, bland de författare vars böcker jag gillar, som är lika produktiva som dessa båda herrar. Och av författare jag gillar köper jag det mesta – jag gillar att (inom rimliga gränser förstås) ha kompletta samlingar.

Uppdaterat: Efter att ha räknat böcker i hyllor och på bord kan jag meddela att Orson Scott Card vinner med 38 titlar och Terry Pratchett kommer som god tvåa med 33. I mina samlingar, alltså.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Bra fråga. Jag har visserligen rätt dåligt minne, men jag tror mig komma ihåg att både snowflake och Kidneybönan (IRL) tipsade mig om ”Låt den rätte komma in” (John Ajvide Lindqvist), som sedermera kom att bli min första ljudbok. Som jag uppskattade väldigt mycket – vet inte om jag skulle tycka lika mycket om den i skriven form, dock, men har för avsikt ta reda på det vid tillfälle. Det tar rätt lång tid innan tips slår igenom i mitt läsande nu för tiden. ”Gomorra”, som jag köpte i samband med Roberto Savianos besök i Stockholm, har jag ännu inte läst – men dock i alla fall nu påbörjat!

Eller vänta nu, det kanske förresten var Tor Nörretranders ”Märk världen : en bok om vetenskap och intuition”, som Leva tipsade om – fast jag minns inget enskilt blogginlägg utan den har nog nämnts fler än en gång. Hon verkar gilla den och jag tror det kommer att gälla mig också. Den verkar väldigt intressant.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?

”Måsen” och ”Illusioner”, av Richard Bach. Fast på engelska, så titlarna är egentligen ”Jonathan Livingston Seagull” resp. ”Illusions”. Mottagandet var behärskat, om jag minns rätt, men såvitt jag vet har mottagaren åtminstone börjat läsa en av dem. Jag är väldigt nyfiken på vad jag kommer att få höra om hur innehållet landade. Eller inte. Det är så spännande att höra hur andra uppfattar mina favoritböcker, särskilt när det är människor jag känner mig befrändad med.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Nope. Jag har aldrig varit en biblioteksmänniska. Eller rättare sagt, jag lånade böcker under grundskoletiden, men lade av innan vuxen ålder. Faktum är att jag inte tror att jag besökt ett bibliotek vid mer än fem olika tillfällen de senaste 25 åren eller så. Luleå, Ängelholm, Stockholm (Medborgarplatsen, Fridhemsplan och Stadsbiblioteket). Möjligen en gång i Linköping också, men där är jag mer osäker.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Jag är snart klar med ”Ender in exile” (Orson Scott Card) och har nyligen påbörjat ”Gomorra” (Roberto Saviano). Sedan ligger ”Den hemlige kocken” (Mats-Eric Nilsson) på matbordet och ”Pragmatic Unit Testing in Java with JUnit” (David Thomas, Andrew Hunt) i vardagsrummet – båda har jag påbörjat lite försiktigt så där. Begriper inte riktigt när jag ska hinna läsa alla böcker som ligger och väntar i högar runt omkring i lägenheten, dock.

Roberto Saviano i Stockholm

Jag blev nästan lite full i skratt när jag såg Aftonbladets rubrik på själva sidan: Dödsdömd av maffian i Stockholm ikväll – den blev väl ändå lite konstig? Sidtiteln var bättre: ”Dödshotade författaren Roberto Saviano besöker Stockholm”.

Faktum är att han kommer att vara i Stockholm i morgon också. I Kulturhuset bjuds det på samtal med den dödshotade författaren (hur kul är det att benämnas så, undrar man – eller vara det, för den delen?) och jag kommer att vara där i gott sällskap. Jag läste på Kulturhusets webbplats att det är utsålt och fullbokat:

Kidnappad yttrandefrihet – om och med Saviano
26 november 2008

UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken ”Gomorra” skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).

Det här blir spännande, inte minst för att jag inte läst något av Saviano. Ännu.