Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘stegräkning’

Ljus, mörker och promenad

I förmiddags önskade jag att jag haft stora kameran med mig och kunnat ta mig tid att gå ut och fota – det droppade bara lite lätt från en jämnt och väldigt ljust grå himmel mot vilken alla kvarsittande höstfärgade löv kontrasterade väldigt vackert.

Under dagen regnade det i stort sett oavbrutet, förutom en stund vid lunch då jag kunde gå och handla utan att bli blöt. Frampå kvällskvisten, när det var dags att ge sig av, hade regnet dock upphört så jag bestämde mig för att promenera till hotellet.

Jag kom inte på att jag skulle dra igång Runkeeper förrän efter en stund, men efter att ha justerat rutten manuellt kan jag konstatera att det är ungefär 2,8 km hem. Det är så nära att det vore rätt larvigt att inte gå, om bara vädergudarna är på humör.

Nollställde stegräknaren gjorde jag också inför promenaden, men glömde att slå på den igen så jag har ingen stegräkning. Vilket förstås innebär att jag måste traska samma sträcka en gång till och räkna upp antalet steg i efterhand. Inga problem.

Det dök förresten idag upp en tanke om en möjlighet för framtiden. Det låter hur bra som helst och jag vill det, men vet inte om det går. Vi får se hur det utvecklar sig.

Och inte blir det någon uppesittarkväll i kväll heller. Jag fattar inte att jag är så trött!

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Ledig frossarfredag med Idol

En hel lång ledig dag hade jag framför mig när jag steg ur sängen i morse. Fantastiskt, härligt, välbehövligt. Tid att göra både ditt och datt jag tänkt på.

Hur det nu kom sig så kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle göra först eller sist eller alls, så jag tröttnade på velandet och tog resolut på mig skor och jacka och halsduk (handskar behövdes inte vid drygt 11 plus) och gav mig ut på vandring. Söderut, över bron och mot den berusade barolon fick det bli.

Ungefär en timme och närmare 7000 steg tog det och jag hann höra ett helt avsnitt Java Posse-nyheter och varm blev jag också till slut, när jag väl närmade mig målet. Gick in på stormarknaden, grabbade tag i en korg i vilken jag plockade ned strumpor, värmeljus, tistelolja och sedan kom jag fram till ostdisken. En rejäl bit Berusad Barolo, ett par centimeter getrulle, en bit… Chaumes, hette den. Och sedan serranoskinka, prosciutto, nötter, choklad och snacks. Här skulle frossas.

Såg en timme av Sweeney Todd och fascinerades över skådisarnas sånginsatser, men bytte sedan till TV, där så småningom Idol 2008 började.

Loulou sjungandes SOS var ingen höjdare. Hon ringaktar en riktig klassiker.

Nu efter pausen utlovas Lars med Money, money, money… och han ser ut att vara förklädd till just Sweeney Todd. Det blir verkligen intressant att se och höra vad han gör av låten. Nu, strax!

Ah. Stor show. Och roligt som fan. Fast jag vet inte om jag kanske skulle kalla det för en hädelse? Men nej, jag tyckte det var uppfriskande – jag gillar det här. Fantastisk låt, har jag alltid tyckt. Älskar pianot i den. Och dramat.

Alice då. Undrar vad hon gör? Hon har helt rätt i att man som svensk måste ”kunna” sin ABBA. Lay all your love on me ska hon sjunga.

Och ja, hon är bra. Den första som visar vederbörlig respekt för materialet. Och hennes röst är vass. Alltså, i positiv bemärkelse. Knivskarp. Men Michael Michailoffs version i Fame Factory var ändå en större upplevelse. Reggae.

Jaha, Robin E då. En rocker borde kunna göra ABBA bra, tycker jag. King Kong Song? Tänkte jag när jag såg skivfodralet och blev nostalgisk – den plattan har jag. Men nej, det blir Waterloo. Well, det kan väl funka, antar jag. Vi ska höra…

Japp. Det låter rock och konstigt vore väl annat när både sångaren och låten är rock. Med dansbandssax. Haha. Jag skulle önska att den här versionen hade dumpat just det inslaget. Men han framför den bra. Det ser ut som om han tar låten på allvar och det måste man ju göra om man är en artist värd namnet. Den satt! Han gör låten som… ja, som den gjordes då. Som den ska göras. Skitbra!

Anna säger sig åtminstone respektera ABBA och deras låtar – efter att nu ha sett ABBA-filmen, men jag är besviken på att hon egentligen inte tycktes ha hört dem innan. Mamma Mia då… tja, kan Meryl Streep sjunga den så kan väl Anna?

Och ja, det kan hon. Och jag tycker att hon gör det bra. Hennes röst passar bra för den här låten. Hon känns visserligen inte helt hundra i ton- och annan säkerhet från början, men det tar sig längre fram i låten. Bra! Jag gillar hennes djupa röst.

Efter pausen blir det Kevin som ska sjunga Gimme, gimme, gimme… Hm, ”a man after midnight”?

Och där börjar han. Fan, vad han är bra på att sjunga! Så smidig i rösten, liksom. Och jo, han är en riktig discosnubbe, som gör den här sortens låtar riktigt bra. Och han rör sig bra. Men jag vet inte… låtvalet känns ändå inte riktigt rätt. Han tappar liksom i energi vartefter låten framskrider, känns det som. Men jag tror att han sjöng ”your love after midnight” i alla fall.

Robin B. Han känns mer snygg än skönsjungande och jag får erkänna att jag inte har positiva förväntningar. Does your mother know. Njae?

Men tja… han låter faktiskt lite bättre än jag förväntat mig. Och den lila skjortan är snygg och låten bra. Men alltså, jag får nästan känslan av en dansbandnisse. Bra att han gör några sångmässiga utflykter, men det blir för lite rock för min smak. Och han rör sig ungefär lika smidigt som en sågbock.

Lille Johan då. Han har sin stil, och jag misstänker att den skär sig mot ABBA.

The winner takes it all. Här vet jag inte alls vad jag ska skriva. Han är konsekvent – det är Johan Palm[tm]. Jag kan faktiskt inte säga om jag gillar det eller inte.

Oj, jag trodde att det var slut, men vi har ju Sepideh kvar. Jag tror att det säger lite om hur intressant hon är… Hur bra hon än är på att sjunga, brukar hon vara rätt tråkig att se. Dancing Queen. Tänkte väl att den låten måste vara med.

En låt i hennes stil, men det här är den sortens sångerska som jag inte alls fastnar för. Hm, hon sade något innan om att inte avvika från originalet, men det gör hon ju. Lite. Jag tycker att hon gör det bra, men efter halva låten har jag tröttnat.

Jag tror att det ikväll står mellan Sepideh och Robin B. Sepideh får åka hem.

Undrar om jag ska ta och se färdigt på Sweeney Todd?

Svar på tal, snowflake? Förresten har jag nu läst den sista Harry Potter-boken också. Livet blir så mycket bättre med en läsfåtölj, även om fotpallen är i fel färg. Ungefär fyra veckor trodde man att det skulle ta innan jag fick en ny fotpall och under tiden fick jag gärna använda den gamla, så jag har suttit rätt många kvällar och läst i min nya fåtölj. Jag trivs i den! Skönt också att ta i drift även det tredje rummet i lägenheten. Så känns det inte som ett så stort slöseri med pengar.

Nattlig promenad

Drygt en timme med början 00:40: 7 500 steg, 5,5 km, 300+ kcal, 11:25/km. Så här mitt i natten väljer jag att gå längs de stora gatorna, runt halva Söder.

Jag passerar Rocks, ser långa hår och tänker att jag hade kunnat vara där.

Det är så fint uppe på Katarinavägen med murens belysning och utsikt över halva stan, men jag brukar inte ta mig tid att stanna till. När jag går, går jag.

Vid Skanstull hoppar poliser ur en piketbuss och kastar sig över någon som försökt springa ifrån dem. Han blir liggande på marken med en klase poliser på/över sig. Jag hade ingen lust att vare sig stanna eller gå någon omväg, så jag travade i princip bara vidare, vilket tog mig förbi på tre meters avstånd. En flyktig tanke tänkte jag kring huruvida det förelåg risk för mer dramatik.

Väl hemma utanför porten konstaterade jag att det ännu saknades 600-700 steg och tog sålunda en sväng runt huset. Och ja, jag gick trapporna upp både nu och under dagen, så trappstegmålet är uppfyllt. Det är färre trappsteg hemma än på jobbet, men jag minns dock inte det exakta antalet.

Hälsouppföljning

Det har redan gått mer än ett halvår sedan jag inledde min viktminskningsresa och sålunda var det idag dags för en halvårsavstämning. Vi pratade om hur det går, hur det gått tidigare, vad som sades på den inledande hälsoanalysen och vad som förändrats sedan dess. Det är en hel del, faktiskt. Och så satte vi upp nya mål, mätte och vägde och därefter var det dags för gruppträff, men den tänker jag inte orda mycket om.

Man fokuserar på fem förbättringar och sätter upp mål för dem. Pulspass och vardagsmotion är de två obligatoriska punkterna – där justerar man bara nivåerna vid varje avstämning. Och där gör jag ingen ändring nu utan behåller målen på 3 pulspass per vecka och 10 000 steg per dag, 7 dagar i veckan. Tre pass känns ganska lagom och stegen når jag visserligen inte så ofta under helgerna, men jag behöver målet som sporre för att överhuvudtaget komma utanför dörren och dessutom känns det runt och bra.

Kostmässigt handlar det förresten fortfarande om att skippa potatis, pasta, ris, gryn och bröd. På den kosten förväntas jag visst tappa ett halvt kilo (eller något mer) per vecka, vilket jag visualiserar som en tydlig, sluttande linje som borde bli lätt att stämma av resultatet mot, tycker jag. 13 kilo på 26 veckor… det låter tufft med tanke på (den obefintliga) utvecklingen de senaste 15 veckorna. Och det lär inte gå fortare närmare normalvikten heller.

Nu ska jag tydligen också börja äta 4 mål riktig mat varje dag, d.v.s inte byta ut några av målen mot måltidsersättning. Fortfarande krävs regelbundenhet, förstås. Jag hade trott att jag skulle fortsätta med 2+2 under resten av det första året, men det var tydligen fel. Som om jag inte hade nog svårt att hitta på mat och handla tillräckligt mycket och ofta redan nu. Vissa dagar har jag egentligen redan levt så, fast det då var mot reglerna – när jag lagade som mest mat kändes det mest naturligt så. Jag tror att det kommer att gå bra.

Förutom fysisk aktivitet och kosthållning är mina personliga mål att gå och lägga mig i tid om kvällarna och att varje arbetsdag gå de 80 trappstegen minst två gånger. Uppåt, alltså. Det känns som om det här är första gången de två sista förbättringarna faktiskt blev vettiga. Och så sade vi nog något om att jag på helgerna skulle gå de tre våningarna hemma, men det hade jag lämpligt nog glömt bort när jag skrev in målen i boken.

Konkreta resultat och mätvärden är det säkert någon som är nyfiken på…

Vikt och steg har jag förstås redan knappat in på respektive resultatsida. Blodtrycket låg idag på 120/86, vilket är helt normalt. Midjemåttet hade minskat med ytterligare 5 cm sedan den förra mätningen (28/4), vilket ger totalt 24 cm. Lustigt nog är det (eller så verkar det i alla fall) det nyaste fettet som sitter hårdast. Vikten är i praktiken oförändrad sedan sist, men andelen fett har minskat. Jag ligger förstås fortfarande inom fetma-intervallet, men med tanke på hur bra det gått med träningen på sistone ser jag positivt på framtiden. Trenden på stegfronten är också positiv, så det finns gott hopp.

Tur att mina nya mål gäller fr.o.m nästa vecka, för nu är det nästan midnatt.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

City-Söder i repris

Det är 2000 steg hemifrån till citykontoret, kollektivt färdmedel inräknat. Gårdagens lunchpromenad gick på cirka 3000 steg – jag gick ungefär samma sträcka idag på vägen därifrån. Och hem var det sedan ungefär 6000 steg när jag gick raka spåret. Idag gick jag totalt alltså dryga 11 000 steg, igår borde det ha blivit runt 16 000 – vilket kan kompensera för bristande stegmängder tidigare i veckan. Vem vet, det här kanske kan bli första veckan på länge som stegstapeln är blå. Och tänk att jag alltid glömmer ta med min Garmin (som jag tidigare tydligen bara antytt att jag beställt – nåväl, jag har en sådan numera).

Det här inlägget har förresten ordningsnummer 666. The number of the beast.

Etikettmoln