Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘stegräkning’

Ljus, mörker och promenad

I förmiddags önskade jag att jag haft stora kameran med mig och kunnat ta mig tid att gå ut och fota – det droppade bara lite lätt från en jämnt och väldigt ljust grå himmel mot vilken alla kvarsittande höstfärgade löv kontrasterade väldigt vackert.

Under dagen regnade det i stort sett oavbrutet, förutom en stund vid lunch då jag kunde gå och handla utan att bli blöt. Frampå kvällskvisten, när det var dags att ge sig av, hade regnet dock upphört så jag bestämde mig för att promenera till hotellet.

Jag kom inte på att jag skulle dra igång Runkeeper förrän efter en stund, men efter att ha justerat rutten manuellt kan jag konstatera att det är ungefär 2,8 km hem. Det är så nära att det vore rätt larvigt att inte gå, om bara vädergudarna är på humör.

Nollställde stegräknaren gjorde jag också inför promenaden, men glömde att slå på den igen så jag har ingen stegräkning. Vilket förstås innebär att jag måste traska samma sträcka en gång till och räkna upp antalet steg i efterhand. Inga problem.

Det dök förresten idag upp en tanke om en möjlighet för framtiden. Det låter hur bra som helst och jag vill det, men vet inte om det går. Vi får se hur det utvecklar sig.

Och inte blir det någon uppesittarkväll i kväll heller. Jag fattar inte att jag är så trött!

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Ledig frossarfredag med Idol

En hel lång ledig dag hade jag framför mig när jag steg ur sängen i morse. Fantastiskt, härligt, välbehövligt. Tid att göra både ditt och datt jag tänkt på.

Hur det nu kom sig så kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle göra först eller sist eller alls, så jag tröttnade på velandet och tog resolut på mig skor och jacka och halsduk (handskar behövdes inte vid drygt 11 plus) och gav mig ut på vandring. Söderut, över bron och mot den berusade barolon fick det bli.

Ungefär en timme och närmare 7000 steg tog det och jag hann höra ett helt avsnitt Java Posse-nyheter och varm blev jag också till slut, när jag väl närmade mig målet. Gick in på stormarknaden, grabbade tag i en korg i vilken jag plockade ned strumpor, värmeljus, tistelolja och sedan kom jag fram till ostdisken. En rejäl bit Berusad Barolo, ett par centimeter getrulle, en bit… Chaumes, hette den. Och sedan serranoskinka, prosciutto, nötter, choklad och snacks. Här skulle frossas.

Såg en timme av Sweeney Todd och fascinerades över skådisarnas sånginsatser, men bytte sedan till TV, där så småningom Idol 2008 började.

Loulou sjungandes SOS var ingen höjdare. Hon ringaktar en riktig klassiker.

Nu efter pausen utlovas Lars med Money, money, money… och han ser ut att vara förklädd till just Sweeney Todd. Det blir verkligen intressant att se och höra vad han gör av låten. Nu, strax!

Ah. Stor show. Och roligt som fan. Fast jag vet inte om jag kanske skulle kalla det för en hädelse? Men nej, jag tyckte det var uppfriskande – jag gillar det här. Fantastisk låt, har jag alltid tyckt. Älskar pianot i den. Och dramat.

Alice då. Undrar vad hon gör? Hon har helt rätt i att man som svensk måste ”kunna” sin ABBA. Lay all your love on me ska hon sjunga.

Och ja, hon är bra. Den första som visar vederbörlig respekt för materialet. Och hennes röst är vass. Alltså, i positiv bemärkelse. Knivskarp. Men Michael Michailoffs version i Fame Factory var ändå en större upplevelse. Reggae.

Jaha, Robin E då. En rocker borde kunna göra ABBA bra, tycker jag. King Kong Song? Tänkte jag när jag såg skivfodralet och blev nostalgisk – den plattan har jag. Men nej, det blir Waterloo. Well, det kan väl funka, antar jag. Vi ska höra…

Japp. Det låter rock och konstigt vore väl annat när både sångaren och låten är rock. Med dansbandssax. Haha. Jag skulle önska att den här versionen hade dumpat just det inslaget. Men han framför den bra. Det ser ut som om han tar låten på allvar och det måste man ju göra om man är en artist värd namnet. Den satt! Han gör låten som… ja, som den gjordes då. Som den ska göras. Skitbra!

Anna säger sig åtminstone respektera ABBA och deras låtar – efter att nu ha sett ABBA-filmen, men jag är besviken på att hon egentligen inte tycktes ha hört dem innan. Mamma Mia då… tja, kan Meryl Streep sjunga den så kan väl Anna?

Och ja, det kan hon. Och jag tycker att hon gör det bra. Hennes röst passar bra för den här låten. Hon känns visserligen inte helt hundra i ton- och annan säkerhet från början, men det tar sig längre fram i låten. Bra! Jag gillar hennes djupa röst.

Efter pausen blir det Kevin som ska sjunga Gimme, gimme, gimme… Hm, ”a man after midnight”?

Och där börjar han. Fan, vad han är bra på att sjunga! Så smidig i rösten, liksom. Och jo, han är en riktig discosnubbe, som gör den här sortens låtar riktigt bra. Och han rör sig bra. Men jag vet inte… låtvalet känns ändå inte riktigt rätt. Han tappar liksom i energi vartefter låten framskrider, känns det som. Men jag tror att han sjöng ”your love after midnight” i alla fall.

Robin B. Han känns mer snygg än skönsjungande och jag får erkänna att jag inte har positiva förväntningar. Does your mother know. Njae?

Men tja… han låter faktiskt lite bättre än jag förväntat mig. Och den lila skjortan är snygg och låten bra. Men alltså, jag får nästan känslan av en dansbandnisse. Bra att han gör några sångmässiga utflykter, men det blir för lite rock för min smak. Och han rör sig ungefär lika smidigt som en sågbock.

Lille Johan då. Han har sin stil, och jag misstänker att den skär sig mot ABBA.

The winner takes it all. Här vet jag inte alls vad jag ska skriva. Han är konsekvent – det är Johan Palm[tm]. Jag kan faktiskt inte säga om jag gillar det eller inte.

Oj, jag trodde att det var slut, men vi har ju Sepideh kvar. Jag tror att det säger lite om hur intressant hon är… Hur bra hon än är på att sjunga, brukar hon vara rätt tråkig att se. Dancing Queen. Tänkte väl att den låten måste vara med.

En låt i hennes stil, men det här är den sortens sångerska som jag inte alls fastnar för. Hm, hon sade något innan om att inte avvika från originalet, men det gör hon ju. Lite. Jag tycker att hon gör det bra, men efter halva låten har jag tröttnat.

Jag tror att det ikväll står mellan Sepideh och Robin B. Sepideh får åka hem.

Undrar om jag ska ta och se färdigt på Sweeney Todd?

Svar på tal, snowflake? Förresten har jag nu läst den sista Harry Potter-boken också. Livet blir så mycket bättre med en läsfåtölj, även om fotpallen är i fel färg. Ungefär fyra veckor trodde man att det skulle ta innan jag fick en ny fotpall och under tiden fick jag gärna använda den gamla, så jag har suttit rätt många kvällar och läst i min nya fåtölj. Jag trivs i den! Skönt också att ta i drift även det tredje rummet i lägenheten. Så känns det inte som ett så stort slöseri med pengar.

Nattlig promenad

Drygt en timme med början 00:40: 7 500 steg, 5,5 km, 300+ kcal, 11:25/km. Så här mitt i natten väljer jag att gå längs de stora gatorna, runt halva Söder.

Jag passerar Rocks, ser långa hår och tänker att jag hade kunnat vara där.

Det är så fint uppe på Katarinavägen med murens belysning och utsikt över halva stan, men jag brukar inte ta mig tid att stanna till. När jag går, går jag.

Vid Skanstull hoppar poliser ur en piketbuss och kastar sig över någon som försökt springa ifrån dem. Han blir liggande på marken med en klase poliser på/över sig. Jag hade ingen lust att vare sig stanna eller gå någon omväg, så jag travade i princip bara vidare, vilket tog mig förbi på tre meters avstånd. En flyktig tanke tänkte jag kring huruvida det förelåg risk för mer dramatik.

Väl hemma utanför porten konstaterade jag att det ännu saknades 600-700 steg och tog sålunda en sväng runt huset. Och ja, jag gick trapporna upp både nu och under dagen, så trappstegmålet är uppfyllt. Det är färre trappsteg hemma än på jobbet, men jag minns dock inte det exakta antalet.

Hälsouppföljning

Det har redan gått mer än ett halvår sedan jag inledde min viktminskningsresa och sålunda var det idag dags för en halvårsavstämning. Vi pratade om hur det går, hur det gått tidigare, vad som sades på den inledande hälsoanalysen och vad som förändrats sedan dess. Det är en hel del, faktiskt. Och så satte vi upp nya mål, mätte och vägde och därefter var det dags för gruppträff, men den tänker jag inte orda mycket om.

Man fokuserar på fem förbättringar och sätter upp mål för dem. Pulspass och vardagsmotion är de två obligatoriska punkterna – där justerar man bara nivåerna vid varje avstämning. Och där gör jag ingen ändring nu utan behåller målen på 3 pulspass per vecka och 10 000 steg per dag, 7 dagar i veckan. Tre pass känns ganska lagom och stegen når jag visserligen inte så ofta under helgerna, men jag behöver målet som sporre för att överhuvudtaget komma utanför dörren och dessutom känns det runt och bra.

Kostmässigt handlar det förresten fortfarande om att skippa potatis, pasta, ris, gryn och bröd. På den kosten förväntas jag visst tappa ett halvt kilo (eller något mer) per vecka, vilket jag visualiserar som en tydlig, sluttande linje som borde bli lätt att stämma av resultatet mot, tycker jag. 13 kilo på 26 veckor… det låter tufft med tanke på (den obefintliga) utvecklingen de senaste 15 veckorna. Och det lär inte gå fortare närmare normalvikten heller.

Nu ska jag tydligen också börja äta 4 mål riktig mat varje dag, d.v.s inte byta ut några av målen mot måltidsersättning. Fortfarande krävs regelbundenhet, förstås. Jag hade trott att jag skulle fortsätta med 2+2 under resten av det första året, men det var tydligen fel. Som om jag inte hade nog svårt att hitta på mat och handla tillräckligt mycket och ofta redan nu. Vissa dagar har jag egentligen redan levt så, fast det då var mot reglerna – när jag lagade som mest mat kändes det mest naturligt så. Jag tror att det kommer att gå bra.

Förutom fysisk aktivitet och kosthållning är mina personliga mål att gå och lägga mig i tid om kvällarna och att varje arbetsdag gå de 80 trappstegen minst två gånger. Uppåt, alltså. Det känns som om det här är första gången de två sista förbättringarna faktiskt blev vettiga. Och så sade vi nog något om att jag på helgerna skulle gå de tre våningarna hemma, men det hade jag lämpligt nog glömt bort när jag skrev in målen i boken.

Konkreta resultat och mätvärden är det säkert någon som är nyfiken på…

Vikt och steg har jag förstås redan knappat in på respektive resultatsida. Blodtrycket låg idag på 120/86, vilket är helt normalt. Midjemåttet hade minskat med ytterligare 5 cm sedan den förra mätningen (28/4), vilket ger totalt 24 cm. Lustigt nog är det (eller så verkar det i alla fall) det nyaste fettet som sitter hårdast. Vikten är i praktiken oförändrad sedan sist, men andelen fett har minskat. Jag ligger förstås fortfarande inom fetma-intervallet, men med tanke på hur bra det gått med träningen på sistone ser jag positivt på framtiden. Trenden på stegfronten är också positiv, så det finns gott hopp.

Tur att mina nya mål gäller fr.o.m nästa vecka, för nu är det nästan midnatt.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

City-Söder i repris

Det är 2000 steg hemifrån till citykontoret, kollektivt färdmedel inräknat. Gårdagens lunchpromenad gick på cirka 3000 steg – jag gick ungefär samma sträcka idag på vägen därifrån. Och hem var det sedan ungefär 6000 steg när jag gick raka spåret. Idag gick jag totalt alltså dryga 11 000 steg, igår borde det ha blivit runt 16 000 – vilket kan kompensera för bristande stegmängder tidigare i veckan. Vem vet, det här kanske kan bli första veckan på länge som stegstapeln är blå. Och tänk att jag alltid glömmer ta med min Garmin (som jag tidigare tydligen bara antytt att jag beställt – nåväl, jag har en sådan numera).

Det här inlägget har förresten ordningsnummer 666. The number of the beast.

City-Söder i steg

Det är svårt att, en arbetsdag, hinna med mer än mat, motion och arbete.

Idag höll jag till på kontoret inne i stan eftersom morgonen bjöd på möte. Därefter blev det lunchpromenad och sedan dog alla nätverkskopplingar jag behöver för mitt uppdrag och så blev det dags för GP att sluta för dagen och jag hakade på och det kom till slut att innebära promenad hela vägen hem.

Det är garanterat längre från citykontoret och hem än från mitt vanliga, men jag ska vara ordentlig och mäta upp båda sträckorna. I steg och/eller kilometrar. Idag gjorde vi några smärre omvägar och stegräknaren hade vid hemkomsten räknat in strax över 10 000 steg, men eftersom jag råkade nollställa den strax efter lunchpromenaden vet jag inte hur många det blev totalt. Om vädret inbjuder till det (eller åtminstone inte avskräcker) ska jag i morgon mäta upp samma sträckor som före nollställningen – jag vill ju veta.

Efter allt stegande ansåg jag det helt okej att hoppa över dagens träning.

En halv Mio-pudel

Jag ångrade mig. Stod på busshållplatsen och väntade i nästan 10 minuter och sedan kändes det inte rätt att åka dit ut. Hur skulle jag göra, egentligen – bli arg och skälla på någon och/eller tvingas välja ut nya tyger eller kanske rentav beställa fåtöljen på stående fot, utan att ha sett hur tygerna ser ut i min miljö? Och kanske, kanske låg ändå tygproverna och väntade hemma på hallmattan? Antingen i dagens skörd, eller sedan tidigare. Jag menar, det är ju inte precis som att jag har kikat i högarna som hunnit samlas. Vid sidan av dörren ligger en bunt hopvikta kartonger och diverse tidningar, som alltså ska tas med till därför avsedda avlämningsplatser nere på gården, och intill dessa landar den inkomna posten som jag bara klivit över i minst en vecka. Det vore onekligen pinsamt att ha åkt ut till Heron City och skällt på någon stackars Mio-anställd, för att sedan komma hem och hitta tygproverna på hallmattan. Även om ingen annan fick veta.

Så jag vände på klacken och bestämde mig för att fortsätta med Java Posse-gängets röster i öronen (jag är faktiskt osäker på om jag skulle lyssna på dem även om inte Dick Wall var och lät så ljuvligt brittisk), men skulle jag ta tunnelbanan eller promenera? Jag valde att promenera, åtminstone en bit, för att hinna lyssna ordentligt. Om än himlen var mörkt och hotande grå hade jag dock inte känt en droppe regn, så det var värt att chansa. Eftersom jag hade varken jacka eller paraply hade jag blivit rejält blöt och kall om det regnat. Men det gjorde det inte, och promenaden var så behaglig, och lyssnandet underhållande, att jag fortsatte tills jag gått hela vägen hem. Någonstans mellan 7500 och 8000 steg blev det (jag tog den längre vägen, över den andra bron) och ungefär en timme. Jag reflekterade över att jag inte kände mig trött vid hemkomsten. Lite varm möjligen (men bara lite). Det är stor skillnad mot förr.

Väl hemma kollade jag igenom posthögen innanför dörren och hittade… japp, ett kuvert med tygprover. Så jag gjorde inte helt rätt i att känna mig blåst av Mio. Kuvertet var dock poststämplat den 14:e, tio dagar efter mitt besök, så det känns inte som om jag hade helt fel heller. Sedan vet man förstås inte om det var Mio-personalen eller tygfirman som sjabblade, så okej. Mio får väl vara oskyldiga tills annat eventuellt bevisats. Hm, nu måste jag ju välja ett tyg…

… vilket inte blev särskilt svårt alls, när jag väl tittade ordentligt på dem. Det som var fulast från början känns bäst nu. Och verkar mest praktiskt, så jag tror att det blir alldeles rätt. Egentligen är dessa mörkgrå tyger så pass lika varandra att vilket som helst av dem säkert skulle funka. Jag tror inte ens att man kommer att tänka på tyget när väl fåtöljen står på plats, så allt besvär kring väljandet är nog egentligen ganska onödigt. Men jag behöver tid för att förankra mina val och beslut, annars är risken stor att jag ångrar mig senare.

Så… då gäller det bara att hitta tid att åka dit ut och handla. Kanske i morgon, efter träningen? Eller jag kanske skulle handla först och träna sedan? Det borde gå ungefär på ett ut eftersom båda stänger åtta, men det sistnämnda vore nog mer praktiskt fast det ökar risken för att det inte blir något tränande. Det var meningen att jag skulle få träningssällskap, men väninnan har av hälsoskäl hoppat av, så jag har ingen annan driv- eller dragningskraft än min egen. Äsch. Jag kom just på att jag har bokat tvättstugan, så det blir bara träning och dessutom hyfsat tidigt – ingen tid för utflykter. Kanske på torsdag, då jag visserligen ska träna igen, men inte tror jag har något annat inbokat.

Fjortonde gruppträffen

Under semestern… tja, då törs jag inte ens räkna med att fortsätta tappa i vare sig vikt eller fettprocent. Det lär bli en rejäl utmaning..

Så skrev jag innan och… tja, det var väl ungefär så det blev.

Det var ju gruppträff med vägning idag och verkligen jätteroligt att träffa övriga gruppmedlemmar, d.v.s de som var där – fyra stycken utöver mig själv. Det var svårt att slita sig därifrån efteråt för att vi hade så mycket att prata om, men det gick – det där med att åka ut till IKEA får bli någon annan dag.

Den av tjejerna jag känner mig mest befrändad med har, efter många års väntan och längtan och lobbying, äntligen blivit tilldelad en kolonistuga i Tanto och hon lovade att visa mig vägen dit efter nästa gruppträff. Så att jag vet vart jag ska gå för att hälsa på henne. Åh, jag blev så glad för hennes skull!

Men åter till väsentligheterna: vägning.

Det var med viss bävan och stor nyfikenhet jag ställde mig på vågen, men jag hade faktiskt inte ökat i vikt sedan strax före midsommar och mina sex veckors semester. Eftersom jag anser mig ha fuskat rätt rejält de senaste veckorna blev jag mycket förvånad över resultatet: försumbara -0,5 kg. Mindre roligt är att fettprocenten ökat och ligger på maj månads nivå, vilket väl innebär att muskler gått i vila, det vill säga bytts ut mot fett. Det låter inte direkt orimligt med tanke på att det ju främst är de fysiska aktiviteterna jag fuskat med.

Nå, det är bara att ta nya tag och köra på – nu ska jag upp på spåret igen!

De exakta mätetalen återfinns som vanligt på vikt– resp. stegsidorna.

Ja, -25,5 kg (totalt sett) sedan i februari är mycket (och det är jag stolt över), men det tar ju inte slut där. Jag är allt bra nyfiken på hur jag kommer att se ut, och känna mig, vartefter jag närmar mig det som kallas normalvikt. Det… ja, det finns inte ens i min föreställningsvärld. Har jag någonsin varit normalviktig?

Någon kanske undrar vad jag känner inför dagens läge, och med tanke på framtiden. Det känns faktiskt bara bra. Positivt. Makten ligger helt i mina egna händer och jag tvivlar inte en sekund på att det här är något jag kan göra. Må vara att jag ibland kanske avviker lite från planen, men (som jag sagt någon gång förut) så länge det går åt rätt håll så… går det åt rätt håll. Så länge jag inte ger upp utan kämpar på är jag nöjd. Och dessutom är det roligt att träna.

Apropå träning, eller snarare promenaden hem från träningslokalen:

Kollegans gamla iPod Shuffle (som jag fått/lånat) tycks ha gått till de sälla jaktmarkerna och jag har upptäckt att jag verkligen saknar möjligheten att medan jag går lyssna på Java Posse-gängets sköna röster eller låtar med Dream Theater (som är den enda musik jag egentligen haft i iPod:en). Jag har inget större hopp om att den plötsligt ska fungera igen, så det blir nog frågan om att köpa sig en spelare. Kanske en iPod, kanske en vanlig. Det har varit smidigt att använda iTunes för synkningen, men det kanske funkar precis lika bra med andra program och/eller spelare – jag är i princip novis på området.

Tips, erfarenheter – någon? Frågan avser både hård- och mjukvara:

Vilken/vilka mp3-spelare och programvara/varor lämpar sig bra/bäst för att prenumerera och lyssna på främst podcasts?

Vilken blir skillnaden om jag använder Linux, MacOS eller Windows? Jag har ju inte bestämt mig vad jag ska skaffa för dator/os heller…

Tiden lider

Nej, jag ska inte skriva om det gamla lulebandet som hette som detta inlägg, även om en del tankar går till staden och tiden då bandet var aktuellt. Alltså, jag har etablerat kontakt med den långe mannen, som är en vän från tonårstiden och vi träffade på puben uppe i norr i julas. Därav går tankarna till både där och då.

Det jag menar är bara att tid känns som en bristvara, och jag vet att det bara är som det känns. Eftersom jag lider av sömnbrist tar saker längre tid än de borde (gäller också tankeverksamheten) och då tar tiden slut innan aktiviteterna gör det.

Lösningen är enkel: Mia behöver gå och lägga sig i tid om kvällarna.

Och det är svårare än man tror eftersom det finns så mycket annat som vill göras. Läsa och skriva på nätet, vare sig det handlar om blogg eller elpost (som är ett roligt ord jag normalt inte använder). Handla, förbereda och laga mat. Äta tar också tid, i och för sig, även om jag oftast kan göra det vid datorn. Kombinera nytta med nöje, alltså. Gå ut och samla ihop steg för att inte ännu en vecka behöva bli besviken över ett stegsnitt långt under målet. Nu verkade det ju i alla fall i morse som om vikten minskat ytterligare något, men det gäller att hålla igen och att inte falla för frestelser som kommer i min väg. I stort sett sköter jag kosten bra, men det blir fortfarande lite småätande ibland och det är sådant jag inte kan tillåta mig så länge jag vill fortsätta gå ned i vikt. Och det vill jag ju verkligen.

Lördagszombie

Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.

På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.

Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.

På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.

Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.

Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.

Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.

Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.

Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.

Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!

Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?

Med vinden i håret

Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar – ”utifall att”-proviant.

Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, ”shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött – som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med – det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.

Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil – den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.

Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet ”vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.

Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.

Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):

Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…

Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme – det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:

Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre – var snäll och upplys mig!

Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.

Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll – jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.

Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker – det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!

Sjuk hemmapysslare

Både igår och idag trängde sig dofter av pannkaksgräddning in i min lägenhet och jag förbannar mina grannar – inte för att det egentligen luktar så gott (för det gör det inte), utan för att det väcker suget efter mat. Idag har det varit riktigt jobbigt.

Gårdagen blev inte som jag tänkt och inte på något sätt särskilt bra, egentligen. Jag infann mig med möda på kontoret vid avtalad tid, men det dröjde inte länge innan jag fick veta att det var i onödan eftersom min närvaro trots allt inte skulle behövas. Nåja, när jag ändå var där gjorde jag nytta och av bara farten blev jag kvar till långt in på kvällen. Och det trots att jag redan på morgonen kände mig risig och bestämt mig för att ta en paus från stegräkningen. Jag lämnade också återbud till det traditionella informella Valborgsfirandet hemma hos väninnan med dotter och ytterligare ett par vänner. Beklagansvärt, men är man sjuk så är man.

I morse vaknade jag febersvettig (hoppas jag!) och med trånga, irriterade luftrör samt en elak hosta. Jag bestämde mig raskt för att inte göra många knop idag. Ja, i alla fall inte på stegfronten. Egentligen är det inte så dumt att ta en hemmadag, och kanske få lite gjort på uppackningsfronten. Jag kanske inte borde vara så aktiv, men vad fasen… jag behöver något att sysselsätta mig med. Något som kan jaga undan tankarna på mat, om inte annat. Suget är starkast när jag blir rastlös och/eller uttråkad. Om det nu är det jag är. Eller var, kanske jag skulle säga. Eller är, för nu är det ju här igen. Gudskelov är det snart dags för middagsmål.

Jag har dammsugit och -torkat och bytt lampor i hallen och lagt ut vardagsrums- och matplatsmattorna som stått ihoprullade i hallen och släpat in en handfull bokkartonger från förrådet samt påbörjat återfyllandet av bokhyllorna. Så här långt är det en och en halv kartong böcker jag lämnat åt sidan och ungefär två som ställts in i hyllorna. Planen är att först ställa in de nyaste/mest intressanta böckerna och sedan se hur många av de övriga jag verkligen vill behålla. Förhoppningsvis ganska få, för annars blir jag tvungen att köpa fler bokhyllor.

Strålande avslutning

Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.

I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!

En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.

Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.

Bra fortsättning

Taklampan Aarö från BolagretFrån Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.

Svag steginledning

Igår var stegmålet nått innan jag ens hunnit hem. Idag blir det svårare, eftersom det blev för sent igår så att jag i morse inte orkade hinna samla på mig några nämnvärda steg, men det blir absolut inte omöjligt. Jag borde hinna kompensera.

Sedan är jag också tveksam till alltför ambitiöst promenerande eftersom hälsan verkar vackla. Igår kväll noterade jag att det sved i halsen och i morse kändes det fortfarande som om någon bearbetat den med fint sandpapper. Inte bra.

Men vi får se – lite lagom stillsamma promenader borde inte kunna göra någon större skada, tycker jag. Och jag borde också ha tid för promenerande, om behov då ännu föreligger, mellan kvällens planerade visiter i tvättstugan.

Så, dagens primära plan: jobba, tvätta och promenera. Det borde även ges utrymme för visst hempysslande. Byta taklampor i hallen och hänga upp någon i det mindre sovrummet (som jag från och med nu tänker kalla biblioteket). Dammsuga lägenheten – för se, dammtussarna har börjat föröka sig. Montera minneskort i den bärbara datorn, som i helgen även fått vikariera som gästdator.

Tionde gruppträffen

Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!

Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.

Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.

Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.

Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:

Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.

Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.

En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!

Sällskaplig helg

Helgen har varit ovanligt sällskaplig, vilket är väldans trevligt.

I fredags fick jag besök av en lägenhetsnyfiken MsGarbo, med rolig mage som påminner om en… tja, basketboll kanske? Jag tycker att det är läckert, och samtidigt ser det på något sätt absurt ut. Och tänk att det finns ett blivande barn där inne!?

Efteråt hängde jag med henne till Gamla Stan bara för att, ja för att det verkade som en god idé och jag dessutom saknade en del steg på räknaren. Väl där fick jag äran av att skaka tass med hennes födelsedagsfirande väninna (som jag spontant gillade) och promenerade därefter till Slussen, varifrån jag för en gångs skull tog bussen hemöver. Det blir oftast så numera att jag går när jag bara ska färdas innanför Söders gränser.

I lördags hade jag stämt träff med mitt personliga smakråd för att äntligen kolla på, och förhoppningsvis välja, bågar till mina välbehövliga nya glasögon. Det har ju varit påtänkt i… tja, det måste vara snart två år. Denna gång väljer jag bågarna först och gör synundersökningen därefter i stället för tvärtom – det verkar dumt att genomgå och betala för en synundersökning innan man vet att den kommer att resultera i något.

Efter att vi hade gått igenom butikens hela sortiment, och jag velat en hel del hit och dit, lånade jag hem tre modeller. Ärligt talat har jag inte en susning om vilken modell jag gillar mest. Ingen av dem känns så där wow och helrätt, men det verkar som om de jag tillfrågat är rätt eniga om vilken av modellerna som passar mig bäst. Kanske ska jag helt enkelt lita på deras omdömen? Äsch, jag tar nog med bågarna till jobbet och frågar några kollegor också, för säkerhets skull. Just nu lutar det i alla fall åt att jag väljer modellen med de snyggaste skalmarna till vardagsglasögonen och den lite större modellen till det andra paret, som ska bli solglasögon. Fatta vad skönt det ska bli att kunna läsa böcker även i gassande solsken! Jag tänker mig strandläsning under semesterveckorna där nere i frankriket.

Idag stod på schemat träning på Itrim på Söder tillsammans med den återfunna väninnan, följt av ännu ett besök på Bolagret där väninnan köpte ett par lampor. Själv är jag sugen på taklampan Aarö som känns lite sci-fi och ger ett bra ljus. Den är förstås inte alldeles gratis, men jag tror att jag skulle trivas med att ha den i mitt hem. Exakt var vet jag inte riktigt.

Före träningen sällskapade jag med favoritmänniskan på fiket Tullys (som inte verkar ha någon hemsida) i Götgatsbacken. Det fanns som vanligt mycket att prata om eftersom vi inte setts på ett tag och vi har alltid en massa saker kvar att prata om när vi måste skiljas åt. Vi borde träffas oftare, helt enkelt.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.

Nattligt stegande

Eftersom det var kallt och jävligt i förmiddags tog jag bussen både till och från mäklarkontoret. Där blev alls inte många steg insamlade och resten av dagen har jag i princip bara suttit vid den ena eller andra datorn. Jag undrar vart tiden tog vägen egentligen. Flera av timmarna ägnade jag i alla fall åt jobbet (välbehövligt eftersom jag skaffat mig en trevlig ovana att lämna kontoret tidigare än vid full tid), och fick det gjort som ska vara klart först i maj om jag fattat saken rätt. Gjort och gjort, det blev ett första och till synes fungerande utkast.

Hur som helst upptäckte jag, när det började bli hög tid att gå och lägga sig, att räknaren visade på strax under 3000 steg, vilket är alldeles för lite. Och jag har ju gett mig tusan på att inte missa målet en enda dag denna vecka, så då fanns inte mycket annat att göra än att gå ut och promenera. Med Java Posse-gängets glada röster i öronen, tack vare kollegans iPod.

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Etikettmoln