Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!
I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.
…
Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.
Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.
Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!
Det här är en sådan dag då jag är helt ledig medan sambon jobbar 75%, vilket ger mig egen tid. Hemma. Ensam. Massor av tid att Göra Saker™. Och sålunda har jag i vanlig ordning stora planer som det inte kommer att bli så mycket av. Ledig tid har en tendens att försvinna obemärkt, av någon underlig anledning.
Så här långt har jag druckit kaffe och kollat in veckans avsnitt av American Idol, där de 9 finalisterna efter förra veckans framträdanden, följt av folkets röstande, blev reducerade till 8. Publiken fick under programmets gång (för första gången någonsin, sades det) välja den åttonde, och detta gjordes via hashtaggar på Twitter. Weird stuff, det där. Samtidigt som jag tycker att det känns konstigt uppskattar jag också att man använder sig av hyfsat moderna sociala medier.
Vad gäller själva tävlingen är det redan svårt att hitta artister att avvara – det är så många som är kompetenta sångare och som dessutom har personligheten. Icke desto mindre har jag tre favoriter: Jax, Joey Cook och Quentin Alexander. Övriga tävlande är också bra, men de tilltalar mig inte lika mycket som de tre namngivna. Det finns dock några bubblare med potential som framtida favoriter.
Det där med sociala medier är faktiskt en av de saker jag gillar med tv-serien The Good Wife, som är en sådan vi ser det senaste avsnittet av så fort vi kan. Andra serier får vänta på en lucka, men aldrig The Good Wife… så bra är den. Men till saken: serien känns väldigt närvarande i nuet. Man använder samma nättjänster och sociala medier som ute i verkligheten, och tar ofta upp aktuella händelser eller lyckas åtminstone fabulera ihop sånt som stämmer väl överens med den faktiska verkligheten – trots att det fortfarande är helt tydlig fiktion.
Aktualiteten är för övrigt något jag tycker att den delar med The Newsroom, som tyvärr avslutades efter tre säsonger. Synd på ännu en sådan riktigt bra serie!
När vi nu ändå pratar om tv-serier är det följande, bland dem som sänds just nu, som vi följer mest aktivt (ordning: det vi senast sett ett avsnitt av ligger överst):
(aktuell säsong med dess startdatum är det som står efter namnet)
Senaste tillskottet och roligast att se just nu är helt klart iZombie – kolla in den! Från skaparna av Veronica Mars, beskrivs så här på IMDb: A medical resident finds that being a zombie has its perks, which she uses to assist the police.
På bokfronten lyssnar jag på Neil Gaiman som läser sin egen Trigger Warning: Short Fictions and Discoveries – och vilken nästan pervers njutning det är att lyssna på honom! Dessutom har jag börjat läsa City of Bones (första delen i serien The Mortal Instruments, av Cassandra Clare). Jag provlyssnade först ljudboken, men inser att jag inte står ut med att lyssna på uppläsaren så det blev en textversion i stället. Inte på papper, alltså, utan i telefon/surfplatta. För endast $3.74. Vi får se hur det går, då jag ju alltför ofta är trött i ögonen, vilket starkt bidrar till att jag numera nästan bara lyssnar på böcker. Eller podcasts.
Okej… frukost (i form av riktig mat) vid 12-tiden, d.v.s. nu, känns ju rätt lagom, med tanke på att jag varit uppe sedan strax efter halv sju – med vilket jag alltså avser säga att det är mycket hög tid att få mat i magen, som menat att det varit dags i en timme eller två. Sålunda blir det nu paus för mat och kanske lite tv. Därefter hoppas jag känna mig redo att sätta tänderna i veckans Python, vars uppgifter helst skulle ha varit både avklarade och inlämnade redan förra veckan. Mer om det och det övriga studieläget kommer säkert i ett senare inlägg.
Vad gäller litteratur lyssnar jag sedan mitten av augusti på The Martian (Andy Weir). Det går sakta framåt, vilket absolut inte beror på att jag inte uppskattar boken – för det gör jag, verkligen. Jag gillar också uppläsaren (R. C. Bray). Problemet är att jag främst lyssnar liggande, med ögonen slutna, och då är det kanske inte så svårt att förstå problemet: jag hinner inte lyssna mer än några minuter innan jag somnar. Och då räcker boken väldigt länge. Mina krediter hos Audible börjar samlas på hög… hjälp, vad ska jag lyssna på nästa gång?
På vägen till och från jobbet har jag främst lyssnat på podcasts. Sådana som handlar om programmering och liknande. Tyvärr har jag hunnit ikapp de tre jag följer, vilket gör att jag bara får 3 nya avsnitt varje vecka. Det tar emot att börja lyssna på podcasts som är i princip bara underhållande, så den här veckan har jag faktiskt lyssnat på boken i stället. Det fungerar förvånansvärt bra, även om det alltid tar några minuter innan jag slagit mig till ro i sätet, släppt omgivningen och kommit in i handlingen. Sedan är det bara att stänga ögonen och åka med. Skulle jag råka somna är det inte långt från sluthållplatsen till min destination.
Jag har förresten anmält mig till NaNoWriMo, även om jag inte har någon aning om vad jag ska skriva om. Eller om jag ens kommer att skriva. En tanke där är att faktiskt läsa boken No Plot? No Problem!: A Low-Stress, High-Velocity Guide to Writing a Novel in 30 Days, som jag köpte för två år sedan (då jag valde att inte skriva). Enligt Goodreads har jag läst den, men det har jag inget minne av. Det är nog snarare så att jag sluntit på knapparna. Eller behöver läsa den igen.
En annan sak jag nog inte har nämnt här (eller alls, egentligen) är att jag gått och blivit stödmedlem för/av/i Worldcon 2015 — Sasquan (The 73rd World Science Fiction Convention, som går av stapeln i Spokane, Washington, USA, 19-23 augusti, 2015). Tanken med det är främst att kunna stötta våra närmaste grannar i öster, som jobbar stenhårt för att få Worldcon 2017 till Helsingfors:
To turn this bid into a con, we’ll also need your votes! The 2017 Worldcon site selection takes place at Sasquan, the 2015 Worldcon. You, too, can participate and vote for us, even if you won’t be there in person!
Sedan fattar jag typ ingenting av det där med exv. Pre-supporting membership, Pre-opposing membership, Friend of the Bid och Bid Subscriber, men det hoppas jag att Oakfairy kan och vill förklara för mig över en #finkaffe framöver.
Så där, nu har jag ”gjort något”. Det innebär att jag får sätta mig i tv-soffan, men först ska jag nog förbereda för tilltänkt brödbakande… plocka fram ingredienser och se att jag har allt jag behöver. Därefter blanda ihop det första, som därefter ska stå en timme. Eller ska jag i stället börja med frukost? Magen tycker i alla fall att det är dags – jag har varit igång i dryga fem timmar (sedan vid sextiden i morse), med bara kaffe (om än med mjölkprodukter i) som stöd här i livet. Nej, jag tror på inventera, blanda och frukost – i den ordningen. Så blir det något.
Den här veckan har varit lite mer som vanligt, förutom att det plötsligt dök upp en massa nya tv-serieavsnitt. Och några nya serier också. Scorpion (måndag) och Forever (tisdag) verkar båda vara värda att följa några avsnitt till, tycker jag. Kanske Scorpion mer än Forever, som känns farligt nära gränsen till för mycket. Båda serierna kändes dock rätt snygga, trevliga och lagom fartfyllda. Långsamt orkar jag inte med, har jag kunnat konstatera. Mad Men, True Detective… näe.
I går kväll avnjöt vi en sexrätters meny på [Bakfickan] Djuret tillsammans med ett tvåkönat par som jag inte träffat tidigare. Det är ju alltid lite knepigt med nya människor, innan man liksom hittat varandra, men det gick lättare för varje ny rätt. Jag blir glad av att äta med andra som också uppskattar skaffningen, som liksom jag överväldigat och lyckligt kan sniffa på glaset i flera minuter utan att ens smaka på innehållet. Ibland behöver man den där tiden för att bara njuta.
I enlighet med vad som börjat bli en Djuret-tradition åkte vi efteråt Uber Black hem, för att förlänga känslan av lyx och för att vi var för mätta och trötta för att gå eller åka kollektivt. Kostnaden för resan blev alldeles fantastiskt hög: 75 kr. Jag blev lite full i skratt när jag fick kvittot och såg den modesta slutsumman. Det vanliga priset är en hundralapp mer, men jag fick någon sorts rabatt.
I dag sov jag ända till kl. 9 (länge!) och har därefter i stort sett vilat mig i form, men utöver det fick sig badrummet en omgång – hela veckan har jag lagt märke till hur dammet börjat lägga sig på ytorna och tänkt att det måste tas om hand innan det blivit för mycket och idag gjorde vi det. Efter någon timme eller två av unfucking blänker det och doftar gott. Den kvarstående känslan är förstås: nöjd.
Slutligen har jag skickat in en ansökan om att läsa några universitetskurser till våren – jag hittade några som gick att läsa på distans och inte krävde tidigare akademiska poäng. Vissa av kurserna lät främst intressanta och andra såg ut som enkla poäng med tanke på min yrkeserfarenhet. Det som återstår nu är att skicka in vidimerade betygskopior som bevis för min behörighet. Först trodde jag att det krävdes en bunt konstiga meriter, men efter en grundlig omläsning inser jag att jag hade tolkat informationen fel. Jag borde alltså redan vara fullt behörig till kurserna jag sökt. Puh. Tur att läsförståelse inte står bland kraven.
I vanlig ordning passar jag under helgen på att se veckans avsnitt av American Idol och tänkte, nu när jag ändå är igång med skrivandet på bloggen, att jag lika gärna kan skriva ned mina korta kommentarer. Vem vet, en vacker dag kan det vara kul att se vad jag tyckte och tänkte då. Någon av dessa kommer ju att vinna tävlingen och någon/några kan mycket väl bli stora stjärnor efter detta. Så… nu kör vi!
Veckans tema är ”I’m With The Band” och avsnittet jag tittar på är alltså S13E22.
Alex Preston – en av mina favoriter, trots allt. Så talangfull! Ikväll framför han ”Don’t Speak” (No Doubt) och det känns lite skakigt fram tills efter första refrängen, men sedan är han bra som vanligt. Jag blev dock lite förvånad över stuket, då jag hade förväntat mig något tuffare. Det här är ju mer popfunkigt, med jazzinslag. Me like!
Majesty Rose – också någon jag gillar. Hon sjunger ”Shake it out” (Florence + The Machine). Jag känner inte igen låten förrän efter en stund och tycker att det börjar svagt. Och för mig kommer det aldrig igång. Hennes röst försvinner i uppträdandet.
Dexter Roberts är country-snubbe och sjunger ”Boondocks” (Little Big Town). Duktig, men ingen favorit. Här gör han, tycker jag, ett utmärkt framträdande.
Malaya Watson – en av mina största favoriter. Hon framför ”The Long And Winding Road” (Beatles). Enorm sångerska, fast man inte tror det när man ser henne. Det här gillar jag, även om det inte var hennes allra bästa framträdande i tävlingen.
Sam Woolf – den unga killen. Han sjunger ”Hey There Delilah” (Plain White T’s). Han är duktig, men den här gången räcker inte ända fram för mig. Och här låter rösten och tonen skakig, som om han har svårt att höra sig själv och blir nervös.
Jessica Meuse. ”Rhiannon” (Fleetwood Mac). Jessica är ojämn. Här blir jag inte klok på om hon gör sin grej eller försöker låta som originalet. Det känns distanserat.
C.J. Harris. Han är också en favorit. Och sjunger ”If It Hadn’t Been For Love” (The SteelDrivers) idag. Spontant tycker jag att framträdandet känns professionellt och skickligt, även om pitchen är lite flaxig idag. Jag gillar’t ändå. Han är intressant.
Caleb Johnson. Säsongens rocksångare. ”Dazed & Confused” (Led Zeppelin). Honom måste jag bara gilla, för han gör sin rockgrej bra. Framträdandet ikväll är tungt och intensivt, med bra dynamik. Underbart! Caleb övertygar i sin paradgren.
Jena Irene. Också en av mina favoriter. Hon är väldigt duktig och har en skön, personlig röst. Jena framför ”Bring Me To Life” (Evanescence). Även Jenas röst drunknar tyvärr lite i musiken och jag misstänker mixningen i tv:n, för domarna säger ingenting om det. Alls. Men hon är supercool, rent allmänt. Riktigt bra.
Så där, då har jag hört (och kommenterat) avsnittets alla framträdanden, samt därefter dekorerat texten med vad som verkar vara officiella videor på YouTube.
Efter att ha kollat på dessa kan jag konstatera att det inte alls låter som det gjorde i tv:n – mixningen är bättre här. Vilket alltså innebär att mina kommentarer ibland kan te sig konstiga, men då är det för att det lät annorlunda i tv:n. Det är inte mitt fel!
Då så. Då tycker jag att vi går över till resultatavsnittet (S13E23). Och där kommer så klart en spoiler – vill du inte veta resultatet bör du nog sluta läsa här någonstans. Jag skriver dock inte ut namnet på den det berör förrän på inläggets allra sista rad.
Randy Jackson säger i inledningen:
Last night all the contestants took on ”I’m With The Band”. My three top favorites of the evening: Caleb, Malaya & Jena.
The cream is starting to rise to the top.
Now I’m saying… three were amazing, gave memorable performances. The other six: time to catch up if you wanna win this. Time to catch up.
Och jag håller med honom – till 100%.
Jag håller däremot inte alls med om publikens val av person som får sjunga för sin ”överlevnad” och jag anar att det gör inte Jennifer Lopez heller, så jag tänker att det är kanske nu domarna ska utnyttja sin möjlighet att ”rädda” den som hamnade sist i veckans resultat. Om de gör det är de hädanefter maktlösa, men personen ifråga får i alla fall vara med och tävla med de andra, på samma villkor, även nästa vecka.
Och så blir det då dags för personen att försöka sjunga sig kvar i tävlingen.
Framträdandet är bra, stabilt och jag tycker verkligen inte att hen borde åka hem nu, men det är tyvärr inte så enkelt. Domarna behöver tänka längre än näsorna räcker också. Så nej, det blir ingen räddning – Majesty Rose är ute ur tävlingen.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt