Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘utbildning’

Annorlunda liv mellan kurserna

Jag är inne i en på sätt och vis ny period av mitt liv. Det liv som började andra halvåret 2014, då jag var uttråkad på jobbet och därför sökte universitetskurser, och som i princip rullat på sedan dess är nu (om än högst tillfälligt) över. Det känns tomt och konstigt att efter drygt två år plötsligt befinna sig mellan kurser i stället för mitt i – och att faktiskt inte ha något egentligt måste att ägna sig åt.

Jag har köpt en ny, och tystare, kaffemaskin till kontoret i alla fall. I lördags var nog första gången på länge som jag var ute på stan. Gin köpte jag också.

Nya kaffemaskinen på plats. Den är så liiiten! Och tyst. Puh! Och så är den snygg också... Gillar flaskan, den är både snygg och väldigt stapelbar. #RoslagsGin

Så vad jag ska göra med mitt liv, alltså? Frågan är mer än lite ångestfylld.

Just nu är det då i alla fall inget problem, för jag har fullt sjå med att få saker gjorda på jobbet och samtidigt undvika att jobba för mycket. Och ”för mycket” är främst frågan om att debitera för många timmar, men eftersom jag ju inte kan, vill och får jobba gratis innebär det samtidigt också att hålla arbetstiden nere. Tvärtom måste jag en tid framöver se till att jobba mindre än normalt. Komma sent och gå tidigt. Trots stor press på leverans. Ekvationen går inte riktigt ihop med mindre än att jag låter andra göra det jobb som måste göras. Svårt, det.

Jag har jobbat väldigt mycket under de här senaste månaderna medan övertid varit beordrat i projektet och då dessutom långt över angiven minimimängd. Ett tag kände jag mig rent manisk och varningsklockorna pinglade samtidigt som några av kollegorna började uttrycka oro. Omtankarna var dubbelriktade, och värmde. Flera av oss kom nog varandra bra mycket närmare tack vare detta. Brothers in arms, och vad det heter. Olycksbröder? Något sådant, och av någon anledning alltid manliga epitet. Vi är flera som sitter i båten och det har svetsat oss samman på ett väldigt påtagligt och trevligt sätt, så det är inte bara dåligt.

De flesta morgnar vaknade jag vid halv fem på morgonen, med kod i huvudet, och kunde inte somna om så det var lika bra att sätta sig och jobba direkt (om jag hade datorn hemma) eller åka till kontoret och göra samma sak. Jag lärde mig att första pendeltåget går härifrån 05:23 och att om jag åker med det så har inte frukostfiket öppnat och jag är på kontoret strax innan klockan slår sex. Vid den tiden är det ingen annan på plats och jag får äran att tända alla lamporna. Känslan är riktigt cool, men dagarna tenderar att blir väldigt långa totalt sett.

Sedan jag blev klar med kursen har det gått två veckor och arbetsveckorna har blivit kortare. Jag börjar så smått ana att det finns ett liv som inte har med jobbet eller kurserna att göra. Men jag vill inte riktigt återvända. Jag är fortfarande lite ”hög”, det är ju så ROLIGT! Samtidigt inser jag också att jag måste slappna av och vila och framförallt låta hjärnan återhämta sig – det behövs efter allt slit.

Undrar hur länge det dröjer innan jag lyckas ägna mig åt skönlitteratur igen? Så här långt har jag lyckats läsa ut två påbörjade böcker, om än båda är fack- och kurslitteratur. Jag har två sådana böcker kvar att avsluta, om jag inte minns fel, och sedan kanske det möjligen eventuellt kan bli frågan om annat. Men som det känns just nu blir det då förmodligen fler böcker inom datavetenskapsområdet.

Idag är det skärtorsdag och det blir alltså inget mer arbete förrän på tisdag – jag var smart och lämnade jobbdatorerna på kontoret när jag gick där vid tretiden. För denna fyradagarshelg finns inte många planer, men en av mina personliga önskningar är i alla fall att vistas utomhus. Jag hoppas sålunda att vädret blir rimligt lämpligt och också att jag kanske rentav får lust att motionera kameran.

Utöver detta vill jag städa en byrålåda. Putsa ett fönster. Dricka vin. Och öl!

Köpte några specialare från små partier-hörnan också. Och oj, vad jag vill köpa fler! Kees Caramel Fudge Stout hade jag t ex gärna också provat. Men man kan ju inte bära med sig hur mycket som helst... Annan gång.

Glad påsk!

Onwards and forwards – kursen är klar, nu söker vi nästa!

Så där, då har jag lämnat i min sista uppgift i årets första kurs, Algoritmer och datastrukturer. Summa summarum skulle jag säga att det har gått förvånansvärt bra. Jag har känt mig urkass och värdelös, men lik förbaskat fått bra respons från läraren så jag har väl bara inte förstått på vilken nivå jag förväntas ligga.

I januari förra året konstaterade jag att jag hade samlat ihop 50 poäng på två år och funderade på om och i så fall hur jag skulle gå vidare med mina studier eftersom jag då var klar med det aktuella kurspaketet. Jag konstaterade att jag behövde kontakta studievägledare och få förslag på tänkbara vägar framåt.

Eftersom jag den här månaden plötsligt vaknat och fått energi och styrfart så väl som handlingskraft har jag grunnat och funderat och rådgjort med i alla fall två olika studievägledare och faktiskt fattat beslut om vilken riktning jag ska välja. Jag har dessutom skickat in en ansökan för höstterminen i enlighet därmed.

Så vad blir det då?

Jo, ser ni: jag har bestämt mig för att jobba framåt (aldrig bakåt!) i riktning mot en kandidatexamen i datavetenskap. Hade jag börjat från början och studerat på helfart hade de erforderliga 180 högskolepoängen förväntats ta 3 år att få ihop, men riktigt så blir det ju inte för mig. Dels har jag redan en del poäng men framförallt har jag inte tänkt läsa på heltid – åtminstone inte till att börja med.

När jag kollade runt lite på de program som fanns att tillgå hos olika universitet och högskolor fastnade jag för Uppsalas program, som verkar mer baserat på ”hårda” matte- och datakurser än t.ex. Stockholmsprogrammet som tycks innehålla fler ”mjuka” kurser. Det var något med all den där matematiken som lockade mig, och jag har efter noggrant övervägande kommit fram till att det är just matematik jag ska börja med. Och sålunda söker jag Matematik I à 30 hp i Uppsala. Om jag fattat rätt så kan det gå att läsa på cirka 50%, om jag bara kommer ihåg att registrera mig på alla kurserna så kan jag läsa några av dem nästa termin. Och även om jag bara skulle fixa två eller tre av kurserna så vore det en väldigt bra början eftersom den första är obligatorisk för allt, och den andra krävs för väldigt många av datakurserna jag tänkt mig att läsa sedan.

Och ja, mitt PlantUML-diagram över kurser och deras inbördes kopplingar och beroenden har vid det här laget blivit väldigt stort. I lördags satt jag nästan en halv dag vid datorn med att bara rita upp planen för mina första år på den här datavetenskapliga studievägen och koppla ihop kurserna med varandra. Det är nog dags nu att plocka bort övriga kandidatkandidater (sic!) från det gigantiska diagrammet så att det blir överblickbart och inte så förbaskat överväldigande.

Läsåret 2017/2018

Planen just nu är alltså Matematik I, som består av följande delkurser:

Och nej, ingenting är spikat. Jag kan fortfarande göra helt om, men att döma av intagningspoäng från tidigare år borde jag inte ha några problem att komma in.

Så skönt att vara klar med kursen och så skönt att veta vart jag ska härnäst!

När jag så nu är fri från allt (utom jobbet) kan jag läsa Functional Programming in Java, eller läsa färdigt alla kursböcker som jag bara blivit nästan klar med. Eller bara gå ut och njuta av det vackra vårvädret. Fatta vilken frihet jag fått!

Ljusstrimmor i en godtycklig tunnel

Jag kan redan ana hur oändligt vilsen, och tom, jag kommer att känna mig när allt det här hektiska som just nu driver mig framåt, och gör att jag inte riktigt kan sova hela nätter, börjar lugna ned och lägga sig till rätta igen. När drogen tar slut och jag ska försöka återgå till någon form av normalt liv. Jag vet inte ens om det går. Eller om jag vill. För känslan är ju helt fantastisk – samtidigt som det sliter.

Idag har jag i alla fall skrivit färdigt min pseudokod och gjort en implementation i Java för den sista delen av kursen, själva uppfartssträckan. Det handlade om att, med hjälp av FacePager, tanka hem en massa data avseende inlägg från en grupp eller användare på Facebook och sedan programmatiskt behandla detta data för att programmet sedan skulle kunna besvara ett antal konkreta frågor.

Hoppas bara att jag gjorde rätt med inlämningen, för instruktionerna var allt annat än glasklara. Förhoppningsvis blir jag tilldelad en studentgrupp och får tillgång till ett diskussionsforum där jag och övriga medlemmar ska ladda upp och opponera på varandras lösningar. Pseudokoden läggs upp i pdf-format och Netbeans-projektet med själva programkoden läggs upp som en zip-fil.

Edit: Se där, redan medan jag skrev detta fick jag mig en grupp tilldelad! :D

I vanlig ordning sparade jag på arbetet tills deadline hunnit komma farligt nära och det visade sig även nu vara mer att tänka på än jag riktigt budgeterat för, men jobbet blev ändå rimligt i omfattning. En sak jag reflekterade över var att det här med pseudokod är ett rätt flummigt begrepp och vad ville kursen ha?

Oftast tänker jag mig pseudokod som en mer mänsklig beskrivning av tänkt programmeringslogik, ganska implementationsnära men inte programkod. Pratar vi däremot beskrivning av algoritmer så ska den ju verkligen inte likna programkod, utan mer beskriva det hela på bönders vis. I klartext, mänskligt. Och helt frikopplat från implementationsdetaljer. Generiskt, språkagnostiskt.

Nu skrev jag till slut (efter mycken vånda!) det hela på en ganska hög och abstrakt nivå, men klämde in konkreta detaljer gällande val av datastrukturer eftersom jag förstod att det var något som förväntades och jag ansåg det högeligen relevant för bedömningen av min lösnings effektivitet. På ett sätt kände jag att jag fuskade, men å andra sidan handlade det ju om att lösa uppgiften på acceptabelt sätt och algoritmer går det inte ens att undvika.

Jag valde t.ex. att inte lagra datat som sådant utan bara analysera det i förbifarten, lite så som jag tänker mig att man gör i Big Data-tillämpningar. Ackumulera resultat, men spara på så lite som möjligt. Det funkar bra när frågorna är statiska, men ger inget utrymme för nya frågor mot gammalt data. Det blir sannerligen intressant att se vad mina medstudenter har att säga…

Jaja, om inte annat så har jag åtminstone lärt mig använda några av de features som kom med Java 7 respektive Java 8. Try-with-resources, några streams- och lambda-funktioner etc. Det kanske inte var riktigt det primära syftet med vare sig kursen eller uppgiften, men jag kunde/ville inte hejda mig. Det är så roligt att få möjlighet att skriva kod som utnyttjar features jag inte kan använda i min vardagliga gärning eftersom vi i uppdraget fortfarande är låsta till Java 6. Hoppet lever, för det är modernare plattformar på ingång, även om det dröjer.

Jobbmässigt fick jag igår, då jag satt hemma och jobbade, ett telefonsamtal från min chef i vilket hon informerade om att jag från och med 1 april kommer att tillhöra en ny och annan grupp. En som förmodligen kommer att passa betydligt bättre än den jag tillhör idag. Ny chef blir det också då, i form av den person som var projektledare över oss mot slutet av mitt förra uppdrag. Återstår att se vad det kommer att innnebära i praktiken, om något alls. Tråkigt känns det dock att byta bort min nuvarande chef, som jag trivts riktigt bra med under den korta tid vi haft tillsammans. Måste försöka se till att inte missa informationsmötet kring den nya organisationen, så jag förstår var det är jag hamnar egentligen. Ointressant låter det inte, för vi pratar framtidsområden och potential de luxe.

I uppdraget rullar det vidare under ganska stark press, även om jag personligen faktiskt lyckats tagga ned något och få saker gjorda så att jag känner att det går så sakteliga framåt. Jag är aningens tröttare än vad som är nödvändigt och har märkligt svårt att sova längre än till halv fem på morgnarna (helgdag såväl som vardag), men vaknar i alla fall inte med kod i huvudet längre och börjar till och med ana undersidan av projektledarens tak för arbetade timmar per vecka. Trevligt också att jag kunnat jobba med mer blandade människor på sistone.

Herr utvecklingsledaren återvänder till kontoret på måndag och då blir det kul, tycker jag, att se om våra diskussioner kring tänkbara förändringar kommer att leda till något konkret eller om allt bara av bekvämlighet återgår till att rulla i samma gamla hjulspår som förut. Spännande och intressanta tider, tänker jag. Det är knappt att jag kan bärga mig tills det blir måndag och jag får åka ut till kontoret igen för att ta tag i några av alla de saker jag vill och behöver göra.

Jag har datorn hemma sedan i fredags, men tänker motstå alla frestelser.

Ajuste, vi måste ju prata framtida studier också. Jag kollade förra sommarens antagningsstatistik för den kurs jag sökte till sommaren och om det blir likadant nu så kommer jag in på båda kvoterna. Dock är jag inte helt säker på att det är den kurs jag vill gå. Den känns mindre teknisk än jag skulle önska, så vi får se.

Sedan mailade jag också studievägledningen på Stockholms universitet för att höra mig för om möjligheter att jobba mot en kandidatexamen i datavetenskap. Att döma av svaret är det nog enstaka kurser jag ska inrikta mig på, och där vill jag sätta mig ned och ta reda på vilka som ingår i programmet. Dels behöver jag kolla om jag kan få tillgodoräkna mig några av dem baserat på kurser jag redan läst, och dels behöver jag fundera på vad jag kan/vill/ska söka för hösten. Och så aktualisera mitt fina PlantUML-diagram över kurs- och programalternativ.

Snart, snart, snart händer det saker – det känns i hela kroppen. Våren är här!

Musikassociation: Half way there, living on a prayer

Rubriken speglar lite hur jag känner inför kursen jag läser (Algoritmer och datastrukturer), fast där finns en rejäl dos av Wohoo! också (och övriga delar av låttexten har absolut ingenting med min situation att göra, om någon undrade). Allra helst just nu, när jag grundat med en vertikal whiskyprovning avseende fem varianter av singelmalt från The Glenlivet-destilleriet. Av någon anledning verkar jag bli både på bra humör OCH läskigt social och utåtriktad efter intag av ett antal centilitrar whisky. Det bidrar säkert också att jag är rätt trött och sliten (och därmed också uppvarvad) efter en hittills överdrivet intensiv arbetsvecka.

Under färden mot den plats där whiskyprovningen skulle gå av stapeln ångrade jag att jag tipsat sambon om inbjudan och gått med på att göra honom sällskap, men väl där var det faktiskt mest bara trevligt. Och gott. Och båda faktorerna ökade med intaget… förstås. Man blir ju så trevlig och charmig av alkohol.

Hur som helst, när jag kom hem kollade jag kurssidan och såg att jag nu också fått godkänt på den tredje inlämningsuppgiften som lämnades in en vecka efter utsprunglig deadline och flera dagar efter efterföljande tentamen (som jag för övrigt nästan lite oförtjänt fick högsta betyget, VG, på). Därav mitt wohoo:ande och musiklyssnande, för nu är jag till 53% klar med kursen och får jag bara godkänt på sista inlämningsuppgiften blir det VG på kursen som helhet. Och så får jag förstås ytterligare 7,5 högskolepoäng till samlingen. Wohoo!

Den här sista och avslutande inlämningsuppgiften oroar jag mig därefter inte ett dugg för, för den går ut på att göra ungefär samma saker som jag gör i mitt dagliga jobb – klura ut lämpliga algoritmer för det som ska utföras och därefter själv implementera den uttänkta lösningen samt ta del av och ge feedback på en eller flera lösningar som någon annan gjort. Hallå, mitt dagliga arbete! Och jag vet att jag hade gjort ett sämre jobb med uppgiften innan jag läst kursen, så det är ju bara att konstatera att den gjort nytta. Och gör nytta i vardagen också. Jag märker att mina lösningar blir lite annorlunda, och aningens bättre, redan.

Jo, det där med living on a prayer kanske jag också ska förklara, förresten. Det handlar om att jag känt mig kass och misslyckad för att jag varit sen med inlämningarna och inte tyckt att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig på de tre första uppgifterna och därför känt det som om mitt passerande genom godkännandets nålsöga hängt på en mycket tunn tråd. Jag har nästan förväntat mig att få underkänt eller åtminstone komplettering på uppgifterna. Att döma av lärarens återkoppling har dock min känsla varit helt fel. Jag tror att läraren och jag helt enkelt använder väldigt olika måttstockar… och jag ställer antagligen alldeles för höga krav på mig själv och mina prestationer. Men… det är ju så man utvecklas och blir bättre, å andra sidan, så jag tänker inte slå på mig själv för att jag känner så. Drivkraft är inget att förakta, för vad vore livet dessförutan?

Wohoo! Och fy fan vad jag är bra. Haha. Inte! :-) Äh, slàinte till er alla!

Femtio färdiga poäng på två år

I och med att även höstens kurs nu är avslutad och inrapporterad tycker jag att det kan vara på sin plats att göra en sammanfattning. Om inte annat så för att det är nyttigt att stanna upp, se tillbaka och reflektera över den resa som gjorts.

VT 2015 – HT 2016

Sedan vårterminen 2015 har jag förvärvat exakt 50 friska högskolepoäng från avslutade kurser inom data och närliggande områden. Det är, om jag får säga det själv, bra jobbat då jag ju parallellt haft (och skött!) mitt vanliga heltidsjobb.

Första terminen läste jag 75% och det gick bra eftersom jobbet var händelselöst och jag var motiverad. Första sommaren fick jag för mig att jag skulle studera i stället för att ha sommarlov och slet ut mig så att jag inte blev klar med något.

Andra terminen försökte jag med kurser omfattande 75% igen och blev bara klar med en av tre. Tredje terminen hade jag lärt mig och sökte inga nya kurser utan fokuserade på den tredje kursen i paketet jag var mitt inne i. Under sommaren färdigställde jag framgångsrikt en av höstens oavslutade kurser och denna höst, fjärde terminen, valde jag inget nytt utan läste bara sista kursen i kurspaketet.

Och så här blev det:

VT 2017

Den här terminen läser jag bara en kurs: Algoritmer och datastrukturer à 7,5 hp. Kursen går på halvfart så den täcker bara första halvan av terminen och därefter är jag fri att läsa böcker eller vad som helst annat. Just nu ser jag verkligen fram emot att läsa ”Functional Programming in Java”. Och ja, lite skadad är jag nog.

Den andra kursen jag tackade ja till blir det inget av med eftersom man tydligen måste registrera sig på kursen (som börjar 27 mars) senast 4 januari, vilket vi informerades om via mail en vecka innan deadline. Eftersom jag inte insåg detta viktiga faktum förrän den 6 januari förlorade jag sålunda min plats på kursen.

Jag kan inte med ord uttrycka hur enormt besviken jag blev när jag upptäckte det och ska jag vara ärlig har jag inte kommit över det ännu. Jag hade ju noga övervägt och valt det för mig ultimata upplägget för vårterminen – det hade passat perfekt att läsa just den kursen just då. Visst, kursen verkar ges igen nästa vår, men det är för långt bort så då har jag nog redan hunnit gå vidare.

Timing är så viktigt, särskilt för mig som är lustdriven.

HT 2017 och framåt

För den andra av förra höstens oavslutade kurser sökte jag omregistrering i höstas, men fick noll respons – möjligen för att jag var väldigt sent ute, men det är inget jag vet. Jag fick varken svar på ansökan som sådan eller min fråga per mail till kursens ansvariga lärare. Jag tror att jag gör ett nytt försök när det blir dags att skicka in ansökningar inför nästa höst, för poängen kan komma väl till nytta såsom behörighetsgivande för andra kurser jag kan vilja läsa framledes. Och objektorienterad programmering i Java borde ju inte vara svårt för mig.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska sikta på för framtiden. Vad ska jag bli när jag blir stor? Läsa mer vill jag definitivt göra och det lockar att göra upp en lista som jag kan pricka av kurser på vartefter jag blir klar med dem. En examen kunde vara kul, men tar tid och kräver ihärdighet och långsiktig planering.

Jag kollade tidigare upp ungefär vad som fanns att tillgå och ritade då, med hjälp av PlantUML, upp ett stort, fint diagram som jag tittar på lite nu och då och markerar kurser som pågående eller avklarade när så behövs. Där ritade jag också in de främst tänkbara programmen som leder till examen inom relevant område, så jag har en rätt bra karta. Frågan är bara vilken väg jag ska välja.

Om nu en examen är mitt mål behöver jag bestämma mig för vilken och sedan utgå därifrån. Några alternativ är filosofie kandidat i data- och systemvetenskap, teknologie kandidat i datateknik (båda 3 år/180 hp) eller bara högskoleexamen i programvaruteknik, inriktning webbprogrammering (totalt 2 år/120 hp). Fördelen med den sistnämnda vore att jag redan har 30 av poängen och kan lägga på 1 år och bli fil kand, men den känns inte riktigt lika intressant som de två tidigare.

Steg ett vore att rådgöra med lämpligt lärosäte om hur jag i så fall kunde lägga upp mina studier. Kan jag bli antagen till ett program och sedan läsa kurserna på distans, på deltid? En del av det jag redan läst borde kunna användas i en examen, vilket förstås också behöver redas ut. Så maila studievägledare it is! Varvid jag for iväg och nätsurfade hos lärosätena. Två studievägledningar blir det att kontakta… Men innan dess har jag en kursuppgift att färdigställa, vilket var den primära anledningen till att jag satte mig vid datorn. Tänk så det går!

Antagningsbesked och tillhörande val, del 5

Jaha, då har jag fattat inriktningsbeslut gällande studier under vårterminen. Det känns skönt att ha det gjort eftersom jag har gått och velat hit och dit sedan jag skickade in ansökan. Ska jag fortsätta studera eller trycka på pausknappen? Att sluta känns inte riktigt som ett alternativ nu när jag (30 år senare) faktiskt börjat, så det var bara frågan om ifall jag behövde en studiepaus för att vila och kunna hinna ikapp med vanlig, kravlös läsning – faktaböcker såväl som skönlitteratur.

Antagningsbeskedet kom i torsdags, mitt under sprintplaneringen, och jag hade väl inte noterat det om inte sambon hade skickat ett meddelande om hur hans besked såg ut. Och då måste jag ju genast logga in och kolla mitt eget utfall.

Jag sökte totalt åtta olika kurser, av vilka jag blev antagen till sex och fick en reservplats på två. Möjligheten att inte studera alls var ju också ett alternativ, men det är ändå något med pluggandet som lockar mig och därför kunde jag inte ens föreställa mig att bara tacka nej till allt. Jag vill ju gå vidare! Till stor del är det nog just känslan av att vara på väg någonstans (och inte veta vart) som lockar mig, det här med att lära sig nya saker och utvecklas blir lite av en drog. Kanske ett sätt att undvika tanken på egen och andras mortalitet? Who knows.

Jag vet inte om ni som läser här har lagt märke till det, men undertiteln på denna blogg är ”Man lever så länge man lär”… det är liksom så jag rullar.

I kortversion: jag har bestämt mig för att läsa vidare nästa termin.

Det här är de två kurser jag tackat ja till:

Algoritmer och datastrukturer är en kurs jag kände att jag bara måste söka för att jag suktat efter den så länge. Problemet har varit tvåfaldigt: jag har inte varit behörig att läsa kursen och/eller den har inte getts fristående utan bara som del av ett program. Det är som med mitt första jobbyte – när den där omöjligheten plötsligt blir en möjlighet finns ingen tid att tveka, det är bara att hugga direkt. Mångårig yrkeserfarenhet borde göra att jag har en del gratis, tycker jag.

Den andra kursen vill jag gå för att jag känt att det saknats en grundläggande HTML/CSS-kurs i det kurspaket jag läst nu i två års tid. Jag gissar att de som läst det andra kurspaketet (som ofta läses parallellt med det jag gick) fått mer utbildning inom området än vad vi fick. Eller så är det bara något jag missat? Oavsett vilket ser jag fram emot att lära mig och verkligen fokusera på ämnet. Med mina tidigare erfarenheter i bagaget borde inte kursen bli alltför krävande.

Båda kurserna går på halvfart (dock under olika läsperioder), så jag kommer att behöva jobba mer disciplinerat än jag gjort den här terminen – till att börja med måste jag nog hålla arbetstiden till under snarare än över 40 timmar i veckan. Och sedan behöver jag nog bli bättre på att läsa löpande i stället för ketchup.

Jag blir alltmer medveten om behovet av tid för reflektion. Det krävs för att saker ska nå sin fulla potential. Och gummiankor. Men det är ett helt annat inlägg, det.

Det blir spännande att se hur det går med kurserna i vår!

Bara en uppgift kvar i kurspaketet

Puh! Nu har jag (med en halv minut till godo) lämnat in den näst sista uppgiften på kursen Webbapplikationer för mobila enheter som jag läser nu under hösten, och som också är den sista kursen i kurspaketet. Vad jag ska läsa sedan vet jag inte, men sökte i alla fall flera olika kurser för både första och andra läsperioden under våren. Haken med de flesta av de här kurserna är att de går på halvfart, vilket nog är på gränsen till för tufft att köra parallellt med jobbet, så vi får se.

Det är i alla fall kul att lära sig saker och om jag inte ska studera nästa termin kan jag med gott samvete ägna mig åt att läsa böcker (både inom it och rent skönlitterärt) och knåpa ihop min bokhållar-app som jag velat göra så länge. Förr trodde jag att jag skulle bli tvungen att lära mig Android-utveckling men nu vet jag att det förmodligen räcker gott med en enkel ensidig webapp. Och då syftar jag på en ”single page application”, som kommer att vara mångsidig.

Nästa uppgift ska vara klar och inlämnad nästa år. Ganska snart, trots allt.

Etikettmoln