Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘inspiration’

Söndag på Fantastika 2016, a.k.a. Swecon

Jag var ruskigt trött även denna morgon, men i alla fall framme vid cirka lunch.

12:00

Robotars moral

Robotars moral - min första panel för dagen på #swecon.

Anna Davour (moderator), Simon Lundin, Thomas Padron-McCarthy, Tommy Persson. Det var många olika intressanta tankar och synsätt som dök upp i den här diskussionen, som bjöd på glada skratt men också lämnade en del funderingar efter sig. Var går gränsen mellan maskin och medvetande? När kan vi delegera ansvaret för robotens agerande till den själv, så att vi själva slipper ta ansvar? Och är inte människan egentligen redan moraliskt underlägsen programmerade regler? Tänk dig självkörande bilar, där Trafikverket bestämmer vilken algoritm som ska användas… Tanken svindlar. Tiden blev för knapp.

Ett boktips jag fick med mig härifrån: The Mechanical (Ian Tregillis).

13:00

Onda Cirkeln pratar tv-serier

Onda Cirkeln (minus 2 pers) pratar tv-serier. #swecon

Anna Bark Persson, Nahal Ghanbari, Fia Karlsson och Hanna Svensson samt moderatorn Johan Jönsson. Fantastiskt roligt att få se (några fler av) människorna bakom bloggen och höra dem lika engagerade som när man läser bloggen. Kloka tankar, men lite ont om de tips på braiga tv-serier som jag hade hoppats på – eller är problemet månne snarare att vi ser samma serier? Det var inte många nämnda jag inte redan ser/sett… Vilket iofs kanske säger mest om hur jag slösar använder min livstid.

15:00

Fantastikens Stockholm

Fantastikens Stockholm. #swecon

Maths Claesson, Kristina Hård, Boel Bermann och Carolina Gómez Lagerlöf (moderator). Det är arbetsbesparande för författaren att välja miljöer som folk redan känner till, men ger större frihet att fabulera om man väljer fiktiva orter/städer. Det mesta av fantastiken som utspelar sig i Stockholm är dystopiskt. Boknyfikenhet: Stockholms undergång. Många titlar i snabbt tempo, men några var: Tandooriälgen (Zac O’Yeah), COMA (Annika Lidne), Skyddsrummet Luxgatan (Jerker Virdborg). I övrigt blev jag inspirerad att skriva mer själv. Vilket år som helst blir det tid över…

16:00

Avslutningsceremoni med kören Gléowine

Kören Gléowine (från Forodrim) uppträder i samband med avslutningsceremonin. #swecon

Hedersgästerna tackades och fick varsin bok i present.

Tack till Hedersgästerna. #swecon

The Spirit of Swecon lämnades över till nästa års arrangörer, och det var visst inte helt enkelt att få ihop den efter att anden fångats in. Men roligt!

Infångande av "the #swecon spirit" inför transport till Uppsala.

17:00

Dead Dog Party

När avslutningen klarats av blev det allmän samling i Bistron (för dem som ville) och jag drack under det par timmar jag stannade några flasköl, Red Seal och Zodiak, varav den sistnämnda verkligen smakade godis. Jag satt vid ett bord tillsammans med Hanna och Janne och fick den äran att prata både med några av de andra från Onda Cirkeln och några nya bekantskaper, varav jag i alla fall sett några vid tidigare tillfällen. En av dem visade sig också vara vän till en kollega på nuvarande uppdrag.

Så där allmänt har kongressen varit riktigt bra och jag har åter blivit inspirerad samt pratat med nya människor och skapat möjligheter för framtiden. Och jag lovade att komma på Kontur i Uppsala nästa år, så det är inskrivet i kalendern.

(se även rapporterna från fredag och lördag)

Annonser

Vardagligheter

Inte blir det mycket skrivet här, inte. Men lite inspirerad av herr Stationsvakt och hans nya träningskläder är det ju enkelt att ändra på detta. En smula i alla fall.

Idag var en sådan där dag som känns lite skev redan från början. Jag var trött i morse och hade svårt att ta mig ur sängen och hade inte en chans att hinna med det tåg jag betraktar som sista möjliga om jag ska hinna i tid till jobbet. I tid till jobbet innebär inget mer avancerat än att jag hinner dit och får igång datorerna så att jag kan fräscha upp minnet innan morgonmötet börjar. På morgonmötet berättar vi nämligen för varandra vad vi gjort dagen innan, vad vi ska göra idag och om vi har något som hindrar oss i vårt arbete. Standup, kallas det väl också. Ja, vi jobbar enligt någon variant av Scrum. Det verkar vara allt fler som gör det nu för tiden.

Jag hann faktiskt till jobbet i tid eftersom jag prickade bussen med en minut till godo. Och därmed fick jag också tid att fixa till en kopp gräddkaffe innan mötet började – om än kaffet var av den näst bästa sorten: Nescafé i kapselversion.

Den Nespresso-lyx som möjliggjorts av att en kollega tagit med sin bryggare till kontoret unnar jag mig oftast inte mer än en gång per dag och den gången fick idag bli först efter lunchen. Till morgonmötet är det bättre att dricka det lite sämre kaffet, då det är svårt att riktigt njuta av sitt kaffe medan man står upp och lyssnar så uppmärksamt man kan på vad övriga har att säga. Kaffet blir lite sekundärt.

Efter scrummen kodade jag en del av det jag har att koda och dribblade i samband med det också uppgifter i RTC (Rational Team Concert). Vid tolvtiden blev jag klar med en arbetsuppgift, varvid det kändes lämpligt att bryta för lunch. Och lunch, det innebar promenad, förbi alla hamnmagasin, till grannskapets lite större mataffär.

Medan GP handlade matmaterial hängde jag kvar utomhus för att svalna och passade samtidigt på att plåta några av grannskapets mer eller mindre skojiga graffitimålningar. Wikipedia kallar det för sprejkonst, vilket är ett absolut adekvat ord. Riktigt bra till och med. Själv anser jag dock att det stavas spraykonst – har väääldigt svårt för den försvenskade stavningen i ord som t.ex mejl och sajt. Isch!

Nedanstående foto gillar jag nog främst på grund av ljuset och färgerna. Dels för motljuset, dels för balansen mellan de varma och kalla färgtonerna. Just motljus är för övrigt något jag vill utforska lite mer, när tillfälle ges. En del inspiration kom från senaste fotokurstillfället då vi pratade om just ljus. Jag vill handla ljusutrustning!

Gatukonst

Eftermiddagen innefattade sittning med GP, mer uppgiftsdribblande och avslutande av uppgifter, samt ett huggandes tag i nästa uppgift som handlade om att förbättra befintlig kod. Jag kände mig dock inte så värst pigg eller inspirerad så när det blev hemgångsdags för GP hakade jag på – efter att ha fått förmånen att lämna över schemalagd ansvarspinne till en kollega. Jag tackade med en Nespresso-kapsel.

Efter sedvanlig bussfärd åt ungefärligt hemmahåll blev det gemensam promenad uppför backarna från Slussen, upp till Katarina kyrka, och därefter vidare inåt centrala Södermalm. Det var trevligt att få vandra lite andra gator än de absolut vanligaste och jag traskade glatt uppför något femtiotal trappstegs trätrappa utan att knota. Den inledande extra uppförsbacken valdes för övrigt också på mitt initiativ.

Yttermera övertalade jag igår sambon att klättra uppför trapporna från Fotografiska till Katarinavägen – 144 trappsteg. Det är många, det. Som tur var blev det en eller annan vilopaus efter [hans] önskemål om att fotografera utsikten. Det är en bra sak med att ha kamera med sig – den går alltid att använda som ursäkt för att stanna och vila: ”Vänta, jag måste bara få ta några bilder!”. Det händer att jag använder den, men oftast handlar det verkligen om att jag sett något jag vill fotografera.

Men vad jag skulle komma till var att mitt inbyggda motstånd mot att promenera har minskat rejält sedan i början av året. Det är mentalt mycket lättare att gå nu än då. Jag pinnar på i ett raskare tempo och blir mindre varm och andfådd så någon nytta har de faktiskt gjort, de där i princip dagliga lunchpromenaderna. Mycket roligt!

Och bara för att återvända lite till det där med gatukonst blev jag tidigare i veckan glad av att skåda denna sköna skapelse längs med Tjärhovsgatan (tror jag):

Papperskorg med päls

Det är inte utan att jag blir sugen på att själv dekorera någon papperskorg.

Som tidigare nämnts var jag inte på topp i morse och orken att fokusera på jobbet tog slut efter sex timmar eller så. Under dagen har det kittlat lite i halsen och jag kände mig allt lite onödigt varm framåt eftermiddagen. Nu känns halsen mer och det känns att det är något på gång, men jag håller tummarna för att det inte behöver bli mer än så. Jag har ingen lust att bli sjuk. Ledighet, däremot, vore trevligt. Jag har redan börjat drömma om en fotografisk skärgårdstur framåt hösten någon gång.

Nu ska jag bara grunna mer på det här med ljus – uppgiften vi fick på fotokursen till nästa vecka handlar om att skapa en bild vars budskap förstärks av ljuset. Lätt som en plätt, eller hur? Och ja, jag är ironisk för jag tycker rakt inte att det är någon enkel uppgift. Jag tycker det är svårt att kläcka idéer så där rakt ur tomma intet. Förra veckans uppgift, att plåta en historia med skor, gjorde jag aldrig. Det bara låste sig fullständigt. Jag måste verkligen försöka sänka ribban den här gången.

Ja, och så ska jag ta med mig den svenska versionen av McNally-boken (som jag fick på fotomässan) till jobbet – den ska doneras till kollega med visat intresse.

Förresten glömde jag berätta att det var superkul att leka med studioblixtar (fast vi körde dem som lampor), vilket var det praktiska vi gjorde på fotokursen. Jag blev så fascinerad av softboxbilderna att jag nu absolut vill skaffa mig ett studioset. Något av hörnen i lägenheten borde man väl kunna använda som fotostudio…

Take Your Photography to the Next Level: From Inspiration to Image (George Barr)

IMG_1448.jpg

Så har jag läst ut den andra av de tre fotorelaterade böckerna, den som initialt kändes näst mest intressant.

Den här boken är ganska stor, och blank, och bilderna i den är ofta subtila så bland det första jag konstaterade var att den behöver läsas i bra ljus. Alltså funkar den mindre bra i sängen, när man vill undvika att störa sussande sambo. Främst på grund av dessa praktiska faktorer har det tagit lite tid för mig att läsa ut boken.

De sex kapitlen i boken heter:

  • Seeing
  • Finding Images
  • Composing
  • Assessing Images
  • Mind Games
  • Take Your Photography to the Next Level

Som man kanske kan ana av kapitelnamnen handlar boken om det man som fotograf behöver göra för att skapa bra bilder. Seriöst foto handlar enligt George Barr inte om att ta bilder utan om att skapa bilder, vilket på engelska förstås uttrycks i termerna take/make. Där har han definitivt en poäng, för foto handlar ju mycket om att se möjligheter och skapa förutsättningar snarare än att bara knäppa det som råkar uppenbara sig framför en. Och att tänka så gör också fotograferandet mer spännande, tycker jag. Fotopromenaden blir ännu mer av en kreativ och intellektuell utmaning.

Jag har redan märkt att boken påverkat mig. I vardagen har jag börjat söka motiv, framför allt titta efter former och färger, på ett helt annat sätt än tidigare. Det har resulterat i att jag morgnar och kvällar suckat över att inte ha stora kameran med mig och sålunda har jag nu ett par dagar faktiskt burit kameran till jobbet och hem igen. Vilket i sin tur resulterat i både längre dörr-till-dörr-tid och ett par trevliga foton. Boken har en uppenbart inspirerande effekt.

George tipsar förresten om att ha med en liten ram när man går ut för att jaga bilder – en ram som man använder för att liksom ”måtta” ens omgivning, se hur det går att skära den i bild. Och jag förstår precis hur han menar när han säger att en sådan funkar mycket bättre än att titta i kamerans sökare. Har man ingen liten ram funkar händerna hyfsat. Tummar och pekfingrar som en ram runt ett tänkt motiv. Ni vet, Kalle Ankas klassiska gest från julaftonens djungeläventyr?

En sak som jag gillar med den här boken är att jag känner mig inkluderad, delaktig, välkommen och kan relatera till det George beskriver. Han bjuder på förklaringar till hur han skapat och tänkte kring sina bilder och berättar om svårigheter och begränsningar såväl som misstag och feltänk. Det känns inte som om avståndet mellan oss är så stort ändå.

Han känns jordnära och pragmatisk och lyckas på något sätt skapa en gemenskap oss emellan. Han erbjuder tröst och hopp när man känner sig nedslagen och värdelös som fotograf. Han hjälper till att lägga ribban på en rimlig nivå, och tänka i termer av utveckling snarare än misslyckande. Det är närande i stället för nedslående.

George får mig att vilja jobba vidare och bli bättre, samtidigt som det känns bra att stå precis där jag står. Paradoxalt.

Till hjälp för vidare utveckling kommer George med olika konkreta tips på vad man kan göra för att komma vidare. Mycket lite (läs: inte alls) handlar det om att köpa dyr utrustning, utan mer om att titta på massor av föredömliga bilder och delta i workshops. Och fotografera förstås! Samt att det är bra att veta var man faktiskt står, både tekniskt och konstnärligt.

De av Georges bilder jag från början känner är nästan för subtila för mig blir, vartefter jag kommer längre i boken, alltmer begripliga och jag känner att jag faktiskt fått en ny syn på vad som är värt att fotografera. Och hur. Det är många av Georges bilder på abstrakta klippor, industristrukturer och farkoster som jag tycker väldigt mycket om.

Själv har jag tidigare tänkt för mycket dokumentär plikt, känner jag, och för lite konstnärligt. Genom att läsa boken har min tanke fått en antydan till vingar. Eller kanske bara luft under de stumpar som redan fanns. Jag är inspirerad.

Den som förväntar sig något spektakulärt av den här boken kommer att bli besviken. Här är det nog lite mer finstämt och pragmatiskt och handlar om att göra det bästa man kan, av det som finns, där man står. Och att öppna vägarna framåt, för att skapa förutsättningar för utveckling. Det handlar om dig och din fotografiska utveckling, helt enkelt. Me like!

Jag läste förresten precis på Georges blogg att det planeras en andra utgåva av den här boken, att han insisterar på att göra rejäla förbättringar och bl.a lägga till ett par kapitel och att han ska vara klar med det tills i juli. Där ser man!

Nu behöver jag tips om fotogeniska industrisiter i eller nära centrala Stockholm! Och fler bra fotoböcker – alltid.

Guldkant i vardagen

Jag måste erkänna att när jag läste inlägget hos Hanna om att hon fikat med Jennie och att de hade så mycket att prata om, att träffen blev så inspirerande och allt det där andra hjärtevärmande blev jag avis. Jag vill ju också!

Och faktum är att jag fick som jag önskade, helt oförhappandes, i dag. Spontanitet ftw.

Eftermiddagen inleddes med fika, på kontoret i skogen, med anledning av att PLG (som bl.a var mitt sällskap till, från och i Bangalore för ett par år sedan) jobbade sin sista dag hos vår gemensamma arbetsgivare. I fikasällskapet ingick även JK och eftersom jag bestämt mig för att stanna kvar och jobba samtidigt som jag träffade KGK (måtte jag nu bara komma ihåg benämningen!) kom vi överens om att göra sällskap från jobbet om vi råkade synka våra respektive avfärder.

Vid femtiden tog batteriet i jobbdatorn slut vilket även innebar slutet på min arbetsdag på kontoret – normalt sett sitter jag ju på kundens kontor eller hemma i biblioteket och förvarar därför en transformator på vardera stället och släpar alltså inte med mig någon i datorväskan. Dålig planering av mig idag, men kanske inte helt fel att bli tvungen att lämna jobbet heller. Timingen var perfekt eftersom JK just då undrade om jag började vara på väg eller tänkte stanna längre.

Alltså sammanstrålade jag med JK och vi promenerade under entusiastiskt pladdrande i den uppfriskande kyliga luften ned till tunnelbanan, åkte in till centralen och slog oss ned på standardfiket med varsin mugg te resp. kaffe. Och tittade på folk, pratade, pratade, pratade och pratade därefter lite till. Tänk så dumt att man inte träffar sina smarta kompisar oftare! Jag menar när man nu trivs så himla bra ihop och dessutom har så mycket att prata om. Även efter att vi sagt att vi skulle gå åt varsitt håll stod vi kvar och pratade en lång stund. Det är tydligt att vi borde ses betydligt oftare.

Hur som helst, att besöka kontoret i skogen och träffa både fikagänget, KGK och HK (som vanligen ses där jag jobbar till vardags, hos kunden, men tydligen var på kontoret i skogen idag) samt JK livade sannerligen upp denna torsdag.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till PLG för möjliggörande och önskar henne lycka till på det nya jobbet!

Etikettmoln