Det kliar i fingrarna

Ja, ibland gör det faktiskt det. Inte precis bokstavligt, men i alla fall bildligt talat. Till exempel när jag tagit in en massa ny[gammal] information och känner behov av att formulera egna reflektioner kring denna. Då flyttar jag över min privata dator till datorbordet, kopplar in externa bildskärmar och går till WordPress.

Fast i detta nu handlar det inte så mycket om tankar som dykt upp medan jag sugit åt mig tips och idéer kring mjukvaruarkitektur, utan om något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Och det är ju då skrivandet är mitt bästa verktyg, ity ordsmidet oftast skapar den struktur och ordning jag eftersträvar.

Jag misstänker att det här skrivandet har något att göra med semester och att jag börjar få lite ångest över den totala bristen på aktivitet, fast jag redan är inne på tredje veckan. Tänk att komma tillbaka till jobbet efter dryga fyra veckor och inse att en har gjort samma saker som alla andra veckor på året. Hugaligen!

En av föreläsningarna jag kikade på igår handlade om att bygga sin egen teknikradar, liknande den som ThoughtWorks släpper cirka två gånger per år. Och när jag mediterade lite över det insåg jag att jag egentligen redan har en sådan. Bara inte strukturerad på samma sätt som deras. Eller, i ärlighetens namn, inte så värst strukturerad alls. Det är en (eller flera, beroende på hur man räknar) Trello-tavla, med idéer och planer kring sådant jag vill lära mig mer om. Och då handlar det om mjukvaruutveckling – det är nog säkrast att påpeka detta för mig självklara; folk skulle ju faktiskt kunna tro att jag hade andra intressen.

(Nej, jag är aldrig ironisk eller sarkastisk. Alls. Jag lovar. Absolut inte. Aldrig! ;-)

Hur som helst handlar det här med teknikradarn om att kartlägga och skissa sin egen väg i den mjukvarutekniska djungeln och därmed både skapa en plan för framtiden, och visualisera vägen i backspegeln. Jag tror att det är ett jättebra sätt att se hur långt en har kommit och tydliggöra vart en vill fortsätta vidare.

Jag känner (vilket verkar vara något som händer med ojämna mellanrum) behov av att skapa mål och mening och ha en plan för att inte behöva tänka och det är väl där som idén om att återvända till den akademiska världen gör sig påmind. Att vara inskriven på, och följa, en universitetskurs innebär ju att hela tiden veta åt vilken nytta fritiden ska ägnas. Som sagt: inte behöva tänka utan bara göra.

Igår loggade jag, för första gången på säkert ett år, in på antagning.se för att titta efter distanskurser som är öppna för sen anmälan. Två av dem på kvartsfart lockade lite (Datorarkitektur I och Programmering i C), men jag kommer inte att skicka in någon anmälan. Det känns dumt att låsa upp sig, även om jag tror att åtminstone C-kursen skulle vara ganska lätt avklarad. Men för att programmera i C behöver jag ingen kurs – dels skrev jag själv en del C-program på 90-talet och dels har jag en sambo som länge jobbat med just att programmera i C. Det som skulle tala för en kurs är nog främst att det kan ge fokus och motivation – och sen dessutom ytterligare några små, trevliga högskolepoäng i samlingen.

Vad gäller datorarkitekturen verkar kursen rolig och är garanterat nyttig, men jag tror inte att jag har den motivation jag skulle behöva för att ta mig igenom den. Jag har dåligt samvete över att jag inte färdigställde cloud-kursen förra året, så med jämna mellanrum funderar jag på om det vore värt att plocka upp den igen eller om jag kan hitta ett sätt att lägga den bakom mig så att den slutar störa. Därför vill jag inte skriva in mig på fler kurser som kan öka min mentala börda.

Sedan ska man nog inte glömma att jag börjar på nytt uppdrag i september, vilket kommer att ställa en del nya krav på mig och mina mentala förmågor. Innan dess kommer jag nog också att ha rätt fullt upp med att avsluta det gamla uppdraget på bästa sätt – dels leverera värde och dels i någon mån lämna över. Vad det nu kan finnas som behöver lämnas över innan jag lämnar projektet. Jag har ju ingen unik kunskap om systemen vi jobbar med, är ingen nyckelperson inom något specifikt område. Jag är mer allmänt kunnig och erfaren i projektet, och det som just jag vet och kan är inget som är konkret och uppräkningsbart.

Det som känns tråkigt med att sluta är just det att mycket av det jag samlat på mig under dessa år går till spillo, d.v.s. inte kommer projektet till godo – jag hade verkligen haft en massa värde att bidra med om jag hade stannat kvar. Kunskap och erfarenhet, såväl som sedvanlig utvecklarkompetens. Men det är inget nytt, jag har ju bidragit med allt det där under mina fyra och ett halvt år och förr eller senare blir det nödvändigt att gå vidare. Inte minst för min egen skull, för min egen utveckling. Jag vill lära mig nya saker och jobba med mina egna kollegor!

Visst, det både går och känns tryggt och bra i uppdraget och vägen framåt är tydlig, och det hade varit väldigt lätt att stanna och fortsätta in över mållinjen (som jag i och för sig tror flyttar på sig, lite grann, hela tiden), men jag vill inte vara den som är sist kvar eller (som är alternativet) bli kvar för tid och evighet.

Men nog om uppdraget – jag hade ju tänkt att skriva om min fortbildning!

Jag är intresserad av många olika saker när det gäller mjukvaruutveckling, men har insett att jag måste hålla igen och fokusera för att det annars lätt blir vare sig hackat eller malet, d.v.s. inlärningen blir fragmenterad och ingenting blir färdigt. Jag har därför valt att prioritera områdena mikrotjänster, arkitektur och Kotlin.

Min fortbildning har så här långt huvudsakligen handlat om att titta på inspelade resp. interaktiva föreläsningar. Jag har uppskattat och haft bra utbyte av flera online-kurser med Sam Newman på ämnet mikrotjänster, respektive inspelade videokurser med Neal Ford och Mark Richards om arkitektur. Vad gäller Kotlin (programspråk) har det inte gått lika bra, men jag har i alla fall kikat på ett par kurser/föreläsningar och kodat lite på min vanliga applikation. Semesternöjen!

Jag undrar vad det ska bli härnäst?

Jag känner mig ganska nöjd med det här första steget kring mikrotjänster och mjukvaruarkitektur och tycker att jag fått den hyfsade överblick och förståelse för ämnena jag önskade när jag började. Hm, dock har jag ytterligare ca 10-20 timmars föreläsningar på min önskelista, så det kanske inte är slut riktigt ännu. Jag tror på upprepning, både för att jag har teflonminne och för att det är nyttigt att ta del av olika personers syn på ett och samma område. Mångfald berikar.

Med tanke på vad som komma skall skulle det möjligen vara bra att bekanta sig med React, vilket i och för sig stått med på listan även tidigare men nu placerat sig en bit högre upp – eftersom det tycks användas rätt flitigt på nästa uppdrag.

Efterhandskommentar:
Och det här inlägget blev, som så många andra tidigare, inte heller färdigskrivet när det begav sig, så jag publicerar det nu, senare, på dess ursprungliga datum. (Det är roligt att läsa inlägget med perspektivet från två månader framåt i tiden.)