Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘nostalgi’

Non-daily shoot 2012 v11

Veckans uppgift handlade om tacksamhet eftersom det när den ursprungligen skulle utföras råkade vara Thanksgiving där borta på andra sidan Atlanten.

It’s Thanksgiving in the US. What are you thankful for? Make a photograph and share it with the world.

Det börjar bli alltför vanligt att jag inte ägnar uppgiften en tanke under veckan. Som tur är har jag dock ändå tagit ett antal bilder, främst i samband med fotokursen. Och den är jag visserligen tacksam för, men bilderna därifrån tycker jag inte vore rätt att lägga ut här eftersom de faktiskt föreställer personer. Kursledaren såväl som en blivande kursledare poserade för oss när vi lekte med ljussättning. Hur som helst kom jag fram till att staden vi bor i är något jag är tacksam för. Stockholm. Och så ljus, som finns i så många varianter – utan det hade jag inget att fotografera.

Bilden jag valde är tagen från Skeppsbron, ned mot Stadsgården där bl.a. party- och restaurangbåten Patricia ligger och speglar sig i vattnet. Främst valde jag bilden för ljusets skull. Huset i bakgrunden brukar jag likna vid en Finlandsfärja (=julgran) och jag gillar att det är rejält upplyst. Ljus är… liv. Reflektionerna i vattnet var som så många gånger förr det som fick mig att stanna och plåta, men när jag ser bilden så här i efterhand fastnar jag mer för de olika färgtonerna. Ljuset.

Thankfulness

Sedan har Patricia också en särskild plats i mitt minnesarkiv. Det var nämligen så att hon låg uppe i Luleå medan jag bodde där och gick på gymnasiet och vi brukade emellanåt besöka diskot. Jag minns inte mycket mer än att hon hade frusit fast i vinterisen lite på sniskan så att golven lutade, att man snubblade på tröskeln (som var, och nog är, ett par decimeter hög) till toaletten och att det var dit man gick för att träffa lumparkillar från Stockholm. Lustigt nog var det dock inte där jag träffade den som kom att bli min draghjälp för att lämna hemstaden. Och min första sambo.

Annonser

Lunarstorm stängde idag

Så var det över, Lunarstorm har till slut gått i graven. Det var väl inte en dag för tidigt, kan jag tycka.

Fast det verkar inte vara slut som i helt slut utan handlar snarare om en omstart – man hänvisar till någon ny community, LS8 (och vad kan det stå för annat än… LunarStorm version 8?), och gör det klart att vi gamlingar inte är välkomna dit. Jag måste erkänna att jag inte tänkte tanken på att registrera mig, ens innan jag förstått att jag är så där oönskad.

en helt annorlunda typ av Lunarstorm som vill underlätta kontakten mellan ungdomar

LS8 är en rolig och trygg plats där folk mellan 15 och 25 år möts och kan skapa nya kontakter

Fast visst undrar jag hur LS8 kommer att se ut och fungera… se det som professionell nyfikenhet, kanske.

Anyway…

Jag blev medlem på Lunarstorm våren 2000 och hade min användare kvar ända till det bittra slutet, men var otrogen under några år (fast med undantag för ungefär ett år var det även under den tiden främst på Lunarstorm jag skrev nätdagbok) och förblev förhållandevis aktiv fram till 2007 eller så.

I februari 2008 ersatte jag Lunardagboken med den här bloggen på WordPress.com, vilket naturligt nog förändrade mitt skrivande. Det blev, på gott och ont, betydligt mindre personligt och även en smula mindre öppet. Mer offentligt innebär också större risk att hänga ut sig själv eller andra. Jag bestämde mig tidigt för att undvika ämnen som kärleken och jobbet, vilket enligt min mening har fungerat ganska bra. Även om det bitvis blir väldigt lite kvar att skriva om…

Frekvensen i skrivandet förändrades också när jag lämnat Lunarstorm och så att säga kommit ut som bloggare. Ibland skrev jag till och med flera inlägg samma dag – det var underbart att kunna göra sådant, att inte längre begränsas av Lunarstorms ”bara ett inlägg per dygn”-princip och därmed nästan vara tvungen att skriva varje dag för att utnyttja varje möjlighet. Det tog ett tag att vänja om, och jag njuter fortfarande av just den relativa friheten som WordPress gav.

Det finns förstås tonvis med LunarStorm-relaterade historier jag hade kunnat berätta om jag hade haft tid, lust, ork och inspiration – men det har jag förstås inte just nu. Låt oss nöja oss med att Lunarstorm gav mig många nya vänner såväl som möjligheter. Jag saknar inte gemenskapen nu, men den var oerhört viktig för mig under några intensiva år.

Så där, milstolpen rest och klar.

Ena foten i graven

Jösses, så gammal jag känner mig när jag läser om Falkens fildelningsnostalgi! I mina öron låter den forntid hen beskriver som tämligen modern. Det upphör aldrig att förundra mig att perspektivet kan göra en sådan stor skillnad.

Hur såg din första kontakt med fildelning ut?

Och jag tycker att det hör till att man ger sitt eget svar på frågan, men just nu minns jag ingenting så jag får återkomma om och när minnet klarnar.

Här är min handstil

Eftersom Jerry ville se MIN handstil (fast han var för blyg för att namnge mig):

Stockholm 2008-12-02. Min handstil? Hu, så läskigt att visa upp den för alla människor! Jag skriver ju nästan aldrig något för hand längre, så bara detta lilla ger mig kramp i armen. (glad smiley) Det här får liksom räcka. Tack, Jerry, för ännu en liten utmaning på en nivå jag pallar med. /Mia*

Syns det vilken hand jag skriver med? Jag tror att det gör det.

Hade det inte varit så plågsamt att skriva för hand (och svårredigerat!) hade det faktiskt varit ganska roligt att blogga för hand, plåta och sedan peta in bilderna i bloggen. Jag vill minnas att det gjorts förr, men det är ändå rätt charmigt.

Att se min handstil så här väcker en mängd minnen från… ja, främst tonårstiden. Jag skrev väldigt mycket då, och oftast för hand, men ibland på enkel skrivmaskin. Mest skrev jag nog dagbok, men det blev också sida upp och sida ned med sångtexter och vansinniga historier – en bunt [o]vanliga tonårstjejers drömmar om killar och musik, vill jag minnas. De historierna har jag kvar. Och förresten även både dagböcker och sångtexter, när jag tänker efter. Det jag däremot inte har kvar är alla de olika inspelningarna (med bandet jag spelade i) vilka med åren tyvärr blivit helt avmagnetiserade. Att upptäcka det var ledsamt.

Men nu ska jag inte simma för långt ut över nostalgins djupa vatten…

Kan inte ni andra också anta utmaningen? Det vore så roligt att se hur ni skriver.

Skriv för hand, plåta resultatet och lägg ut bilden på bloggen!

Kärlek är frånvaro av rädsla

När jag sökte på hårddisken (jag börjar faktiskt uppskatta Google Desktop Search!) efter de avslutande orden i det förra inlägget, hittade jag även detta:

… apropå det att frånvaro av rädsla är kärlek:

Konferens: 35+ – Var skriver jag under?


    Varje gång jag agerar utifrån någon form av rädsla
    så blir det bara fel och jag mår sämre än innan…
    men om jag kan strunta i rädslan och i stället följer
    intuitionen eller "känslan" så blir det rätt och jag mår
    som en prinsessa (eller som en prinsessa borde iaf).

    Det här bevisar iofs ingenting, men jag känner inom
    mig väldigt klart och tydligt att det är så… kärleken,
    den universella, allomfattande, mänskliga, vad man
    nu ska kalla den, är just precis det: frånvaro av rädsla.

    Det här är något som är och har varit till stor hjälp för
    mig, eftersom det gör det lättare att gå förbi rädslan
    och i stället agera i kärleken. Jaja, det låter flummigt
    för den som inte upplevt samma sak, men så är det.

    Jag ifrågasätter mig själv och mina motiv för att agera
    på ett visst sätt. Och upptäcker jag att jag styr efter en
    rädsla för något så ställer jag helt enkelt om rodret…
    (okej, inte alltid jag ser det, men _när_ jag ser det!)

    Livet flyter på ett helt annat sätt när jag lever mer i
    kärleken och det flytet vill jag inte mista! Hade inte
    trott att livet kunde vara så enkelt (jaja, en sanning
    med modifikation) och kännas så bra, helt enkelt!

    Jaja, det här var väl knappast något livsviktigt eller
    revolutionerande eller särskilt underhållande eller något
    annat som folk emellanåt efterfrågar på konferensen,
    men jag fick iaf skriva det och därmed kanske göra det
    lite klarare för mig själv åtminstone. Tack, Yvonne!

    *ler*

    Skrivet av Goldie den 4 april 1999, 12:54 från 130.244.206.184

Och det där är så klokt och sant och applicerbart, att tanken och orden för mig lyser lika klart idag som de gjorde då de skrevs för mer än nio år sedan.

I mina ögon finns också en tydlig koppling till ett inlägg i vilket Cynism-Andreas berättar om hur han använder exklusivitet som vägvisare:

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

I min kommentar till inlägget skriver jag:

Du säger exkludera, jag säger begränsa – d.v.s det alternativ som begränsar dig, ditt liv (eller andras dito) är det som går bort. Ibland kallar jag det för att öppna eller stänga dörrar också, men det är i grunden samma sak.

Rädsla exkluderar, begränsar och stänger dörrar.
Kärlek inkluderar, frigör och öppnar dörrar.
Vilken känsla ska vi lyssna på, tycker du?

Glädje och webbnostalgi

Det är svårt att slita sig från datorn ikväll (trots att jag är mer än tillrådligt trött) för jag har så mycket glädje sprittande i kroppen. Och bra musik i högtalarna, dessutom – just nu Rush:s 2112 och tidigare bl.a Stonefunkers som svänger av bara den (varför äger jag inga av deras plattor?). Glädjen från tidigare idag späddes på ytterligare av att det trillade in ett meddelande från en kär vän, som jag blott haft kontakt med via två sms två gånger under de två senaste åren. Vänner är de som finns där utan att man måste höras av var och varannan dag. Jag skulle inte kunna ha någon annan sort för jag är kass på att höra av mig till folk. Desto gladare när kontakten väl återupptas.

Idag träffade jag förresten Annica Tiger, bara så där. Och kände mig nödgad att i efterhand maila henne en liten… ja, ursäkt och förklaring får man säga, eftersom det är mer jag som tycker mig känna henne än tvärtom. Hon är ju internetkändis, medan jag är… well, främst en obemärkt nätläsare. Jag blev bara så ställd när hon plötsligt stod där framför mig. Det tog en stund att komma på vem personen var som jag så väl kände igen, och det var först efteråt det slog mig att igenkänningen torde ha varit helt ensidig. Vi har setts som hastigast vid något tillfälle, men troligen inte ens pratat med varandra. Och där står jag och beter mig som om vi är gamla bekanta och bundisar.

Lite kuriosa:

Medan jag fortfarande var nybörjare i webbvärlden (det är så länge sedan att jag knappt minns det!), brukade jag använda mig av Annicas HTML-guide för att få ihop mina webbsidor. Webbsidor som inte låg ute på nätet och inte heller tillhandahölls via någon webbserver – vanliga textfiler som laddades direkt från det NFS-monterade filsystemet. Ja, jisses. Jag var UNIX-admin då. Det var där någonstans det började och ett par år senare var jag plötsligt anställd som ”Applikationsutvecklare, Webb & Internet”, så ni förstår att man kan säga att Annica Tiger faktiskt spelat någon form av roll i min karriär.

Och på det mer personliga planet var det (tror jag) även via hennes ”Dagbok på nätet” (samling med länkar till nätdagböcker) som jag hittade en av mina viktigare kärlekar – han som gjorde sig bemärkt bland annat genom talet om att ”klia trollen under hakan”. Det handlade om att bli vän med sina demoner i stället för att kapitulera för dem. Jag hade många demoner då, färre nu.

Ovidkommande parentes:

Det var först idag jag upptäckte att den här bloggmallen (Neat) inte visar vare sig kategorier eller mina omsorgsfullt utvalda inläggsetiketter – jag får väl hoppas att de sistnämnda åtminstone tas i beaktande då taggmolnet skapas.

Magiskt tänkande

Vid röjning av sovrumshyllan hittade jag en del intressanta dokument, t.ex flyttanmälan avseende föregående flytt, d.v.s då jag flyttade hit. Adressändringen gällde från juni 1995, så min aning om årtal blev sålunda bekräftad. Det förvånade mig att detta också var sommaren vi båtluffade i Grekland. Borde jag inte i stället ha varit fullt upptagen med att boa in mig?

Kanske var det för att båtluffen kom emellan som lägenheten aldrig blev riktigt färdig? Det är ju först den senaste handfullen år jag egentligen gjort något i inredningsväg. Vardagsrummet är färdigmöblerat, men de vita väggarna är ganska kala vilket ger ett intryck av att jag ännu inte riktigt flyttat in. Och det är kanske lite så det är. Jag har dock trivts väldigt bra här i min oas. Känt mig hemma, trygg och väl skyddad från världen.

Ett papper jag hittade i högen visade sig vara ett handskrivet brev från Kristina af Knusselbo, daterat i mars 1998. Efter vad jag förstår följde det med en bok som hon lånat av mig. Brevet förtäljer inte vilken bok det var, men jag gissar att det var ”The Magic of Thinking Big” (1959) av David J. Schwartz. Hennes kommentarer stämmer nämligen väl överens med vad jag själv tänkte när jag läste den – om man ska ha glädje av boken måste man kunna se förbi föreställningen om att framgång mäts i pengar och att det är mannen som drar in dem.

Icke desto mindre hade den här boken en dramatisk effekt på mig. Man kan nog sammanfatta bokens budskap med orden ”du är vad du tänker”. Och det jag gjorde efter att ha läst den var att medvetet och avsiktligt försöka tänka annorlunda.

Mina tankar innan var först och främst negativa. Min respons på det mesta var negativ och jag hade mestadels farhågor i stället för förväntningar. Behöver jag säga att mitt liv var förbaskat trist och att jag vid det laget var gruvligt less?

En del av problemen fanns på jobbet, där jag slet som ett djur och inte fick någon direkt utdelning för det. Kanske var det så, tänker jag nu, att ingen såg eller förstod hur hårt jag jobbade och hur mycket jag gjorde där i kulisserna. Jag jobbade ensam och har heller aldrig varit mycket för att tuta i mitt eget horn.

Nåväl. In kommer alltså boken och den ger mig helt nya tankar. Nya idéer. Små konkreta experiment att utföra med mig själv och min omgivning. För jag kunde ju inte blåögt tro på det som stod i boken utan att faktiskt ha testat själv. Och sett att det fungerade. Aldrig i livet. Jag funkar inte på det sättet.

Jag började läsa boken på Märstabussen från Arlanda (där jag vinkat av den engelske pojkvännen vars exemplar det här var). Under hela resan inåt stan läste jag och när jag steg av tåget på hemmastationen var ryggen rakare och stegen raskare. Som ett roande experiment, alltså. Jag mötte också stadigt människors blickar och log mot dem. Enkla medel som gjorde en enorm skillnad i hur jag kände mig och även hur jag bemöttes av andra. Normalt skulle jag ju bara ha försökt vara så osynlig som möjligt och absolut inte mött några blickar.

Nästa experiment var att på jobbet prova en positiv attityd. Stämningen där hade varit ganska grinig och negativ ett tag. Jag tog som vana att varje morgon gå förbi alla kontorsrum längs vägen till mitt eget och sticka in huvudet och säga ett glatt ”god morgon!” till var och en av mina kollegor. Och vänta tills de svarade. Jag antar att folk först blev förvånade, men det tog inte lång tid innan stämningen helt förändrats. Folk blev plötsligt glada och trevliga och mycket mer sällskapliga.

Där någonstans hade jag sett nog och sedan dess jobbar jag mer eller mindre aktivt med mitt eget sätt att agera såväl som tänka. Det märks så tydligt, om man bara tittar efter det, vilken skillnad det faktiskt gör. Det tar ingen tid alls att smitta någon med sin attityd, vare sig den är positiv eller negativ. Det är lätt att låta sig smittas av det negativa om man inte tänker efter, men också möjligt att hålla det på armslängds avstånd när man väl är medveten om att man kan välja. Jag kan ju faktiskt välja att inte ta till mig andras irritation och göra den till min. Du har mycket större makt i och över ditt liv än du kanske tror.

Åh, det finns så mycket mer att säga i ämnet, men jag varken hinner eller orkar skriva en omfattande utläggning. Om du vet med dig att du reagerar negativt med ryggmärgen: prova att aktivt tänka på ett annat sätt. Säg ja i stället för nej och prova nya saker i stället för att avfärda dem på förhand. Var öppen i stället för sluten. Välkomna livet! Ja, universum och allting med.

Etikettmoln