Crumpler och piratiska naglar

Crumpler-butiken ligger inte alls långt från Tullys så varför inte förevisa dess fröjder för Knusselboskan, när hon nu ändå var och hälsade på här i stan?

Ja, jag söker gärna anledningar att besöka butiken. Igår hittade jag en.

Lite bävade jag för att någon av de två försäljare jag träffat förut skulle jobba nu också – och skratta åt mig för min begeistring. Men det var som tur var ingen av dem utan en tredje, dittills okänd, person som stod bakom disken.

Väl i butiken klappade jag om och förevisade gamla favoriter och tänkte och velade och ville och bestämde mig. Men nej, mitt Mac-fodral fanns inte inne.

Nåja, det var väl inte meningen då.

”Men jag kan beställa hem den”, sade killen bakom disken.

Ytterligare en kort tvekan, men sedan sade jag okej och lämnade namn och telefonnummer och nu väntar jag så klart otåligt på att bli kontaktad. När jag får den ska jag traska ned på fiket med min Mac i väskan, bara för att. Nej, just det – för att kolla att Ipredia–nätet funkar där nere. Så var det, ja.

Jag har alltså beställt en liten ”fodralväska” till min Mac. En med handtag och axelrem. Precis den jag gillade redan första gången jag var inne i butiken och förälskade mig i sortimentet, men konstigt nog inte nämnde i blogginlägget.

I ovan nämnt inlägg visade jag även mina då nyfixade naglar, i rött och svart, som jag trivts ypperligt med sedan dess. Lustigt nog har jag även denna gång precis varit och fått naglarna fixade. Nu är de djupt lila och piratdekorerade. Färgen syns dåligt på bild, men jag lovar att de är mer lila än de ser ut.

Kärlek är frånvaro av rädsla

När jag sökte på hårddisken (jag börjar faktiskt uppskatta Google Desktop Search!) efter de avslutande orden i det förra inlägget, hittade jag även detta:

… apropå det att frånvaro av rädsla är kärlek:

Konferens: 35+ – Var skriver jag under?

Varje gång jag agerar utifrån någon form av rädsla så blir det bara fel och jag mår sämre än innan… men om jag kan strunta i rädslan och i stället följer intuitionen eller "känslan" så blir det rätt och jag mår som en prinsessa (eller som en prinsessa borde iaf). Det här bevisar iofs ingenting, men jag känner inom mig väldigt klart och tydligt att det är så… kärleken, den universella, allomfattande, mänskliga, vad man nu ska kalla den, är just precis det: frånvaro av rädsla. Det här är något som är och har varit till stor hjälp för mig, eftersom det gör det lättare att gå förbi rädslan och i stället agera i kärleken. Jaja, det låter flummigt för den som inte upplevt samma sak, men så är det. Jag ifrågasätter mig själv och mina motiv för att agera på ett visst sätt. Och upptäcker jag att jag styr efter en rädsla för något så ställer jag helt enkelt om rodret… (okej, inte alltid jag ser det, men _när_ jag ser det!) Livet flyter på ett helt annat sätt när jag lever mer i kärleken och det flytet vill jag inte mista! Hade inte trott att livet kunde vara så enkelt (jaja, en sanning med modifikation) och kännas så bra, helt enkelt! Jaja, det här var väl knappast något livsviktigt eller revolutionerande eller särskilt underhållande eller något annat som folk emellanåt efterfrågar på konferensen, men jag fick iaf skriva det och därmed kanske göra det lite klarare för mig själv åtminstone. Tack, Yvonne! *ler* Skrivet av Goldie den 4 april 1999, 12:54 från 130.244.206.184

Och det där är så klokt och sant och applicerbart, att tanken och orden för mig lyser lika klart idag som de gjorde då de skrevs för mer än nio år sedan.

I mina ögon finns också en tydlig koppling till ett inlägg i vilket Cynism-Andreas berättar om hur han använder exklusivitet som vägvisare:

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

I min kommentar till inlägget skriver jag:

Du säger exkludera, jag säger begränsa – d.v.s det alternativ som begränsar dig, ditt liv (eller andras dito) är det som går bort. Ibland kallar jag det för att öppna eller stänga dörrar också, men det är i grunden samma sak.

Rädsla exkluderar, begränsar och stänger dörrar.
Kärlek inkluderar, frigör och öppnar dörrar.
Vilken känsla ska vi lyssna på, tycker du?

Frukostsyster på besök

Igår stötte jag ihop med min kära Frukostsyster, som bor och arbetar nära den andra tunnelbanestationen – den jag ibland går till och ofta går från när jag inte har sällskap. Varje gång jag passerar tänker jag på henne och ibland skickar jag ett SMS medan jag väntar på tåget, bara för att tala om att jag tänker på henne där och då. Jag vet att det uppskattas.

Hon var på väg ut på lunch med en vän/kollega som jag också är bekant med och jag avböjde erbjudandet om att göra dem sällskap eftersom jag hade en halv arbetsdag att ta igen. Vi bestämde att höras av och träffas efter jobbet idag i stället.

Det slutade med att hon i afton för första gången besökte mitt hem – det kändes roligt att få visa hur jag bor när det nu är så städat att jag törs släppa in nya människor. Sådana människor som inte varit här och vet vad de har att vänta sig, typ.

Att umgås med henne är … livgivande. Det är så mycket kärlek och mänsklighet i henne och relationen oss emellan. Och hon ser mig långt tydligare än de flesta. Jag vet inte hur, men hon vet saker om mig som jag inte tror mig ha nämnt. Det är som att hon ser min kärna. Kanske klarare än vad jag själv gör.

Men nu ska jag vara tråkig och skriva om konkreta detaljer.

Hon hjälpte mig att transportera den gamla fula datorstolen och den återstående hylldelen till grovsoprummet och fick på vägen också möta den nuvarande ägaren till min nya lägenhet. Lustigt att jag stöter ihop med honom bara de gånger jag har sällskap med mig ut till soprummet, inte alls annars.

Sedan förbarmade hon sig också över några av de böcker jag tänkt göra mig av med (även om de flesta hon fick med sig var till låns) – det kommer att bli en rejäl utrensning i bokhyllan innan jag flyttar så jag hoppas att hon snart kommer hit och hämtar fler. Det är väl en 3-4 hyllmetrar jag vill göra mig av med. Kanske skulle jag bjuda hem folk för att botanisera?

Jag borde packa ned de böcker jag ska behålla och låta resten stå kvar i hyllorna, men det lockar mer att göra tvärtom – för att få se hur det ser ut när det är fin ordning och ”rätt”. Fast det får jag ju ändå se sedan, när jag flyttat och packat upp. Två veckor borde jag klara utan att ha böckerna tillgängliga.