It’s Monday – let’s move!

Ett väntat och mycket välkommet besked i mailboxen denna måndag morgon. Nja, kanske inte. Andra har väl anat att det var på gång, men själv har jag blundat.

Organisationen jag jobbar i ska flytta. Innan halvårsskiftet ska hela gänget vara överflyttat till firmans huvudkontor, som ligger naturskönt långt utanför stan. För mig lär det innebära ganska precis dubbelt så lång resväg, i tid räknat. Och så blir det ett eller två kollektiva byten, vilket kan göra att det tar ännu längre tid.

Nej, jag är inte positiv – man är sällan det till förändringar man inte valt själv.

Annars funderar jag på om det inte vore möjligt att hoppa över de där bytena och i stället gå från stationen – på kartan ser det inte ut att vara mer än max 2 km. Och, som GP säger, det kan ju ses som bra tillfällen att promenera. Samla steg.

Hm. Det känns som om en liten helgutflykt och testpromenad är i antågande.

Som synes, lite tid och eftertanke ger förändrat perspektiv. Lunch också.

23-årsjobbileum

Idag är det på dagen 23 år sedan jag inledde mitt så kallade vuxna liv. Fredagen den 7:e juni 1985 slutade jag skolan och under helgen därefter flyttade jag med min enda resväska (halvfull med LP-skivor) hem till pojkvännen i Stockholm och fick då en ny familj, nämligen hans. Mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Och så vi. Efter några månader hade vi hittat egen lägenhet och flyttade hemifrån och ihop på riktigt. Det var lättare förr.

Och apropå lägenhet gör jag här en paus för meddelande från sponsorerna… äh, något helt annat i alla fall: kan du hjälpa till med att jaga upp någon liten (eller större) bostad åt nef och drf? Utdrag ur det länkade nef-inlägget:

Det är fanimig kris nu – så om någon har minsta lilla lya, må så vara en liten etta där inget annat än en dubbelsäng för oss båda får plats – så skulle det uppskattas om det hojtades till. Oavsett om denna lya endast finns tillgängligt i ett par månader alltså (även om minst 6 månader skulle vara önskvärt), och den bör då alltså vara belägen i Uppsala eller i Stockholm med närområden. Pendlingsavstånd till Stockholm är det viktigaste. Och att boendet inte innebär att man bor i ett råttbo då alltså.

Jag håller tummarna för att de får tag i något. Snart som fan.

Nåväl. Åter till historien som började berätta sig…

Jag fick skjuts till flygplatsen av dåvarande bästa väninnans föräldrar, som också skulle söderöver. Det var en stark upplevelse, att stå där på flygplatsen med hela sitt pick och pack. Att vara på väg ut i världen. Stå precis på kanten, sekunderna innan man kastar sig ut… jag minns att jag var närmast skräckslagen och det var så stort. Jag hade inte långt till tårarna. Tufft var det och jag tänker idag på att mina föräldrar inte följde med och vinkade av mig. Var jag då redan borta för dem? Eller vågade de inte lita på att kunna hålla sina känslor i styr? Det måste ju ha varit stort för dem också, tänker jag mig.

På måndagen den 10:e började jag min anställning som kretskortskonstruktör (PCB designer) på ett stort svenskt telecom-företag. Och sedan rullade det på och det mesta gav sig av sig självt, utan så värst mycket strategi eller planering från min sida. Jag har hittills aldrig varit arbetslös och aktivt bara bytt jobb en gång (men min yrkesmässiga värld har förändrats). Idag är jag anställd på ett större amerikanskt is/it-företag och jobbar som… tja, vad ska man säga? It-specialist, eller för vara mer specifik: applikationsutvecklare.

Om ytterligare 23 år är jag förmodligen pensionär. Eller kanske död.

Grattis och bra jobbat, Mia*!

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Flyttdatum är spikat

Från och med måndag bor även mina möbler i den nya lyan. Själv kommer jag nog då redan att vara installerad, om än temporärt – jag räknar med att tömma (med undantag för det som flyttfirman tar hand om) den gamla lägenheten i helgen och sedan sova på en madrass på golvet tills de större möblerna kommer på plats. På något sätt tycker jag det hör till att leva lite primitivt den första tiden i en ny lya. Den första veckan (eller veckorna?) i den gamla lyan sov jag också på golvet eftersom jag lämnat vattensängen bakom mig i flytten.

Flyttstädningen utförs samma vecka som nye ägaren tar över. På så sätt hinner där väl inte bli alltför dammigt, kan jag tänka.

Jag fick in ett antal flyttofferter av varierande kvalitet och valde en av de firmor som faktiskt bemödat sig med att (vilket jag angett som ett önskemål) ringa upp och diskutera saken. De kunde också tänka sig att ta hand om bortforslingen av den gamla tvättmaskin som stått i förrådet sedan jag flyttade in vilket annars hade blivit jäkligt knepigt. Jag har ju ingen bil och vill väldigt ogärna besvära vänner och bekanta som har det. Minns så väl tiden då jag själv var den i bekantskapskretsen som hade bil. Det var inte roligt att alltid tvingas stå till tjänst.

Målarna verkar vara klara också – när jag kom till lägenheten igår kväll var deras prylar borta och nycklarna låg på hallgolvet. Kvar på köksbänken låg ett par läsglasögon, som torde tillhöra någon av dem – jag gissar på ägaren. Jag får väl ringa och tala om att jag hittat dem, samtidigt som jag ställer några frågor. I stort sett ser det bra ut, men det är några detaljer jag vill diskutera. Det känns jobbigt att jag ska behöva göra det.

Fascinerande är det att se färgen när den nu finns på hela väggar, i både sov- och vardagsrum. Den känns bra mycket mörkare än på fondväggen i den gamla lägenheten. Mörkare än jag väntat mig, trots att jag mycket väl vet att färg upplevs starkare på större ytor. Jag undrar om det verkligen är samma nyans? Det gör mig inget att den är mörkare, ska jag väl också påpeka – intrycket blir ju bara mysigare. Men kanske svårare att kombinera så som jag föreställt mig. Nåja, sådant där ger sig när jag flyttat in, d.v.s när möblerna kommit på plats.

I övrigt har jag idag också sagt upp elen i den gamla lyan och pratat med försäkringsbolaget om en förlängning fram till tillträdesdatumet. Det visade sig också att den där överlappningen inte gällde bostadsrätten utan bara bohaget. Om jag nu förstod det hela rätt. Vilket alltså borde innebära att den gamla lyan inte haft någon bostadsrättsförsäkring under de senaste veckorna. Attans tur att det inte hänt något, då.

Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag måste göra för att ro iland den här flytten. Snart, snart kan jag få njuta. Jag längtar efter att kunna slappna av och slippa den där gnagande känslan av saker jag måste komma ihåg att göra, organisera, ta hand om och fixa. När flytten är avklarad kan jag ju äntligen vända blicken utåt igen, mot livet där utanför. Kanske träffa en eller annan intressant människa, till exempel.

Flyttrapport

Jag är fortfarande bortkopplad och har ingen som helst koll på vad som händer i nät- eller nyhetsvärlden. Det känns ganska skönt. Världen blir nära och omedelbar på något sätt – det jag ser och hör är också det som finns. Det övriga bleknar bort.

Men nu händer det lite saker igen, på lägenhetsfronten, utöver att min mor och jag ägnat en hel del tid åt att packa och flytta över saker till den nya lyan. Kläderna åkte in i garderoberna och köksprylarna i skåpen medan det mesta andra fått mellanlanda i förrådet så länge.

Målarna kom i morse och har påbörjat arbetet. Enligt min mor hade de börjat måla taken när hon tittade förbi i lyan. Kul!

Nu gäller bara att hitta någon som är villig att flytta mina möbler och städa ur lägenheten. Det går inte jättebra, enligt min mening. Jag skulle hemskt gärna vilja prata med någon om saken, men har än så länge bara fått ett löfte om att bli uppringd, fyllt i ett antal formulär samt lämnat meddelande på en telefonsvarare. Behöver jag skriva att jag börjar känna mig lite nojig över det hela? Nu är det ju ingen panik, men jag skulle förstås vilja ha det avklarat så fort som möjligt.

—

Så här senare, när det är dags att gå för dagen, har jag i alla fall fått telefonsamtal från två flyttfirmor, vilka båda skickar offerter via mail. Det verkar svårt att förstå att en bil inte direkt skulle tillföra något till min flytt, men båda firmorna låter som bra alternativ. Rimliga priser och trevligt bemötande – sådant räcker långt.

Oinspirerad

Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.

Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.

Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.

Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.

Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.

Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?

Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.

Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.

Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.

Målarkontakt

Jag tycker inte om att berätta om saker jag planerar. Det finns ju så många möjligheter att det går åt skogen eller rinner ut i sanden eller något annat som är mindre roligt att berätta om. Det är mycket, mycket roligare att berätta om saker först efter framgångsrikt genomförande. Men jag ska gå emot min instinkt och berätta om vad jag åtminstone just nu ser som ett stort framsteg – ”just nu” för att det fortfarande kan misslyckas.

Igår skaffade jag mig telefonnumret till en rekommenderad målare, som jag tänkte ringa idag. Det där är ju något som behöver tas tag i rätt omgående för att maximera chanserna till ett genomförande innan jag flyttar. Givetvis glömde jag ta med mig numret till jobbet, men det gick att få tag i igen.

Den rekommenderade målaren jag sedan ringde var förstås (vilket jag räknat med som en trolighet) överhopad med arbete under den tid jag behöver hjälp, men hade tips om en annan som jag därefter ringde. Denne lät positiv och vi kom överens om att inspektera lägenheten i morgon bitti så att han kan skaffa sig en uppfattning om omfattningen. Tidigt som fan, enligt min mening, men lite får man väl offra sig för konsten.

Frånkopplad

Strax före Melodifestivalen kopplade Bredbandsbolaget bort min Internetförbindelse, och därmed även digital-tv:n. Enligt beställningen skulle det inte ske förrän idag, söndag. Halleluja. Det fick bli analogt tv-tittande, vilket kunde ha funkat bra om jag bara inte packat ned alla långa antennsladdar. Nu fick vi använda matbordet som tv-bänk. Förhållandevis funktionellt.

Jag undrar vad jag tänkte när jag beställde flytt av både telefon och bredband så på direkten efter tillträdesdatumet?

Det var tämligen obetänksamt eftersom jag, efter att ha gått runt och tittat närmare på lägenheten, insett att det är vissa förbättringar jag vill ha gjorda innan jag flyttar in – tapeterna i vardagsrummet och det större sovrummet behöver jag befrias från snarast. Och två obrukbara rum känns inte lockande, så just nu lutar det åt att jag inte flyttar förrän om några veckor. Fast det hänger ju också på huruvida jag kan få tag i någon som har lust att göra de där förbättringarna åt mig. Suck.

Fr.o.m nu och tills jag flyttat kommer jag alltså att vara utan nätförbindelse där jag bor. Det känns trist, men jag överlever.

En tunn silverkant: det här är mitt första blogginlägg skrivet i den nya lägenheten. Nätet funkar här, så hit kan jag faktiskt gå om och när abstinensen blir alltför stor. Om jag bara ser till att ha en dator på plats. Just nu använder jag jobbdatorn som normalt bor på kontoret, men det vore idé att antingen flytta över den stationära datorn eller dra igång någon av mina egna bärbara. Om jag bara kan komma på var jag packat ned dem.

Fem rum och två kök

Nu bor jag stort, minsann! I ungefär en månad framåt. Jag har två lägenheter med därtill hörande månadsavgifter att betala. Mina tillhörigheter kommer att vara splittrade. De jag hunnit köra över, de som ännu väntar. Jag antar att det kan bli som att leva i kartonger den närmaste tiden, men det är mest skoj som omväxling mot den grå vardagen där inte mycket ändras.

Vid tillträdesmötet, hos mäklaren och med säljaren, fick jag i vanlig ordning skriva på en bunt papper i flera exemplar och därefter en bunt nycklar till den nya lägenheten plus en pärm med vad man kan kalla kuriosadokument (jag tror jag har en likadan till den gamla lägenheten). Det är den ursprungliga pärmen från 1990, då fastigheten och föreningen var nya, som innehåller bra-att-veta-information för den som flyttade in.

Det roade mig särskilt att läsa om vad Konsumentverket hade att säga kring vilken städutrustning man behöver i ett hem. Här borde jag givetvis ha lagt in ett citat, men jag lämnade pärmen i den andra lägenheten. Den nya lägenheten, alltså.

Efter att ha vistats i den nya lägenheten och sett mig omkring en stund känner jag mig en smula nedstämd. Det är mycket jag känner att jag vill göra med lägenheten, som inte är lika fräsch som den jag lämnar. Jag ska inte börja räkna upp alla mina klagomål, för det gör varken humöret eller läget bättre, men vi kan ju säga att jag och den föregående ägaren inte delar smak vad gäller heminredning. Vissa tapeter är rätt läskiga, men som tur är är ju sådant enkelt att åtgärda.

Jobbigare blir det med badrummet, som jag inte tror att jag kommer att stå ut med särskilt länge. Det är, som jag tidigare nämnt, i originalutförande och känns faktiskt ganska sunkigt. Och som om det inte räckte har vissa kakelplattor släppt på precis samma sätt som i den gamla lägenheten. Skillnaden är att här är det på mindre viktiga ställen och inga plattor som trillat ned, så det känns inte lika akut att åtgärda. Men det är något jag behöver göra, kommer att göra. Det känns bra att jag nu vet hur man bär sig åt och vem jag ska kontakta.

Hm, jag pratade ju om att ta med mig en bärbar dator över för att kolla om nätet fungerar – enligt säljaren borde det göra det eftersom han inte sagt upp sitt abonnemang (vilket han inte kunde på grund av en tjänst vars bindningstid löper året ut).

Och när jag ändå ska prova nätet kan jag väl lika gärna ta med datorbordet och en stol, så har jag fixat datorplats i den nya lyan. Det känns som en rätt lämplig första åtgärd, tycker jag.

Eller kanske inte

Det är fortfarande inte avgjort. Ingen av budgivarna har kastat in handduken så budgivningen fortsätter i morgon. Nivån har inte ändrat sig särskilt mycket under dagen, men det går uppåt om än i tämligen små steg på 10 000 eller 20 000. Den fjärde budgivaren höjer med dubbelt så mycket som den tredje.

Idag har jag varit på banken och skrivit på alla papper och kan konstatera att tillträdesdatum börjar kännas mer viktigt än det exakta försäljningspriset – skillnaden mellan de olika buden äts nämligen snabbt upp av räntan på överbryggningslånet jag får dras med tills den nya ägaren tar över den gamla lägenheten. Det är något med det här lånet som inte känns riktigt riktigt.

Annars blir ju den nya lägenheten helt och hållet min i morgon. Jag har tagit ledig från jobbet för att … ja, för att fira kanske man kan säga. Jag gissar på att jag kommer att tillbringa en del tid i min nya lya – gå omkring och bara titta hur det ser ut, absorbera miljön och fundera över vad jag vill göra, om något.

I övrigt borde jag väl ge mig på att organisera själva flytten. Framför allt kontakta flyttfirma för att få över alla möbler så snart som möjligt. Det finns ingen anledning att vänta mer nu.

Jag har ingen som helst lust att packa det som finns i köket och heller inte släpa några möbler – det är en flyttfirmas jobb. Och i väntan på en sådan kan jag roa mig med att rensa klart i garderoberna och packa allt enkelt och transportera till den nya lägenheten. Det finns mycket att göra medan jag väntar.

Troligen kommer jag väl att se till att jag kan sova i min nya lägenhet ganska snart – om inte annat så för att flytten av bredbandsabonnemanget (vilket inkluderar digital-tv) är beställd till i helgen. Och där internätet finns, där bor jag.

För att kunna bo där behöver jag främst bära över madrass och sängkläder, lite toalettartiklar och en eller annan lampa. Och skulle jag glömma något är det inte långt att hämta det. Fatta hur skönt det är att jag inte flyttar mer än en port bort!

Kort i rocken

Jag är ju rätt kort redan innan, men det känns som om jag i helgen blivit ännu kortare på grund av tunga flyttkartonger. För att komma åt att slänga skräpet från förrådet var jag ju tvungen att flytta nyligen packade kartonger åt sidan, och dessutom trava dem mer på höjden. Somliga var på gränsen till att mina armar orkade skjuta upp dem ovanpå andra.

Sedan trixade jag ut överblivna soffdelar och säckar med trasmattor och gamla gardiner, förbi kartonghögarna, för att därefter transportera allt utom trasmattorna (som mamma vävt åt mig, så dem vill jag inte kasta och dessutom är de fina) till soprummet. Jag tackar gudarna för pirran för utan den hade de här övningarna inte ens varit möjliga.

Med halva förrådet sålunda tomt var det bara att sätta igång och skura den blottlagda delen av golvet. Det var betydligt mer smärtfritt än förra veckans övning, för här hade ju golvet skyddats av prylar och var långt ifrån lika smutsigt. Sedan hade jag funderingar på att flytta kartongerna till den tomma och rena delen, men bestämde mig för att låta bli. Eftersom jag ju skulle få tillgång till den nya förrådet under helgen kunde jag lika gärna vänta och flytta dem direkt dit i stället.

Uppe i lägenheten tittade jag mig omkring och öppnade några garderobsdörrar lite på måfå för att komma på var någonstans jag skulle börja. Det fick bli en av hallgarderoberna, vilket resulterade i två fyllda kartonger, en IKEA-bärväska med skrot och en kasse skor + kläder som borde få komma till bättre behövande. Det vill säga, någon andrahandsbutik.

På söndag eftermiddag hörde han äntligen av sig, säljaren, och kom hit och lämnade nyckeln till förrådet samt tittade på min utsikt, som han var nyfiken på. Lägenheten han bott i har ju ingen utsikt åt det hållet. Eller i alla fall ingen utsikt bortom själva byggnaden. Den beklagliga bristen på natur utanför fönstren är något jag får leva med. Kanske kan den leda till något positivt, som att jag går ut och promenerar oftare.

Sedan var jag ju bara tvungen att köra över lite kartonger, så jag gjorde två vändor x 2 kartonger. Spännande var det att för första gången egentligen titta på omgivningarna, d.v.s mitt blivande våningsplan. Där finns, förutom förrådet, tre andra lägenheter och i en av dem bor tydligen föreningens kassör. Fatta hur smidigt det blir med förrådet fem meter bort!

Sedan blev jag faktiskt lite besviken eftersom jag väntat mig ett riktigt stort förråd. Okej, det är ganska stort, men det är också långsmalt medan mitt gamla förråd är ungefär lika stort fast i princip kvadratiskt. Det känns som om det blir för lätt att blockera och svårt att förvara mer skrymmande saker. Å andra sidan är min ambition att undvika att förvara möbler i förrådet – det är bättre att göra sig av med dem på en gång.

Det som är bra med det nya förrådet är dock att det är hyllor längs båda långväggarna, inkl. ett litet hemmagjort vinställ, och på kortsidan längst in finns en liten arbetsbänk. Ovanför den sitter en verktygstavla, d.v.s en tavla med hållare för verktyg, och på den sitter små plastlådor med plats för spik och skruv och annan smått. Smutt! Han som bodde där innan säljaren var tydligen snickare och byggde hyllorna själv.

Framåt sjutiden på kvällen var jag sömnig och ville sova, men stegräknaren visade på urdåliga siffror så jag bestämde mig för att gå ut och bättra på dem i stället. Trots att det regnade och blåste småspik, så jag är mäkta stolt över beslutet. Det här var för övrigt första gången jag gått ut enbart för att få ihop mina steg. Jag tycker att det borde vara något positivt.

På med iPod:en och handskar och så iväg. Efter 20 minuter var jag trött och övervägde allvarligt att ta bussen hem, men var lite tjurig och bestämde mig för att vända hemåt men till fots. Och visade sig inte vara så jobbigt, trots allt. Bara kallt. Snöblandat regn. Fast jag fnissade lite för mig själv när jag lyssnade på Java Posse-herrarnas konspirationsteorier kring Sun och MySQL resp. Oracle och WebLogic – det gjorde väl det hela enklare förstås. Väl hemma hade jag överträffat målet.

Annonsen är ute

Nu ligger annonsen på min lägenhet ute på nätet – ni som hittar hit kan alltså nu gå in på Hemnet och kolla. Jag fick tycka till kring text och bilder och hade förstås en del rent språkliga synpunkter, inte minst avseende upprepningar. Hur många trivsam, underbar, trevlig får plats i en enda beskrivning?

Kollegan som hann kika på annonsen tyckte det såg fint ut, vilket jag inte kan bedöma. Jag ser ju mest skavankerna och jämför också med en annan lägenhet i samma hus som ser alldeles fantastiskt fin ut och har toppläge jämfört med min. Den visas nu till helgen och det skulle vara intressant att gå och kolla på den för att se sanningen bakom de fina bilderna.

Eftersom jag nu plötsligt insett att det är ganska snart jag ska flytta så fick jag idag lite fart i fingrarna och ringde om både el och hemförsäkring. Ingen som helst telefonfobi, konstigt nog. Eller… någon riktig fobi har jag aldrig haft, men det har alltid tagit emot att ringa främlingar, företag och institutioner.

Jag behövde inte vänta länge i telefonkö och det var heller inga problem att flytta/säga upp avtalen. Försäkringen gäller för båda lägenheterna i 30 dagar från tillträdesdagen, tydligen. Per automatik, om jag förstod det rätt. Smart! Vad gäller el är avtal tecknat för den nya lägenheten, men för den gamla avvaktar jag tills jag vet när nästa innehavare tar över.

Om det skulle behövas (för att lägenheten inte blir såld direkt) kan jag lugnt flytta över det väsentligaste — madrass, dator och toalettartiklar — och låta det förbli möblerat ett tag till.

Någon gång i helgen får jag tillgång till nya lägenhetens förråd och kan köra över kartonger vartefter de blir packade, vilket är en välsignelse med tanke på att nuvarande förråd redan nu är ganska fullt, och då har jag ändå knappt påbörjat packandet.

Jag antar att jag för min egen bekvämlighets skull borde packa taktiskt, men det leder mina tankar till sådana där strategispel som jag verkligen avskyr. De ger mig enorm prestationsångest för om jag misslyckas är det det yttersta beviset på att jag är ointelligent. Och det vill jag inte vara. Eller jag vill i alla fall inte att andra ska veta om att jag är det. Eller tro att jag är det. Då agerar jag hellre ostrukturerat, med alla nackdelar det medför.

Magiskt tänkande

Vid röjning av sovrumshyllan hittade jag en del intressanta dokument, t.ex flyttanmälan avseende föregående flytt, d.v.s då jag flyttade hit. Adressändringen gällde från juni 1995, så min aning om årtal blev sålunda bekräftad. Det förvånade mig att detta också var sommaren vi båtluffade i Grekland. Borde jag inte i stället ha varit fullt upptagen med att boa in mig?

Kanske var det för att båtluffen kom emellan som lägenheten aldrig blev riktigt färdig? Det är ju först den senaste handfullen år jag egentligen gjort något i inredningsväg. Vardagsrummet är färdigmöblerat, men de vita väggarna är ganska kala vilket ger ett intryck av att jag ännu inte riktigt flyttat in. Och det är kanske lite så det är. Jag har dock trivts väldigt bra här i min oas. Känt mig hemma, trygg och väl skyddad från världen.

Ett papper jag hittade i högen visade sig vara ett handskrivet brev från Kristina af Knusselbo, daterat i mars 1998. Efter vad jag förstår följde det med en bok som hon lånat av mig. Brevet förtäljer inte vilken bok det var, men jag gissar att det var ”The Magic of Thinking Big” (1959) av David J. Schwartz. Hennes kommentarer stämmer nämligen väl överens med vad jag själv tänkte när jag läste den – om man ska ha glädje av boken måste man kunna se förbi föreställningen om att framgång mäts i pengar och att det är mannen som drar in dem.

Icke desto mindre hade den här boken en dramatisk effekt på mig. Man kan nog sammanfatta bokens budskap med orden ”du är vad du tänker”. Och det jag gjorde efter att ha läst den var att medvetet och avsiktligt försöka tänka annorlunda.

Mina tankar innan var först och främst negativa. Min respons på det mesta var negativ och jag hade mestadels farhågor i stället för förväntningar. Behöver jag säga att mitt liv var förbaskat trist och att jag vid det laget var gruvligt less?

En del av problemen fanns på jobbet, där jag slet som ett djur och inte fick någon direkt utdelning för det. Kanske var det så, tänker jag nu, att ingen såg eller förstod hur hårt jag jobbade och hur mycket jag gjorde där i kulisserna. Jag jobbade ensam och har heller aldrig varit mycket för att tuta i mitt eget horn.

Nåväl. In kommer alltså boken och den ger mig helt nya tankar. Nya idéer. Små konkreta experiment att utföra med mig själv och min omgivning. För jag kunde ju inte blåögt tro på det som stod i boken utan att faktiskt ha testat själv. Och sett att det fungerade. Aldrig i livet. Jag funkar inte på det sättet.

Jag började läsa boken på Märstabussen från Arlanda (där jag vinkat av den engelske pojkvännen vars exemplar det här var). Under hela resan inåt stan läste jag och när jag steg av tåget på hemmastationen var ryggen rakare och stegen raskare. Som ett roande experiment, alltså. Jag mötte också stadigt människors blickar och log mot dem. Enkla medel som gjorde en enorm skillnad i hur jag kände mig och även hur jag bemöttes av andra. Normalt skulle jag ju bara ha försökt vara så osynlig som möjligt och absolut inte mött några blickar.

Nästa experiment var att på jobbet prova en positiv attityd. Stämningen där hade varit ganska grinig och negativ ett tag. Jag tog som vana att varje morgon gå förbi alla kontorsrum längs vägen till mitt eget och sticka in huvudet och säga ett glatt ”god morgon!” till var och en av mina kollegor. Och vänta tills de svarade. Jag antar att folk först blev förvånade, men det tog inte lång tid innan stämningen helt förändrats. Folk blev plötsligt glada och trevliga och mycket mer sällskapliga.

Där någonstans hade jag sett nog och sedan dess jobbar jag mer eller mindre aktivt med mitt eget sätt att agera såväl som tänka. Det märks så tydligt, om man bara tittar efter det, vilken skillnad det faktiskt gör. Det tar ingen tid alls att smitta någon med sin attityd, vare sig den är positiv eller negativ. Det är lätt att låta sig smittas av det negativa om man inte tänker efter, men också möjligt att hålla det på armslängds avstånd när man väl är medveten om att man kan välja. Jag kan ju faktiskt välja att inte ta till mig andras irritation och göra den till min. Du har mycket större makt i och över ditt liv än du kanske tror.

Åh, det finns så mycket mer att säga i ämnet, men jag varken hinner eller orkar skriva en omfattande utläggning. Om du vet med dig att du reagerar negativt med ryggmärgen: prova att aktivt tänka på ett annat sätt. Säg ja i stället för nej och prova nya saker i stället för att avfärda dem på förhand. Var öppen i stället för sluten. Välkomna livet! Ja, universum och allting med.

Handpenning

Handpenning (tio procent av köpesumman) ska betalas in till mäklaren fredag 22/2. Jag har registrerat betalningen och hoppas verkligen att det också blir betalt som det ska. Lite läskigt är det att hantera så mycket pengar via nätbanken, men också fascinerande. Det blir nästan monopolpengar.

Under vägen lärde jag mig skillnaden mellan överföring och betalning – överföring gör man till konton, medan betalningar görs till bank- eller plusgiro. Och eftersom det är enklare att skriva in ett åttasiffrigt bankgironummer än ett mångsiffrigt kontodito (som måste skrivas om efter obegripliga regler) kändes det säkrast att göra det här som en betalning.

Jag tänker och tänker på vad mer jag behöver göra, men kommer inte på så värst mycket. Flytt av bredband och telefon är beställt. Adressändring likaså. El och försäkring ringer jag om i morgon, tänkte jag – har varit lite förutseende och förberett så att jag får med mig lämpliga papper till jobbet.

Kanske skulle ringa min mor och berätta? Hon har inte en susning om vad som hänt de senaste veckorna, om nu inte lillebror skvallrat förstås. Jag kommer aldrig på att jag ska ringa och hon ringer mer sällan sedan hon blev omgift.

Jag ska flytta!

Lite förvånad är jag över att ingen [fotnot] har frågat om vad som händer på bostadsfronten, men för er som inte är nyfikna vill jag ändå berätta att jag igår skrev på köpekontraktet. Jag får tillträde till lägenheten om en månad och vill förstås gärna flytta då och sålunda har jag massor att göra den närmaste tiden. Först och främst är det en massa beslut att fatta (och därefter förstås agera på besluten, men det är ett senare problem). Det är dags att börja fungera som projektledare.

Eftersom det här med beslutsfattande kan bli ett stort problem för mig misstänker jag att jag kommer att tvingas göra rejäla rationaliseringer (jag är ju grundlig till min natur så saker blir lätt överväldigande i omfattning), vilket är enda sättet att komma någon vart inom rimlig tid och med rimlig ansträngning. Jag får minimera antalet alternativ och fatta snabba beslut utan alltför mycket eftertanke. Det funkar förmodligen, det också. Åtminstone har det gjort det med mina bostadsköp.

Jag har lite svårt att fatta det, faktiskt. Att jag ska flytta till en lägenhet som i princip är det jag drömt om i flera år. Ett rum till, en bit upp och med bra ljusinsläpp, badkar, balkong, bredband (till och med uttag i varje rum) och rymligt kök. Det har inte ens gått en vecka efter att jag efter tips och i sällskap av grannexkollegan gick för att kolla på en lägenhet i kvarteret där jag bor och nu står jag här med påskrivna papper och hela processen är igång. Det är snabba ryck i min värld just nu!

Och det känns bara bra. Lite, lite pirrigt, men annars bara spännande och roligt. Det här känns rätt, helt enkelt.

Ja, vad som hände efter mitt s.k. skambud (som förstås genast kontrades med ännu en marginell höjning av föregående budgivare) var inte mycket. Jag avvaktade, jobbade vidare och tänkte höja något mer i mitt nästa bud mot slutet av dagen. I stället ringde mäklaren upp och meddelande att säljaren var grymt besviken på nivån och om det fortsatte så här skulle det troligen inte bli någon försäljning alls. Han skulle i alla fall diskutera prisnivåer med säljaren och sedan återkomma.

Ett par timmar senare ringde han upp igen, med en konkret summa att ta ställning till – under den nivån var säljaren helt enkelt inte villig att gå. Mäklaren hade givetvis förmått honom att lägga sig lägre än han egentligen ville. Jag gav ingen särskild respons just då (fast inom mig var det inget snack för jag kunde tänka mig att gå en bit högre) och han föreslog att jag skulle sova på saken och att vi skulle höras dagen efter.

Någon gång under sen förmiddag ringde mäklaren upp och pratade väder och vind i flera minuter, vilket fick mig lite full i skratt. Jag kände mig kolugn och pratade glatt på i väntan på att få den viktiga frågan, själva anledningen till att han ringde, och eventuella hakar eller villkor, för jag trodde i det här läget att det vi skulle fortsätta budgivningen fast på en högre nivå.

Till slut kom han så till saken och undrade hur jag ställde mig till priset vi pratat om och jag sade att ja, jag var villig att betala det priset. ”Ja, men då är lägenheten din!”, sade han och förpaffade mig alldeles. Några förundrade ”wow”, och förvånande ”kul!” kom väl ur min mun och så fick jag välja tid för mötet med säljaren för att stadfästa affären. Fredag em.

Efteråt gick jag omkring på kontoret och kände mig lite knäpp, minst sagt. Det formligen bubblade inombords och jag ville med stora bokstäver berätta för allt och alla att JAG HAR BLIVIT MED LÄGENHET, men vågade samtidigt inte ta ut någon glädje innan papperen faktiskt var påskrivna. Det finns ju en risk, om än förmodligen ganska liten, att någon annan kommer och tränger sig in emellan i ett sådant läge. Jag vågade inte tro.

Jag ringde i alla fall den peppande bästa väninnan, som just lunchade med en annan kompis, och berättade att jag mest troligt precis blivit med lägenhet och de gratulerade mig båda två. Väninnan började genast ställa en massa frågor om hur jag skulle göra med både det ena och det andra och den andra kompisen började tipsa om flyttfirmor och jag bad dem snälla bromsa för sådant tänker jag inte ens fundera på innan det är påskrivet och det fick jag förståelse för. Hon och jag bestämde att ses på fredagkvällen, efter mitt möte med säljare och mäklare, för att fira lägenhetsköpet eller bara umgås.

Fredag eftermiddag träffade jag då mäklare och säljare på mäklarkontoret och skrev så småningom på dokumenten. Men petimäter som jag är fick jag mäklaren att skriva ut rättade exemplar av objektsbeskrivningen då vissa uppgifter om lägenheten helt enkelt inte var korrekta. Rätt ska vara rätt.

Jag och säljaren pratade lite om saker han eventuellt kunde lämna kvar i lägenheten och jag frågade om bredbandsuttag eftersom det var något jag glömt att kika på när jag var där men misstänkte att det kunde finnas flera av eftersom han efter vad jag förstått är lite av en datormänniska. Ja, det är i alla fall han som gjort föreningens hemsida (som enligt min mening skulle behöva moderniseras) och vi skojade om att ansvaret för den skulle följa med lägenheten. Han kommer att höra av sig i samband med tömningen av lägenheten så får jag komma över och se om det är något jag vill ha kvar av det som han annars bara kastar. Samtalen kändes bra och så mycket mer finns inte att säga just. Jag stannade kvar en stund och pratade med mäklaren om försäljningen av nuvarande bostad. Han kommer hit på tisdag morgon för att göra en bedömning.

Jag åkte hem till väninnan och vi pratade en massa lägenheter och praktikaliteter och jag vet inte vad. Hon kommer hit och hjälper mig röja undan det värsta inför mäklarens besök och jag lovar att det är mycket jobb, även om det som sagt bara handlar om att röja undan det värsta. Jag är rätt säker på att jag inte kommer att ha tid att sitta vid datorn de närmaste dagarna (men kommer kanske att göra det ändå), men nu vet världen i alla fall att JAG HAR BLIVIT MED LÄGENHET!

Fotnot: alltså, ingen utom Thomas Tvivlaren, som dock frågade för sent för att räknas in i underlaget för inlägget. [tillbaka]