Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘nostalgi’

Sinnes- och minnesmänniska

Jag funderar över vilken sorts sinnesmänniska jag är egentligen. Det är Henrik Fexeus som har fått mig att tänka på det här – inspirerad av samtal med en kollega lyssnar jag nämligen på Fexeus bok, ”Konsten att läsa tankar”, och fastnade rejält på det fjärde avsnittet som bland annat pratar om sinnesintryck.

Vi får där bl.a. veta att man behöver anpassa sitt budskap efter vilket sinne hos mottagaren som är dominant, eller ge något litet för vart och ett av sinnena om publiken består av många personer som förmodligen har lite olika preferenser.

En person som föredrar synintryck förstår bäst ett budskap om det framförs i dylika termer: ”Det ser bra ut”. Den som föredrar hörselintryck tolkar bäst den typen av formuleringar: ”Det låter bra”. Kinestetiska personer föredrar fysiska intryck som beröring, temperatur etc (externt) och känslor (internt): ”Det känns bra” – eller (tänker jag) ”koden stinker!” eller ”koden ger mig huvudvärk!”. Och så finns det de som föredrar logik och gärna resonerar med sig själva. De benämns ofta digital eller binära – det blir av eller på, svart eller vitt. Fexeus kallar dem neutrala, såsom mindre beroende av yttre stimuli än övriga typer.

Ja, jag kan inte kondensera avsnittet i några enstaka ord och har säkert fått en del om bakfoten, men det känns verkligen som om jag behöver tänka mer på ämnet. Och jag noterar självmedvetet att jag här använde ett känslorelaterat sätt att uttrycka min tanke. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket i sådana banor förut, även om jag varit medveten om att vi tar till oss information på olika sätt. Vissa behöver läsa, andra behöver höra och somliga behöver skriva. Typ så.

Så… vilken sorts sinnesmänniska är jag?

Spontant skulle jag säga att jag är känslo-/känselmänniska. Jag är helt torsk på det här med känslor av händelser, situationer, företeelser och blir lätt lyrisk över känslan av en struktur eller doften och smaken av en dryck. Eller konsistenser och då särskilt gällande det jag stoppar i munnen. Mat och dryck, vad tänkte du? Ska jag beskriva något ganska abstrakt blir det ofta just i känslotermer.

Åh, vilka fantastiska inre, känslomässigt rika, upplevelser jag kan få genom att blunda och bara föreställa mig hur det skulle vara… ibland baserat på minnen. Men utan att blunda kan jag inte fokusera på det inre, för då stör synintrycken.

Samtidigt tycker jag ju att jag ser allt i bilder, och för att förstå saker så behöver jag först skapa en mental bild av dem. Rita upp någon sorts diagram i huvudet eller i alla fall en visuell representation. Programvara uttrycks i strukturdiagram. Jag ser lagerarkitektur, klass-, interaktions- och sekvensdiagram. Men det kan ju bero på att vi i branschen visualiserar programvara med hjälp av just dessa typer av diagram. Vilket i och för sig i sin tur kan bero på att det är så vi som människor lättare kan förstå den. Eller bara vissa av oss? Det vete katten.

Och ljudmänniska är jag ju också, på flera sätt. Det exempel Henrik tog upp och som jag tog fasta på är att man lätt blir distraherad av ljud. Själv tappar jag t.ex. tråden mitt i en mening om det i högtalarna på krogen spelas musik som tilltalar mig. Eller har väldigt svårt för att stänga ute mina kollegors pratande när jag ska försöka fokusera på mina egna uppgifter. Det går lättare med andras kollegor, har jag noterat, eftersom ämnena då är mindre relevanta eller viktiga för mig att fokusera på. Då blir pratet ofta mer av ett lugnande bakgrundsbrus, som ger mig extra bra fokusförmåga. Tänk så man fungerar. Undrar hur personligt det är?

När jag var yngre, kanske främst i tonåren, förlitade jag mig mycket på logiska resonemang. Då försökte jag alltid resonera mig fram till mina åsikter, snarare än att känna efter vad jag tyckte. Så här i efterhand tänker jag att det nog hade mycket att göra med att aldrig kunna beslås med ologik, att alltid kunna försvara mina ståndpunkter med väl underbyggda logiska argument. Undrar var det kom ifrån, egentligen? Här börjar jag nog misstänka föräldraskapet. Mina känslor, som ändå är så stor del av mig, var inget jag fick eller kunde förlita mig på. Då. Idag fungerar jag annorlunda och vågar lita på magkänslan, min intuition. Icke desto mindre känner jag ändå att jag måste motivera detta med att magkänslan säkert baserar sig på erfarenhet och därmed är helt logisk och väl underbyggd.

Så, där har vi svaret!
Logisk känslomänniska, som störs av syn- och hörselintryck.
Det var väl inte så svårt? När jag väl fick sätta ord på saker.

Det logiskt sakliga skrevs det också om i boken. Hur avsaknaden av sinnesord paradoxalt nog kan göra budskapet mindre tydligt och öppna dörrarna för egen tolkning hos mottagaren. Där tänker jag på hur jag själv försöker uttrycka mig i skriftlig kommunikation, främst i tjänsten. Glasklart och otvetydigt. Avskalat och utan just sinnesord. Och när jag skriver tolkning korrigerar mitt inre jag genast ordet till feltolkning. Där försökte jag hitta ett passande adjektiv för att precisera den aspekten av mitt inre jag, men misslyckades. Svartsynt, bitter, pessimistisk, realistisk, saklig, sarkastisk, luttrad, desillusionerad, … ja, vad menar jag? Adjektiv är fantastiska små varelser, men ack så svåra att på pricken fånga!

En bit ur e-boken (finns inte med ljudversionen):

En intressant fråga: Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad? Fundera på den, du.

Ungefär just precis det sade jag i ett av samtalen med kollegan och jag fick då känslan av att det inte var en tanke hen hade tänkt förut. Själv har jag tänkt den många, många gånger genom åren. Som den tvivlare och grubblare jag är – och ännu mer har varit… Är jag alldeles för klok för att hålla mig inom ramarna som tilldelats oss eller är jag bara rädd för att ha blivit vilseledd och grundlurad?

Som barn och under tonåren tänkte och grubblade jag väldigt mycket. Det var ungefär det jag gjorde förutom att läsa böcker. Och spela piano. I tonåren, när jag inte hängde med kompisar, fanns det inte riktigt lika mycket tid att läsa men läste gjorde jag ändå alltid, om inte annat så åtminstone den där sista stunden innan jag skulle sova. Främst böcker från någon av morsans bokklubbar. Jag hade bra koll på den tidens tantsnusk och mainstream-litteratur och minns hur jag så småningom, när jag väl börjat hitta mitt eget liv som vuxen, tröttnade och började läsa andra sorters böcker. Under 90-talet blev det en hel del böcker om personlig utveckling och flum av new age-karaktär. Strax före millennieskiftet hittade jag via Ender’s Game fram till science fiction och lite fantasy och pratar vi skönlitteratur är det där jag stannat kvar. Nu på senare tid har jag mest läst facklitteratur. Skönt att se att man förändras, tycker jag. Vart är jag på väg?

Sedan skrev jag också en del, men då främst i form av dagboksanteckningar. Att skriva ned saker är ett så bra sätt att bearbeta upplevelser och synliggöra sammanhang. För mig, åtminstone. När jag skriver ser jag plötsligt saker i ett nytt ljus, jag tvingas reflektera och förstår mer vad det egentligen handlar om. Det gäller fortfarande i mycket hög grad, fast jag skriver alldeles för sällan.

Åter till tonåren. När jag inte läste böcker eller skrev dagbok lyssnade jag på, spelade eller komponerade musik, både via musikanläggning och instrument. Elpiano eller akustisk gitarr. Jag lirade i band på högstadiet, genom gymnasiet. Ibland undrar jag faktiskt vad som hade hänt om jag fortsatt med det även efter examen, när jag flyttade till Stockholm för att börja jobba. Hade jag varit där jag är idag, var hade jag i så fall kunnat hamna? Det får jag aldrig veta. Livet här är ju inte som i The Flash eller Legends of Tomorrow eller för den delen Fringe, där man ibland får möjlighet att utforska alternativa verkligheter. Jag är tvehågsen.

Annat jag funderar på ibland är vad som hade hänt om jag inte varit så less på skolan utan i stället studerat vidare, på högskolan. Vad jag kan minnas var det antingen systemerare eller programmerare jag i så fall hade läst till, för det var vad som gavs på Luleå tekniska högskola som än idag är belägen tvärs över vattnet från där vi bodde. Att läsa i Umeå fanns inte på min karta. Jag minns att min störste konkurrent på gymnasiet slutade efter tre år för att läsa matematik i Umeå. Själv var jag som sagt skoltrött och gick alla fyra år för att få en examen. Jag är sålunda en mäktig gymnasieingenjör. I elkraft. Jippi. Nu är jag dessutom turboladdad med nästan 60 högskolepoäng inom data och programmering.

Vi kan konstatera att jag för närvarande genomlider någon sorts ålderskris.

Knäppt knappig

Sitter och följer utdelningen av årets Hugo Awards på #LonCon3 via nätet eftersom jag upptäckte att det faktiskt går att göra. Inser att jag borde ha varit på plats, där på #LonCon3 såväl som på prisutdelningen, och undrar vad sjutton jag inte tänker med ibland. Härliga Hanna är där, liksom ett fåtal andra vänner och bekanta eller av mig igenkända (vissa från Fantastika 2013) och runt tio tusen övriga sköna typer.

Under eftermiddagen drabbades jag av en ovanlig energi och prioriterade unfucking framför tv-serier eller annat av mer vilodagsrelaterade aktiviteter. Jag tog mig an de två återstående klädhögarna – den som redan transporterats till sovrummet för att gås igenom och den som låg kvar i biblioteket (ä.k. som arbets- eller gästrummet).

Det blev inga kläder över för återvinning, men ganska många överkroppsplagg som hamnade i tvättkorgen och ett antal par jeans och andra byxor som nu får fortsätta existera ute i förrådet. Om jag någon gång blir tillräckligt liten för att göra det möjligt vill jag kunna bära mina kära gamla jeans igen. Så är det bara, trots principerna.

Jag säger samma sak idag som förra helgen:

Den här genomgången borde jag dock ha gjort i början av sommaren, då de flesta av de nyupptäckta plaggen är av tunn och skön sommarmodell och jag hade haft nytta av dem under semestern.

Hela genomgången tog ungefär tre 20/10:or, där jag för en gångs skull faktiskt gjorde som man ska och använde de 10 minuterna till vila. Det var behagligt att ligga på rygg på sängen och lyssna på Security Now medan jag svalnade. Som många säkert vet blir man gärna tämligen varm och fuktig av att prova kläder.

Detta fick jag för övrigt fick känna på igår igen, då jag spontant och oplanerat fann mig i en klädaffär tillsammans med den kattägande väninnan utanför tullarna. Den här gången var det byxor som stod på schemat och efter gårdagens inköp står jag ganska väl rustad inför hösten. Det finns en blus jag ska kolla efter inne i stan (i en annan storlek), men annars bör det bli fokus på ytter- eller underkläder nästa gång.

Men åter till den stora unfuckingen, för jag hade ju faktiskt mer att säga om den!

Det slog mig någonstans mitt i, att jag borde ta vara på knapparna från de plagg jag kasserar. Som ni säkert vet är det viktigt att ha knappar i reserv om någon skulle lossna och försvinna. Förr sprättade jag alltid loss alla knappar innan jag kastade plagg, men av någon anledning har jag slutat med det. Kanske för att knappburken aldrig finns i närheten? Vem vet. Hur som helst kände jag att knappsamlande var något i grunden gott och bestämde mig för att hädanefter ta till vara alla knappar.

Och sålunda gick jag, som en sista avslutande uppgift, igenom samtliga plagg i kassen med skräp och räddade dess knappar. Där satt jag i den nu användbara gungstolen och pysslade med överblivna textilier och kände mig alldeles… glad.

Det var något som väcktes i form av minnen från barndomen och mormors stora runda plåtburk fylld med knappar av alla möjliga slag. Som barn formligen älskade jag att tömma ut burkens innehåll på det rutiga köksgolvet och sortera knapparna. Efter färg, förstås. Kanske räknade jag dem också, men det jag minns är mest av allt glädjen. Hur det där skåpet till vänster om spisen tedde sig så oemotståndligt.

Min mormor var sömmerska och det var förstås därför hon hade så väldigt många knappar i olika former och färger. Sådant hade jag förstås inget som helst begrepp om som barn och egentligen vet jag inte mycket mer om det nu heller. Jag har alltid tänkt mig att hon var hemmafru, som så många andra kvinnor under min uppväxt. Kanske var sömmandet ett extraknäck? Jag har faktiskt ingen aning. Ytterligare en av de många saker jag behöver fråga min mor om medan jag fortfarande kan.

Hur som helst förvånade det mig mycket att känna den där enorma glädjen och lugnet det gav att först sprätta loss och sedan frigöra knapparna från trådrester. Och räkna dem, förstås. Det blev 27 stycken, varav jag tyckte att metallknappen och den genomskinliga var de finaste. Jag ser fram emot att utöka samlingen vid kommande kassering av beknappade plagg och ska även plocka fram min gamla knappburk av glas (f.d. senapsburk) och gå igenom innehållet – tror att den också innehåller annat som t.ex. säkerhetsnålar. Den ska innehålla knappar, inget mer!

Dagens skörd: 27 #knappar. #UfYH #CDO

Idag insåg jag att jag har en liten förkärlek för just knappar. Jag är knäppt knappig!

Och så fick jag lägga till ”Ancillary Justice” (av Ann Leckie) i min Hugovinnare-lista på GoodReads. Det känns ändå lite bra att den redan fanns inlagd i att läsa-listan.

Relalalaxa – och äta gott

I afton var vi åter ute på stan för att inta föda i form av middag som någon annan lagat. Det har hänt oftare än vanligt på sistone, av diverse rutiga skäl och andra randiga orsaker. Min kollega upplevde det tydligen som att vi åt ute ”flera gånger i veckan”, medan det enligt mig inte hänt mer än en gång per vecka och då bara de tre senaste veckorna eller så. Jag tror att det låter mycket oftare än vad det är.

Eller vänta nu… det är nog bäst att jag räknar efter. Hurra för e-kalendrar!

Vecka 6 åt vi middag ute hela två gånger – dels på onsdagen (ren på Djuret), dels på lördagen (kött på AG). Min bror var här i stan den helgen och firade födelsedag.

Mjällare ren har då jag aldrig ätit! #Djuret (inte för sista gången) Grillmix deluxe. #AG

Vecka 7 bjöd onsdagen och Johan Hedberg tillsammans på smör och smakbitar på Akademibokhandeln, med anledning av utgivningen av Johans fina bok, Smör : kärna, bryna, baka. Denna vecka åts det dock av oss ingen middag ute på stan.

Och här stod @JohanHedberg på #Akademibokhandeln och sjöng det bryta smörets lov. Underhållande, roligt och inspirerande!

Vecka 8 var det på tisdagen dags att prova BBQ Steakhouse. På torsdagen åt jag middag på Akkurat tillsammans med ett par vänner, varav den ena därefter gjorde mig sällskap till Hilton Slussen där det bjöds underhållning i form av Moulin Noir.

Showdags! :-)

Vecka 9, d.v.s. förra veckan, utnyttjade vi på onsdagen ett erbjudande om att äta rabatterat på Stortorgskällaren i Gamla stan – vilket var veckans enda evenemang.

Och denna vecka blev det alltså Djuret-middag igen, på Lilla Nygatan i Gamla stan. Denna gång var menyn centrerad kring kobaserade rätter. Jag valde att äta hjärta respektive ryggbiff, och bjöds därefter på två sagolikt goda sorbeter till dessert. Citron resp. blodgrape. Det var oerhört smakrikt och, i citronfallet, också mycket mycket surt. Jag behöver bara tänka på citronsmaken så vattnas det i munnen.

Ryggbiff. #Djuret Citron- och blod...apelsin-sorbet. Mmm. #Djuret #gladkund

Det synes mig rätt lustigt att jag idag, precis som förra gången jag skulle till Djuret, träffade en kollega på bussen och fick äran att vara social fram till avstigningen.

Hur som helst ser det ut att ha varit sex utemiddagar på de fem senaste veckorna, så okej… marginellt oftare än en gång i veckan, men det räcker ju med att man tar med i beräkningen även vecka 5 så blir frekvensen exakt en gång per vecka.

Men jag måste erkänna att jag fått nog av det goda och vill inte ut igen på länge. Antagligen är det en effekt också av situationen på jobbet nu, då jag känner mig smått överväldigad av mängden saker att hålla i huvudet samtidigt. Det blir så när jag ska fylla upp för frånvarande och därmed plötsligt har lite väl många stolar att sitta på. Samtidigt. Multitasking är inte min starkaste sida, kan vi väl säga.

En sak jag märker att jag bara måste göra är skaffa en bättre rutin för att bli påmind om inbokade möten – jag har missat cirka 100% av alla möten på sistone. Eftersom jag har lagt in dem i e-kalendern, med påminnelse, förlitar jag mig på att bli påmind, men det verkar inte som om min mobiltelefon larmar. Eller gör det uppenbart nog. Och då missar jag mötena. Jag går ju liksom in i de saker jag gör och fokuserar till bra nära 100%, vilket gör att allting annat försvinner ut i periferin. Svårt enkeltrådad.

Så… jag tänkte försöka få in i min morgonrutin att kolla efter eventuella möten i e-kalendern och lägga in väckarklockor i telefonen, 5-10 minuter innan det börjar. Det ger tid att förbereda och infinna mig, men inte så mycket att jag hinner glömma igen.

Utöver det ska jag ordna min ”to do”-lista, så att jag prioriterar de korta, snabba puckarna, och låter de längre sakerna fylla ut lite där det passar – känner att jag behöver bli klar och av med vissa arbetsuppgifter som påverkar andra människor. Och det är lättare att hålla stressen stången när listan är kortare än en halvmeter.

Har jag sagt att jag älskar listor, förresten? Det ger mig en sådan tillfredsställelse att få pricka av något på listan. Eller bocka av, som ju är det jag gör, egentligen.

När jag skrev min dagliga lista på post it-lappar bockade jag av punkterna så snart jag gjort jobbet, och sedan strök jag över texten när jag också avrapporterat dem. När lappen blev full flyttade jag över de återstående punkterna till en ny lapp (och kastade den gamla). Problemet med systemet var bara att lapparna efter ett tag blev fulla – alla mina punkter rymdes inte längre på en lapp och jag tvingades ha flera aktiva lappar. Snart uppstod högar med lappar och kaos följde i deras fotspår.

Därför flyttade jag in punkterna i datorn i stället, men eftersom jag där skriver ren, oformaterad text går det inte att stryka över saker så den biten har jag då skippat. I stället skriver jag på en lapp ned de punkter som ska avrapporteras – man hinner oftast inte så många saker på en dag, vilket gör att lapputrymmet räcker gott. Och det funkar bra – det vore ändå rätt orimligt att bära med sig datorn till den dagliga ståupp:en. En lapp är lätt att bära och duger dessutom att anteckna på då man får information eller uppgifter av de andra kollegorna som står upp och avrapporterar.

Personlig effektivitet är ett intressant ämne, för att inte säga också svårt, och jag hade gärna provat systemet med Bullet Journal som Fredrik tipsade om i förrgår. Det verkar riktigt roligt, men känslan är ändå att systemet inte passar mig. Eller så handlar det främst om att hitta rätt anteckningsbok. Den måste ju vara hållbar och erbjuda minst 32 rader per sida. Och får gärna vara fin att se på också. Mest rimligt ter det sig att använda ett sådant här system på jobbet, där jag har fler saker att komma ihåg och hålla reda på, men å andra sidan kanske systemet gör mer nytta i det privata. Jag menar, på jobbet har jag ju redan ett system som fungerar rätt bra.

I det privata däremot… well, låt oss säga att det finns utrymme för förbättring. Och jag behöver just det där utrymmet för reflektion, det man måste bereda för att kunna hålla ett sådant här system igång. Så på så sätt vore det en bra sak att införa det. Frågan är bara om jag skulle lyckas eller om det skulle bli ytterligare sten på börda.

Kanske räcker det, ur det där reflektionshänseendet, att sätta sig så här och skriva blogginlägg lite då och då – det är ett mycket bra sätt att sortera tankar och reda ut vad man egentligen tycker och tänker om plugget och pop och bio såklart. Ursäkta! Jag tillät mig en tämligen sidospårande association, då orden plötsligt tog mig med tillbaka i tiden. En evighetsmaskin. Pratade vi om på jobbet idag, apropå nostalgi och minnen och sånt. Den makalösa manicken heter den ju egentligen, låten.

Jag minns den väl från mina första år ute i yrkeslivet, där vi hade radion på hela dagarna i det stora rummet som idag skulle heta kontorslandskap. Åttiotalet!

Annat jag minns från den perioden, om än några år senare, är Farbror Blå med låten Du är min drog. Det var ett band jag verkligen gillade, med sina underfundiga texter och svängig musik. Vill minnas att jag såg dem live några gånger, bland annat vid något evenemang i Kungsträdgården. Det här var på den tiden då man rörde sig mycket ute på stan, och lyssnade på och levde väldigt mycket musik.

Jaja, tillbaka till den möjligen rosa tråden.

Jag har gjort mycket sådant reflekterande på jobbet på sistone och det förundrar mig fortfarande att just själva nedtecknandet av saker bidrar så starkt till lösningar. Och upplösningar. Problemen blir tydligare när man beskriver dem i ord och i och med det blir även de möjliga och tänkta lösningarna tydligare, för att inte säga ibland till och med självklara och ofrånkomliga. Känslan när bitarna faller på plats och lösningen går i lås är skön. Då är det ingen som tar en – man är kung för en dag.

Och då gäller det att passa på att njuta ordentligt, för det där går ju över. Just D.

Relalalaxa tryck på paus å softa
för det gör man ju för sällan alldeles för ofta
skäl för bråttom finns det för gott om
så låt mej nu istället rabbelibabbla nåt om
motiv för att relalaxera
ahh det känns bra behöver vi flera
nej sjunk ihop å tona ner å låt en Just D loop bedöva er

”Adjöss och tack för guldfisken!”

Rubriken är titeln på min gamla hemsida på Swipnet, vilken alltså redan verkar vara färdigstädad. Så här har den tydligen sett ut sedan våren 1999:

Hemsida hos Swipnet

Någon möjlighet att logga in hittar jag inte, men det verkar vara onödigt med tanke på ovanstående. Jag hittade dock några kvarlämnade webbsidor. De verkar mest vara experiment med layout, design, navigering etc och troligen inget som någonsin varit offentliggjort.

Här ett smakprov på en sida som använder den första nätdagbokens design:

Smakprov från hemsida

Urklipp från två andra sidor – jag ville tydligen krydda sidorna lite också:

Tid Om mig

Snart dags för Priest Feast

Jag hinner inte riktigt med. Inte idag heller, alltså. Tycker att jag precis har vaknat och lik förbaskat är det hög tid att kasta sig i duschen och göra sig fräsch och fin för att träffa vännerna och umgås ett tag med mat och dryck innan det är dags att dra vidare mot kvällens Priest Feast med Testament, Megadeth och (såklart) Judas Priest. Inga vanliga okända förband, precis.

Särskilt Megadeth minns jag från det sena 80-talet, då kabel-tv var nytt och jag slukade program som Power Hour, Monsters of Rock, Headbangers Ball m.fl hårdrockprogram på bl.a Super Channel, Sky Channel och MTV. Jag vill minnas att jag gillade Peace sells, but who’s buying? och tror nog att jag ännu har kvar gamla videokassetter med inspelningar från just dessa tv-program.

Fan, vad coolt! Jag har inte riktigt insett att jag ska på konserten förrän nu. Köpte biljetter i november, vidtalade vänner och glömde sedan bort alltihopa. Så det här är en glad överraskning, kan man säga. Tack, Mia, för den! Haha.

Judas Priest är gamla favoriter sedan… ja, banne mig sedan sent 70-tal. Plattan Stained Class från 1978, och då främst den första låten, Exciter, är än idag min favorit bland musik som med fördel nyttjas för att få ur sig kraftiga aggressioner. Hög volym och vrålande funkar alltid.

Det är nog bara att inse att NWOBHM är något alldeles speciellt för mig.

Sitter just nu och lyssnar på de senaste årens plattor via Ouch! och även om jag (skam till sägandes) aldrig hört låtarna på Angel of Retribution förut låter det ändå precis som det Priest jag älskar. Om man nu ska ta till så starka ord. Men musiken och Rob Halfords röst… åh! Jag får nog ta med mig näsdukar.

Nätsocialt dilemma

För tio år sedan var jag en socialt aktiv nätsurfare. Jag levde på nätet, allt för ofta dygnet runt. Det blev vanligen inte många sömntimmar mellan arbetsdagarna. Jag chattade inte, som så många andra, på Aftonbladets eller Passagens chattar, utan hängde mest på Passagens diskussionsforum. Konferens 35+, närmare bestämt. Jag hade inte åldern inne när jag började, men det gick över med åren.

Att etablera kontakt med andra där handlade givetvis i första hand om att synas. Att skriva egna inlägg och att skriva svar på och kommentarer till andras inlägg. Ungefär som idag, när man skriver blogginlägg och -kommentarer. I stället för ett centralt forum använder vi distribuerade bloggar. Same shit, different name.

Men åter till 35+.

En som oftast fick igång folk var mymlan, som frågade och frågade och frågade. Och bjöd på sig själv nästan skrämmande mycket. Själv höll jag en betydligt lägre profil och agerade nog mer stöd till andra i deras personliga angelägenheter än pratade om mina egna. Jag uppvisade en hög integritet. Eller hur man nu säger. Jag bevarade hemligheter, höll personlig distans och blev aldrig pinsamt privat. Jag tror att min nätkaraktär var uppskattad och respekterad. Oklanderlig.

På konfen såg vi till att synas för, och få uppmärksamhet av, dem vi intresserade oss för. Ville man etablera en mer personlig kontakt med någon, d.v.s. via andra kanaler än detta webbforum, handlade det om att bifoga sin mailadress i ett svar på den personens inlägg eller kommentar. Oftast gjordes det just så diskret och subtilt, men det hände även att man var mer rakt på sak och helt enkelt bad personen maila på vidhängande adress. Man var i allmänhet väldigt försiktig med att lämna ut sin mailadress, för redan då var spammandet ett problem. Och mailboxen kändes väldigt privat på den tiden. En privat, personlig sfär man ville hålla fredad så långt det bara var möjligt. Bara betrodda gavs tillträde.

Nästa steg i kontaktkedjan var att etablera en personlig direktkontakt och då pratar vi förstås om IM. Det som väl idag ofta är MSN eller GTalk var då ICQ. Bara. Det märktes när användandet av ICQ spred sig bland konferensdeltagarna och folk mer och mer började kommunicera via andra vägar. Vissa koketterade med sina kontaktlistor, andra (som jag själv) höll låg profil och njöt i stället i lönndom.

Att få in någon på sin kontaktlista kunde vara en riktig vinstlott. Jag minns särskilt den käre Jack, som jag mycket subtilt bearbetade en längre tid. Kanske rentav för subtilt, för det tog en hel evighet innan han till slut poppade upp i min ICQ.

1998-07-30 09:20 jacoby
Tooooooooodeeeeeeeeelooooooooo……..
É du där………
Ibland känner jag mig som en idiot,
som nu ungefär………..

And that was the beginning of a beautiful friendship. Som upphörde när han plötsligt bara försvann från nätets yta. Spårlöst. Det var först många år senare som jag av en dåtidens kamrat fick tips om sidan jag länkade till här ovan. Jag skrev om det då, i min nätdagbok, om hur jag blev uppriktigt ledsen över att höra att han inte längre var i livet. Även om det väl var något vi kanske förväntat oss mot bakgrund av hur hans liv sett ut innan vi lärde känna denna speciella människa. Jag tror inte att han träffade någon vars liv han inte i någon bemärkelse påverkade. Som sagt, han var speciell. På ett bra och positivt sätt.

Jag minns hur vi låg i min soffa och lyssnade på bl.a Iron Maiden, handflata mot handflata och själ mot själ. Jack introducerade mig också till den enda Madonna-platta jag någonsin fastnat för: ”Ray of light”, som vi lyssnade på intensivt under liknande former. Den är fortfarande en av mina favoriter. Vi var så där själsligt nära som jag inte varit många gånger utanför fysiskt intima relationer. Mellan oss fanns någon sorts koppling. Vi kunde ibland ”känna” vad den andra tänkte och kände, trots att vi befann oss på varsin sida av landet. Konstigt. Men coolt.

Men åter till nätkommunikationen…

Otaliga är de timmar jag genom åren tillbringat chattandes via ICQ eller liknande. Några enstaka gånger blev det helnätter, som behövde avbrytas för att jag måste åka till kontoret. Jag tror faktiskt inte att jag hade ICQ på jobbdatorn, turligt nog.

Vid ett tillfälle på konfen-tiden vaknade jag mitt i natten och kände att ”det var något”. Jag vaknar typ aldrig mitt i natten annars. Drog igång datorn och gick in på konferensen och där fanns en förtvivlad trasselsudd som verkligen behövde någon att prata med just där och just då. Vi messade en längre stund, tills faran till slut var över och jag kunde återvända till drömmens rike. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till, men jag kände så oerhört tydligt att det var något. Och så finns det de som tror att det inte finns vare sig människor eller mänsklighet på nätet… Jösses! Internet räddar liv, bokstavligen.

Anyway… det här blev visst en (det kan säkert komma flera!) replik på mymlans inlägg gammal kärlek rostar inte och snowflakes inlägg, A trip down memory lane 35 och Kristina af Knusselbos inlägg, En tripp tillbaka i minnets dunkla vrår.

Jag har lärt känna många underbara människor både via och tack vare nätet, och gör det fortfarande i viss mån – det är bara det att jag inte tänker på att det är det jag gör. Nätet har blivit en sådan självklart integrerad del av livet, att jag inte reflekterar över att det är just nätet som är min främsta källa till människor.

Däremot har jag tröttnat på messandet och byter numera i princip bara ord via IM med några få nära och kära. Och i de flesta fall är det strikt nyttobaserat – vi skickar ett meddelande om och när det är något särskilt som behöver framföras eller frågas om. Jag för sällan långa samtal på nätet.

Och där närmar vi oss pudelns kärna, och det som också föranledde detta inlägg.

Jag har nu för tiden varken tid eller tålamod att sitta och kasta oneliners fram och tillbaka via datorn. Det var rätt länge sedan jag insåg att det som intresserar mig är riktiga människor – vilket det absolut finns på nätet, mind you, men där finns också många som är andra än de utger sig för att vara. Eller, jag menar inte andra utan snarare annorlunda. IM känns inte så ärligt. IRL är det enda som duger.

Jag vill föra verkliga samtal i den fysiska verkligheten. Samtal där jag både ser och hör min samtalspartner, får en fullödig upplevelse. Ett par skrivna ord i en ruta på datorns bildskärm räcker inte till. Och dessutom stör de min koncentration, pockar på uppmärksamhet och stjäl tid jag sällan har. Plus att orden inte tillför särskilt mycket utöver vad jag redan får via bloggar med kommentarer. Och mail, kanske.

Dilemmat i det just nu aktuella fallet bottnar i att jag definitivt önskar direkt kontakt, men tror att valet av ett IM-system för detta vore kontraproduktivt. Det jag vill är att mötas i den fysiska verkligheten och på något sätt känns det som om IM kan förstöra alltihopa långt innan vi hunnit dit. Och det är inte en risk jag vill ta. Missförstå mig rätt – IM är säkert bra, i framtiden, men jag vill börja med den fysiska verkligheten så att jag sedan har en bakgrund mot vilken jag kan tolka det skrivna. Är jag fel och konstig som känner så?

Det är i alla fall så jag känner det, har jag insett medan jag skrivit. Vilket var anledningen till att jag fattade penn… eh, tangentbordet. När jag skriver så sorterar och reder jag också ut frågetecken. Det funkar både privat (blogginlägg) och i tjänsten (wiki-sidor eller dokument).

Att skriva är att skruva,
man rattar och muttrar
… ända in i mål.

Puh! Nu känns det bättre. Nu vet jag vad jag tycker och hur jag tänker.
Men inte hur jag ska göra… prata eller inte prata via IM?
Suck.

Kommentarer? Goda råd? Reflektioner?

Ja, jag vet – jag tänker för mycket. Men det är roligt, ju.

Julkort från Daniel-San

Jag har fått ett julkort till, från Daniel-San (som förstås inte heter så på riktigt, men jag kan väl avslöja att det inte ligger särskilt långt från sanningen).

Julkort från Daniel-San 2008, bild Det här kortet var inte lätt att fotografera och mitt tålamod tog snabbt slut – det framgår åtminstone (om man klickar på bilden) att det är förgyllt, vilket förstås är enligt principen don efter person.

För jag är ju Guld.

Vilket jag också avser att berätta mer om i nästa avsnitt av följetongen, i en blogg nära dig. Det kommer vilken dag som helst.

Julkort från Daniel-San 2008, text Givetvis blev jag glad för julkortet, inte minst för att Daniel-San är så söt. Och med söt menar jag… ja, han är riktigt nördig, och rar, på ett gulligt sätt. Omtänksam. Lite fin i kanten på något sätt, men emellanåt sanslöst ful i mun. Jag älskar kontrasten. Och så är han ännu en jag träffar för sällan. Det ska jag försöka råda bot på här framöver. Trägen vinner.

Julkort från Daniel-San 2008, frimärke + poststämpel Och så bara för att det är roligt, och nästan känns som En Grej ™. Frimärke och poststämpel. Denna gång ingen extrem närbild, men det här frimärket har samma rundade kanter och vackra vågade kantmönster som det på förra julkortet. Det kanske bara är så frimärken är beskaffade nu för tiden?

Jag ger inte nyårslöften, vare sig till mig själv eller andra, utan lovar året runt i stället. Håller tunt för det mesta – när det bara är mig själv jag lovat. Det handlar vanligtvis om att träffa mina människor oftare än nästan inte alls.

Haha, det vore skoj att bjuda hem gänget från Lunarstorm av årgång 2000 eller 2001. Vi talar om Daniel-San, Grekbimbon, CB, LordBored… vilka fler? Kan man lura Honey till Stockholm, tro? Fan, vad roligt det skulle kunna bli! Alla utom Honey är faktiskt folk jag fortfarande umgås med – i någon mån.

Tack, Daniel-San! För att du minns och tänker på mig. Och grattis! =)

Plötsligt självmedveten

Är det inte lustigt, det där att vi så lätt börjar ifrågasätta oss själva och undra vad andra egentligen ser och framförallt vad de ska tycka och tro om oss? Jag är riktigt illa däran själv. Ibland. Av någon anledning inte den senaste tiden.

Just nu känner jag mig övertygad om min egen storhet, möjligen väl nära gränsen till hybris. Och även cybris, för den delen, med vilket jag menar hybris fast på nätet i stället för i den andra verkligheten. Cyber-hybris.

Förra helgen hade jag ett rätt långt (och några kortare) samtal, per telefon, med en man jag pratar med lite då och då. Jag tycker om att prata med honom, som jag tycker om som person trots att jag aldrig träffat honom i den fysiska verkligheten. Det sistnämnda är inte mitt fel. Grejen är i alla fall att den här mannen verkar ha väldigt höga tankar om mig och han delgav mig också dessa vid flera tillfällen. Och jag kan bara hålla med. Jag kan verkligen inte med att säga emot när jag faktiskt håller med honom om att jag är bra. Att jag är klok och vettig och spännande som människa, som kvinna, och så vidare. Sedan märker jag att han blir tjatig och upprepar saker han sagt förut. Det är alkohol. Destruktivitet. Plötsligt är det mest fyllesvammel, inte roligt.

En annan man, ett dribblande av ord fram och tillbaka över nätet. Han ger mig ett ganska motsägelsefullt intryck och väcker nyfikenhet. Hos honom ser jag sidor som är väldigt intressanta. Kanske tillåter jag mig att drömma lite också. Jag kan givetvis inte låta bli att flirta rätt grovt för att vara jag och jag har ingen som helst aning om hur han ser på saken, om han är på samma spår eller är ovetande om mina reaktioner. Trots att jag nog tycker att jag är ganska öppen med hur jag upplever och ser på saken. Och på honom. Känner jag honom rätt kan det mycket väl finnas massor av funderingar bakom ett tjockt skal, en fasad. Innan jag vet bättre utgår jag från att han är både vaken och intelligent. Lik mig. En jämlike jag kan…. oscillera och bygga övertoner med. Jag sticker ut hakan och blottar strupen och är inte det minsta rädd. Men det är klart, man lämnar ju alltid minst en dörr öppen bakåt, utifall att den skulle behövas. Det roar mig att följa mina egna tankegångar, -kedjor och dragna slutsatser, att se hur spelet jag upplever faktiskt inte alls behöver existera utanför min egen hjärna. Fascinerande. Och vartefter alkoholen tar över blir han allt fulare i mun och till slut är det inte roligt längre. Det är alkohol. Destruktivitet. Igen.

Sedan har vi en man som… njä, här ska jag nog inte skriva så mycket. Eller ska jag det? Vi pratades vid tidigare i afton och jag kan bara konstatera att där finns ett ömsesidigt öppet gillande, även om jag har svårt att säga riktigt hur långt det sträcker sig. Vi pratas vid, och framförallt ses, alldeles för sällan och kanske är det därför jag alltid finner det så lätt att tala om för honom att han fattas i mitt liv. Men nej, det handlar bara om att vi har en öppen, kärleksfull relation. Jag tror att den från min sida skulle kunna bli mer än vänskap, och på många sätt känns det som en väldigt praktisk lösning. Vilket lite grann gör att jag backar. Det låter liksom för mycket resonemangsäktenskap. Om han alls tänker eller har intressen i de här banorna vet jag återigen inget om. Men det är roligt att leka med tanken. Hade han varit här nu hade vi knappast suttit framför datorn, så mycket kan jag säga. Hånglat och druckit whisky?

Jag har visst gått och fått vårkänslor. Igen.

Fast det här var ett sidospår, om än intressant för mig att se vad som kommer ur händerna. Jag började ju med tankar på plötslig självmedvetenhet, vilket triggades av att herr Blackwater började undra vad hans bloggrulle möjligen sade om honom som person. Och det påminde mig om ett antal tillfällen då känslan uppkommit hos mig själv. En sådan grej inträffade för snart 10 år sedan – och nu blir det kärlekshistoria. En geekberättelse, kan man säga.

Jag snubblade över en för mig oerhört intressant nätdagbok och för en gångs skull länkade jag till den från min egen – jag ville att även andra skulle få chansen att ta del av hans härliga ordkaskader, för det här var underhållande läsning på ett språk ganska mycket bättre än de flesta på den tiden. Han var uppenbarligen väldigt verbal och delade med sig av sina tankar och känslor så det stod härliga till. Det var verkligen en dagbok och som om han inte hade någon alls att prata med. Jag länkade och så var det inte mycket mer med det, förutom att jag läste och läste och läste vidare i hans digra produktion.

En dag fick jag lite av en chock för mitt i en intressant geekberättelse om hans webbserverloggar dök det plötsligt upp ett namn jag kände igen. Nämligen mitt. Han hade hittat länken till mitt inlägg bland sina referers och läst det och sedan blivit nyfiken på resten och nu höll han på att plöja igenom min samlade produktion. Där och då blev jag givetvis oerhört självmedveten och började undra vad han därigenom skulle få för bild av mig och sålunda satt jag plötsligt och lusläste min egen blo^H^H^Hnätdagbok. Så småningom uppstod förstås en direktkontakt som blev en kärleksrelation, som på sätt och vis håller i sig än idag. Men okej, under cirka ett år var vi ett par på det sättet. Nu för tiden är vi bara väldigt nära vänner, om än på stort geografiskt avstånd.

Och där tror jag det är dags för mig att sätta punkt. Det är ju redan morgon. Skit också.

Kärlek är frånvaro av rädsla

När jag sökte på hårddisken (jag börjar faktiskt uppskatta Google Desktop Search!) efter de avslutande orden i det förra inlägget, hittade jag även detta:

… apropå det att frånvaro av rädsla är kärlek:

Konferens: 35+ – Var skriver jag under?


    Varje gång jag agerar utifrån någon form av rädsla
    så blir det bara fel och jag mår sämre än innan…
    men om jag kan strunta i rädslan och i stället följer
    intuitionen eller "känslan" så blir det rätt och jag mår
    som en prinsessa (eller som en prinsessa borde iaf).

    Det här bevisar iofs ingenting, men jag känner inom
    mig väldigt klart och tydligt att det är så… kärleken,
    den universella, allomfattande, mänskliga, vad man
    nu ska kalla den, är just precis det: frånvaro av rädsla.

    Det här är något som är och har varit till stor hjälp för
    mig, eftersom det gör det lättare att gå förbi rädslan
    och i stället agera i kärleken. Jaja, det låter flummigt
    för den som inte upplevt samma sak, men så är det.

    Jag ifrågasätter mig själv och mina motiv för att agera
    på ett visst sätt. Och upptäcker jag att jag styr efter en
    rädsla för något så ställer jag helt enkelt om rodret…
    (okej, inte alltid jag ser det, men _när_ jag ser det!)

    Livet flyter på ett helt annat sätt när jag lever mer i
    kärleken och det flytet vill jag inte mista! Hade inte
    trott att livet kunde vara så enkelt (jaja, en sanning
    med modifikation) och kännas så bra, helt enkelt!

    Jaja, det här var väl knappast något livsviktigt eller
    revolutionerande eller särskilt underhållande eller något
    annat som folk emellanåt efterfrågar på konferensen,
    men jag fick iaf skriva det och därmed kanske göra det
    lite klarare för mig själv åtminstone. Tack, Yvonne!

    *ler*

    Skrivet av Goldie den 4 april 1999, 12:54 från 130.244.206.184

Och det där är så klokt och sant och applicerbart, att tanken och orden för mig lyser lika klart idag som de gjorde då de skrevs för mer än nio år sedan.

I mina ögon finns också en tydlig koppling till ett inlägg i vilket Cynism-Andreas berättar om hur han använder exklusivitet som vägvisare:

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

I min kommentar till inlägget skriver jag:

Du säger exkludera, jag säger begränsa – d.v.s det alternativ som begränsar dig, ditt liv (eller andras dito) är det som går bort. Ibland kallar jag det för att öppna eller stänga dörrar också, men det är i grunden samma sak.

Rädsla exkluderar, begränsar och stänger dörrar.
Kärlek inkluderar, frigör och öppnar dörrar.
Vilken känsla ska vi lyssna på, tycker du?

Glädje och webbnostalgi

Det är svårt att slita sig från datorn ikväll (trots att jag är mer än tillrådligt trött) för jag har så mycket glädje sprittande i kroppen. Och bra musik i högtalarna, dessutom – just nu Rush:s 2112 och tidigare bl.a Stonefunkers som svänger av bara den (varför äger jag inga av deras plattor?). Glädjen från tidigare idag späddes på ytterligare av att det trillade in ett meddelande från en kär vän, som jag blott haft kontakt med via två sms två gånger under de två senaste åren. Vänner är de som finns där utan att man måste höras av var och varannan dag. Jag skulle inte kunna ha någon annan sort för jag är kass på att höra av mig till folk. Desto gladare när kontakten väl återupptas.

Idag träffade jag förresten Annica Tiger, bara så där. Och kände mig nödgad att i efterhand maila henne en liten… ja, ursäkt och förklaring får man säga, eftersom det är mer jag som tycker mig känna henne än tvärtom. Hon är ju internetkändis, medan jag är… well, främst en obemärkt nätläsare. Jag blev bara så ställd när hon plötsligt stod där framför mig. Det tog en stund att komma på vem personen var som jag så väl kände igen, och det var först efteråt det slog mig att igenkänningen torde ha varit helt ensidig. Vi har setts som hastigast vid något tillfälle, men troligen inte ens pratat med varandra. Och där står jag och beter mig som om vi är gamla bekanta och bundisar.

Lite kuriosa:

Medan jag fortfarande var nybörjare i webbvärlden (det är så länge sedan att jag knappt minns det!), brukade jag använda mig av Annicas HTML-guide för att få ihop mina webbsidor. Webbsidor som inte låg ute på nätet och inte heller tillhandahölls via någon webbserver – vanliga textfiler som laddades direkt från det NFS-monterade filsystemet. Ja, jisses. Jag var UNIX-admin då. Det var där någonstans det började och ett par år senare var jag plötsligt anställd som ”Applikationsutvecklare, Webb & Internet”, så ni förstår att man kan säga att Annica Tiger faktiskt spelat någon form av roll i min karriär.

Och på det mer personliga planet var det (tror jag) även via hennes ”Dagbok på nätet” (samling med länkar till nätdagböcker) som jag hittade en av mina viktigare kärlekar – han som gjorde sig bemärkt bland annat genom talet om att ”klia trollen under hakan”. Det handlade om att bli vän med sina demoner i stället för att kapitulera för dem. Jag hade många demoner då, färre nu.

Ovidkommande parentes:

Det var först idag jag upptäckte att den här bloggmallen (Neat) inte visar vare sig kategorier eller mina omsorgsfullt utvalda inläggsetiketter – jag får väl hoppas att de sistnämnda åtminstone tas i beaktande då taggmolnet skapas.

23-årsjobbileum

Idag är det på dagen 23 år sedan jag inledde mitt så kallade vuxna liv. Fredagen den 7:e juni 1985 slutade jag skolan och under helgen därefter flyttade jag med min enda resväska (halvfull med LP-skivor) hem till pojkvännen i Stockholm och fick då en ny familj, nämligen hans. Mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Och så vi. Efter några månader hade vi hittat egen lägenhet och flyttade hemifrån och ihop på riktigt. Det var lättare förr.

Och apropå lägenhet gör jag här en paus för meddelande från sponsorerna… äh, något helt annat i alla fall: kan du hjälpa till med att jaga upp någon liten (eller större) bostad åt nef och drf? Utdrag ur det länkade nef-inlägget:

Det är fanimig kris nu – så om någon har minsta lilla lya, må så vara en liten etta där inget annat än en dubbelsäng för oss båda får plats – så skulle det uppskattas om det hojtades till. Oavsett om denna lya endast finns tillgängligt i ett par månader alltså (även om minst 6 månader skulle vara önskvärt), och den bör då alltså vara belägen i Uppsala eller i Stockholm med närområden. Pendlingsavstånd till Stockholm är det viktigaste. Och att boendet inte innebär att man bor i ett råttbo då alltså.

Jag håller tummarna för att de får tag i något. Snart som fan.

Nåväl. Åter till historien som började berätta sig…

Jag fick skjuts till flygplatsen av dåvarande bästa väninnans föräldrar, som också skulle söderöver. Det var en stark upplevelse, att stå där på flygplatsen med hela sitt pick och pack. Att vara på väg ut i världen. Stå precis på kanten, sekunderna innan man kastar sig ut… jag minns att jag var närmast skräckslagen och det var så stort. Jag hade inte långt till tårarna. Tufft var det och jag tänker idag på att mina föräldrar inte följde med och vinkade av mig. Var jag då redan borta för dem? Eller vågade de inte lita på att kunna hålla sina känslor i styr? Det måste ju ha varit stort för dem också, tänker jag mig.

På måndagen den 10:e började jag min anställning som kretskortskonstruktör (PCB designer) på ett stort svenskt telecom-företag. Och sedan rullade det på och det mesta gav sig av sig självt, utan så värst mycket strategi eller planering från min sida. Jag har hittills aldrig varit arbetslös och aktivt bara bytt jobb en gång (men min yrkesmässiga värld har förändrats). Idag är jag anställd på ett större amerikanskt is/it-företag och jobbar som… tja, vad ska man säga? It-specialist, eller för vara mer specifik: applikationsutvecklare.

Om ytterligare 23 år är jag förmodligen pensionär. Eller kanske död.

Grattis och bra jobbat, Mia*!

Är det sport på TV?

Jamen, fy fasen vad folk skriker här i kvarteret! Jag antar att det är fotbollsmatch, för det brukar vara det som får folk att bete sig så. Jag gissar att ”rätt” lag gjorde mål för en tag sedan – det lät i alla fall så på vrålen.

Det där med sport har jag aldrig riktigt förstått mig på. Det vill säga, jag såg en hel del på sport när jag var barn och även i de yngre tonåren – jag tittade bl.a på fotboll och ishockey och friidrott tillsammans med min far. Det var hans stora intresse, som jag nog delade mest för att få umgås med honom. Efter att jag flugit ur boet minskade intresset stadigt och numera är jag närmast allergisk mot sportsändningar i tv. Och radio. Jag kan verkligen inte förstå att folk kan uppbåda sådan entusisam för något så… ointressant.

Magiskt tänkande

Vid röjning av sovrumshyllan hittade jag en del intressanta dokument, t.ex flyttanmälan avseende föregående flytt, d.v.s då jag flyttade hit. Adressändringen gällde från juni 1995, så min aning om årtal blev sålunda bekräftad. Det förvånade mig att detta också var sommaren vi båtluffade i Grekland. Borde jag inte i stället ha varit fullt upptagen med att boa in mig?

Kanske var det för att båtluffen kom emellan som lägenheten aldrig blev riktigt färdig? Det är ju först den senaste handfullen år jag egentligen gjort något i inredningsväg. Vardagsrummet är färdigmöblerat, men de vita väggarna är ganska kala vilket ger ett intryck av att jag ännu inte riktigt flyttat in. Och det är kanske lite så det är. Jag har dock trivts väldigt bra här i min oas. Känt mig hemma, trygg och väl skyddad från världen.

Ett papper jag hittade i högen visade sig vara ett handskrivet brev från Kristina af Knusselbo, daterat i mars 1998. Efter vad jag förstår följde det med en bok som hon lånat av mig. Brevet förtäljer inte vilken bok det var, men jag gissar att det var ”The Magic of Thinking Big” (1959) av David J. Schwartz. Hennes kommentarer stämmer nämligen väl överens med vad jag själv tänkte när jag läste den – om man ska ha glädje av boken måste man kunna se förbi föreställningen om att framgång mäts i pengar och att det är mannen som drar in dem.

Icke desto mindre hade den här boken en dramatisk effekt på mig. Man kan nog sammanfatta bokens budskap med orden ”du är vad du tänker”. Och det jag gjorde efter att ha läst den var att medvetet och avsiktligt försöka tänka annorlunda.

Mina tankar innan var först och främst negativa. Min respons på det mesta var negativ och jag hade mestadels farhågor i stället för förväntningar. Behöver jag säga att mitt liv var förbaskat trist och att jag vid det laget var gruvligt less?

En del av problemen fanns på jobbet, där jag slet som ett djur och inte fick någon direkt utdelning för det. Kanske var det så, tänker jag nu, att ingen såg eller förstod hur hårt jag jobbade och hur mycket jag gjorde där i kulisserna. Jag jobbade ensam och har heller aldrig varit mycket för att tuta i mitt eget horn.

Nåväl. In kommer alltså boken och den ger mig helt nya tankar. Nya idéer. Små konkreta experiment att utföra med mig själv och min omgivning. För jag kunde ju inte blåögt tro på det som stod i boken utan att faktiskt ha testat själv. Och sett att det fungerade. Aldrig i livet. Jag funkar inte på det sättet.

Jag började läsa boken på Märstabussen från Arlanda (där jag vinkat av den engelske pojkvännen vars exemplar det här var). Under hela resan inåt stan läste jag och när jag steg av tåget på hemmastationen var ryggen rakare och stegen raskare. Som ett roande experiment, alltså. Jag mötte också stadigt människors blickar och log mot dem. Enkla medel som gjorde en enorm skillnad i hur jag kände mig och även hur jag bemöttes av andra. Normalt skulle jag ju bara ha försökt vara så osynlig som möjligt och absolut inte mött några blickar.

Nästa experiment var att på jobbet prova en positiv attityd. Stämningen där hade varit ganska grinig och negativ ett tag. Jag tog som vana att varje morgon gå förbi alla kontorsrum längs vägen till mitt eget och sticka in huvudet och säga ett glatt ”god morgon!” till var och en av mina kollegor. Och vänta tills de svarade. Jag antar att folk först blev förvånade, men det tog inte lång tid innan stämningen helt förändrats. Folk blev plötsligt glada och trevliga och mycket mer sällskapliga.

Där någonstans hade jag sett nog och sedan dess jobbar jag mer eller mindre aktivt med mitt eget sätt att agera såväl som tänka. Det märks så tydligt, om man bara tittar efter det, vilken skillnad det faktiskt gör. Det tar ingen tid alls att smitta någon med sin attityd, vare sig den är positiv eller negativ. Det är lätt att låta sig smittas av det negativa om man inte tänker efter, men också möjligt att hålla det på armslängds avstånd när man väl är medveten om att man kan välja. Jag kan ju faktiskt välja att inte ta till mig andras irritation och göra den till min. Du har mycket större makt i och över ditt liv än du kanske tror.

Åh, det finns så mycket mer att säga i ämnet, men jag varken hinner eller orkar skriva en omfattande utläggning. Om du vet med dig att du reagerar negativt med ryggmärgen: prova att aktivt tänka på ett annat sätt. Säg ja i stället för nej och prova nya saker i stället för att avfärda dem på förhand. Var öppen i stället för sluten. Välkomna livet! Ja, universum och allting med.

Etikettmoln