Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘reflektion’

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Annonser

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Spegelblankt vid Årstaviken

På sistone har det allt oftare hänt att jag vaknat innan klockan ringt, eller rättare sagt: innan klockradion gått igång.

I morse var jag klarvaken strax efter halv sju och låg och tänkte på sådant jag egentligen borde ta mig för. Saker jag skulle kunna göra för att fördriva tiden innan själva dagen skulle börja.

Jag funderade bland annat på möjliga sätt att organisera livet så att det där med välbehövlig motion skulle kunna få en naturlig och närmast självklar plats. Jag är rationell, rör mig inte i onödan och avskyr att behöva göra mig extra besvär så de former av motion som passar mig är sådana som går att kombinera med annat. Jag behöver lura mig att inte förstå att jag motionerar, t.ex att göra det naturligt på vägen till och från jobbet – vilket av olika skäl inte passar mig.

En tanke som dök upp var att det kanske vore värt att prova med morgonpromenader – om jag nu ändå ska vakna tidigt vore väl det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till frukost. Annars känns det för mig otänkbart att stiga upp tidigare enbart för att hinna motionera. Jag är (eller har i alla fall varit) någon som kan göra nästan vad som helst för att få sova bara en liten stund till… men det är ändå inte omöjligt att jag skulle kunna motivera mig till att komma ut på morgonen. Det är ju något alldeles särskilt med att dels vara ute, dels vara det vid en tidpunkt då staden i stort sett sover.

Och eftersom jag var vaken och pigg så var det väl inget att tveka om – jag steg upp, klädde på mig och gav mig ut i den sovande staden. Som visade sig inte alls sova. Det stod folk på alla busshållplatser, det var folk ute med hunden och det var folk som liksom jag var ute och motionerade. De flesta av dessa springandes. Folk är konstiga.

Det var ljust, men inte soligt, och förhållandevis fridfullt. Vattnet var spegelblankt, så när jag passerade båtarna strax innan Årstabron muttrade jag för mig själv att jag borde ha haft kameran med mig. Varpå det slog mig att jag faktiskt hade med mig min HTC Hero, som trots allt innehåller en kamera. Fotopaus. Twitpic-paus, till och med.

Nästan två handfullar bilder tog jag, nio olika versioner av båtar återspeglade i det blanka vattnet. Och några paddelankor. Två av bilderna tänkte jag nu visa världen, inte minst för att själv komma ihåg hur skönt det var att vara ute och andas. Och hur skönt det var att ta en liten andningspaus också – det gav nya krafter inför resten av promenaden.

Den här första bilden nedan gillar jag för att även broarna finns med – och för att den nya Årstabron speglas fint bland näckrosbladen. Näckrosor är som sagt lite magiska.

IMAG0098.jpg

I nästa bild tyckte jag att symmetrin mellan masterna blev skön och det var skoj att få med hela längden i reflektionen. Ännu läckrare hade det förstås varit om jag kunnat få med hela masterna både i original och reflektion, men hey…

IMAG0101.jpg

Så här i efterhand undrar jag hur det sett ut om jag gått ned på huk, och om jag hade haft stora kameran – kanske med en schysst vidvinkelglugg på. Jag har förresten fortfarande inte riktigt bestämt mig, men jag är nästan alldeles säker på att det blir Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM. Man behöver vidvinkel. Utan att faktiskt ha sett sambons bilder tror jag att de han tog av löparna i gårdagens halvmara (som bl.a passerade hemmakvarteret – nedanför balkongen på min gamla lya) med sin 17-40 ser mycket bättre ut än de jag tog med min 50mm-glugg. Vidvinkel livar liksom upp.

Men nog om fotoprylar nu – det kommer ett inlägg om sådana och mitt senaste inköp också snart.

Även före frukost funkar det uppenbarligen utmärkt att promenera i rask takt. Det var mindre hungrigt än jag förväntat mig. Nästa gång tar jag med mig den riktiga kameran – det kostar så lite att bära på den och morgonljuset är spännande. Fotopaus får gärna bli ett stående inslag i promenaden, men då får jag variera vägen dit så att jag hinner få upp ångan innan det blir dags för paus. Och när jag tröttnat på en morgonblank Årstavik får jag variera mer än så. Jag gillar t.ex att gå via Slussen och uppför Katarinavägen för att kunna se ut över stan. Efter måndagens sköna timmar där tar jag gärna trapporna upp till Fjällgatan också. Antar att även Monteliusvägen, på västra sidan, skulle funka – fin utsikt där med. Och vill man sedan vara riktigt äventyrlig är det ju inget som hindrar att man går över någon av broarna. Lämnar ön/malmen.

Random reflektion (foto)

Den första arbetsdagen efter semestern bjöd på regn, men såvitt jag minns var det bara medan jag satt tryggt inne på kontoret. Pendeltågsstationen ståtade med vattenpölar och jag som hade IXUS i fickan fick lust att leka lite.

Så här blev ett av resultaten (eftersom det är en reflektion och jag tycker att man bör kunna läsa texten har jag speglat bilden, vilket nog är den främsta anledningen till att den förvirrar lite):

IMG_0133.jpg

Och jag har bestämt för mig att Stationsvakt hade minst ett inlägg med sina reflektioner (i dubbel bemärkelse), som jag tänkte länka till, men det var inte lätt att hitta saker på hans blogg när man inte minns vare sig dag eller rubrik. Jag hittade i alla fall två någorlunda nya inlägg med speglingar i: Dammen nedan Berns och Indirekta saker.

Etikettmoln