Man lever så länge man lär

Spegelblankt vid Årstaviken

På sistone har det allt oftare hänt att jag vaknat innan klockan ringt, eller rättare sagt: innan klockradion gått igång.

I morse var jag klarvaken strax efter halv sju och låg och tänkte på sådant jag egentligen borde ta mig för. Saker jag skulle kunna göra för att fördriva tiden innan själva dagen skulle börja.

Jag funderade bland annat på möjliga sätt att organisera livet så att det där med välbehövlig motion skulle kunna få en naturlig och närmast självklar plats. Jag är rationell, rör mig inte i onödan och avskyr att behöva göra mig extra besvär så de former av motion som passar mig är sådana som går att kombinera med annat. Jag behöver lura mig att inte förstå att jag motionerar, t.ex att göra det naturligt på vägen till och från jobbet – vilket av olika skäl inte passar mig.

En tanke som dök upp var att det kanske vore värt att prova med morgonpromenader – om jag nu ändå ska vakna tidigt vore väl det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till frukost. Annars känns det för mig otänkbart att stiga upp tidigare enbart för att hinna motionera. Jag är (eller har i alla fall varit) någon som kan göra nästan vad som helst för att få sova bara en liten stund till… men det är ändå inte omöjligt att jag skulle kunna motivera mig till att komma ut på morgonen. Det är ju något alldeles särskilt med att dels vara ute, dels vara det vid en tidpunkt då staden i stort sett sover.

Och eftersom jag var vaken och pigg så var det väl inget att tveka om – jag steg upp, klädde på mig och gav mig ut i den sovande staden. Som visade sig inte alls sova. Det stod folk på alla busshållplatser, det var folk ute med hunden och det var folk som liksom jag var ute och motionerade. De flesta av dessa springandes. Folk är konstiga.

Det var ljust, men inte soligt, och förhållandevis fridfullt. Vattnet var spegelblankt, så när jag passerade båtarna strax innan Årstabron muttrade jag för mig själv att jag borde ha haft kameran med mig. Varpå det slog mig att jag faktiskt hade med mig min HTC Hero, som trots allt innehåller en kamera. Fotopaus. Twitpic-paus, till och med.

Nästan två handfullar bilder tog jag, nio olika versioner av båtar återspeglade i det blanka vattnet. Och några paddelankor. Två av bilderna tänkte jag nu visa världen, inte minst för att själv komma ihåg hur skönt det var att vara ute och andas. Och hur skönt det var att ta en liten andningspaus också – det gav nya krafter inför resten av promenaden.

Den här första bilden nedan gillar jag för att även broarna finns med – och för att den nya Årstabron speglas fint bland näckrosbladen. Näckrosor är som sagt lite magiska.

IMAG0098.jpg

I nästa bild tyckte jag att symmetrin mellan masterna blev skön och det var skoj att få med hela längden i reflektionen. Ännu läckrare hade det förstås varit om jag kunnat få med hela masterna både i original och reflektion, men hey…

IMAG0101.jpg

Så här i efterhand undrar jag hur det sett ut om jag gått ned på huk, och om jag hade haft stora kameran – kanske med en schysst vidvinkelglugg på. Jag har förresten fortfarande inte riktigt bestämt mig, men jag är nästan alldeles säker på att det blir Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM. Man behöver vidvinkel. Utan att faktiskt ha sett sambons bilder tror jag att de han tog av löparna i gårdagens halvmara (som bl.a passerade hemmakvarteret – nedanför balkongen på min gamla lya) med sin 17-40 ser mycket bättre ut än de jag tog med min 50mm-glugg. Vidvinkel livar liksom upp.

Men nog om fotoprylar nu – det kommer ett inlägg om sådana och mitt senaste inköp också snart.

Även före frukost funkar det uppenbarligen utmärkt att promenera i rask takt. Det var mindre hungrigt än jag förväntat mig. Nästa gång tar jag med mig den riktiga kameran – det kostar så lite att bära på den och morgonljuset är spännande. Fotopaus får gärna bli ett stående inslag i promenaden, men då får jag variera vägen dit så att jag hinner få upp ångan innan det blir dags för paus. Och när jag tröttnat på en morgonblank Årstavik får jag variera mer än så. Jag gillar t.ex att gå via Slussen och uppför Katarinavägen för att kunna se ut över stan. Efter måndagens sköna timmar där tar jag gärna trapporna upp till Fjällgatan också. Antar att även Monteliusvägen, på västra sidan, skulle funka – fin utsikt där med. Och vill man sedan vara riktigt äventyrlig är det ju inget som hindrar att man går över någon av broarna. Lämnar ön/malmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: