Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘Indien’

Stockholm 20:10

Så var jag då hemma igen. Och trött så att jag nästan mår illa.

Flygplatsfrukost

Det har gått 24 timmar sedan jag steg upp för att resa från Bangalore till Stockholm. Några timmar sov jag på flyget, förstås, men långt ifrån tillräckligt många. Eller bra, för den delen.

Så här såg det ut vid start. Är det normalt att vingspetsen pekar uppåt!?

Bye bye, Bangalore!

Flygresans främsta behållning är en film, Slumdog millionaire. Se den.

A Mumbai teen who grew up in the slums, becomes a contestant on the Indian version of ”Who Wants To Be A Millionaire?” He is arrested under suspicion of cheating, and while being interrogated, events from his life history are shown which explain why he knows the answers.

Nu måste jag sova. Måste.

Zzzz…

Annonser

Bangalore: dag 8

Torsdag och sista dagen här i Bangalore. Sista gången vi åt frukost på Limelight, som all hours-restaurangen heter. Sista gången vi blev serverade av Sanjeev, steward. Well, det där med namnen är svårt som sjutton och vi missade nog de allra flesta. För att inte tala om att jag blandade ihop dem hela tiden. Men Sanjeev var en av ”the good guys”. Han som är snygg men nonchalant heter Arun, tr captain. Prince, H.O.T, gillade vi, dock inte bara för texten på namnbrickan.

Dagens frukost, med frukttallrik och omelett, druvjuice och masala-te:

Sista frukosten

Men det fick ju inte bli för nyttigt, så PLG påminde mig om de stora munkarna:

Chokladmunk

Sista gången vi promenerade till företagsbyn, Embassy Golf Links Business Park.

På bilden nedan skymtar det jag kallar gränsposteringen, d.v.s där man tittar på gåendes passerkort och kollar bilar efter bomber och sånt. På skylten står det ”Photography prohibited”. På högra sidan av vägen, vilket tyvärr inte syns på bilden, var det staplat sandsäckar ovanpå vilka vakten vilade någon sorts dubbelpipigt gevär. Det, mina vänner, kändes inte jättetrevligt att skåda.

Entré till Embassy Golf Links Business Park, Bangalore

Sista gången vi plankade in på kontoret på C-blockets andra våning.

Men det var inte sista gången vi skakade hand med dörrmannen, Shiva Kumar, som verkar jobba både morgon och kväll. Han är ledig ett antal timmar mitt på dagen, fick vi veta där någonstans i början. Och så måndagar. Annars verkar han vara där mest nästan jämt.

Jobb, jobb och snabb lunch på Pyramid food court. Denna gång gick vi på det vegetariska hos Veg by Nature och beställde varsin Chole Kulcha platter, som var riktigt god och inte så särskilt stark heller. Eller är det vanan som börjar sätta in? Men nej, jag tror inte att det går så fort att vänja sig vid het mat, så den var nog ganska mild. Jag kände mig nästan lite hedersindisk.

Chole kulcha platter

Ännu ett veckomöte med Stockholm per telefon. Det är allt lite lustigt att sitta på andra sidan tråden, men… det känns rätt riktigt. Jag har hunnit börja känna mig hemma på Bangalore-kontoret, vilket såklart också underlättas av att jag faktiskt både känner och känner igen ett antal personer utöver dem som jobbar i mitt projekt. Men någon access till lokalerna hann vi visst aldrig få.

Roligast idag var nog att oväntat träffa på Sabrinath som under flera år varit chef för leveransen hos oss i Stockholm. Sverigeanställd indier, som man numera brukar stöta ihop med på citykontoret. Hade ingen aning om att han hade något som helst med Bangalore att göra längre. Han var tydligen bara på snabbvisit och åker hem till Sverige vilken dag om helst. Vår lunchkompis är tydligen också på väg till Stockholm, för ännu en sejour på sex månader. Han åker först på lördag morgon om jag minns rätt och ser fram emot torsdag lunch, då det serveras pannkakor i restaurangen – vi lovade att bjuda igen just på en torsdag vardera.

Medan jag jobbat har jag haft stöd och sällskap av den lokale arkitektens kompis, Ganesha (i detta utförande inte mer än cirka 3 centimeter hög). Han ska skänka visdom och undanröja hinder, efter vad jag förstår.

Ganesh - remover of obstacles, the deva of intellect and wisdom

När arbetsdagen var slut och vi tagit adjö av kollegorna promenerade vi åter igen till hotellet. Och skakade hand med dörrmannen som beklagade att vi ska åka så snart och vi tackade för hans hjälpsamma och vänliga bemötande.

Jag tror förresten att jag har glömt berätta om de indiska myggorna, som bitit oss när vi suttit ute om kvällarna. I början var det PLG som tycktes drabbas av detta och fick stora svullna bett. Nu verkar det mest vara jag som blir utsatt. Kanske, möjligen, kan det ha något att göra med att hon, till skillnad från mig, använt myggmedel. Betten kliar något infernaliskt och klådan verkar kunna blossa upp igen efter flera dagar. Jag är alldeles knölig på armarna samt delar av ben och fötter. Hoppas verkligen att det lugnar ned sig snart och att jag inte blir sjuk eller får någon form av konstiga infektioner eller så. Men det kliiiiar!!

Middag åt vi på puben, och det var väl inte direkt nyttigt och långt ifrån så icke-indiskt som man kunde vänta sig. Här syns friterade lökringar, friterad mozzarella, fyllda potatisskal och så ett par av PLGs vårrullar, som hon tyckte var för starka.

Combo

Nu måste jag packa klart och sova – vi åker från hotellet strax före fem på morgonen. Om cirka så där ungefär tre och en halv timme. Gah.

Jo, just det. När vi skulle checka in blev det väldigt konstigt ett tag för vi hittade inte alls samma platser på flyget från London. Det visade sig till slut att vi faktiskt är inbokade på olika flyg därifrån. Bangalore-London reser vi tillsammans, men jag får nästan 2,5 timmar på egen hand på Heathrow. Jippi. Eller inte. Nåja, hem kommer jag nog i vilket fall som helst.

Någon som råkar befinna sig på Heathrow, terminal 5, mellan sisådär 14 och 16 i morgon fredag och har lust att ta en fika med mig? Trodde inte det, nej.

Jaja. Datorn får stå kvar på bordet – lär väl bli det sista jag packar ned.

Bangalore: dag 7

Onsdag.

Till frukosten börjar det utkristalliseras ett mönster. Jag började i morse med en assiett frukt – burkpersika, burkpäron, burklychée (eller hur det nu stavas), papaya, ananas, melon och… vattenmelon. Brydde mig dock aldrig om att plåta den trots att den förstås var vacker och färgglad. Sedan åt jag en omelett med ost och skinka – jag vann inte förstapriset i dagens omelettlotteri heller. Vi har nämligen nog hittills aldrig fått precis de ingredienser vi beställt. En gång var det nära men då pekade jag också på varje burk ur vilken ingredienserna skulle tas. Mer än en gång sade jag skinka och pekade på löken och fick sålunda tomat, ost och lök. Han verkar gå mer på det visuella än på själva orden man säger, så jag får en känsla av att han inte är så bra på engelska. Det funkar mycket bättre när mannen i kostym tar emot ens beställning. Men inte heller omeletten tog jag någon bild av – de blir inte så roliga. Däremot plåtade jag frukostefterrätten… Jag låtsas att det ingick ett äpple, men i själva verket var det till eftermiddagsmålet.

Frukostdessert + mellanmål

Nej, mina frukostar här är inte särskilt nyttiga, även om de blir bättre vartefter.

Det kändes betydligt svalare idag så vi valde att promenera till jobbet. På vägen ut skakade dörrmannen (och ja, det är fortfarande samma Shiva Kumar) hand och förhörde sig om läget. Det är svårt att hinna höra allt vad han säger, men han har bra koll på oss och vinkar alltid med sin vita handske när vi passerar lobbyn.

Rusningstrafik

Längs bilvägen var det nu betydligt mer livat än igår kväll. Motorljud blandat med tjutande signalhorn från bilar, motorcyklar, scooters, auto rickshaws… ett enda stort myller och slammer – det var nästan så att man fick hålla för öronen för att stå ut med ljudet. Som tur är är det ingen lång sträcka man behöver gå längs den vägen så vi behövde inte stå ut särskilt länge.

Precis utanför industriområdet fick jag så äntligen syn på ett par frigående, och förmodat heliga, kor. Eftersom det råder strikt fotoförbud på området kändes det säkrast att vara diskret även utanför och sålunda smög jag mig till en bild och bad en bön för att jag lyckats få med huvudmotivet i bilden. Sedan var det även på grund av det starka solljuset väldigt svårt att se något i kamerans display. Men det ser ut som om det gick ganska bra. Förvånansvärt bra.

Så här, Blackwater, kommer din efterlängtade bild (klickbar) på heliga kor:

Heliga kor på grönbete

Som vanligt smet vi in i lokalerna – har fortfarande inte fått någon access inkodad på våra passerkort och vi lär knappast hinna få det heller eftersom i morgon är sista dagen där innan det bär av hemåt tidigt på fredag morgon. Planet lyfter 3:15, svensk tid. Men vi är inte på hem riktigt ännu, även om det mentalt känns som om vi börjat packa ihop så sakteliga.

Lunch käkade vi tillsammans med en av mina gamla bekanta, Srinivas, som var testledare för den stora releasen vi gjorde i slutet av 2006. Och vår lokale arkitekt plus dito f.d. projektledare. Åter igen Pyramid, men nu i kylda lokaler en trappa upp. Där bjöds det på en ganska omfattande buffé, av vilken jag bara lyckades avverka ungefär två tredjedelar. Men allt jag plockade på tallriken var gott.

Från buffén på Pyramid, 1tr

Och givetvis hade man någon form av dessert där också. Frukt, något indiskt litet bakverk och så vaniljglass.

Frukt, indiskt bakverk och vaniljglass

Det må se lite skumt ut, det där bakverket, men gott var det – önskar bara jag kunde komma på vad det påminner om. Det var lite… siraps- och kanelkaraktär på smaken. På sätt och vis påminde det nog lite om en sådan där engelsk fruktkaka. Fast utan frukt. Och utan sprit. Så här blev det uppskuret:

Tvärsnitt av indiskt dessertbakverk

Någon som är hungrig nu? Inte jag i alla fall, för vi har precis ätit middag.

Vi lämnade kontoret ovanligt tidigt, redan vid 19-tiden. Promenerade förstås hem och gick sedan ned till det vanliga stället för att äta middag. Vi skippade buffén idag och valde grillad kycklingmacka, vilket visade sig vara små kycklingbitar i något klägg (som även innehöll tunna gröna strimlor som jag först trodde var chili men som visade sig vara harmlösa med en behaglig smak) mellan två rostade brödskivor. Till det varsin fresh lime soda – PLGs valde den söta varianten och jag var förstås tvungen att välja den salta för att få prova båda varianterna. Smaken i sig var helt okej, men lime kräver banne mig socker så nästan gång väljer jag en sötsalt modell. JK sade aldrig vilken variant det var hon tyckte att vi skulle prova, men jag har svårt att tänka mig att det var den salta. Hade inte PLG varit rar och spillt över en del av sin söta dryck i mitt glas hade jag nog inte druckit ur.

Och så värst mycket mer har inte dagen haft att bjuda på.

Jo, förresten, om någon undrade kring det testdrivna så genomförde vi sessionen och ja, jag borde ha stått upp och ja, jag borde ha ditt och jag borde ha datt, men det är gjort och det kändes inte så plågsamt som det skulle ha kunnat vara.

Annars har dagen bjudit på roligheter i form av två i teamet som tillsammans jobbat med att omstrukturera en del i applikationen för att möjliggöra fortsatt arbete med införande av fler varianter. Utifrån mina instruktioner, ska sägas.

När den nya strukturen är på plats vidtar regelrätt nyutveckling, vilket möjliggör för dem att jobba testdrivet. Och jag tror att de kommer att försöka göra det också, även om jag vet av egen erfarenhet att det kostar på att lära sig tänka i termer av ”test first”. Det ska bli spännande att se hur det går!

Nu ska jag läsa ut Kent Becks Test driven development så att jag kan lämna den i Bangalore. Det verkade helt klart finnas intresse i teamet för att läsa den. Kul!

Små strömavbrott

Oooh, strömavbrott på jobbet också! Ungefär en halv minut varade det. På hotellet fick jag en gång vänta nästan 3 minuter. En kväll när jag satt och jobbade på hotellrummet hände det tre gånger. Under en minut, 20 sekunder, en halv sekund var strömmen borta. Då är det skönt att ha en dator med batteri, som fortsätter funka utan elnät. Det som förvånade mig då var att internätet inte trillade bort i den vevan. Men jag klagar inte, så klart. Det som slog mig just nu var att det måste snabbt bli jävligt varmt på kontoret om och när kylanläggningen inte är igång. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det. Fantasin räcker.

Klockan var 5:37, sedan kraschade datorn och nu är den 5:55.
Svensk tid, alltså. Indien-tiden är 10:25.

Och, som svar på missad IM-fråga: nej, jag har inte tänkt bosätta mig i Indien.

Jag lyckades förresten ta en i flykten-bild på ett par säkert jätteheliga, frigående kor! Kommer på en blogg nära dig framåt kvällen. Min kväll, din eftermiddag.

Bangalore: dag 6

Tisdag. Det skulle bli en tidig morgon eftersom teamet tillsammans manuellt skulle stresstesta applikationen en aning och då lånade kundens utvecklingsmiljö innan de själva skulle hinna komma till jobbet. För oss här i Indien är det förstås inte särskilt tidigt alls. Vi testade mellan halv elva och halv ett, ungefär. Alltså mellan sex och åtta, svensk tid. Själva testandet verkade gå rätt bra (det hände inget anmärkningsvärt), men det krävde konstant fokus på det jag hade för händerna. Jag är inte riktigt van vid det. Jag är van vid att kunna hoppa lite hit och dit mellan uppgifterna och bloggvärlden och allt annat som plötsligt poppar upp i skallen. Men det var säkert bara nyttigt för mig att tvingas fokusera.

Apropå fokusera tycker jag att det går lite bättre med det nu. Jag har lyckats hålla tankarna samlade och skriva ihop i alla fall ett utkast till designdokument. Och genomföra en teknisk session kring ett utvalt område inom applikationen vi jobbar med. Sessionen kring testdriven utveckling har blivit framflyttad till i morgon, så vem vet… jag kanske rentav lyckas förbereda något. En liten presentation.

Jag tänkte mig att jag utgår från de gamla vanliga frågorna: vem, vad, när, hur, varför, och pratar kring dem. Och sedan räknar jag kallt med att spontana diskussioner uppstår.

  • Vad är TDD och varför ska man använda den metoden?
  • Hur och var passar TDD in (eller inte) i vår verksamhet?
  • Var hittar man mer information?

Jag tror att det kommer att funka bra att prata runt de punkterna. Min misstanke är att det här är en session som kommer att dra ut på tiden för det verkar som om flera i teamet är väldigt intresserade av ämnet och de har fått några boktips sedan tidigare. Jag föreslog samma böcker som jag själv har köpt, varav jag inte ens hunnit läsa ut den första ännu. Min tanke är att läsa ut den medan jag är här och så lämna den här på kontoret, så att intresserade teammedlemmar kan låna och läsa av hjärtats lust. Jag känner inte att jag absolut behöver behålla den. Mig har den hittills inte gett så mycket nytt, även om jag fått en bra påminnelse om precis hur extremt (pun intended!) arbetssätt det är. Om man ska använda det fullt ut, vill säga. Det kräver ju, i alla fall för mig, ett förändrat tankesätt. Och det innebär en utmaning som också gör det intressant. Jag gillar utmaningar. Alltså, jag gillar utmaningar som jag får välja själv. Påtvingat är betydligt jobbigare.

Det är lustigt, det här med tid. Och med hunger. Allt verkar funka lite annorlunda här i Bangalore. Visserligen börjar vi jobba senare än vanligt, men hungern infinner sig inte alls på samma sätt. Halv två säger magen att det är lunch och så kommer vi ändå inte iväg förrän närmare två. Och så jobbar vi vidare och plötsligt är klockan halv åtta, som nu, och kanske borde vi sluta jobba. Men det känns inte som kväll. Antar att det delvis har att göra med kontorslandskapet där vi sitter. Det är luftkonditionerat och ett femtontal meter till närmaste fönster. Varav det heller inte finns särskilt många. Så jag har ingen som helst känsla av utomhuset.

Redan i morse kändes det varmt, och känslan bekräftades när vi lunchade med den lokale arkitekten på samma ställe som igår, d.v.s Pyramid en liten bit bort, bortanför konkurrentens kontor. Enligt vädersiten var det som mest +33 C idag fast de hade lovat +36 C – jag känner mig lurad! Inte.

Idag åt vi indisk mat – vi hade ju guide som kunde hjälpa oss att undvika de starkaste maträtterna. Biryani-ris med tre olika såser, två sorters ”bröd” varav den enda var riktigt intressant – som en kanelbulle fast i kompakt och väldigt smörig deg, inlagd citron (stark)… ja, ungefär så. Åt jag, alltså. Det var riktigt gott och jag kunde inte ens bestämma mig för vilken av såserna som var godast. Den röda påminde lite om taco- eller kebabsås, tyckte jag. Den gulaktiga… ja, jag vet inte alls vad den påminde om men god var den. Den vita var yoghurtbaserad, mild, och kom väl till pass när man ätit av den röda som det var lite mer sting i. Jag tror nästan att jag så smått börjar vänja mig vid de indiska smakerna och därmed också uppskatta dem. Jag gillade inte sushi första gångerna jag provade heller.

Indisk lunch på Pyramid

Både när jag käkade och nu när jag skrev om det glömde jag kycklingen – det där röda i facket nere till vänster. Det brukar ju annars vara ingrediensen ”non-veg” som är det viktigaste för mig. Jösses, jag håller kanske på att bli indisk!

Hem från jobbet promenerade vi idag också – tror nog att det fortsätter så under resten av vistelsen här för det är riktigt skönt att komma ut när man suttit instängd i kontorslandskapet hela dagen (bortsett från solskenspromenaden på lunchen). Och utanför hotellet stod vår vanliga vän, dörrmannen. Än så länge har det varit samma kille hela tiden – om inte den andre ser exakt likadan ut, är precis lika trevlig och använder samma namnbricka. Han är faktiskt ledig på måndagar, förresten. Vi frågade om det i morse på vägen ut. Den som är nyfiken lär sig.

Till middagen deklarerade jag att jag hade fått nog av indisk mat och lik förbaskat beställde jag en indisk rätt från menyn. Bad att få den inte så spicy och fick då en lammgryta med knappt någon styrka alls. Bara lite. Precis den sortens enkla och okomplicerade rätt jag ville ha. Till den drack jag ett glas indiskt rödvin, som var ganska lätt. Kanske lite för lätt för min smak egentligen, men helt okej.

Eftersom vi hamnat i engagerat samtal om jobbangelägenheter förflyttade vi oss till puben för att fortsätta det över varsin drink. Förhoppningsvis fastnade åtminstone några av de bra tankar och idéer som dök upp under samtalet så att de kan komma till användning i vårt dagliga arbete, både nu och framledes.

Det är fascinerande med samtal. Det spelar nog inte så stor roll vad de handlar om för så länge de är äkta, ärliga och uppriktiga har de en förbluffande förmåga att expandera universum och åstadkomma mirakel. Och som den käre Johan skrivit i underrubriken på sin blogg: Dialog är att tänka tillsammans.

Det är delvis därför jag starkt förespråkar parprogrammering. Jag tror på det. Och det står helt klart att jag behöver läsa på lite mer fokuserat om XP.

Jag hoppas få kollegorna här att vilja jobba, och därigenom växa, tillsammans mot ett gemensamt mål. Ett plus ett blir nämligen mer än två, så länge de inblandade parterna agerar utifrån det allmänna bästa snarare än ett egenintresse.

Jag vill att spiralen alltid ska rotera åt rätt håll, om det är möjligt.

Bangalore: dag 5

Måndag och en dag fylld av arbete från morgon till kväll.

Frukosten blev något lättare än tidigare – tror att jag börjat vänja mig vid utbudet och därmed väjer mer omsorgsfullt. Kanske.

Lunchen intogs på Pyramid, en food court lite längre bort från kontoret – på andra sidan konkurrentens kontor. Där fanns mer för oss vanlig mat, så som pizza och hamburgare och Subway och… liknande.

Vi valde risnudlar från Beijing Bites – non-veg så klart. Det roar lite att det här är vegetariskt som är normen, kött är ett undantag. Och nog börjar jag sakna fläsk- och nötkött – det som erbjuds i köttväg här är lamm och kyckling.

Risnudlarna brände lite i munnen, på läpparna och i svalget, men det kändes helt okej att bli snuvig av att äta. Jag har nog börjat vänja mig lite, rentav känna att det hör till. Och säga vad man vill, det rensar luftvägarna.

Arbetsdagen började vid 10-tiden och fortsatte till strax efter 20, varefter vi valde att gå hem i ett behagligt ljummet och liksom välkomnande mörker. Det gick liksom inte att säga om det var svalt eller varmt ute. Otroligt skönt i alla fall.

Helt rätt kom vi inte utan svängde av för tidigt och fick därför backa och göra om en liten bit innan vi till slut kom rakt på hotellet. Nästa gång vet vi det också.

Sträckan kändes inte lång alls, men hade säkert gjort det i 35-gradig värme. Undrar hur varmt det är nu. Jag känner mig lite hugad att gå till jobbet också. Och ångrar lite att jag inte tog med mig stegräknaren.

Dörrmannen syntes inte alls till – han/de kanske har ledigt på måndagar?

Snabbt dumpa väskan och så ned till den vanliga restaurangen för middag.

I vanlig ordning valde vi buffén – man får maten precis så direkt man vill och kan prova lite ditt och datt. Och så ingår det en redig dessertbuffé, förstås.

Den här gången blev det ganska ofarliga saker, inte en enda rätt som var onödigt stark. Godast var en grön thai-curry, även om minimajsen kändes malplacerad (eller borde jag skriva malplacé?) i rätten. Svampinjonerna (typ hela från burk) funkade något bättre, men kändes inte heller hundraprocentigt rätt.

Vad var det mer jag åt? Minns faktiskt inte, och tog dessvärre ingen bild heller eftersom det kändes lite same-same och hur kul kan det vara med en massa bilder på fulla mattallrikar. Och jag åt inget spektakulärt heller.

Annars är kameran min räddning när jag ska berätta om dagarna – där finns ju det mesta, åtminstone i något slags stolpform. Mycket bra minnesassistans.

Dessert… well, den finns på bild, men jag valde så helt fel fokus att de flesta av bilderna ser jättekonstiga ut. En liten sockerkaksliknande bit, med klägg på toppen. En hög, rätt smaklös, svagt gul och grön mousseruta. Ett par små bitar melon. En jordgubbsbakelse, som gjord i knäckform modell större – jordgubben smakade bara vatten. Och så en rejält kletig chokladtårtsbit, som var riktigt fyllig så väl som god. Jag sade till PLG att jag vet åtminstone 3 personer som skulle ha gillat den. Ni vet vilka ni är och läser säkert det här. Haha.

Från dessertbuffén

Efter middagen bar det av upp på rummet för att jobba vidare, vilket jag gjorde ända tills hotellets trådlösa nät ballade ur. Detta var omkring midnatt. Läste den information som fanns om nätförbindelsen, men kunde inte se något om start- eller sluttid. Det kändes dock dumt att framhärda, så jag sov i stället.

Nu är jag sen till frukosten…

Bangalore: dag 4

Auto rickshaw till MG (Mahatma Ghandi) Rd/Brigade Rd, promenad till Commercial Street. Varmt, varmt. Mannen i klädaffären med de fina märkena till låga priser (aswan, the lifestyle shop) sade att det var +35 grader, vilket vi inte hade någon anledning att betvivla. Vatten var räddningen. Vandring tillbaka mot korsningen, tog en auto rickshaw till Leela Palace – himla skön oas att landa i och suga i sig en isad kaffevariant! Idag blev det Swiss Mocha Frappe – cold coffee blended with dark Swiss chocolate & ice cream. Sedan promenad hem, och för min del ett dopp i poolen. Sedan låg jag på en solstol, läste testdriven utveckling och frös som en hund eftersom solen gått i moln och det fläktade. Sov en halvtimme där i stolen. Till rummet och tog ett varmt bad. Åt asiatisk middag på hotellets dylika restaurang. Satt i lobbyn och åsåg vackra kläder passera förbi – det firades nämligen bröllop i hotellets lokaler. Med typ 500 gäster. Man hade byggt upp allt så fint ute i trädgården, med små runda bord och blommor och band och så började det störtregna och blixtra – innan gästerna kom, alltså. Det dramat åsåg vi från våra rum, som vetter åt just det hållet. Allt fick flyttas in. Efter den goda middagen drack vi varsin daiquiri utomhus, på det sedvanliga stället. Med tre myggspiraler glödandes på golvet runtom oss. Och här är vi nu. Jag tänker gå och lägga mig. Är fruktansvärt trött och hann aldrig riktigt med att sova under dagen.

Swimming pool

Örn vid poolen Bilden togs tidigare på dagen, mellan frukost och avfärd.

Det landade förresten en örn på räcket vid hörnet medan jag låg på solstolen närmast. Coolt, men tyvärr lite för långt bort för att jag skulle få några bra bilder. Ett par dåliga har jag dock. Här är ett urklipp från den av dem där örnen har huvudet åt rätt håll.

Jag får helt enkelt säga som Saxon: The eagle has landed.

Etikettmoln