Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Nu tar vi nya tag!

Dagens gruppträff handlade om stress, vilket fick mig att dra på smilbanden för att det kändes så lämpligt just nu. Jag känner mig ju stressad, om än på ett lite underligt sätt, och har tillbringat för mycket tid på kontoret och för lite tid i sängen. Ändå… äh, jag ska ju hålla jobbet utanför bloggen.

För mig är det ju så att stress medför ett allmänt misskötande av de egna resurserna. Jag rationaliserar bort sådant jag inte borde. Grundläggande fysiska behov som mat och sömn får stå tillbaka. Men andningen sköter jag rätt bra. Jag drar ganska ofta ett eller två djupa fina andetag. Man skulle kunna säga att jag suckar, men det är främst bara hälsosam avspänning.

Så hur går det med mina förbättringsambitioner? Det går sisådär. Faktiskt är det svårare än jag trodde att komma i säng före midnatt – förra veckan lyckades jag två gånger, veckan innan tre. Både i söndags och i måndags kväll gick jag dock och lade mig tidigt, d.v.s runt halv elva. Båda nätterna vaknade jag en massa gånger, otäckt varm och klibbig, tittade på klockan och somnade om. Är det bara ovanan, tro, eller är något annat fel?

Att ta trapporna har funkat måndag till onsdag de senaste två veckorna, och därefter fallit. Lustigt. Det var mycket lättare att välja trapporna på det andra kontoret (där vi satt en kortare period) för där får man nämligen vänta en halv evighet på att hissen ska komma. Så icke där jag jobbar nu.

Förra veckan tränade jag inte alls, trots att jag de senaste 5 veckorna hållit målet på tre gånger. Men så blir det när man ger för mycket tid till jobbet.

Kampen fortsätter. Jag gick på en 3-kilometerspromenad, trots att jag helst av allt ville sova. Träningen gjorde mig väldigt sömnig. Eller vänta nu, det kan ju också handla om att jag inte fick många timmars sömn i natt. Hur som helst saknades det ett par tusen steg och jag är fast besluten att återuppliva självdisciplinen och nå stegmålet varje dag. Varför? Jo, jag har gått upp ytterligare ett halvkilo sedan sist (vilket ger 1,5 kg på sex veckor) och visst, det är inte mycket, men det går åt fel håll. Och jag vet ju med mig att jag verkligen inte sköter mig, så utan kursändring lär det snart bli större ökningar. Konstigt nog har fettprocenten sjunkit marginellt under samma sex veckor, vilket gläder mig även om jag inte förstår hur det gått till.

Fjortonde gruppträffen

Under semestern… tja, då törs jag inte ens räkna med att fortsätta tappa i vare sig vikt eller fettprocent. Det lär bli en rejäl utmaning..

Så skrev jag innan och… tja, det var väl ungefär så det blev.

Det var ju gruppträff med vägning idag och verkligen jätteroligt att träffa övriga gruppmedlemmar, d.v.s de som var där – fyra stycken utöver mig själv. Det var svårt att slita sig därifrån efteråt för att vi hade så mycket att prata om, men det gick – det där med att åka ut till IKEA får bli någon annan dag.

Den av tjejerna jag känner mig mest befrändad med har, efter många års väntan och längtan och lobbying, äntligen blivit tilldelad en kolonistuga i Tanto och hon lovade att visa mig vägen dit efter nästa gruppträff. Så att jag vet vart jag ska gå för att hälsa på henne. Åh, jag blev så glad för hennes skull!

Men åter till väsentligheterna: vägning.

Det var med viss bävan och stor nyfikenhet jag ställde mig på vågen, men jag hade faktiskt inte ökat i vikt sedan strax före midsommar och mina sex veckors semester. Eftersom jag anser mig ha fuskat rätt rejält de senaste veckorna blev jag mycket förvånad över resultatet: försumbara -0,5 kg. Mindre roligt är att fettprocenten ökat och ligger på maj månads nivå, vilket väl innebär att muskler gått i vila, det vill säga bytts ut mot fett. Det låter inte direkt orimligt med tanke på att det ju främst är de fysiska aktiviteterna jag fuskat med.

Nå, det är bara att ta nya tag och köra på – nu ska jag upp på spåret igen!

De exakta mätetalen återfinns som vanligt på vikt– resp. stegsidorna.

Ja, -25,5 kg (totalt sett) sedan i februari är mycket (och det är jag stolt över), men det tar ju inte slut där. Jag är allt bra nyfiken på hur jag kommer att se ut, och känna mig, vartefter jag närmar mig det som kallas normalvikt. Det… ja, det finns inte ens i min föreställningsvärld. Har jag någonsin varit normalviktig?

Någon kanske undrar vad jag känner inför dagens läge, och med tanke på framtiden. Det känns faktiskt bara bra. Positivt. Makten ligger helt i mina egna händer och jag tvivlar inte en sekund på att det här är något jag kan göra. Må vara att jag ibland kanske avviker lite från planen, men (som jag sagt någon gång förut) så länge det går åt rätt håll så… går det åt rätt håll. Så länge jag inte ger upp utan kämpar på är jag nöjd. Och dessutom är det roligt att träna.

Apropå träning, eller snarare promenaden hem från träningslokalen:

Kollegans gamla iPod Shuffle (som jag fått/lånat) tycks ha gått till de sälla jaktmarkerna och jag har upptäckt att jag verkligen saknar möjligheten att medan jag går lyssna på Java Posse-gängets sköna röster eller låtar med Dream Theater (som är den enda musik jag egentligen haft i iPod:en). Jag har inget större hopp om att den plötsligt ska fungera igen, så det blir nog frågan om att köpa sig en spelare. Kanske en iPod, kanske en vanlig. Det har varit smidigt att använda iTunes för synkningen, men det kanske funkar precis lika bra med andra program och/eller spelare – jag är i princip novis på området.

Tips, erfarenheter – någon? Frågan avser både hård- och mjukvara:

Vilken/vilka mp3-spelare och programvara/varor lämpar sig bra/bäst för att prenumerera och lyssna på främst podcasts?

Vilken blir skillnaden om jag använder Linux, MacOS eller Windows? Jag har ju inte bestämt mig vad jag ska skaffa för dator/os heller…

Tolfte gruppträffen

Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.

Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.

Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.

Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.

När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?

Tionde gruppträffen

Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!

Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.

Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.

Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.

Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:

Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.

Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.

En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.

Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Ännu en tredje gruppträff

Förra veckans hälsospårande räknades tydligen inte som en gruppträff och därmed var dagens träff den riktiga tredje. Det hade väl varit helt okej om det inte också innebär att det är vägning först nästa vecka. Jag som så hade sett fram emot att få ännu en remsa! Svart på vitt på att det går bra för mig.

På träffen fick vi resultatet från förra veckans övningar. Mitt var riktigt uselt – det kom inte ens in på papperet där man visade olika risknivåer och sådant. Och jag som ändå fått så mycket bättre flås de senaste veckorna! Men som det också stod: ”Du har en utmärkt förbättringspotential”, vilket jag tycker är stor humor och det är precis vad jag brukar säga som kommentar till usla resultat. Här finns allt att vinna! Det kan inte bli sämre.

Och några milkshakes har fortfarande inte inkommit. Tjejen jag frågade trodde att de skulle komma först i mitten av mars. Ska jag behöva blanda och klunka äckliga soppor flera gånger per dag ända tills dess? Jag som hade hittat en sådan funktionell modell med jordgubb till frukost, potatis/purjo till lunch, bar till mellanmål och så milkshaken till middag. Perfekt variation.

Eftersom jag sedan igår kväll har känningar av en annalkande förkylning avstod jag efter mycket velande från att träna, trots att jag hade med mig träningsväskan. Jag tror att det var ett bra beslut, även om det känns lite surt att inte få träna. Jag menar, det blev ju inte ett enda pass i förra veckan så jag känner att jag har en del att ta igen. Måtte jag inte falla ur nu!

Annars fortsätter den goda trenden med lunchpromenader. Idag var det lite tveksamt med tanke på förkylningsantydan och kollegornas varningar om gräslig kyla där ute, men vi gick iväg i alla fall (om inte annat så behövde jag köpa snus och kollegan behövde mat) och valde en liten försiktig runda. Den kändes bra, men nästan snopet kort så vi bestämde oss för att ta en runda till. Visst var det kallt, men ändå inte för kallt. Allt som allt blev det en rätt okej sväng på ca 3800 steg. När vi passerade passade jag på att besöka banken och boka in en tjänsteman för tillträdet nästa fredag, så nu är även det fixat.

Förresten, stegsidan är uppdaterad med förra veckans snitt som ser väldigt bra ut på bild så där, men jag måste erkänna att tre av dagarna nådde jag inte upp till målet (som ändå är lågt satt). Och två av dagarna dubblade jag relativt målet. Jag behöver skaffa mig bättre rutiner i vardagsmotionerandet.

Tredje gruppträffen

Dagens lunchpromenad blev oväntat, men inte det minsta otrevligt, lång. Det känns som en riktigt bra modell, att dricka sin varma soppa och sedan ge sig ut på marsch i solskenet i pratbart sällskap. Förutsatt att det är solsken ute förstås. För bara några veckor sedan hade sådana här promenader varit helt otänkbara. Jag hade inte orkat och inte ryggen heller.

Till gruppträffen kom jag sedan alldeles lagom för att hälsa på några av gruppmedlemmarna och skämta bort några minuter. Därefter var det dags att ge sig ut för att gå en runda på ca 750 meter, som man ska gå så snabbt man orkar. Tiden det tar, i kombination med ens BMI, ska ge ett konditionsvärde. Marschen kommer att upprepas vid ett senare tillfälle och förhoppningen är då förstås ett förbättrat värde. Först gick vi i samlad tropp för att lära oss vägen, sedan gick vi en och en med 30 sekunders fördröjning. Jag blev omgången av någon med längre ben och mindre övervikt. Förresten har jag nog inte berättat att gruppen består av enbart kvinnor, men så är det.

Redan innan jag lämnade kontoret hade jag bra siffror på stegräknaren och efter de här två rundorna samt promenaden hem från tunnelbanan hade jag plötsligt gått nästan dubbelt så mycket som jag behöver enligt mitt mål. Målet borde nog justeras uppåt för som det nu är överträffar jag det varje vardag utan att anstränga mig det minsta. Hur som helst kom jag på idén att göra ännu en resultatsida – den här gången en där jag presenterar mina stegresultat i förhållande till målet.

I övrigt går det fortfarande bra, jag håller mina mattider och äter det jag ska äta och det är rätt bekvämt och inte ett dugg äckligt, vilket en del andra kursdeltagare inte alls håller med mig om. Och vikten minskar stadigt, så det blir absolut ännu en kortare stolpe efter nästa veckas vägning. Skönt var det när jag i morse tog på mig nytvättade jeans och tyckte att de kändes som pyjamasbyxor – förr satt de ganska tight och det tog en dag att liksom gå in dem igen. Så icke längre.

Andra gruppträffen

Jag hann inte mer än komma innanför dörren så blev jag till min förvåning visad till vågen. Förvåning därför att i mitt stilla sinne var det först nästa vecka det var dags för vägning. Det är något jag sett fram emot. Vågen visade på 3,9 kg mindre än vid hälsoanalysen för 13 dagar sedan. Och det känns också. Byxorna sitter störande löst så jag ska ta skärpet i drift igen.

Det märks skillnader på andra sätt också. Om vi nu bortser från mitt väldigt glada humör (som säkert också kommit av annat) så är det mycket lättare att andas. Och att röra på sig. Jag tappar inte längre andan helt av minsta ansträngning.

På träningen körde jag förhållandevis hårt, men kunde ändå samtidigt prata med de andra som tränade. Jag nådde heller inte riktigt upp till den övre pulsgränsen. Det är nästan lite konstigt att det märks skillnad så snabbt, men det gör det.

Det var riktigt roligt att träna idag och jag hade nog tagit ett extra varv om inte klockan närmat sig stängningsdags.

Matmässigt funkar det alldeles utmärkt. Jag äter rätt saker på rätt tider och dricker tillräckligt mycket vatten. Oftast mer. Jag har tränat helt enligt plan och alla utom en av dagarna har jag klarat mina stegmål med råge. Jag är på spåret. Bra jobbat!

Jag blir hungrig mellan målen, men ändå inte sugen på att äta. Det är en lite konstig känsla. Fortsätter det så här borde det inte bli några problem att klara resterande 9 veckor, men jag gör mig inga illusioner och räknar kallt med att det kommer svackor. Det är först då man vet av vilket virke man är gjord.

Det första gruppmötet

Mobiltelefonens larm ljöd en timme innan jag skulle vara där, precis som det var inställt att göra. Det är lugnt, tänkte jag, och stängde av det. För det är det ju – det tar inte mer än en kvart, tjugo minuter att ta sig från jobbet till träningscentret. Tio minuter innan mötet började insåg att jag skulle komma för sent eftersom jag var kvar på kontoret. Typiskt, typiskt!

I halv panik (och knappast särskilt klartänkt) beställde jag en taxi och travade ned för att möta den. Väntade otåligt och väntade lite till och där kom det en taxibil och jag viftade energiskt för att visa att det var jag som beställt den. Det var dock ingalunda min bil för i den satt redan en bunt folk och taxi brukar såvitt jag vet inte organisera någon samåkning.

Någon minut senare kom en taxibil åkande till min ickeadress (min ingång har ingen officiell adress så jag har hittat på en som är logisk och för det mesta funkar), precis dit där jag stod, och glad i hågen öppnade jag dörren varvid föraren förklarade att hans inte var den bil jag beställt, men jag fick så gärna åka med dit jag skulle (även om han menade att det hade gått snabbare för mig att ta tunnelbanan – och det hade han nog fasen nästan rätt i) förutsatt att jag ringde och avbeställde den andra bilen som torde vara på väg. Jag tänkte i tre sekunder och hoppade in i bilen.

Väl framme stannade han förstås rakt utanför dörren så att personalen på centret inte kunde undgå att se att jag kom i taxi. Lite genant, tyckte jag. Det här med att ta taxi till träningslokalen sade föraren annars var väldigt vanligt bland stressade människor i storstaden. Men sådan var ju inte jag, menade jag, eftersom jag nu inte stressade till träning utan till ett inbokat möte. Visserligen med efterföljande träning, men ändå. Puh. Saved by the bell, för det kunde mycket väl ha varit annorlunda. Jag måste se till att åka från kontoret i tid för att hinna träna innan stängningsdags (kl 19).

Taxichauffören berättade också att han själv haft viktproblem och provat metoder liknande den jag nu ger mig in på, men det som verkligen fungerat för honom var OA, Overeaters Anonymous. Han undrade om jag trodde att de kanske kunde hjälpa mig också, vilket jag sade att jag inte trodde och inte heller tror. Mitt problem är ett annat, tror jag. Hur som helst är vetskapen om OAs existens ytterligare en sådan där liten kunskap jag fått genom ett mänskligt möte. Har jag sagt, förresten, att mänskliga möten är det som gör livet värt att leva? Nåväl.

Jag steg in genom dörren och började genast beklaga mig över min oförmåga att komma i tid och kursledaren sade att det gjorde inget för de väntade ju på mig och jag menade att det var just det som var problemet. Men jag blev faktiskt inte mer än tre minuter sen och en av deltagarna var ännu senare, så så förskräckligt hemsk var min försyndelse inte så här med lite perspektiv applicerat på toppen. Men det är ju det där – vad jag gör kanske inte är så hemskt, men det är ju ändå jag som gör det, jag som hade kunnat låta bli, mitt ansvar och sålunda finns bara mig själv att skylla. Att lägga skulden på, menar jag. Varför man nu måste skuldbelägga överhuvudtaget? Det vore ju bättre att låta bli det.

På själva mötet fick vi (11 kvinnor, om jag inte räknade fel) berätta lite om oss själva – varför vi var där och vad vi hade för förväntningar på kursen. För kurs får man ju ändå kalla det. Vi ska ju lära oss äta på ett sätt som håller i längden. Handledaren pratade om motivation och många av gruppmedlemmarna flikade in sina egna erfarenheter. Det som störde mig lite var att av oss fem som ska köra på den snabba, enformiga metoden (VLCD, Very Low Calorie Diet) hade alla de andra redan börjat. Någon hade rentav hållit på i två veckor. Jag kände mig liksom lite lurad där. Då är jag ju helt ensam om att börja nu. Men i övrigt kändes det bra. Flera är lika tjocka som jag, och alla verkar jättetrevliga.

Och att träna efter mötet kändes bara roligt. Jag hade, som förväntat, inga större problem med att komma över den övre pulsgränsen. Otränad som jag är.

Träningen är en form av cirkelträning, där man byter station var 30:e sekund. Varannan station befrämjar kondition och varannan styrka. För konditionen är det svikt- eller stepbräda som gäller och det syns rätt tydligt vilka som gått på step-up och inte. Jag har inte gjort det och känner mig rätt kass, men det blir mer en kul grej – det viktiga är ju att jag håller flåset uppe. Och det gör jag, även om det inte ser särskilt tjusigt ut.

Cirkeln består av ungefär 16 stationer. Och en pulsmätare, med vidhängande tabell över lämpliga pulsintervall för olika åldersgrupper. När man som jag är mellan 39 och 45 (med reservation för att jag kan minnas någon siffra fel) ska man hålla sin hjärtfrekvens mellan 114 och 150 bpm. Ja, jag menar slag per minut. Och jag låg på 145-148, med en tillfällig topp på 153. Det där lär ändra sig med tiden och ökad kondition och jag fasar lite för att en vacker dag behöva kämpa för att ens nå den undre nivån. Men den dagen blir å andra sidan en bra dag, för då kommer jag att ha mycket att glädjas åt.