Fullt utslagen amaryllis
Så där, ja – nu har alla fyra knoppar på amaryllisen slagit ut. Det är stora och imponerande klockor, men hur sjutton ska man kunna göra något nytt av fotograferingen? Jag börjar känna mig tämligen klar med de vanliga amaryllisbilderna – vi såg ju det mesta redan i föregående inlägg. Här kommer i alla fall dagens dokumentation och ett något annat perspektiv på blommorna.
Bilderna är tagna i det mjukare morgonljuset och inte heller här har jag gjort någon redigering – de ser ut precis så här. Jag får väl erkänna att det är viss skillnad mellan IXUS 80 och 550D.
Men vänta nu, skulle det inte vara fyra klockor? Här ovan syns ju inte mer än två.
Ah, där var de! Fyra flödande fina vita klockor. Och så det sköna gröna i basen. Här skulle jag normalt irritera mig på att blomdelar trillat utanför bilden i alla väderstreck, men här ser jag det snarare som en fördel. Skulle det inte bli lite tråkigt om alla höll sig inom ramarna jämt?
Och som alla vet gillar jag att gå nära. Här ovan är det främst ljuset som gör bilden.
Och här blir strukturen på kronbladen det mest intressanta. Visst, man kan reta sig på att slutet på både ståndare och pistill hamnar utanför bilden, men jag tycker den funkar.
Det känns som om jag börjar bli lite mer kompis med stora kameran – nu känns det inte lockande att plåta med IXUS:en längre. Det går framåt, med andra ord. Men jag saknar ännu makromöjligheter.
Tryckt & kränkt