Tisdag. Det skulle bli en tidig morgon eftersom teamet tillsammans manuellt skulle stresstesta applikationen en aning och då lånade kundens utvecklingsmiljö innan de själva skulle hinna komma till jobbet. För oss här i Indien är det förstås inte särskilt tidigt alls. Vi testade mellan halv elva och halv ett, ungefär. Alltså mellan sex och åtta, svensk tid. Själva testandet verkade gå rätt bra (det hände inget anmärkningsvärt), men det krävde konstant fokus på det jag hade för händerna. Jag är inte riktigt van vid det. Jag är van vid att kunna hoppa lite hit och dit mellan uppgifterna och bloggvärlden och allt annat som plötsligt poppar upp i skallen. Men det var säkert bara nyttigt för mig att tvingas fokusera.
Apropå fokusera tycker jag att det går lite bättre med det nu. Jag har lyckats hålla tankarna samlade och skriva ihop i alla fall ett utkast till designdokument. Och genomföra en teknisk session kring ett utvalt område inom applikationen vi jobbar med. Sessionen kring testdriven utveckling har blivit framflyttad till i morgon, så vem vet… jag kanske rentav lyckas förbereda något. En liten presentation.
Jag tänkte mig att jag utgår från de gamla vanliga frågorna: vem, vad, när, hur, varför, och pratar kring dem. Och sedan räknar jag kallt med att spontana diskussioner uppstår.
- Vad är TDD och varför ska man använda den metoden?
- Hur och var passar TDD in (eller inte) i vår verksamhet?
- Var hittar man mer information?
Jag tror att det kommer att funka bra att prata runt de punkterna. Min misstanke är att det här är en session som kommer att dra ut på tiden för det verkar som om flera i teamet är väldigt intresserade av ämnet och de har fått några boktips sedan tidigare. Jag föreslog samma böcker som jag själv har köpt, varav jag inte ens hunnit läsa ut den första ännu. Min tanke är att läsa ut den medan jag är här och så lämna den här på kontoret, så att intresserade teammedlemmar kan låna och läsa av hjärtats lust. Jag känner inte att jag absolut behöver behålla den. Mig har den hittills inte gett så mycket nytt, även om jag fått en bra påminnelse om precis hur extremt (pun intended!) arbetssätt det är. Om man ska använda det fullt ut, vill säga. Det kräver ju, i alla fall för mig, ett förändrat tankesätt. Och det innebär en utmaning som också gör det intressant. Jag gillar utmaningar. Alltså, jag gillar utmaningar som jag får välja själv. Påtvingat är betydligt jobbigare.
Det är lustigt, det här med tid. Och med hunger. Allt verkar funka lite annorlunda här i Bangalore. Visserligen börjar vi jobba senare än vanligt, men hungern infinner sig inte alls på samma sätt. Halv två säger magen att det är lunch och så kommer vi ändå inte iväg förrän närmare två. Och så jobbar vi vidare och plötsligt är klockan halv åtta, som nu, och kanske borde vi sluta jobba. Men det känns inte som kväll. Antar att det delvis har att göra med kontorslandskapet där vi sitter. Det är luftkonditionerat och ett femtontal meter till närmaste fönster. Varav det heller inte finns särskilt många. Så jag har ingen som helst känsla av utomhuset.
Redan i morse kändes det varmt, och känslan bekräftades när vi lunchade med den lokale arkitekten på samma ställe som igår, d.v.s Pyramid en liten bit bort, bortanför konkurrentens kontor. Enligt vädersiten var det som mest +33 C idag fast de hade lovat +36 C – jag känner mig lurad! Inte.
Idag åt vi indisk mat – vi hade ju guide som kunde hjälpa oss att undvika de starkaste maträtterna. Biryani-ris med tre olika såser, två sorters ”bröd” varav den enda var riktigt intressant – som en kanelbulle fast i kompakt och väldigt smörig deg, inlagd citron (stark)… ja, ungefär så. Åt jag, alltså. Det var riktigt gott och jag kunde inte ens bestämma mig för vilken av såserna som var godast. Den röda påminde lite om taco- eller kebabsås, tyckte jag. Den gulaktiga… ja, jag vet inte alls vad den påminde om men god var den. Den vita var yoghurtbaserad, mild, och kom väl till pass när man ätit av den röda som det var lite mer sting i. Jag tror nästan att jag så smått börjar vänja mig vid de indiska smakerna och därmed också uppskatta dem. Jag gillade inte sushi första gångerna jag provade heller.
…
Både när jag käkade och nu när jag skrev om det glömde jag kycklingen – det där röda i facket nere till vänster. Det brukar ju annars vara ingrediensen ”non-veg” som är det viktigaste för mig. Jösses, jag håller kanske på att bli indisk!
Hem från jobbet promenerade vi idag också – tror nog att det fortsätter så under resten av vistelsen här för det är riktigt skönt att komma ut när man suttit instängd i kontorslandskapet hela dagen (bortsett från solskenspromenaden på lunchen). Och utanför hotellet stod vår vanliga vän, dörrmannen. Än så länge har det varit samma kille hela tiden – om inte den andre ser exakt likadan ut, är precis lika trevlig och använder samma namnbricka. Han är faktiskt ledig på måndagar, förresten. Vi frågade om det i morse på vägen ut. Den som är nyfiken lär sig.
Till middagen deklarerade jag att jag hade fått nog av indisk mat och lik förbaskat beställde jag en indisk rätt från menyn. Bad att få den inte så spicy och fick då en lammgryta med knappt någon styrka alls. Bara lite. Precis den sortens enkla och okomplicerade rätt jag ville ha. Till den drack jag ett glas indiskt rödvin, som var ganska lätt. Kanske lite för lätt för min smak egentligen, men helt okej.
Eftersom vi hamnat i engagerat samtal om jobbangelägenheter förflyttade vi oss till puben för att fortsätta det över varsin drink. Förhoppningsvis fastnade åtminstone några av de bra tankar och idéer som dök upp under samtalet så att de kan komma till användning i vårt dagliga arbete, både nu och framledes.
Det är fascinerande med samtal. Det spelar nog inte så stor roll vad de handlar om för så länge de är äkta, ärliga och uppriktiga har de en förbluffande förmåga att expandera universum och åstadkomma mirakel. Och som den käre Johan skrivit i underrubriken på sin blogg: Dialog är att tänka tillsammans.
Det är delvis därför jag starkt förespråkar parprogrammering. Jag tror på det. Och det står helt klart att jag behöver läsa på lite mer fokuserat om XP.
Jag hoppas få kollegorna här att vilja jobba, och därigenom växa, tillsammans mot ett gemensamt mål. Ett plus ett blir nämligen mer än två, så länge de inblandade parterna agerar utifrån det allmänna bästa snarare än ett egenintresse.
Jag vill att spiralen alltid ska rotera åt rätt håll, om det är möjligt.
Tryckt & kränkt