Sjunkmörker

Det här är en annorlunda vecka jämfört med sina föregångare. Den är tung och dyster och folk verkar allmänt trötta, sjuka och hängiga. Detta gäller även mig.

Jag sover tungt om nätterna och har svårt att vakna på morgonen. I morse kände jag mig smått mörbultad i hela kroppen och har haft ont i huvudet större delen av dagen. Kanske är det känslan av annalkande vinter, i kombination med det mörker som plötsligt gjort sig närvarande morgon och kväll, som påverkar.

Den låga temperaturen tvingar mig att bära hela skor och, för första gången sedan i våras, långa byxor. Och så har jag bytt jeansjackan mot en varmare, mer vattentålig, jacka bland dem som dök upp under helgens unfucking.

En annan särskild sak med denna vecka är att det här är veckan då mängder av tv-serier drar igång en ny säsong – det kan nästan bli lite svårt att hinna hänga med i alla dem som är intressanta. Och det hela blir förstås inte enklare av att jag hittat flera nya eller för mig tidigare okända serier jag också vill kolla in.

På jobbet har en milstolpe i projektet precis passerats och inom kort passeras ännu en, på vissa sätt viktigare och mer avgörande, milstolpe. Vi närmar oss nämligen den punkt vår lilla gruppering har jobbat mot ända från början – även om vi (eller åtminstone jag) över åren nästan glömt bort att det är dit vi ska. När beslutet fattades kände jag bokstavligen håren på armarna resa sig. Det ska bli spännande att få vara med och se hur det faller ut. Jag känner dock inget som helst tvivel om att det kommer att gå bra. Det är lugnt, vi har koll på läget och även allt tänkbart stöd som kan komma att krävas. Interesting times, definitivt.

Igår stötte jag, på vägen hem, ihop med en av dem jag jobbade ihop med i mitt senaste projekt i webbvärlden och den privata sektorn, för runt fem år sedan. Han berättade om sådant han gjort sedan vi gick skilda vägar och jag blev mer än bara lite avis. Jag vill också göra olika, omväxlande och utvecklande saker, prova på nya tekniker, verktyg och miljöer! Det är sådant som av diverse olika skäl inte är riktigt möjligt i den situation jag för närvarande befinner mig.

Så… här finns åtgärder för mig att vidta, i endera eller andra formen. Wohoo!

Böcker och tv-serier

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja nysta bland mina bokhyllor i Goodreads. Eller jo, det vet jag ju! Jag läste ut Patricia Briggs ”Cry Wolf” (handlar om varulvar) och började fundera på vad jag ska läsa härnäst.

Att välja nästa bok är svårt. Det handlar helt och hållet om nuet och vad jag har lust att läsa. På så sätt är det enklare när man kommit in i en serie och bara behöver fortsätta med nästa, nästa och nästa bok. Just ”Cry Wolf” är i och för sig första delen i en serie, men den engagerande mig inte så mycket att jag måste fortsätta direkt. I stället läser jag vidare i tidigare lästa serier som fått tillskott sedan sist. Alltså läser jag nu Terry Pratchetts ”I Shall Wear Midnight” (Discworld). Enligt Goodreads är det nr 38 i serien, enligt SF-bok nr 34. Jaha.

Efter ”Just a Geek” (som väl var den senaste boken jag nämnde här på bloggen) har jag läst Charlaine Harris ”Deadlocked” (Sookie Stackhouse), Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane” och så nu sist alltså ”Cry Wolf”.

Okej, så jag läser i alla fall. Lite. Långt ifrån så mycket som jag trodde när jag satte upp ett årsmål i Goodreads, men vad gör väl det. Jag läser. Skönt så.

Mindre skönt är det att boken jag läser nu är i pappersform, vilket också gäller nästa del i Discworld-serien (Snuff) som jag ska läsa. Och när jag kollade upp titeln på Goodreads upptäckte jag att jag inte skrivit in de tidigare delar jag läst, så det blev en längre skrivpaus här. Det blir lite tvångsmässigt ibland, det där uppdaterandet, men jag försöker se det mer som charmigt nördigt i stället.

Pocketböcker är visserligen mer praktiska än inbundna, men går man in på det där med portabilitet har de inte en chans mot e-böcker. De tar ingen fysisk plats och går inte att glömma vare sig hemma eller på bussen. Den enhet man använder för att läsa går förstås att glömma, men jag för min del har oftast med min minst två enheter som går att läsa på. Nej, jag ser verkligen inget behov av att välja en fysisk bok i fysisk form – annat än för att komplettera sina serier eller för att kunna låna ut till vänner och bekanta (don’t get me started!). Och kanske för att få dem signerade att ge som present till en vän som fyller år och som dessutom råkat vara just den som en gång i tiden tipsat en om författaren som skrivit boken. Men annars, så… Hur som helst: kontentan av det hela är att handlade det enbart om att ta till sig bokens innehåll, d.v.s. läsa/lyssna, skulle jag hundra gånger av hundra välja en e-version. Eller varför inte två?

Amazon har ju börjat ta sig för att erbjuda rabatt (tror jag) på ljudversionen i samband med köp av Kindle-version – med synkronisering mellan formaten, så att man enkelt kan växla mellan att läsa och att lyssna utan att själv behöva hålla reda på hur långt man kommit. Den funktionen har jag önskat mig sedan jag för snart två år sedan jobbade i Örebro och lyssnade ganska intensivt på böcker, promenerandes till och från kontoret de flesta dagar. Erbjudandet har varje gång känts svårt frestande, men jag tycker inte att det är värt pengarna. Kindle-versionen är redan i sig själv dyrare än den borde vara och då har jag inte lust att punga ut med ytterligare slantar. Men en vacker dag kommer jag att göra det ändå – jag är så fruktansvärt nyfiken på att testa hur det funkar!

Apropå kultur (ja, tv-serier är också kultur!) så har vi nu hunnit titta ikapp på Warehouse 13, så det är bara att vänta in januari då det kommer nya avsnitt. Det var roligt att James Marsters dök upp i några avsnitt och en extra knorr att han fick spela mot Anthony Stewart Head precis på slutet. Det är bara att konstatera att Buffy nog måste anses som grundläggande tv-serieutbildning. När jag såg Caprica hade jag ingen aning om vem Marsters var och sålunda minns jag inte alls hans rollfigur – känns som om en påminnelse vore på sin plats. Vi har också börjat kolla på Grimm och Parenthood, som båda känns lovande. Efter tips under förra helgens födelsedagsmiddag har vi dessutom börjat kika lite på Lost Girl, som nog också kommer att bli återkommande.

I övrigt är det ett antal serier som drar igång på nytt (eller för första gången) inom de närmaste två veckorna: Haven (har redan börjat), Bones, Castle, Agents of S.H.I.E.L.D, How I met your mother, Scandal. Det lär finnas att göra.

Årets Sommarprogram har jag förresten nästan hunnit igen – tror att det bara är tre som återstår. Så här långt är det bara ett som jag inte lyssnat på från början till slut. Kanske kommer det en summering när jag tagit mig igenom de sista.

Och nu kommer jag plötsligt ihåg vart jag var på väg där i början av inlägget!

Jo, eftersom det är svårt att välja vad man ska läsa och jag märker att jag blivit lite mer kräsen med litterär kvalitet på det jag läser vore det ju himla fint om man kunde ha en lista (eller flera) med kvalitetsstämplade böcker att plocka ifrån. Det började med att jag läste om James Tiptree, Jr och hittade James Tiptree, Jr. Award och bestämde mig för att göra en lista med vinnarböckerna. Jag gick in på Goodreads, satte respektive bok som ”att läsa” och taggade den med ”James Tiptree, Jr. Award”. Det här gick så bra att jag bestämde mig för att göra detsamma med Hugo– och Nebula-utmärkelserna (för bästa roman), som var de enda ”prisbelöningarna” jag kom på just då. Det tog en stund, men det känns som ett fungerande koncept och jag tror att jag kommer att fortsätta göra så här för att markera böcker som anses värda att läsa. Jag gillar listor.

Kom gärna med tips om fler boklistor jag kan lägga upp för avprickning!

Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Många tv-serier blir det

Många tv-serieavsnitt har det blivit nu under ledigheten och fler lär det bli. Jag har köpt nödvändiga sladdar och därmed kunnat kopplat in den nya datorn till tv:n, så nu kan vi se på hederliga dvd:er också. Jag hade bara glömt hur mycket tjafs och skräp man ska förbi innan man kan titta på själva innehållet – anklagande varningar om piratkopiering och sånt, ni vet. Det är ju verkligen så mycket bättre kvalitet på det man laddar ned från nätet. Eller för den delen ser via Netflix – mycket bekvämt! Från början tyckte jag att Netflix utbud var för dåligt, men det har jag visst kommit över. Det känns definitivt värt 79 kr per månad att ha tillgång till det de erbjuder.

HBO har jag lite svårare för – inte bara på grund av det ordentligt tunna utbudet och det bristande användargränssnittet, utan kanske ännu mer för att deras app saknas i både WD TV Live-burken och den nya smarta tv:n – det blir väldigt bakvänt att behöva spela upp sakerna på datorn och dra sladdar till tv:n. Som man gjorde förr. Då ser jag hellre på Netflix. Eller nedladdat. Ja, t o m fysiska skivor lockar mer. Tveksam till om jag kommer att bli betalande HBO-kund efter januari, men jag ska i alla fall testa att spela upp via den nya datorn innan jag bestämmer mig. Det borde funka den vägen, tycker man. Och jag vet inte… så där värst mycket pengar är det ju inte det handlar om, även om jag kanske tycker det känns lite onödigt att binda sig för ett helt år med 79 kr/månad (under 11 månader) när det bara är Continuum, True Blood och The Newsroom som känns intressant (i det utbud som finns idag). Den uppfattningen kan förstås komma att ändras efter provtittande på andra serier.

För att återvända till det mer allmänna: På senare tid har det tillkommit några nya favoriter bland tv-serierna – Lie to me (är på säsong 2 av totalt 3), Suits (mitt i säsong 2 av hittills 2), Scandal (ikapp, i pågående säsong 2) är de jag först kommer att tänka på. Två avsnitt av Modern family (säsong 4 pågår) har vi sett så här långt. Den har potential att bli en keeper, även om jag inte är helt förtjust i upplägget – den där dokumentära känslan är precis det jag inte gillade med The Office. Sedan har vi Homeland, förstås. Där släpar vi efter och har bara sett halva första säsongen (av hittills två, en tredje är på gång). The Newsroom var en odelat positiv bekantskap, som vad jag förstår kommer att bjuda på en säsong 2. Pushing daisies kan efter 2 avsnitt också tänkas bli fortsatt sevärd. Där blir det dock inte fler än 2 säsonger.

På egen hand ser jag Breaking Bad i sakta mak (är på säsong 3, finns än så länge upp till säsong 5) och Weeds (är på säsong 4 av 8) i rasande fart. Båda finns på Netflix och sålunda är det där jag tittar, omväxlande på tv respektive surfplatta.

Hm, jag skrev nog aldrig om att jag sedan några veckor har en Google Nexus 7 – surfplatta med 7-tumsdisplay och modern Android, alltså. Jag var fullt beredd att köpa en iPad mini (som annonserades precis efter att jag önskat mig en), men den visade sig vara för stor och låg inte bra i handen – samt kostade (i sedvanlig Apple-anda) betydligt mer än nödvändigt. Nexusen kostade dryga 3k för 32G med wifi och 3G, vilket känns som ett mer rimligt pris. Och jag trivs faktiskt väldigt bra med plattan och att det är just Android och väl kopplat mot Google, trots att paranoian gör sig lite påmind. Jag känner mig inte instängd, som jag gjorde med iPad:en.

Nej, nog uppesuttet – ska se om hostan kanske låter mig få sova några timmar.

Frossar i ensamhet, del 3

Tja, när jag ändå pratade om tv-serier kan jag ju nämna att det vi ser gemensamt just nu främst är Eureka och Warehouse 13, som vi ser parallellt – precis så som de sändes när det begav sig. Vi ligger f.n. på säsong 3 av Eureka och säsong 1 av Warehouse 13, så där finns mycket kvar – av Eureka blev det 5 säsonger och Warehouse 13 är i dagsläget uppe på säsong 4. Utöver det kollar vi även Castle, vars 5:e säsong börjar sändas i nästa månad. Vi har dock precis sett färdigt den första säsongen, så jag räknar inte med att hinna ikapp den närmaste framtiden.

Sedan har vi förstås ett antal serier som pausats och väntar på att bli återupptagna.

Fringe har sänts i 4 säsonger och den femte börjar sändas om en månad. Vi ligger mitt i säsong 2, så även där finns en hel del att ta av. Kollegan i Örebro som tipsade om Fringe tipsade även om Haven, vars 2 säsonger vi plöjde allra först – även den verkar få en fortsättning, med säsong 3 som börjar sändas i slutet av september. Vilket verkar vara en väldigt populär tidpunkt för säsongsstarter. Kan bli snärjigt!

Efter att ännu bara ha sett några få avsnitt Homeland är jag rätt säker på att vi kommer att fortsätta följa den framöver. Säsong 2 börjar sändas om en månad.

Vi har sett något avsnitt av Alphas, som åtminstone jag ställer mig lite tveksam till.

How I Met Your Mother ser vi på lite då och då när andan faller på. Vi är framme i början av den senaste säsongen, 7, och nästa börjar sändas… inom en månad.

Av dem jag lagt in i iTV Shows börjar följande sändas igen i slutet av september:
(* = ligger efter)

• Haven, 21 september
• * How I Met Your Mother, 24 september
• Mike & Molly, 24 september
• * Castle, 24 september
• Private Practice, 25 september
• The Big Bang Theory, 27 september
• Grey’s Anatomy, 27 september
• * Fringe, 28 september
• Dexter, 30 september
• The Good Wife, 30 september
• * Homeland, 30 september

Wow.

Aktiva just nu är:

• True Blood
• * Breaking Bad
• * Alphas
• * Warehouse 13

Väntar på besked om eventuell fortsättning:

• Continuum
• Fairly Legal
• Longmire

Buffy the Vampire Slayer och Angel ser vi parallellt och i synk, så som de sändes. Säsong 5 av 7 för Buffy, säsong 2 av 5 för Angel – vi befinner oss i februari 2001.

För att hålla koll på vad jag sett använder jag en [betal]app på iPad:en. Appen heter iTV Shows och jag är rätt nöjd med den – lätt att hålla koll på vad man sett och hur mycket det är kvar, samt när nästa avsnitt kommer att sändas (om alls). Den är såvitt jag kan se uppfriskande fri från sociala features. Vet att det finns liknande appar för Android, men eftersom jag började med denna är det den jag använder.

Men hur fastnade jag där? Nåväl, det är bara att återgå till själva historiken.

Jag skrev om igår, och vad jag tänkt mig att det skulle handla om var känslan. Den där känslan som plötsligt gjorde sig synlig när jag strosade över Maria Magdalenas kyrkogård. Jag frossar i ensamhet, var orden som ackompanjerade den. Här går jag och njuter av att vara helt ensam, att vandra omkring i stan med alla andra människor såsom agerandes kulisser i mitt eget lilla skådespel. Inga problem att stanna och bara stå, försjunken i tankar, eller plåta ditt eller datt som intresserade mig. Andra människor gick runt och förbi, och jag såg dem inte ens. Det var skönt, oerhört skönt, att vara så helt uppe i sig själv. Alldeles ensam. Med sig själv.

Bubblan hotade brista när baristan på Espresso House genast kände igen mig och berättade att hon minsann hade ovispad grädde idag, så önskades grädde i kaffet? Själv hade jag inte ens hunnit så långt i tanken att jag reflekterat över om jag kände igen personen bakom disken, men var precis på väg att fråga om grädden så det tiltade i skallen och tog en sekund att få ordning på sammanhangen. Men sen så!

Kaffet blev gott och ingen annan hann lägga beslag på någon av de två sofforna jag betraktar som ”mest åtråvärda sittplats” på kaffebaren, så jag slog mig ned och satt sedan där en lång stund med fingrarna idogt petande på mobiltelefonen. Den ursprungliga planen var att läsa bok, men jag kom liksom aldrig loss från Twitter. Och fotografering: av ljuskontrasterna, takets geometrier och zombiegästerna på väg mot dagens stora händelse här på Söder: Stockholm Zombie Walk 2012.

Så småningom tog kaffet slut och det lät fortfarande som en god idé att handla i Lejonet & björnens glasskiosk ute på Medborgarplatsen och därefter njuta av glassen medan alla zombies släpade sig förbi och vidare upp mot Slussen. Jag ställde mig i glasskön, men magen tackade nej till glass så jag gick i stället fram till marschvägen för att kolla in zombies. Tog några bilder för det måste man ju när man ser zombies (och varför i hela friden glömde jag systemkameran hemma, fast jag planerat att ta med den?). Av en slump fick syn på @axbom + @axbomjr, vilka jag förstås också plåtade. Här är de bilder från marschen jag lade ut på Instagram:

När det var zombiefritt hemåt var det roliga slut. Jag plåtade i och för sig ytterligare geometrier längs med vägen, men det räknas inte riktigt p.g.a. mobilfoto. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var söndag, så att veckans fotouppgift måste klaras av senast då – om jag skulle slippa gå ut mer under eftermiddagen/kvällen.

Det var kanske lika bra med tanke på att jag idag inte har någon som helst lust att gå ut och leta motiv eftersom det regnar rätt ihärdigt. Jag tänkte gå ut en runda runt Söder, för att röra lite på fläsket, men lade ner det då jag noterade regnvädret. Det lockade inte att bli blöt från utsidan. Bortsett från bristen på promenad: låt det regna! Jag sitter gärna i soffan med en bok. Eller vid datorn. Eller framför någon tv-serie.

Jag reflekterade över rubriken efter att jag publicerat de två första blogginläggen. Frossar i ensamhet. Det kan ju betyda något annat än vad jag tänkte mig: t ex att smygäta. Det kanske var just därför som det kändes som en sådan bra samling ord. Liksom ett bra fotografi väcker det frågor och sätter igång fantasin. Hos mig.

Så där, nu är detta inlägg slut. Återkommer senare med veckans fotouppgift!

Grans Harris-läsning på bild

Bara för att … jag kom på att jag kunde göra det. Och då måste man ju! Nästan.

Här är en skärmdump från avsnittet (S01E01, ca 32:50 in) där Gran läser Harris:

Jag kan inte läsa titeln, men tror fortfarande att det är Dead until dark. Det vore så rätt.

Har du svaret eller en [t]roligare teori? Kommentera!

Ett par True Blood-spaningar

Vi har börjat om på första säsongen av True Blood och än så länge inte hunnit se mer än tre avsnitt, men i två av dessa dök det upp nya detaljer som jag inte minns från första gången och som jag tyckte kunde vara värda att blogga om. Inte minst misstänker jag att det kan uppskattas av Snowflake, som brukar prata om alla roliga referenser hon upptäckt (och ännu upptäcker) i Gilmore Girls.

I första avsnittet, när Sookie kommer hem från jobbet efter att ha mött Vampyr-Bill, läser Gran en pocketbok som enligt dess omslag är skriven av Charlaine Harris. Och det är visserligen omöjligt att läsa bokens titel, men jag tror nästan att boken hon läser är ”Dead Until Dark”, d.v.s just den bok som ligger till grund för tv-serien i vilken den alltså figurerar. Det är dock i så fall inte den utgåva jag har. Boken Gran läser är lila och har författarens namn i två rader höjdmässigt ganska mitt på, medan titeln spänner över tre rader nedanför på höger sida och utgörs av tre jämnlånga ord. (se bildbevis)

Noterade förresten, nu när jag tittade närmare på mina böcker, att det står ”ACE Fantasy/Mystery” på böckerna 1-4, medan böckerna 5-8 är ”ACE International Edition”. Liksom bok 9, gissar jag. Den har f.ö. enligt uppgift skickats idag, vilket väl borde innebära att jag får den vilken dag som helst.

Men nog om böckerna – det här inlägget skulle ju handla om tv-serien.

När Tara i andra avsnittet kommer hem till sin mor som ligger utslagen på soffan ser man på bordet en tidning vars framsida i stora svarta bokstäver skriker ut: ”Angelina adopts vampire baby”.

Jag ser fram emot fler skojiga upptäckter vartefter resten av avsnitten beskådas!

Säsong 3 börjar sändas i juni och det sägs också att det blir en fjärde säsong.

Hälsan tiger inte still

Just när man tror att livet ska återgå till normal vardag… så gör det inte det.

Hela lördagen kände jag mig ganska normal, om än jag inte hade någon större lust att äta – minnet av torsdag-fredag natt var ännu alltför färskt. Dock såg jag till att få lite näring i mig. Magen kändes väl inte helt i form, men vad annat är att vänta efter en sådan pärs?

Det var heller inga problem att tillbringa några timmar till fots ute i den skarpa vintersolen på spaning efter möjligheter att ta roliga foton. Utflykten var inte direkt planerad så det rådde brister i min framförhållning och jag hade sålunda inte extrabatteriet laddat och redo för medtagning – vilket jag nästan alltid annars har, lustigt nog. Det befintliga batteriet lade så klart av efter bara en handfull bilder och sedan var mitt fotograferande över. Ska dock erkänna att det tappat en del av sin charm vartefter jag mer och mer insett hur begränsade möjligheter man har med IXUS:en. Jag börjar tro att det bara är en tidsfråga innan jag måste skaffa något bättre…

På kvällen var jag trött och gick till sängs i någorlunda vettig tid.

Söndag morgon vaknade jag vid halv sex, steg upp och kvittrade så småningom om att det väl ändå måste vara för tidigt att stiga upp. Söndag och allt. Återvände till sängen och sov fem timmar till. Här började det kännas lite konstigt, men vadå… kroppen behövde säkert vila upp sig efter föregående inläggs pärs. Var uppe ett par timmar och blev supertrött igen, så jag somnade på soffan och sov då ytterligare några timmar. Något är definitivt utöver det vanliga och det kommer absolut att bli ett helsike att somna i tid för att orka ta sig upp på måndag morgon och åka till jobbet.

Men inte, då. Det gick utmärkt att somna i vettig tid och att vakna på morgonen och åka till jobbet. En hel arbetsdag klarade jag av fint. Framåt eftermiddagen fick jag några nysattacker, så att jag började undra om sambons förkylning kanske ändå smittat av sig på mig. Rösten kändes lite rostig också. Under vandringen till tåget frös jag som en hund, men det var ju också svinkallt ute och jag behövde säkert äta och därmed var det helt normalt att frysa också.

Och så i morse vaknade jag med lite halsont och en tydlig begynnande förkylning och ett tag övervägde jag att faktiskt åka till kontoret för att i alla fall hämta hem datorn, men sedan bestämde jag mig för att stanna helt och hållet hemma. Datorn kunde jag säkert be min kollega ta med sig på sin hemresa, som ju passerar precis utanför knuten här. Jag hann inte ens be honom om det förrän han erbjudit sig att assistera. Vilken människa! Det finns ju sådana som liksom erbjuder sig att hjälpa till så fort det finns en chans att de kan vara någon annan till nytta. Helt oegennyttigt också, enbart av omtanke – som jag förstår det. Undrar om de inte är lite lika någon av människotyperna som nämns i ”Tipping Point – How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell) som jag just nu läser? Där pratas om Connectors, Mavens och Salesmen. Närmast tänkte jag väl då på Mavens, som oerhört gärna delar med sig av sina tips om hur man bäst gör ditt eller datt.

Anyway, på den vägen är det. Jag är hemma idag, och förmodligen ett antal dagar till. Än så länge måste jag säga att det inte funnits en chans att bli sysslolös. Jag har blandat nätet med tv-serietittande. Fick hem Dollhouse igår, så några sådana avsnitt har det blivit. Sedan tänkte jag kolla vidare på Dexter, förstås. Jag har ju fortfarande en bunt avsnitt kvar av tredje säsongen, till att börja med. Hu, mycket att hinna med under en dag hemma!

Apropå tv-serier, förresten, vill jag nämna Hanna, som beskrev sitt förra år i termer av just tv-serier. Förutom att jag blir överväldigad av mängden hon tycks ha hunnit se blir jag också, eller kanske ännu mer egentligen, imponerad av hur hon skriver om dem. Hon får ju varenda serie att verka så intressant att jag vill se den! Jag tror inte att jag riktigt fick med min beundran av hennes språkliga (eller det det nu är för något) förmåga i min kommentar på inlägget ifråga, så jag kan väl beskriva den här i stället. Och om jag gör det i klartext så här så kan hon väl knappast heller missa den. Så igen: bra jobbat!

Och nu har jag lagt in Hannas blogg i min bloggrulle också.

I övrigt hoppas jag att Kidneybönan mår bättre och har fått komma hem. Man hinner tänka en del när det går några dagar utan någon mer information. Nu läste jag i alla fall en kommentar av någon som sade sig ha pratat med henne igår och att hon kanske snart är på väg hem, så det hoppas jag på och håller tummarna för.

True Blood

I lördags tipsade vännen ivve om en tv-serie som jag inte ens hört talas om. True Blogg (snacka om skadad!) Blood, som skulle handla om vampyrer. Jag antar att ämnet kom upp för att jag lyssnar på ‘Låt den rätte komma in’, som ju också har vampyrinslag. Jag hämtade hem de avsnitt jag hittade och har därefter sett alla åtta. Kanske är den lite väl överdriven och bitvis nog så blodig för min smak, men beroendeframkallande. Kanske för att vartenda avsnitt slutar med en cliffhanger? Sedan är det också roligt att se Alexander Skarsgård som vampyrsheriffen – han verkar definitivt vara ett äpple fallet från päronträdet. Jag såg det sista nedladdade avsnittet och gick ut på nätet för att kolla när man kunde hoppas på nästa. Det visade sig redan ligga ute och en halvtimme senare hade jag det hemma. Så nu har jag sett det med och då återstår väl bara att vänta en vecka på nästa. Serien bjuder på rätt mycket sex, en del blod och lite våld. Samt folk som är fula i munnen. Den som inte tål att se ”blod” bör undvika denna serie.

Officiell info: True Blood @ HBO.
Fan site: True-Blood.net.