Man lever så länge man lär

Hälsan tiger inte still

Just när man tror att livet ska återgå till normal vardag… så gör det inte det.

Hela lördagen kände jag mig ganska normal, om än jag inte hade någon större lust att äta – minnet av torsdag-fredag natt var ännu alltför färskt. Dock såg jag till att få lite näring i mig. Magen kändes väl inte helt i form, men vad annat är att vänta efter en sådan pärs?

Det var heller inga problem att tillbringa några timmar till fots ute i den skarpa vintersolen på spaning efter möjligheter att ta roliga foton. Utflykten var inte direkt planerad så det rådde brister i min framförhållning och jag hade sålunda inte extrabatteriet laddat och redo för medtagning – vilket jag nästan alltid annars har, lustigt nog. Det befintliga batteriet lade så klart av efter bara en handfull bilder och sedan var mitt fotograferande över. Ska dock erkänna att det tappat en del av sin charm vartefter jag mer och mer insett hur begränsade möjligheter man har med IXUS:en. Jag börjar tro att det bara är en tidsfråga innan jag måste skaffa något bättre…

På kvällen var jag trött och gick till sängs i någorlunda vettig tid.

Söndag morgon vaknade jag vid halv sex, steg upp och kvittrade så småningom om att det väl ändå måste vara för tidigt att stiga upp. Söndag och allt. Återvände till sängen och sov fem timmar till. Här började det kännas lite konstigt, men vadå… kroppen behövde säkert vila upp sig efter föregående inläggs pärs. Var uppe ett par timmar och blev supertrött igen, så jag somnade på soffan och sov då ytterligare några timmar. Något är definitivt utöver det vanliga och det kommer absolut att bli ett helsike att somna i tid för att orka ta sig upp på måndag morgon och åka till jobbet.

Men inte, då. Det gick utmärkt att somna i vettig tid och att vakna på morgonen och åka till jobbet. En hel arbetsdag klarade jag av fint. Framåt eftermiddagen fick jag några nysattacker, så att jag började undra om sambons förkylning kanske ändå smittat av sig på mig. Rösten kändes lite rostig också. Under vandringen till tåget frös jag som en hund, men det var ju också svinkallt ute och jag behövde säkert äta och därmed var det helt normalt att frysa också.

Och så i morse vaknade jag med lite halsont och en tydlig begynnande förkylning och ett tag övervägde jag att faktiskt åka till kontoret för att i alla fall hämta hem datorn, men sedan bestämde jag mig för att stanna helt och hållet hemma. Datorn kunde jag säkert be min kollega ta med sig på sin hemresa, som ju passerar precis utanför knuten här. Jag hann inte ens be honom om det förrän han erbjudit sig att assistera. Vilken människa! Det finns ju sådana som liksom erbjuder sig att hjälpa till så fort det finns en chans att de kan vara någon annan till nytta. Helt oegennyttigt också, enbart av omtanke – som jag förstår det. Undrar om de inte är lite lika någon av människotyperna som nämns i ”Tipping Point – How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell) som jag just nu läser? Där pratas om Connectors, Mavens och Salesmen. Närmast tänkte jag väl då på Mavens, som oerhört gärna delar med sig av sina tips om hur man bäst gör ditt eller datt.

Anyway, på den vägen är det. Jag är hemma idag, och förmodligen ett antal dagar till. Än så länge måste jag säga att det inte funnits en chans att bli sysslolös. Jag har blandat nätet med tv-serietittande. Fick hem Dollhouse igår, så några sådana avsnitt har det blivit. Sedan tänkte jag kolla vidare på Dexter, förstås. Jag har ju fortfarande en bunt avsnitt kvar av tredje säsongen, till att börja med. Hu, mycket att hinna med under en dag hemma!

Apropå tv-serier, förresten, vill jag nämna Hanna, som beskrev sitt förra år i termer av just tv-serier. Förutom att jag blir överväldigad av mängden hon tycks ha hunnit se blir jag också, eller kanske ännu mer egentligen, imponerad av hur hon skriver om dem. Hon får ju varenda serie att verka så intressant att jag vill se den! Jag tror inte att jag riktigt fick med min beundran av hennes språkliga (eller det det nu är för något) förmåga i min kommentar på inlägget ifråga, så jag kan väl beskriva den här i stället. Och om jag gör det i klartext så här så kan hon väl knappast heller missa den. Så igen: bra jobbat!

Och nu har jag lagt in Hannas blogg i min bloggrulle också.

I övrigt hoppas jag att Kidneybönan mår bättre och har fått komma hem. Man hinner tänka en del när det går några dagar utan någon mer information. Nu läste jag i alla fall en kommentar av någon som sade sig ha pratat med henne igår och att hon kanske snart är på väg hem, så det hoppas jag på och håller tummarna för.

Annonser

Kommentarer till: "Hälsan tiger inte still" (2)

  1. Nu är jag (åtminstone tillfälligt) hemma igen. Hoppas att du mår bättre snart (och har många bra TV-serier att titta på fram tills dess :-) ). Lämna jobbdatorn i hallen så blir du fortare frisk!

  2. @Kb: Tack för livstecken! Och jodå, datorn står i hallen, på exakt samma ställe som den stod under tre veckors julledighet. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: