Man lever så länge man lär

En helvetesnatt senare

Ok, jag har visserligen efterlyst bloggmaterial, men det var inte riktigt så här jag tänkte mig.

För första någonsin har jag besökt akuten på Södersjukhuset och tillbringade även större delen av natten där. Vi kom in vid halv två i natt och åkte hem igen vid halv sex. Det som skulle ha varit fyra timmars god sömn, var i stället fyra timmars lidande på en brits. Det var inte roligt, men på SöS hade jag hopp om bättring och blev dessutom periodvis distraherad av provtagningar. Så det var nog bättre än att stanna hemma och plågas.

Så här var det (varnar känsliga läsare, men tror inte det behövs):

Jag hade tillbringat kvällen hemma hos en favoritmänniska med prat om högt och lågt – både mänskligheter och informationstekniska saker. Kände mig lite konstig strax under revbenen – det gick som ett band av sveda tvärs över övre delen av magen – men tänkte att det berodde på att jag druckit svart kaffe utan att ha ätit just något.

Under skjutsen hem blev jag plötsligt akut illamående och fick be honom stanna bilen så att jag kunde stiga ur och andas, andas, andas. Det hände inte mer än att jag trampade omkring lite på den knarrande snön, frös så jag skakade – med tänderna smattrade som kastanjetter. Just det roade mig, mitt i det allmänna illamåendet.

Klarade mig till slut hela vägen hem och därefter trampade jag mest omkring i badrummet när jag inte stod på alla fyra medan kroppen försökte göra sig av med magens innehåll. Plågsamt, kallsvettigt, obevekligt och oföränderligt. Och lite oroligt också. Vad är fel??

I vanliga fall när man mår så där illa går det över så snart man fått ur sig det som stör och är fel. Inte nu. Maginnehållet tog slut och varje klunk vatten jag drack för att ersätta förlorad vätska kom genast upp igen. Det blev liksom inte en millimeter bättre. Det enda som hände var att det kändes som att ögonen höll på att tryckas ut ur sina hålor och jag fick till och med små röda prickar under ögonen – någon sorts bristningar, orsakade av de våldsamma konvulsionerna.

Sjukvårdsupplysningen, som svarade efter vad som kändes som en väldigt lång väntan, tyckte att det nog ändå vore bra om vi uppsökte en akutmottagning. Så det gjorde vi. Södersjukhuset ligger rätt nära.

Väl där verkade det väldigt lugnt och jag behövde inte vänta många minuter på den första undersökningen, där man kollade puls, temperatur, blodtryck etc. Jag fick en sådan där klämma på fingret, antar det är pulsmätare – har sett den i E.R. (Cityakuten) så det var coolt att få en sådan på sitt eget finger. Puls 89. Blodtrycket var (tyckte jag) väldigt högt, 198/100, men personalen sade att det kunde bli så när man hade ont. Jag uppfattade även något om saturation på 100 och det har jag hört på E.R. att det är bra.

För att utesluta vad-det-nu-var så fick jag en mugg syrahämmande (tror jag!) blandat med xylocain och hänvisades till väntrum A för att dricka den lätt slemmiga vätskan. En tredjedel fick jag i mig innan jag fick användning för den finurliga spypåse jag utrustats med. Den stackars främlingen som satt i samma väntrum gick i det läget ut på korridorspromenad. Jag förstår honom. Det var, precis som jag fått veta innan, lite otäckt att känna tunga och läppar domna av bedövningsmedlet, men eftersom jag var förberedd kändes det okej. Resten av muggen fick jag i mig utan några större problem.

Ganska snart fick komma in i ett undersökningsrum och lägga mig på britsen, med valfritt antal filtar över mig. Sedan gick det säkert en timme innan det hände något mer. Jag minns banne mig inte i vilken ordning saker hände, men man tog bl.a ett EKG och nytt blodtryck, som hade gått ned (140/90 – låter mer normalt för mig), och jag blev även undersökt av en läkare, som ställde en massa frågor.

Vad svårt det är att komma ihåg hur plågorna utvecklat sig och att sätta fingret på exakt vad man känner så att man kan ge bra svar! Och det är omöjligt att avgöra om yrseln är ett symptom eller bara beror på brist på mat och sömn. Människor borde vara som moderna bilar: bara att koppla in en sladd och läsa av exakt vad som är fel.

Jag fick en mugg till av den konstiga sörjan, men denna gång utan bedövningsmedel. Kaxigt svepte jag innehållet, som knappt hann landa innan det kom upp igen – just som läkaren tittade in igen. EKG:t såg bra ut och levervärdena var bra. Ja, allt verkade bra. Kunde jag vara gravid, förresten? Knappast troligt, sade jag, men det skadar väl aldrig att kolla. Så det gjorde man. Negativt resultat.

Man hittade alltså inga direkta fel på mig och jag fick medicin mot illamåendet och rådet att åka hem och vila. Om det inte var bättre framåt kvällen var jag välkommen in igen.

Jag halvslumrade i läsfåtöljen mellan sex och sju. Flyttade över till sängen och fick genast nytta av hinken jag tagit med mig. Nähäpp. Men skam den som ger sig! Nytt försök. Sov kanske en halvtimme, men det funkade inte riktigt att ligga ned så jag flyttade tillbaka till läsfåtöljen. Sov där en timme eller två, innan jag vaknade till och kände mig ganska okej. Flyttade då över till sängen igen och sov fram till strax efter två. Därefter har jag suttit i läsfåtöljen framför datorn och smuttat på ett glas vatten, samt skrivit detta.

Glaset är nu tomt och kroppen verkar okej med att ta emot indata. Ska prova med lite filmjölk och se om det går lika bra. Men jag är tveksam till att äta något mer substantiellt, är hellre hungrig än illamående… det fick jag liksom fullständigt nog av under natten.

Men här är vi. Jag känner mig bättre nu, så det verkar inte som om jag behöver återvända till sjukan. Har dock fortfarande ingen aning om vad som var fel (och lär knappast få veta det i efterhand), men är i alla fall en erfarenhet rikare och ett antal hundralappar fattigare.

Så hur var din natt?

Kommentarer till: "En helvetesnatt senare" (20)

  1. ska jag vara sådär skittråkig och gissa på vinterkräksjuka?
    hur som helst är det skönt att du mår lite bättre nu, just illamående och kräkor är.. eh.. värst av allt

  2. Stackare. Det är alltid bättre att se akuten på TV-serier än att tvingas uppleva det själv! Hoppas att det går över helt och hållet snart.

  3. Men usch! Stackare dig. Det låter helt hemskt, och så våldsamt också… BRA att du åkte in till akuten, det kunde ju ha varit något livshotande. Men märkligt att ni inte kan hitta nån förklaring? Antar att du funderat över vad du ätit och så där. Hur mår vännen du var hos?

    Hoppas att du bättrar på dig!

    Kramar.

  4. Stackare. Det där låter verkligen inte kul. Hoppas det blir bättre snart.

    *kram*

  5. Röstar på Drottningens förslag – hon jobbar ju inom vården.. :) Nej, men inte alltid när jag haft magsjuka har jag tyckt det gått över så fort man kräkts utan det brukar väl hålla på rätt intensivt i flera timmar innan det ger sig. Minns fortfarande den för 3 år sen då jag på allvar låg på toalettgolvet och ville dö! Men skönt att du är bättre nu!

  6. @Drottningen: Jag är tveksam, faktiskt. Främst för att jag inte verkar vara en sådan som drabbas av kräksjukor, men också för att jag har lite svårt att se var den skulle ha kommit ifrån. Men vem är jag att veta något om sjukdomar – jag är ju sällan sjuk. Om det inte vore för E.R. hade jag inte fattat hälften av vad sjukvårdspersonalen pratade om. Seriously. Men jag mår helt bra nu. Bara lite matt och trött.

  7. @Kb: Tack. Det verkar ha gått över och jag har till och med känt intresse av att äta något. En tallrik fil och två smörgåsar har jag fått i mig. Och ett antal glas med vatten – de behövdes!

    Betr. akutmottagning så vad jag väldigt glad över att det inte var så där mycket folk och stressigt som kan kan vara i tv-serien. Såg knappt en enda väntande patient och inte så många andra eller. Det var verkligen överraskande lugnt. Och hade nog en jäkla tur som fick komma in så snabbt – man har ju hört så många skräckhistorier om folk som väntat hur länge som helst.

  8. @snowflake: Vännen verkar inte ha haft några problem. Och vad gäller mat så hade jag ju inte ätit något som ingen annan ätit, så om det var fel på någon mat borde fler ha drabbats. Om det nu inte är så att jag är mer känslig/mottaglig för trasig mat förstås.

    Men, men… det verkar ju vara över nu iaf.

    Klapp på raggsockorna!

  9. @Janne: Tack för omtanken. Det var inte kul, nej. ”Ta bort mig!”, sade jag vid några tillfällen. Det är mycket bättre idag, utan illamående och med i alla fall några timmars sömn innanför västen. Mat i magen, vatten både internt och externt. Kram!

  10. @KaK: Haha. Skulle Drottningen veta bättre än Doktorn? :) Men om inte annat så har hon nog sett kräksjuka mer än jag, som ju aldrig blir kräksjuk. En matförgiftning har jag provat på, men det är allt. (nej, promilleeffekt räknar jag inte som kräksjuka) Så jag är tveksam till teorin, men om jag nu skulle ha fel hoppas jag verkligen inte att det innebär att jag gått från immun till mottaglig. Det där vill jag inte behöva uppleva igen. Huga.

  11. pärlbesatt sa:

    Huva. Oavsett om det var maginfluensa, matförgiftning eller nåt annat så lät det inte skönt. Hoppas du kryar på dig snart!

  12. @pärlbesatt: Tack, illamåendet verkar vara överspelat så det går ingen större nöd på mig. Bara lite mer sömn så är jag nog som ny igen. Kul att du läser och kommenterar!

  13. Men gumman! Skönt att höra att du börjat må bättre så du får sova lite, försök verkligen att ta det lugnt vännen.

  14. Skönt att du mår bättre. Måste ha varit en tuff upplevelse.

  15. @emma: Tack för omtanken. Idag har jag mest bara lite ont i huvudet. Tror och hoppas att frisk luft ska förbättra läget. Det lär ju få en att vakna till i alla fall – om jag minns termometern rätt. :)

  16. @Jerry: Tack. Lyckligtvis minns jag inte exakt hur illa det var – minns mer bara hur innerligt jag önskade mig någon annanstans, eller att inte finnas alls. Men det gick ju över, som tur är. Puh.

  17. Mia*: Kräksjukeviruset har den stora fräckheten att mutera, så i alla fall teoretiskt sett så borde man kunna gå från immun till mottaglig. Josh trodde också att han var immun, ända tills han för några år sen kom hem från jobbet och sa att han frös och mådde lite illa för att sen kaskadkräkas i duschen ;)

    Hur som helst så har jag, när jag varit kräksjuk, varit dålig under allt från över en natt till mitt rekord som var tre dygn. Vid det sistnämnda tillfället ville jag faktiskt till sjukhus, men kunde i för mitt liv begripa hur jag skulle kunna ta mig dit. Det tog flera veckor innan den där matta känslan gav med sig

  18. @Drottningen: Hm. Kanske var det så, ändå, att jag fick prova på att vara kräksjuk. Vi får se vad som händer framöver, om något utvecklar sig – läget är inte precis exakt normalt ännu. Nåja, det jag önskar mest av allt är att slippa en repris.

    Jag förstår inte hur man överlever i tre dygn… eller, jo, man är för förtvivlat eländig för att göra något annat förstås. Men att det tar veckor att bli människa igen efter det förstår jag. Blärgh!

  19. […] effektiv personal. Det är som ni förstår andra saker som gör att jag också har upplevt ett par ”helvetesnätter” på sjukhuset. Jag hoppas att det tar lång tid innan jag blir inlagd igen, åtminstone till 16 […]

  20. […] i ansiktet dessutom. Känslan var ungefär samma otrevliga som då i januari, när jag till slut landade på akuten. Med den upplevelsen ännu alltför färsk i minnet kändes det säkrast att åka hem och, om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: