Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘stress’

Tillförsiktighet

Jag hade nästan glömt det där ibland rätt enerverande ordslöjdandet som mitt ungdomliga datavetarex brukade ägna sig åt. Det är något med nu som liknar då och rubriken var ett ord som kittlade minnet. Sedan dess har dåtidens nyfödda hunnit bli myndiga, för så fantastiskt lång tid har det gått sedan dess. Och ja, jag sörjer de svunna åren. Vad gjorde jag? Och varför gjorde jag inte…

Det är mycket nu. Dock i princip bara jobb. Nästan bara. Bara nästan.

I projektet har det beordrats övertid i hopp om att vi ska bli klara med utveckling och, förhoppningsvis, testning av hela systemet innan vi når den där tidpunkten då vi måste produktionssätta eller gå under. Och givetvis är det sista inte riktigt sant utan mer för effekt, men vi har definitivt press på oss att komma i mål nu.

För egen del vikarierar jag dessutom för fysiskt frånvarande utvecklingsledare (som dock alltsom oftast finns tillgänglig online och jobbar med sidosaker). Jag är mycket tacksam för att hen håller koll på hur byggprocesserna mår, för det är ju en sådan där sak som jag brukar ta mig an och nu har jag inte ens tid att kolla om de är igång. Det blir i alla fall ett stressmoment mindre för mig. Och jag är också tacksam för scrum master, som tar sig an en del utvecklingsledarjobb som jag inte hinner med för att jag råkar vara precis den av oss utvecklare som implementerar den just för tillfället allra mest kritiska funktionen i applikationen.

(jag låter mig roas av mina långa ordlistor – det är inte snyggt, men lite knasigt)

Sade jag att vi har en praktikant också, som några av oss gemensamt försöker ta hand om? Ännu en sak att tänka på – att vaska fram lämpliga uppgifter. Vilket också för med sig en dos forcerad analys och rätt hastig design, för att kunna erbjuda möjlighet att arbeta självständigt så att inte även vi blir upplåsta där.

Min att göra-lista, som jag skriver på fysiskt papper med en liten kryssruta för varje post, har blivit för lång för att rymmas på en sida. Jag behöver skriva om den på en ny sida och möjligen hitta ett större anteckningsblock. Eller skaffa en sådan där fin bok att göra mig en Bullet Journal av. Det har jag velat länge nu.

Samtidigt som jag inte gillar att känna mig så här splittrad, gillar jag också när det händer saker. När det är lite fart och fläkt och stress och press och jag får känna mig viktig och behövd och här någonstans är det förstås farorna ligger, för ger det mig verkligen det jag önskar eller blir enda resultatet utmattning?

Åh Ikaros, Ikaros. Tänk på hur du flyger.

Uppgiften jag höll på med i slutet av dagen gick inte särskilt bra att utföra. Jag har varit lite trög i skallen hela dagen, men nu tog det verkligen stopp och jag tyckte inte ens att det var roligt längre. Hjärnan ville inte vara med och leka, så jag bestämde mig för att fortsätta i morgon. Om jag får en god natts sömn inatt borde det funka bra. För morgondagen har jag också andra roliga planer, utöver den uppenbara att inte jobba längre än nödvändigt. Eller vad som känns roligt.

När jag räknade ihop förra veckans arbetstimmar blev jag smått chockad. Riktigt så många trodde jag inte att de var även om jag visste att de var fler än nyttiga. Inte undra på att jag är trött! Dels alldeles för många timmar under själva veckan och sedan en hel arbetsdag utspridd över helgen. Men så var jag exemplariskt förberedd på måndagens möte också… Klapp på axeln för det åtminstone.

Annars är det människorna som är den största behållningen. Mötena. Och då pratar jag inte om de vanliga vardagliga utan att där har tillkommit ytterligare en dimension i flera av relationerna. I något fall är det lugnt glädjande, något annat hur coolt som helst och i ytterligare något mer förvånande och ganska oväntat. Oh well, sådant där går jag inte in på här – ska det resoneras om saken så är det antingen i form av inre dialog eller åtminstone utanför datorernas värld.

Onsdagens after work var den bästa på mycket länge. Det gör vi om!

Kort försmått och gott

Efter två dagars hårt (och framgångsrikt) slit på jobbet var det skönt att ta en kort arbetsdag följt av en mer normal arbetsdag. Och så ett par morgonpromenader ungefär varannan dag, så jag känner mig lite duktig i alla fall. Men det är banne mig inte lätt att släpa sig ur sängen, kasta på sig kläder och bege sig ut i den mörka morgonen. För att anstränga sig. Före frukost. Som sagt: duktig!

Men idag då.

För att liva upp tillvaron och komma ett steg längre bestämde jag mig för att på vägen hem från jobbet slå till och köpa den utvalda gluggen (Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM). Glad i hågen stegade jag in i fotobutiken och lade fram mina önskemål. Objektivet fanns hemma och allt var väl. Ända tills jag skulle betala, vill säga, för det visade sig nämligen att butiken inte tar firmakortet och alltså blev det inget köp eftersom arbetsgivaren (som jag förstått det) bara ersätter mig för kostnaden om jag betalar med deras kort. Ridå. Så nu måste jag försöka hitta en annan fotobutik, en som dels saluför min glugg och dels accepterar firmakortet som betalningsmedel. Jag hoppas verkligen att det lyckas.

Annars är det rätt stressigt just nu – mentalt sett åtminstone. Resan närmar sig med stormsteg och jag har ännu rätt mycket ogjort. Framförallt behöver jag införskaffa diverse material av mer praktisk natur. Eftersom vardagarna inte ger något vidare utrymme för shopping pratar vi helger. Och helgerna är försvinnande få. Men det ordnar sig säkert.

Min mor befinner sig för tillfället i stan. Hon kom ned för att fira min födelsedag och, som jag uppfattade det, hälsa på hemma hos oss, men förutom på födelsedagen har jag inte sett skymten av henne förrän ikväll då hon och moster bjöd på krabba till middag. Mums! Förmodligen tittar virrpannan förbi även i morgon kväll, då systern är ute på sitt håll.

Kommande helg bjuder på släktaktiviter både lördag och söndag, men någon tur på stan borde man hinna med.

Hade jag haft mer tid hade jag publicerat bilder på presentliljan. Den luktar och är i karantän, men också vacker.

Andhämtning

Jag behöver hitta tillbaka till någon form av balans i min tillvaro. Den senaste veckan har varit för hektisk för att det ska kännas bra. Jag hinner inte riktigt med, behöver verkligen vila och samtidigt har jag ingen som helst ro till att göra det. Och det i sig är ju ett rätt tydligt tecken på att det behövs.

Det började så smått förrförra helgen, fortsatte med ökande intensitet förra helgen och i veckan och… well, det planar nog ut lite denna helg, som jag egentligen inte vet så mycket om ännu, förutom att jag i kväll (om inte alls lång stund) ska träffa en vän och äta brittiska chips. Ungefär så. Det blir säkert ett glas eller två av något gott också. Rödvin, whisky, Angostura 1919. Vet och vet, förresten – vi kan väl säga så här, att jag vet mer om vad som inte blir, än om vad som blir, den här helgen. Och det är ju alltid något.

Jag lyssnar via Spotify (förbaskat!) på Harry Connick Jr, plattan heter She och är ett tips från Lord Bored, och känner mig därav lite mer harmonisk. Harry påminner mig om Michael Ruff, som jag varmt rekommenderar för er som inte hört (och sett!) honom. Det brukar sägas att Michael Ruff är en sådan artist som alla älskar att introducera sina vänner till och det ligger absolut något i det. Jag introducerar honom dock gärna för er andra också. Han är bra.

Dessvärre hinner jag inte längre just nu, men det kommer mera. Antagligen en fortsättning på detta och sedan har jag dessutom en handfull påbörjade och påtänkta inlägg som också borde få komma ut och leka. Mycket blir det, men det är sådant jag vill göra så det måste gå. Jag kan nog gå under annars.

Gah!

Spring-fucking-jävla-känslor, my ass!!

Ber [egentligen inte] om ursäkt – behövde bara få ösa ur mig lite stress.

Det blev lite mycket idag. Mycket bra, visserligen, men mycket ändå.
Jag darrade som ett asplöv 5 minuter innan jag måste stressa vidare.

Och det är inte slut ännu.
Strax ska jag ila vidare till ytterligare en nästa grej.

Uppladdning inför Alter Bridge-konserten, alltså.

I förmiddags såg det mörkt ut, men universum fixade det också.

Skitkul ska det bli! Men det är och/eller har varit stressigt, som sagt.

Jag hann dock gå förbi kioskposten och hämta mina böcker på vägen hem.

Allt är väl! Och nu ska jag ha en superkväll.

I väntan på nästa.

Livet är binärt.

Sade jag att det regnar? Det gör det i alla fall. Givetvis.

Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Jobbar i motvind

Idagen, som ju är en söndag och borde vara vilodag, har jag tillbringat på kontoret. Det känns just nu som om det jag ägnar mig åt i mitt yrkesliv är ett klockrent Sisyfos-arbete – jag kommer ingen vart med mina uppgifter. Eller nu överdrev jag – det blev väl ungefär 100 engelska ord skrivna och en tabell kopierad. Egentligen skulle jag ha skrivit två dokument från början till slut.

Det kom dock annat emellan och då var det sådant som var mer akut. Vi (eller åtminstone jag, som går på semester på torsdag) befinner oss i ett läge där saker bara blir gjorda om de ligger på eller i alla fall nära nivån märkt ”katastrof”. Sådant är aldrig roligt och jag vågar inte riktigt tänka på hur den kommande veckan kommer att se ut – det som ligger framför mig är rätt krävande uppgifter som kräver närvaro med full tankeskärpa. Det blir tufft.

Som det känns just nu kommer jag att ha svårt att hinna förbereda mig ordentligt inför semestern, inför dryga två veckor i Frankrike. Jag skulle behöva utrymme för att låta hjärnan jobba ostört med pack- och att göra-listor, men jobbet suger musten ur den stackaren så att allt jag orkar sedan är att falla ihop i en liten hög och… tja, nätsurfa är väl det jag ägnar mig åt för att koppla bort och av från jobbet. Blogg- och communityvärlden.

Det råder viss osäkerhet kring huruvida jag är superstressad över det här eller ganska lugn, men jag har nog mest en fatalistisk inställning – det handlar inte om liv och död. Det blir som det blir och går som det går. Viktigast känns det att hitta passet men inte ens ett misslyckande där behöver vara någon show stopper, för jag har ju både midsommarafton och -dagen att spela på. Antingen hittar jag passet eller så hinner jag ordna fram ett temporärt sådant. Eller, så tänker jag i alla fall och då finns ingen som helst anledning till panik. Och vad fan, om det här passet skulle skita sig så illa att jag inte kan åka… tja, världen går ändå inte under. Så det är lugnt, det ordnar sig, som alltid.

Allting finns
Ingenting gör något

… säger Göran Grip, i boken ”Allting finns”. De orden gillar jag.

Tolfte gruppträffen

Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.

Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.

Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.

Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.

När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?

Etikettmoln