Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘funderingar’

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Annonser

Språk och kommunikation

Jag har alltid haft lätt för språk. Om det var därför, eller för att, jag ständigt läste böcker i yngre dagar vet jag inte – det kan till och med ha varit båda delarna, d.v.s. att jag hade fallenhet för språk och dessutom utvecklade förmågan. Hur som helst står det klart att jag har en förkärlek för språk och kommunikation. Många gånger blir det mer hatkärlek; det existerar mycket dålig kommunikation. Och då menar jag verkligen både att det finns en stor mängd kommunikation som är dålig och att det finns kommunikation som lyckas exceptionellt dåligt.

Vad gäller kommunikation inser jag att det inte enbart gäller verbal sådan, men eftersom jag är kass på att teckna och fotografering tar en massa tid och tanke blir det främst ordmässigt jag ägnar mig åt kommunikation så där i vardagslag. Jag är som sagt dålig på att teckna, men det var kul att se hur jag, på kursen i förra veckan, med mycket enkla skisser lyckades förmedla budskapet bättre än övriga gruppmedlemmar med sina alltför detaljerade teckningar. Koncist, baby!

Ja, och så har vi den inte helt oväsentliga korporala kommunikationen, förstås. Den som inte alltid är så fullt medveten och utförs med hjälp av kroppsspråk. Jag har verkligen inget bra pokerfejs. Till stor del är detta dock avsiktligt, för att jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt i kommunikationen och därför accentuerar talande såväl som lyssnande med miner och gester – för att slippa missförstånd, men också för att det sparar både min och andras tid och energi. Att tolka otydliga framställningar kostar energi som kunde användas bättre!

Och det är en av de tankar som dyker upp i huvudet när jag läser ett kapitel i en av böckerna som utgör kurslitteratur för den just nu aktuella kursen, Introduktion till Cloud Computing, fast med tydlig kommunikation i åtanke borde den snarare heta ”Introduction to Cloud Computing”, eftersom den ges helt på engelska.

Boken är strukturerad så att det blir lätt att ta till sig dess information eftersom den börjar från grunden och talar om när begreppen kommer att utvecklas mer längre fram, så att jag lugnt kan fortsätta läsa i den ordning det är skrivet i stället för att göra slalomsvängar på nätet för att hitta innehåll att fylla begreppen med.

Det som drar ned upplevelsen är mängden ord och omständliga formuleringar. Jag tänker att författarna skulle ha behövt hjälp av ett proffs på bokskrivande, som gett dem i uppgift att koncentrera språket och skärpa formuleringarna. Nu blir jag distraherad av överflödet, och alla flummiga begrepp som låter ungefär likadant. Det är hårt arbete att läsa och extrahera essensen av det [be]skrivna.

Det är allt tur att jag kan det här med språk!
Eller så är just det främst något som ligger mig i fatet…

Där någonstans närmar vi oss funderingen som födde denna text. Borde jag inte kunna utnyttja min förbaskade språkkänslighet till något konstruktivt (eller rentav lukrativt) i stället för att gå omkring och bara bli störd av språkliga konstigheter?

Ett exempel på konstruktivt användande jag ägnar mig åt är t ex på jobbet, där jag redan idag investerar en hel del tid och tanke i kommunikativa aspekter. Det är inte omöjligt att jag är ensam om att veta precis hur mycket det rör sig om. Särskilt viktigt är det i programkoden där resultatet kommer att läsas väldigt många fler gånger än det skrivs, och av flera personer med olika erfarenheter. Jag tänker att ju fler utvecklare vi är som arbetar i och med samma kodbas, desto viktigare är det att koden tydligt kommunicerar vad den har för uppgift. Ingen av oss i cirka dussinet kan förväntas ha järnkoll på alla krav och hela historiken, så jag ser det som min uppgift i egenskap av god utvecklare att skriva koden så att den förklarar och varligt leder mig och andra på rätt väg. Ibland tänker jag att det är sådant som tydligt skiljer nybörjare från erfarna, men dessvärre tror jag inte att erfarenheten behöver betyda särskilt mycket. Jag har träffat på för många garvade programmerare som skriver överkomplicerad kod.

Ett annat exempel, utanför mitt arbete, är sambons forskning och skrivande av artiklar. Där bistår jag periodvis med hjälp genom att läsa det skrivna, ställa frågor om det som verkar oklart och föreslå förbättringar i språkligt hänseende. Personligen tycker jag att det fungerar bra, och där kommer då också tanken om hur det skulle vara att göra något liknande i ett yrkesmässigt sammanhang. Eller på annat sätt, på riktigt, använda intresset för språk och kommunikation.

Idag har jag inget svar, men skickar väl ut detta i universum så får vi se senare.

Sinnes- och minnesmänniska

Jag funderar över vilken sorts sinnesmänniska jag är egentligen. Det är Henrik Fexeus som har fått mig att tänka på det här – inspirerad av samtal med en kollega lyssnar jag nämligen på Fexeus bok, ”Konsten att läsa tankar”, och fastnade rejält på det fjärde avsnittet som bland annat pratar om sinnesintryck.

Vi får där bl.a. veta att man behöver anpassa sitt budskap efter vilket sinne hos mottagaren som är dominant, eller ge något litet för vart och ett av sinnena om publiken består av många personer som förmodligen har lite olika preferenser.

En person som föredrar synintryck förstår bäst ett budskap om det framförs i dylika termer: ”Det ser bra ut”. Den som föredrar hörselintryck tolkar bäst den typen av formuleringar: ”Det låter bra”. Kinestetiska personer föredrar fysiska intryck som beröring, temperatur etc (externt) och känslor (internt): ”Det känns bra” – eller (tänker jag) ”koden stinker!” eller ”koden ger mig huvudvärk!”. Och så finns det de som föredrar logik och gärna resonerar med sig själva. De benämns ofta digital eller binära – det blir av eller på, svart eller vitt. Fexeus kallar dem neutrala, såsom mindre beroende av yttre stimuli än övriga typer.

Ja, jag kan inte kondensera avsnittet i några enstaka ord och har säkert fått en del om bakfoten, men det känns verkligen som om jag behöver tänka mer på ämnet. Och jag noterar självmedvetet att jag här använde ett känslorelaterat sätt att uttrycka min tanke. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket i sådana banor förut, även om jag varit medveten om att vi tar till oss information på olika sätt. Vissa behöver läsa, andra behöver höra och somliga behöver skriva. Typ så.

Så… vilken sorts sinnesmänniska är jag?

Spontant skulle jag säga att jag är känslo-/känselmänniska. Jag är helt torsk på det här med känslor av händelser, situationer, företeelser och blir lätt lyrisk över känslan av en struktur eller doften och smaken av en dryck. Eller konsistenser och då särskilt gällande det jag stoppar i munnen. Mat och dryck, vad tänkte du? Ska jag beskriva något ganska abstrakt blir det ofta just i känslotermer.

Åh, vilka fantastiska inre, känslomässigt rika, upplevelser jag kan få genom att blunda och bara föreställa mig hur det skulle vara… ibland baserat på minnen. Men utan att blunda kan jag inte fokusera på det inre, för då stör synintrycken.

Samtidigt tycker jag ju att jag ser allt i bilder, och för att förstå saker så behöver jag först skapa en mental bild av dem. Rita upp någon sorts diagram i huvudet eller i alla fall en visuell representation. Programvara uttrycks i strukturdiagram. Jag ser lagerarkitektur, klass-, interaktions- och sekvensdiagram. Men det kan ju bero på att vi i branschen visualiserar programvara med hjälp av just dessa typer av diagram. Vilket i och för sig i sin tur kan bero på att det är så vi som människor lättare kan förstå den. Eller bara vissa av oss? Det vete katten.

Och ljudmänniska är jag ju också, på flera sätt. Det exempel Henrik tog upp och som jag tog fasta på är att man lätt blir distraherad av ljud. Själv tappar jag t.ex. tråden mitt i en mening om det i högtalarna på krogen spelas musik som tilltalar mig. Eller har väldigt svårt för att stänga ute mina kollegors pratande när jag ska försöka fokusera på mina egna uppgifter. Det går lättare med andras kollegor, har jag noterat, eftersom ämnena då är mindre relevanta eller viktiga för mig att fokusera på. Då blir pratet ofta mer av ett lugnande bakgrundsbrus, som ger mig extra bra fokusförmåga. Tänk så man fungerar. Undrar hur personligt det är?

När jag var yngre, kanske främst i tonåren, förlitade jag mig mycket på logiska resonemang. Då försökte jag alltid resonera mig fram till mina åsikter, snarare än att känna efter vad jag tyckte. Så här i efterhand tänker jag att det nog hade mycket att göra med att aldrig kunna beslås med ologik, att alltid kunna försvara mina ståndpunkter med väl underbyggda logiska argument. Undrar var det kom ifrån, egentligen? Här börjar jag nog misstänka föräldraskapet. Mina känslor, som ändå är så stor del av mig, var inget jag fick eller kunde förlita mig på. Då. Idag fungerar jag annorlunda och vågar lita på magkänslan, min intuition. Icke desto mindre känner jag ändå att jag måste motivera detta med att magkänslan säkert baserar sig på erfarenhet och därmed är helt logisk och väl underbyggd.

Så, där har vi svaret!
Logisk känslomänniska, som störs av syn- och hörselintryck.
Det var väl inte så svårt? När jag väl fick sätta ord på saker.

Det logiskt sakliga skrevs det också om i boken. Hur avsaknaden av sinnesord paradoxalt nog kan göra budskapet mindre tydligt och öppna dörrarna för egen tolkning hos mottagaren. Där tänker jag på hur jag själv försöker uttrycka mig i skriftlig kommunikation, främst i tjänsten. Glasklart och otvetydigt. Avskalat och utan just sinnesord. Och när jag skriver tolkning korrigerar mitt inre jag genast ordet till feltolkning. Där försökte jag hitta ett passande adjektiv för att precisera den aspekten av mitt inre jag, men misslyckades. Svartsynt, bitter, pessimistisk, realistisk, saklig, sarkastisk, luttrad, desillusionerad, … ja, vad menar jag? Adjektiv är fantastiska små varelser, men ack så svåra att på pricken fånga!

En bit ur e-boken (finns inte med ljudversionen):

En intressant fråga: Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad? Fundera på den, du.

Ungefär just precis det sade jag i ett av samtalen med kollegan och jag fick då känslan av att det inte var en tanke hen hade tänkt förut. Själv har jag tänkt den många, många gånger genom åren. Som den tvivlare och grubblare jag är – och ännu mer har varit… Är jag alldeles för klok för att hålla mig inom ramarna som tilldelats oss eller är jag bara rädd för att ha blivit vilseledd och grundlurad?

Som barn och under tonåren tänkte och grubblade jag väldigt mycket. Det var ungefär det jag gjorde förutom att läsa böcker. Och spela piano. I tonåren, när jag inte hängde med kompisar, fanns det inte riktigt lika mycket tid att läsa men läste gjorde jag ändå alltid, om inte annat så åtminstone den där sista stunden innan jag skulle sova. Främst böcker från någon av morsans bokklubbar. Jag hade bra koll på den tidens tantsnusk och mainstream-litteratur och minns hur jag så småningom, när jag väl börjat hitta mitt eget liv som vuxen, tröttnade och började läsa andra sorters böcker. Under 90-talet blev det en hel del böcker om personlig utveckling och flum av new age-karaktär. Strax före millennieskiftet hittade jag via Ender’s Game fram till science fiction och lite fantasy och pratar vi skönlitteratur är det där jag stannat kvar. Nu på senare tid har jag mest läst facklitteratur. Skönt att se att man förändras, tycker jag. Vart är jag på väg?

Sedan skrev jag också en del, men då främst i form av dagboksanteckningar. Att skriva ned saker är ett så bra sätt att bearbeta upplevelser och synliggöra sammanhang. För mig, åtminstone. När jag skriver ser jag plötsligt saker i ett nytt ljus, jag tvingas reflektera och förstår mer vad det egentligen handlar om. Det gäller fortfarande i mycket hög grad, fast jag skriver alldeles för sällan.

Åter till tonåren. När jag inte läste böcker eller skrev dagbok lyssnade jag på, spelade eller komponerade musik, både via musikanläggning och instrument. Elpiano eller akustisk gitarr. Jag lirade i band på högstadiet, genom gymnasiet. Ibland undrar jag faktiskt vad som hade hänt om jag fortsatt med det även efter examen, när jag flyttade till Stockholm för att börja jobba. Hade jag varit där jag är idag, var hade jag i så fall kunnat hamna? Det får jag aldrig veta. Livet här är ju inte som i The Flash eller Legends of Tomorrow eller för den delen Fringe, där man ibland får möjlighet att utforska alternativa verkligheter. Jag är tvehågsen.

Annat jag funderar på ibland är vad som hade hänt om jag inte varit så less på skolan utan i stället studerat vidare, på högskolan. Vad jag kan minnas var det antingen systemerare eller programmerare jag i så fall hade läst till, för det var vad som gavs på Luleå tekniska högskola som än idag är belägen tvärs över vattnet från där vi bodde. Att läsa i Umeå fanns inte på min karta. Jag minns att min störste konkurrent på gymnasiet slutade efter tre år för att läsa matematik i Umeå. Själv var jag som sagt skoltrött och gick alla fyra år för att få en examen. Jag är sålunda en mäktig gymnasieingenjör. I elkraft. Jippi. Nu är jag dessutom turboladdad med nästan 60 högskolepoäng inom data och programmering.

Vi kan konstatera att jag för närvarande genomlider någon sorts ålderskris.

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Finge jag en glimt av framtiden

Hanna frågade i sitt (även i övrigt intressanta, märk väl!) inlägg om tv-serien FlashForward följande:

Om du fick se en glimt av din egen framtid, vad skulle du göra då? Hur skulle det påverka dig? Skulle du försöka förändra ditt öde, och tror du att det skulle gå att förändra över huvud taget?

Detta frågor tänkte jag helt enkelt ta mig an och försöka besvara.

Först och främst: hur jag skulle agera beror givetvis på vad jag skulle få se.

Något önskvärt? Då finns ingen anledning att vidta några som helst åtgärder. Något man helst undviker? Ja, då skulle jag nog kunna tänka mig att jobba lite för att det inte ska inträffa. Jag tror inte att det låter som några konstigheter – vem skulle inte agera likadant?

Och av ovanstående framgår så klart att jag inte för ett ögonblick tror att framtiden skulle vara opåverkbar. Tvärtom tror jag i allra högsta grad att vi människor har makt och möjlighet att påverka, eller rentav styra, vad som ska hända.

Visst katten tror jag att tanken har makt – om inte annat så via självsuggestion. Tro att du ska misslyckas så gör du det förmodligen också. Enkel psykologi. Du målar upp en bild och givetvis är det ju då den som blir målet.

Vi kan bara göra det vi ser för vårt inre, tror jag, så det är verkligen fantasin som sätter gränserna. Det vi inte kan föreställa oss är svårt, kanske rentav omöjligt, att uppnå och tanken är det som begränsar de flesta oss allra mest.

Utan tro försätts inga berg och det säger jag utan att vara det allra minsta religiös.

Jag tror med hela mitt hjärta att morgondagen kommer att bli fantastisk.

Etikettmoln