Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘funderingar’

Djupa andetag

Jag har saknat att formulera mig i ord, känner jag. Denna vecka, på jobbet, har jag vid några tillfällen behövt kommunicera viktigheter i skrift och det är något jag tycker att jag är rätt bra på. Att tänka på hur information ska förmedlas för att bli maximalt effektiv, med minimala möjligheter till missförstånd. Sådant tycker jag är roligt, och jag uppskattar den känsla av makt det ger mig. Språklig makt.

Det där gör jag visst även i levande livet, har jag insett. När någon uttrycker sig på ett sätt som lämnar fältet öppet för olika tolkningar är jag oftast snabb att be om ett förtydligande. Jag är faktiskt inte helt klar över om det beror på att jag är dålig på att extrapolera eller snarare väldigt bra på att identifiera luddigheter. Det var särskilt ett tillfälle under veckan där jag inte själv reflekterade över att jag gjorde det, där andra noterade och log i mjugg. Vi skrattade åt det efteråt.

Fascinerande, det där att egenskaper så ofta kan bedömas som både bra och dåliga, beroende på hur en väljer att se, tolka och använda sig av dem…

En uppgift jag haft på mitt bord på jobbet har jag tyvärr bara hunnit ägna mig åt mindre än en dag under två veckor, så jag har nu gett upp och donerat den till en kollega med förutsättningar att jobba mer fokuserat än vad jag kan. Ser ni, utöver att jag sedan två veckor sitter på nytt kontor, ingår i ett nytt team och fortsätter jobba med den för mig fortfarande nya applikationen, har jag också accepterat rollen som scrum master i det nya teamet. Utöver att jag inte är helt klar över vad jag, teamet och projektet förväntar sig av mig i rollen, innebär det också att fler än vanligt kommer till mig för att ställa frågor. Arbetsro? Inget jag kan räkna med, tyvärr. Därav rubriken, för övrigt – jag behöver andas. Djupt.

Förra veckan var allmänt kaotisk eftersom projektet flyttade in på huvudkontoret där resten av verksamheten sitter, och det tog sin lilla tid för alla att packa upp och komma igång med det riktiga arbetet. För mig handlade det också om att justera arbetsmiljön så att jag slapp ha öppet bakom nacken mot inkommande trafik till vårt kontorslandskap. Min plats är nämligen med ryggen mot världen, precis i hörnet som folk måste runda för att komma in. Tack vare att jag kunde dra till mig kollegans överhylla och fick en stor krukväxt längst ut, känns platsen mindre utsatt och lite ombonad. Grönsaker hjälper. Den kan nog funka, till slut.

De första nätterna efter flytten var jag så stressad att jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om, med mer eller mindre konstant ont i huvudet. Något som förvånar är att vilopulsen ändå höll sig på en (för mig) låg nivå.

Den här veckan har all min tid (som inte tillbringats på möten och vid fikabord) ägnats åt ett problem i produktionsmiljön. Det handlade om information som var bristfällig och därför inte nått sin destination utan i stället fastnat på felkö i vårt system. Anledningen till att situationen uppstod, antar jag, var att koden var skriven för en värld där, och en tid då, integrationerna mellan de olika systemen såg annorlunda ut än idag. Programkoden är sedermera ändrad och kommer från och med i fredags att skapa korrekt information, men vi måste ju ta hand om det som fastnat sedan tidigare. Problem: informationen är inte komplett.

Den första hypotesen gick ut på att programmatiskt komplettera med saknad information och lägga tillbaka det kompletterade meddelandet på utgående kö, alternativ direkt anropa transportsystemets mottagande tjänst. Tekniska hinder satte dock krokben för oss, men vi hittade en väg att överföra informationen via mer manuell hantering. Detta undersökande tog ett par dagar fulla av samtal till höger och vänster, och löste fortfarande inte problemet med att den information som fastnat behövde kompletteras innan den kunde lämnas till mottagaren.

För att kunna lämna över informationen till någon annan måste vi dock först själva få tag i den. Initialt hade vi en närmast perfekt metod som skulle ge oss precis det data som inte gått att skicka, men det visade sig framåt torsdag att metoden då inte längre var tekniskt tillämpbar – här finns att tänka på om varför, men just nu finns inte tid för den analysen. Vi måste få tag på informationen.

Så… andra sätt att få reda på vad som inte kunnat skickas över? Ytterligare några hypoteser vi provade visade sig också vara återvändsgränder. Ett tag trodde jag rentav att vi skulle tvingas ge upp – vilket vore riktigt jävla dåligt. Pådrivande projektledare och jag svor en stund tillsammans via Skype, innan jag drog ett par djupa andetag och funderade vidare på eventuella möjligheter.

Det mesta av informationen finns lagrad i vår databas, så det är lugnt, men den felande länken finns endast i ett elektroniskt arkiv någon annanstans. Inte helt lätt att få tag i på kort varsel, men tack vare att jag samtalade med en person (i stället för att bara göra en begäran) fick jag veta att det även korttidslagras i ett närliggande system. Och därifrån kan den exporteras och ges till mig. Hurra!

Eftersom vi ändå vet det mesta om informationen kunde jag ta ut en lista att ge mottagande system, som i sin tur kunde berätta vilka poster som saknas hos dem. Där fick jag alltså en specifik mängd att arbeta med och baserat på denna skillnadslista har jag hämtat data ur vår databas och kompletterat med datat från korttidslagringen. Det tog sina timmar av bash-scriptande att få ihop det och jag tackar gudarna för att jag har scriptande i min verktygslåda. Sedan kunde jag säkert ha skrivit bättre och snyggare kod, men fulkod funkar faktiskt också.

Nu var det fredag eftermiddag och jag behövde lusläsa programkod för att förstå vilket data som används för att ge de två återstående uppgifterna. Med lite tur finns datat i något av de system jag själv har tillgång till, men annars får jag be om assistans från närliggande systems personal. Självinsikten sade mig dock att jag vid den här tidpunkten var för trött och att det var bättre att fortsätta på måndag, när hjärnan är pigg och utvilad, så det gjorde jag. Åkte hem, alltså.

Och sålunda vet jag vad jag ska göra när jag kommer till kontoret på måndag. Det är alltid skönt, tycker jag, att inte behöva fundera utan kunna börja direkt.

Apropå fikabord, som jag nämnde tidigare. Eftersom det har varit så stressigt den här veckan har jag verkligen behövt ta pauser och andas, varför jag tagit mig tid att ragga upp fikakompisar och sitta och socialisera lite också. Utanför kontorslandskapet. Jag har inte varit ensam om att behöva det, märker jag.

Andas. Det är bra, på alla möjliga sätt. Hjärnan funkar bättre med mer syre. Jobbet funkar bättre, både när hjärnan funkar och när jag pratar med andra lite friare än bara om en konkret uppgift att lösa. Förutom att det frigör kreativitet bygger fikandet också relationer och skapar omväxling som bidrar med kraft.

Ja, det är jobbigt när det hettar till så här, och jag kommer på mig själv med att dra extra djupa, lugnande andetag lite nu och då, men jag lär mig också väldigt mycket. Om systemet jag jobbar med och om verksamheten i stort, om övriga inblandade system och andra människor. Och kanske lite om mig själv också.

Som (IBM CEO) Ginni (Rometty) säger: ”Growth and comfort do not co-exist”.

Det har en tid känts som om konceptet följt mig överallt jag gått, och nu undrar jag lite om det inte var hit jag var på väg. Ny arbetsgivare, nytt system, ny roll. Det är absolut inte hysteriskt obekvämt, men definitivt mer krävande än innan. Kanske precis vad jag behöver, jag hade nog kört fast lite i min egen vardag.

Alltså, det har stört mig lite att jag hela tiden har något som är utestående, och samtidigt känner jag någonstans också ett löfte i just det otrygga. Så länge det finns ofärdiga saker kan jag inte slappna av helt, men jag vet också att det ligger saker i röret så att jag inte riskerar att hamna i total stiltje och bli helt uttråkad.

Sedan 2015 har jag ju haft universitetskurser i mitt rör, eftersom det blev tråkigt på jobbet, men situationen har ju ändrats. Den här terminen pluggar jag inget alls, men läser i stället på om sådant jag behöver i tjänsten. Det känns lite som en pendelrörelse, så jag förmodar att pendeln svänger vidare framöver också.

Andas. Nu ska vi bara komma till att göra det av fysisk ansträngning också.

Språk och kommunikation

Jag har alltid haft lätt för språk. Om det var därför, eller för att, jag ständigt läste böcker i yngre dagar vet jag inte – det kan till och med ha varit båda delarna, d.v.s. att jag hade fallenhet för språk och dessutom utvecklade förmågan. Hur som helst står det klart att jag har en förkärlek för språk och kommunikation. Många gånger blir det mer hatkärlek; det existerar mycket dålig kommunikation. Och då menar jag verkligen både att det finns en stor mängd kommunikation som är dålig och att det finns kommunikation som lyckas exceptionellt dåligt.

Vad gäller kommunikation inser jag att det inte enbart gäller verbal sådan, men eftersom jag är kass på att teckna och fotografering tar en massa tid och tanke blir det främst ordmässigt jag ägnar mig åt kommunikation så där i vardagslag. Jag är som sagt dålig på att teckna, men det var kul att se hur jag, på kursen i förra veckan, med mycket enkla skisser lyckades förmedla budskapet bättre än övriga gruppmedlemmar med sina alltför detaljerade teckningar. Koncist, baby!

Ja, och så har vi den inte helt oväsentliga korporala kommunikationen, förstås. Den som inte alltid är så fullt medveten och utförs med hjälp av kroppsspråk. Jag har verkligen inget bra pokerfejs. Till stor del är detta dock avsiktligt, för att jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt i kommunikationen och därför accentuerar talande såväl som lyssnande med miner och gester – för att slippa missförstånd, men också för att det sparar både min och andras tid och energi. Att tolka otydliga framställningar kostar energi som kunde användas bättre!

Och det är en av de tankar som dyker upp i huvudet när jag läser ett kapitel i en av böckerna som utgör kurslitteratur för den just nu aktuella kursen, Introduktion till Cloud Computing, fast med tydlig kommunikation i åtanke borde den snarare heta ”Introduction to Cloud Computing”, eftersom den ges helt på engelska.

Boken är strukturerad så att det blir lätt att ta till sig dess information eftersom den börjar från grunden och talar om när begreppen kommer att utvecklas mer längre fram, så att jag lugnt kan fortsätta läsa i den ordning det är skrivet i stället för att göra slalomsvängar på nätet för att hitta innehåll att fylla begreppen med.

Det som drar ned upplevelsen är mängden ord och omständliga formuleringar. Jag tänker att författarna skulle ha behövt hjälp av ett proffs på bokskrivande, som gett dem i uppgift att koncentrera språket och skärpa formuleringarna. Nu blir jag distraherad av överflödet, och alla flummiga begrepp som låter ungefär likadant. Det är hårt arbete att läsa och extrahera essensen av det [be]skrivna.

Det är allt tur att jag kan det här med språk!
Eller så är just det främst något som ligger mig i fatet…

Där någonstans närmar vi oss funderingen som födde denna text. Borde jag inte kunna utnyttja min förbaskade språkkänslighet till något konstruktivt (eller rentav lukrativt) i stället för att gå omkring och bara bli störd av språkliga konstigheter?

Ett exempel på konstruktivt användande jag ägnar mig åt är t ex på jobbet, där jag redan idag investerar en hel del tid och tanke i kommunikativa aspekter. Det är inte omöjligt att jag är ensam om att veta precis hur mycket det rör sig om. Särskilt viktigt är det i programkoden där resultatet kommer att läsas väldigt många fler gånger än det skrivs, och av flera personer med olika erfarenheter. Jag tänker att ju fler utvecklare vi är som arbetar i och med samma kodbas, desto viktigare är det att koden tydligt kommunicerar vad den har för uppgift. Ingen av oss i cirka dussinet kan förväntas ha järnkoll på alla krav och hela historiken, så jag ser det som min uppgift i egenskap av god utvecklare att skriva koden så att den förklarar och varligt leder mig och andra på rätt väg. Ibland tänker jag att det är sådant som tydligt skiljer nybörjare från erfarna, men dessvärre tror jag inte att erfarenheten behöver betyda särskilt mycket. Jag har träffat på för många garvade programmerare som skriver överkomplicerad kod.

Ett annat exempel, utanför mitt arbete, är sambons forskning och skrivande av artiklar. Där bistår jag periodvis med hjälp genom att läsa det skrivna, ställa frågor om det som verkar oklart och föreslå förbättringar i språkligt hänseende. Personligen tycker jag att det fungerar bra, och där kommer då också tanken om hur det skulle vara att göra något liknande i ett yrkesmässigt sammanhang. Eller på annat sätt, på riktigt, använda intresset för språk och kommunikation.

Idag har jag inget svar, men skickar väl ut detta i universum så får vi se senare.

Sinnes- och minnesmänniska

Jag funderar över vilken sorts sinnesmänniska jag är egentligen. Det är Henrik Fexeus som har fått mig att tänka på det här – inspirerad av samtal med en kollega lyssnar jag nämligen på Fexeus bok, ”Konsten att läsa tankar”, och fastnade rejält på det fjärde avsnittet som bland annat pratar om sinnesintryck.

Vi får där bl.a. veta att man behöver anpassa sitt budskap efter vilket sinne hos mottagaren som är dominant, eller ge något litet för vart och ett av sinnena om publiken består av många personer som förmodligen har lite olika preferenser.

En person som föredrar synintryck förstår bäst ett budskap om det framförs i dylika termer: ”Det ser bra ut”. Den som föredrar hörselintryck tolkar bäst den typen av formuleringar: ”Det låter bra”. Kinestetiska personer föredrar fysiska intryck som beröring, temperatur etc (externt) och känslor (internt): ”Det känns bra” – eller (tänker jag) ”koden stinker!” eller ”koden ger mig huvudvärk!”. Och så finns det de som föredrar logik och gärna resonerar med sig själva. De benämns ofta digital eller binära – det blir av eller på, svart eller vitt. Fexeus kallar dem neutrala, såsom mindre beroende av yttre stimuli än övriga typer.

Ja, jag kan inte kondensera avsnittet i några enstaka ord och har säkert fått en del om bakfoten, men det känns verkligen som om jag behöver tänka mer på ämnet. Och jag noterar självmedvetet att jag här använde ett känslorelaterat sätt att uttrycka min tanke. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket i sådana banor förut, även om jag varit medveten om att vi tar till oss information på olika sätt. Vissa behöver läsa, andra behöver höra och somliga behöver skriva. Typ så.

Så… vilken sorts sinnesmänniska är jag?

Spontant skulle jag säga att jag är känslo-/känselmänniska. Jag är helt torsk på det här med känslor av händelser, situationer, företeelser och blir lätt lyrisk över känslan av en struktur eller doften och smaken av en dryck. Eller konsistenser och då särskilt gällande det jag stoppar i munnen. Mat och dryck, vad tänkte du? Ska jag beskriva något ganska abstrakt blir det ofta just i känslotermer.

Åh, vilka fantastiska inre, känslomässigt rika, upplevelser jag kan få genom att blunda och bara föreställa mig hur det skulle vara… ibland baserat på minnen. Men utan att blunda kan jag inte fokusera på det inre, för då stör synintrycken.

Samtidigt tycker jag ju att jag ser allt i bilder, och för att förstå saker så behöver jag först skapa en mental bild av dem. Rita upp någon sorts diagram i huvudet eller i alla fall en visuell representation. Programvara uttrycks i strukturdiagram. Jag ser lagerarkitektur, klass-, interaktions- och sekvensdiagram. Men det kan ju bero på att vi i branschen visualiserar programvara med hjälp av just dessa typer av diagram. Vilket i och för sig i sin tur kan bero på att det är så vi som människor lättare kan förstå den. Eller bara vissa av oss? Det vete katten.

Och ljudmänniska är jag ju också, på flera sätt. Det exempel Henrik tog upp och som jag tog fasta på är att man lätt blir distraherad av ljud. Själv tappar jag t.ex. tråden mitt i en mening om det i högtalarna på krogen spelas musik som tilltalar mig. Eller har väldigt svårt för att stänga ute mina kollegors pratande när jag ska försöka fokusera på mina egna uppgifter. Det går lättare med andras kollegor, har jag noterat, eftersom ämnena då är mindre relevanta eller viktiga för mig att fokusera på. Då blir pratet ofta mer av ett lugnande bakgrundsbrus, som ger mig extra bra fokusförmåga. Tänk så man fungerar. Undrar hur personligt det är?

När jag var yngre, kanske främst i tonåren, förlitade jag mig mycket på logiska resonemang. Då försökte jag alltid resonera mig fram till mina åsikter, snarare än att känna efter vad jag tyckte. Så här i efterhand tänker jag att det nog hade mycket att göra med att aldrig kunna beslås med ologik, att alltid kunna försvara mina ståndpunkter med väl underbyggda logiska argument. Undrar var det kom ifrån, egentligen? Här börjar jag nog misstänka föräldraskapet. Mina känslor, som ändå är så stor del av mig, var inget jag fick eller kunde förlita mig på. Då. Idag fungerar jag annorlunda och vågar lita på magkänslan, min intuition. Icke desto mindre känner jag ändå att jag måste motivera detta med att magkänslan säkert baserar sig på erfarenhet och därmed är helt logisk och väl underbyggd.

Så, där har vi svaret!
Logisk känslomänniska, som störs av syn- och hörselintryck.
Det var väl inte så svårt? När jag väl fick sätta ord på saker.

Det logiskt sakliga skrevs det också om i boken. Hur avsaknaden av sinnesord paradoxalt nog kan göra budskapet mindre tydligt och öppna dörrarna för egen tolkning hos mottagaren. Där tänker jag på hur jag själv försöker uttrycka mig i skriftlig kommunikation, främst i tjänsten. Glasklart och otvetydigt. Avskalat och utan just sinnesord. Och när jag skriver tolkning korrigerar mitt inre jag genast ordet till feltolkning. Där försökte jag hitta ett passande adjektiv för att precisera den aspekten av mitt inre jag, men misslyckades. Svartsynt, bitter, pessimistisk, realistisk, saklig, sarkastisk, luttrad, desillusionerad, … ja, vad menar jag? Adjektiv är fantastiska små varelser, men ack så svåra att på pricken fånga!

En bit ur e-boken (finns inte med ljudversionen):

En intressant fråga: Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad? Fundera på den, du.

Ungefär just precis det sade jag i ett av samtalen med kollegan och jag fick då känslan av att det inte var en tanke hen hade tänkt förut. Själv har jag tänkt den många, många gånger genom åren. Som den tvivlare och grubblare jag är – och ännu mer har varit… Är jag alldeles för klok för att hålla mig inom ramarna som tilldelats oss eller är jag bara rädd för att ha blivit vilseledd och grundlurad?

Som barn och under tonåren tänkte och grubblade jag väldigt mycket. Det var ungefär det jag gjorde förutom att läsa böcker. Och spela piano. I tonåren, när jag inte hängde med kompisar, fanns det inte riktigt lika mycket tid att läsa men läste gjorde jag ändå alltid, om inte annat så åtminstone den där sista stunden innan jag skulle sova. Främst böcker från någon av morsans bokklubbar. Jag hade bra koll på den tidens tantsnusk och mainstream-litteratur och minns hur jag så småningom, när jag väl börjat hitta mitt eget liv som vuxen, tröttnade och började läsa andra sorters böcker. Under 90-talet blev det en hel del böcker om personlig utveckling och flum av new age-karaktär. Strax före millennieskiftet hittade jag via Ender’s Game fram till science fiction och lite fantasy och pratar vi skönlitteratur är det där jag stannat kvar. Nu på senare tid har jag mest läst facklitteratur. Skönt att se att man förändras, tycker jag. Vart är jag på väg?

Sedan skrev jag också en del, men då främst i form av dagboksanteckningar. Att skriva ned saker är ett så bra sätt att bearbeta upplevelser och synliggöra sammanhang. För mig, åtminstone. När jag skriver ser jag plötsligt saker i ett nytt ljus, jag tvingas reflektera och förstår mer vad det egentligen handlar om. Det gäller fortfarande i mycket hög grad, fast jag skriver alldeles för sällan.

Åter till tonåren. När jag inte läste böcker eller skrev dagbok lyssnade jag på, spelade eller komponerade musik, både via musikanläggning och instrument. Elpiano eller akustisk gitarr. Jag lirade i band på högstadiet, genom gymnasiet. Ibland undrar jag faktiskt vad som hade hänt om jag fortsatt med det även efter examen, när jag flyttade till Stockholm för att börja jobba. Hade jag varit där jag är idag, var hade jag i så fall kunnat hamna? Det får jag aldrig veta. Livet här är ju inte som i The Flash eller Legends of Tomorrow eller för den delen Fringe, där man ibland får möjlighet att utforska alternativa verkligheter. Jag är tvehågsen.

Annat jag funderar på ibland är vad som hade hänt om jag inte varit så less på skolan utan i stället studerat vidare, på högskolan. Vad jag kan minnas var det antingen systemerare eller programmerare jag i så fall hade läst till, för det var vad som gavs på Luleå tekniska högskola som än idag är belägen tvärs över vattnet från där vi bodde. Att läsa i Umeå fanns inte på min karta. Jag minns att min störste konkurrent på gymnasiet slutade efter tre år för att läsa matematik i Umeå. Själv var jag som sagt skoltrött och gick alla fyra år för att få en examen. Jag är sålunda en mäktig gymnasieingenjör. I elkraft. Jippi. Nu är jag dessutom turboladdad med nästan 60 högskolepoäng inom data och programmering.

Vi kan konstatera att jag för närvarande genomlider någon sorts ålderskris.

Inte bara årstiden

Det måste väl ändå vara just årstiden som gör att världen runt omkring mig tycks ha förändrats. Ljuset som väcker en ur sin dvala. Jag är rent intellektuellt tämligen säker på att det inte är den faktiska världen utan bara min uppfattning om den som förändrats, men känslomässigt är det självfallet en helt objektiv observation. Det är som om jag vaknat upp ur min ack så goda och bekväma Törnrosa-sömn och plötsligt ser saker omkring mig, både gott och mindre gott.

Det är inte utan att det oroar en aning, för vem vet vart det här kan ta vägen?

Jag hade planerat social interaktion i fredags eftermiddag, både av praktiska skäl och för att komma iväg från jobbet och tänka på annat, men jobbet tog överhanden och jag blev kvar tills sambon började messa mig om att lufta vinet. Där någonstans insåg jag att middagen skulle bli alltför sen om jag skulle vänta med att åka hem tills jag avslutat min arbetsuppgift. Som för övrigt inte alls verkar vilja bli avslutad, för det kommer bara nya saker att tugga sig igenom. Bitvis känner jag mig nästan gråtfärdig över detta veritabla sisyfosarbete. Jag har ju flera andra saker jag behöver göra också! Men jag vet att det blir klart och jag vet också att jag fixar det. Och det går ändå rätt bra för mig, på flera håll.

Anyhow, den där sociala interaktionen sköts på framtiden och jag åkte till slut hem till en sambo som hade stekpannan i högsta hugg. Pendeltågen stod stilla när jag väl kom till stationen så jag färdades med tunnelbana och buss i stället, vilket tar dubbelt så lång tid som vanligt. Efter intagande av den traditionella middagen med fredagsko följt av Häagen-Dazs jordbuggsglass… dammit! Jord-gubbs-glass, heter det. Efter middagen återupptog jag arbetet för ett par timmar. Man blir visserligen kreativ efter ett glas vin och ett glas whisky, men eftersom jag blivit aningens klokare med med åren lät jag koden ligga till sig över natten.

Och när vi nu ändå är inne på natten. Den där eländiga. Jag somnade fint onödigt sent och sedan vaknade jag igen vid fyratiden, med omfattningskoder snurrande i huvudet. Det var lögn i helvete att somna om, så jag drog igång jobbdatorn och fortsatte med den väntande analysen och programmeringen. Arbetet gick rätt bra, men uppgiften tog ändå ett antal timmar att göra, och sedan blev det en del mer allmän orientering (som jag nog till stor del ägnade mig åt för att jag var trött) och även ett par olika sorters administration. Och så tidrapporterade jag än en gång upp till det maxtak projektledaren gav mig när jag ställde frågan. Och ändå jobbar jag fler timmar än jag just nu skriver i mina tidrapporter. Det kommer att bli tufft att återgå till mer vanlig heltid sedan.

Ja, just det. Jag sökte kurs för sommarterminen, men tror inte att jag kommer in. Konkurrensen om de fåtaliga platserna brukar vara hård och jag har få poäng.

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Finge jag en glimt av framtiden

Hanna frågade i sitt (även i övrigt intressanta, märk väl!) inlägg om tv-serien FlashForward följande:

Om du fick se en glimt av din egen framtid, vad skulle du göra då? Hur skulle det påverka dig? Skulle du försöka förändra ditt öde, och tror du att det skulle gå att förändra över huvud taget?

Detta frågor tänkte jag helt enkelt ta mig an och försöka besvara.

Först och främst: hur jag skulle agera beror givetvis på vad jag skulle få se.

Något önskvärt? Då finns ingen anledning att vidta några som helst åtgärder. Något man helst undviker? Ja, då skulle jag nog kunna tänka mig att jobba lite för att det inte ska inträffa. Jag tror inte att det låter som några konstigheter – vem skulle inte agera likadant?

Och av ovanstående framgår så klart att jag inte för ett ögonblick tror att framtiden skulle vara opåverkbar. Tvärtom tror jag i allra högsta grad att vi människor har makt och möjlighet att påverka, eller rentav styra, vad som ska hända.

Visst katten tror jag att tanken har makt – om inte annat så via självsuggestion. Tro att du ska misslyckas så gör du det förmodligen också. Enkel psykologi. Du målar upp en bild och givetvis är det ju då den som blir målet.

Vi kan bara göra det vi ser för vårt inre, tror jag, så det är verkligen fantasin som sätter gränserna. Det vi inte kan föreställa oss är svårt, kanske rentav omöjligt, att uppnå och tanken är det som begränsar de flesta oss allra mest.

Utan tro försätts inga berg och det säger jag utan att vara det allra minsta religiös.

Jag tror med hela mitt hjärta att morgondagen kommer att bli fantastisk.

Medelålders tant

Det kanske så smått börjar gå upp för mig att jag är medelålders. Eller äldre ändå? Jag har aldrig varit bra på att känna mig så gammal som jag enligt kalendern är. Jag tycker ICA-kort ger vuxenpoäng.

Jag har rätt länge tyckt att mina jämnåriga ser gamla ut. Med kråksparkar och gråa hår, ni vet. Själv har jag ännu inte ett endaste litet grått hårstrå – enligt min frisör, som jag besökte för snart två veckor sedan. Och kråksparkar… well, det var inte förrän jag gick ned i vikt som de började synas. Innan dess höll sig skinnet slätt p.g.a stoppning inifrån. De flesta av de där kilona har jag dessvärre återerövrat, men kråksparkarna blev kvar. Dock tror jag fortfarande att tiden farit förhållandevis milt fram med mig.

Undrar hur rimlig självbild jag egentligen har? Jag vet att jag är tjock, men jag vet inte hur tjock. Jag har inga fungerande verktyg för att på riktigt sätta mig själv i relation till andra. Och jag förstår också att det inte är den storheten mina nära och kära ser när de ser på mig. Liksom jag inte ser sådant när det rör dem. Det vi ser hos varandra är människan.

Jag vet också att jag antagligen borde se mig som någon form av tant. Det finns idag så oerhört många som är väldigt mycket yngre än jag. Människor som orkar ta in nya saker, ta för sig av livet och bara sprudlar av växande livskraft. De är inte som jag.

Hm. Det kanske inte är medelålders jag är. Ordet kanske är gammal.

En sekund undrade jag vad katten det var jag skulle skriva här. Egentligen. Det är lätt att tappa tråden, att associera sig vilse och halka in på helt andra ämnen än man tänkt sig. Det är då det är riktigt roligt att skriva, kan jag tycka. När skrivandet är som att befinna sig ute på resa, utan att ha ett bestämt mål. Då kan man hamna ungefär var som helst. Och det är det som är så jäkla roligt.

Förutom ibland när det är på riktigt, förstås.

Jag kan bli jättestressad av att vara ute på stan någonstans utan att ha ett mål som talar om för mig åt vilket håll jag ska gå härnäst. Det är dåliga gånger, det. Andra gånger äger jag världen och då är det bara skönt att finnas bland och liksom andas andra människor.

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska vara betraktare eller skapare av världar. Ska jag avnjuta verkligheten utan att, så långt det nu är möjligt, påverka den? Eller ska jag kasta mig in och forma och styra så mycket jag någonsin kan? För det är ju ändå roligt och fascinerande att känna makten att påverka saker, men om jag gör det får jag ju aldrig veta hur det annars skulle ha utvecklat sig. Det där är ett dilemma som få tycks förstå.

I detta nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli några minuter efter tio, för då börjar Melodikrysset. Det där radioprogrammet jag definitivt förknippar med ålderdom. Melodikrysset var något för mig fullständigt obegripligt som bara äldre människor ägnade sig åt. Och nu gör jag det uppenbarligen själv.

Det började med att jag på Twitter upptäckte att folk pratade om och löste krysset. Ni ser, bara en sådan sak som att jag idag ofta är vaken vid den tiden. Eller var det så att Melodikrysset sändes vid ett tidigare klockslag förr? Typ åttatiden?

Hur som helst slog jag en gång på radion av ren nyfikenhet och upptäckte då att jag ju faktiskt kunde svaret på rätt många frågor. Och på den vägen är det. Jag har insett att man måste skriva ut själva krysset i förväg (och jag har ingen skrivare hemma så det måste ske på jobbet i så fall) eller också rita upp det för hand, så det gjorde jag i måndags. Skrev ut spelplanen alltså. Och så pratade jag lite med Snowflake på hennes blogg. Det hela slutade med att vi nu har en träff på Twitter för att prova lösa Melodikrysset.

Det ska bli skoj! Men det känns också som ett tydligt ålderstecken.

Jag får komma över det där. Och bli den medelålders tant jag är.

Skrivövning

Vi säger att detta är en skrivövning. Det är det egentligen inte, men funkar som en anledning eller ursäkt att sitta på den för dagen svala balkongen och umgås med eller via datorn. Och smutta på en svalnande mugg kaffe latte.

Egentligen borde jag väl röja och fixa och putsa och feja lite med tanke på att vi får besök i afton – vi kör lite öppet hus, drinkmingel eller vad man nu ska kalla det. Har bett några vänner och bekanta komma hit och snacka, drinka, snacksa helt enkelt. Och som vanligt blev det lite tomt i huvudet när jag skulle komma på människor att tillfråga så i slutänden blir vi nog bara en handfull.

Men jag skrev in en lista över dessa tillfrågade i ett Google-dokument, vilken jag sedan kan använda som underlag för framtida evenemang. Dokument, förresten. Det var en anteckning. Googles notebook är dock inte helt lätt att hitta till via länkar från deras andra tjänster så det blir till att skriva in adressen för hand: google.com/notebook funkar.

Stream of consciousness.

Ja, lite sådant hade jag tänkt att det här inlägget skulle få bli. Bara skriva och låta tankarna vandra lite fritt vartefter. Jag tycker liksom aldrig att jag hinner det annars. Och det där med inte ha tid att blogga gäller fortfarande. Jag har inte tid, men jag tar mig tid att blogga just nu, just idag.

Tänk om jag skulle låta bli att korrläsa det som skrivits? Jag är ju mycket för preview och justering, korrigering, omformulering för att radlängderna ska bli estetiskt tilltalande (för mig på min dator). Ofta onödigt, antar jag. I alla fall om man betänker den tid det tar att bli klar med inlägget. Frestande, men jag känner mig själv – det kommer jag inte att kunna göra. Det är lite tvångsmässigt, det där med att korrekturläsa och finputsa inläggen.

Jag har väldigt svårt för att släppa ifrån mig saker som är annat än nästan perfekta utifrån vilka kriterier det nu är jag använder för att avgöra det. Jag menar att jag har en egen ganska tydlig och konkret bild av vad som är bra. Vad jag tycker är bra. Vad som uppfyller de krav jag själv har ställt upp för mig. Det gäller nog samma sak för bloggen som för mitt kodande eller mail- och dokumentskrivande på jobbet.

Tänk så intressant det vore att kunna jämföra kravmallar med varandra.

Jag tror att jag skulle upptäcka att vi inte är mer än ett par handfullar människor som är så där jättenoga och petiga med vad och hur vi skriver. Kanske inte bland dem som skriver språkligt korrekta blogginlägg, men bland folk i allmänhet. Jag tror.

Det här inlägget är nog det första som skyltar med det faktum att jag nu för tiden ingår i ett ”vi”. I början ville jag inget skriva för att det dels var för nytt, dels för att jag ju egentligen inte vill skriva om jobb eller kärlek. Men så är det i alla fall – en klart påverkande anledning till att jag bloggar så mycket mindre nu är att jag har stadigt sällskap. Jag sitter sällan ensam hemma utan något särskilt att göra. Visst, jag hänger vid datorn, men då råder inte det totala lugn jag behöver för att kunna skriva. Och det lugnet längtar jag efter ibland. Det är därför skönt när han har andra saker för sig så att jag kan gå omkring och skrota och ostört göra precis vad jag vill. Som nu. Då jag alltså utnyttjar min fria tid till att jaga och dricka kaffe, samt kvittra och blogga.

Det är livet, det!

Fast jag har också travat iväg med tidningar och kartonger och dumpat min gamla stereo i soprummet. Det är mycket kvar att göra, men det mesta är taggat som ”optional” så det blir gjort i mån av tid och ork. Väldigt lite är taggat som måste, och det lilla som är fixas lätt senare.

Jag behöver min tid och mitt andrum. Verkligen.

Kaffejakt, ja. Jag hade en så tydlig bild av hur jag bara skulle kasta på mig lite kläder och tofflorna och kvista ned på hörnan och hämta upp en kaffe latte. Kanske med muffins till. Och när jag ju ändå skulle ned kunde jag ju lika gärna ta med mig returpapper och kartong, som ska lämnas runt hörnet. Belöningen skulle bli kaffe, alltså. Tala om att jag blev förvånad för att inte säga besviken när jag upptäckte att fiket inte var öppet. Enligt skylten ska det vara öppet 9-15 på lördagar och så klart räknar jag ju också med att det är det. Inte idag.

Så i ren bestörtning åkte jag upp igen, fräschade till mig för en stadsresa, bar ned nästa omgång skräp till grovsoprummet och tog tåget in till centralen. Det hade liksom blivit en fix idé, det där med att få kaffe. Dagen skulle inte kunna börja på riktigt med mindre än att jag fick mig en kaffe latte. Eller… jag behövde inte börja dagen innan jag fått en. Hur som helst, kaffe tjänar som bra ursäkt att inte börja med vad det än är man ska göra.

Väl inne på centralen, där det ju finns minst tre kaffebarer att välja på, valde jag den som låg längst bort. Valde dessutom en smaksatt variant. Och en muffinsversion som skulle innehålla päron. Slog mig ned vid ett bord och tittade på människor. Egentligen hade jag tänkt sätta mig på det centralaste stället, men där var för lång kö och många människor. Ont om sittplatser.

Hur som helst fikade jag färdigt och travade sedan iväg mot tåget igen. Köpte med mig en stor vanlig latte längs vägen.

Egentligen borde jag testa alla ställena och en gång för alla bestämma mig för vilket som serverar den bästa latten. Som det är nu undrar jag alltid om det kanske hade varit godare att handla av någon av de andra.

Reflekterade som alltid över de människor som rör sig på centralen. Många med packning, förstås. Jag har insett att människoskådning är ett intresse. Jag tittar på hur de ser ut, hur de klär sig och rör sig. Särskilt om morgnarna, när jag vandrar från tåget ned mot Kistagången. Där går alla möjliga sorters människor, med fascinerande olika klädstilar. Jag funderar dock aldrig över vilka de är. Vad de är för slags människor eller vilka historier de bär med sig. Jag är fullt nöjd med att betrakta dem som statistrobotar i mitt universum. Kanske inte undra på att jag ofta känner mig som någon sorts utomjording.

Hela veckan har jag varit irriterad över att andra människor verkar ha så mycket tid att bry sig i allt. Jag blir stressad när det kvittras och bloggas och diskuteras hundra olika saker, som jag har noll koll på för att jag helt enkelt inte hunnit hålla mig uppdaterad. Egentligen tror jag väl inte att det handlar om att jag inte har tid, utan mer om att det känns som om jag inte har det. Och att jag som vanligt vill spänna över precis allt. Och så för att jag inte har kapacitet att ta in saker heller. Jag har inte ork för särskilt mycket. Lite grann känner jag mig som Bilbo, utbredd alltför tunt över alltför stor yta. Ungefär. Kanske är jag helt enkelt… tja, deprimerad. Jag hinner och orkar ju på något sätt inte riktigt med att leva. Jag hoppas att kommande semester gör nytta.

Sedan när jag har tid ska jag försöka tänka ut lite konkreta åtgärder.

Saknar mentala kardborreband

Det finns sådant som lätt och snabbt går in genom det ena örat och sedan precis lika lätt och snabbt slinker ut genom det andra. Sådant som verkligen inte fastnar, som får en att tro att ens hjärna är teflonbelagd från början till slut.

Varför ska det vara så omöjligt att komma ihåg vissa saker, medan andra fastnar mot ens vilja? Har det månne att göra med stressnivåer, att hjärnan i skarpt läge helt enkelt sorterar bort sådant som inte är livsnödvändigt?

Nej, det känns som en för enkel förklaring och jag går inte omkring och är stressad jämt men det är ändå vissa saker som verkligen inte fastnar. Någonsin.

Går det att tvinga sin hjärna att minnas det den inte vill komma ihåg?

Alltså, var kan man köpa minnesklister?

Och ja, jag vet att jag borde ha en poäng eller ett konkret, och helst även roande, exempel ur mitt eget liv, men det har jag inte. Det här var bara en fundering som triggades av kollega som suckade över sin oförmåga att minnas detaljer kring hur man jobbar i ett visst IT-verktyg. Själv tror jag att det främst handlar om att detta verktyg är dåligt gjort med avseende på användbarheten. Kanske är det inte ens framtaget för att hjälpa vanliga användare utan för att glädja processmänniskor och paragrafryttare. Ett bra system ska man inte behöva ”lära sig” utan kunna använda bara man har lite koll på själva problemdomänen. Så tror jag.

Nätsocialt dilemma

För tio år sedan var jag en socialt aktiv nätsurfare. Jag levde på nätet, allt för ofta dygnet runt. Det blev vanligen inte många sömntimmar mellan arbetsdagarna. Jag chattade inte, som så många andra, på Aftonbladets eller Passagens chattar, utan hängde mest på Passagens diskussionsforum. Konferens 35+, närmare bestämt. Jag hade inte åldern inne när jag började, men det gick över med åren.

Att etablera kontakt med andra där handlade givetvis i första hand om att synas. Att skriva egna inlägg och att skriva svar på och kommentarer till andras inlägg. Ungefär som idag, när man skriver blogginlägg och -kommentarer. I stället för ett centralt forum använder vi distribuerade bloggar. Same shit, different name.

Men åter till 35+.

En som oftast fick igång folk var mymlan, som frågade och frågade och frågade. Och bjöd på sig själv nästan skrämmande mycket. Själv höll jag en betydligt lägre profil och agerade nog mer stöd till andra i deras personliga angelägenheter än pratade om mina egna. Jag uppvisade en hög integritet. Eller hur man nu säger. Jag bevarade hemligheter, höll personlig distans och blev aldrig pinsamt privat. Jag tror att min nätkaraktär var uppskattad och respekterad. Oklanderlig.

På konfen såg vi till att synas för, och få uppmärksamhet av, dem vi intresserade oss för. Ville man etablera en mer personlig kontakt med någon, d.v.s. via andra kanaler än detta webbforum, handlade det om att bifoga sin mailadress i ett svar på den personens inlägg eller kommentar. Oftast gjordes det just så diskret och subtilt, men det hände även att man var mer rakt på sak och helt enkelt bad personen maila på vidhängande adress. Man var i allmänhet väldigt försiktig med att lämna ut sin mailadress, för redan då var spammandet ett problem. Och mailboxen kändes väldigt privat på den tiden. En privat, personlig sfär man ville hålla fredad så långt det bara var möjligt. Bara betrodda gavs tillträde.

Nästa steg i kontaktkedjan var att etablera en personlig direktkontakt och då pratar vi förstås om IM. Det som väl idag ofta är MSN eller GTalk var då ICQ. Bara. Det märktes när användandet av ICQ spred sig bland konferensdeltagarna och folk mer och mer började kommunicera via andra vägar. Vissa koketterade med sina kontaktlistor, andra (som jag själv) höll låg profil och njöt i stället i lönndom.

Att få in någon på sin kontaktlista kunde vara en riktig vinstlott. Jag minns särskilt den käre Jack, som jag mycket subtilt bearbetade en längre tid. Kanske rentav för subtilt, för det tog en hel evighet innan han till slut poppade upp i min ICQ.

1998-07-30 09:20 jacoby
Tooooooooodeeeeeeeeelooooooooo……..
É du där………
Ibland känner jag mig som en idiot,
som nu ungefär………..

And that was the beginning of a beautiful friendship. Som upphörde när han plötsligt bara försvann från nätets yta. Spårlöst. Det var först många år senare som jag av en dåtidens kamrat fick tips om sidan jag länkade till här ovan. Jag skrev om det då, i min nätdagbok, om hur jag blev uppriktigt ledsen över att höra att han inte längre var i livet. Även om det väl var något vi kanske förväntat oss mot bakgrund av hur hans liv sett ut innan vi lärde känna denna speciella människa. Jag tror inte att han träffade någon vars liv han inte i någon bemärkelse påverkade. Som sagt, han var speciell. På ett bra och positivt sätt.

Jag minns hur vi låg i min soffa och lyssnade på bl.a Iron Maiden, handflata mot handflata och själ mot själ. Jack introducerade mig också till den enda Madonna-platta jag någonsin fastnat för: ”Ray of light”, som vi lyssnade på intensivt under liknande former. Den är fortfarande en av mina favoriter. Vi var så där själsligt nära som jag inte varit många gånger utanför fysiskt intima relationer. Mellan oss fanns någon sorts koppling. Vi kunde ibland ”känna” vad den andra tänkte och kände, trots att vi befann oss på varsin sida av landet. Konstigt. Men coolt.

Men åter till nätkommunikationen…

Otaliga är de timmar jag genom åren tillbringat chattandes via ICQ eller liknande. Några enstaka gånger blev det helnätter, som behövde avbrytas för att jag måste åka till kontoret. Jag tror faktiskt inte att jag hade ICQ på jobbdatorn, turligt nog.

Vid ett tillfälle på konfen-tiden vaknade jag mitt i natten och kände att ”det var något”. Jag vaknar typ aldrig mitt i natten annars. Drog igång datorn och gick in på konferensen och där fanns en förtvivlad trasselsudd som verkligen behövde någon att prata med just där och just då. Vi messade en längre stund, tills faran till slut var över och jag kunde återvända till drömmens rike. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till, men jag kände så oerhört tydligt att det var något. Och så finns det de som tror att det inte finns vare sig människor eller mänsklighet på nätet… Jösses! Internet räddar liv, bokstavligen.

Anyway… det här blev visst en (det kan säkert komma flera!) replik på mymlans inlägg gammal kärlek rostar inte och snowflakes inlägg, A trip down memory lane 35 och Kristina af Knusselbos inlägg, En tripp tillbaka i minnets dunkla vrår.

Jag har lärt känna många underbara människor både via och tack vare nätet, och gör det fortfarande i viss mån – det är bara det att jag inte tänker på att det är det jag gör. Nätet har blivit en sådan självklart integrerad del av livet, att jag inte reflekterar över att det är just nätet som är min främsta källa till människor.

Däremot har jag tröttnat på messandet och byter numera i princip bara ord via IM med några få nära och kära. Och i de flesta fall är det strikt nyttobaserat – vi skickar ett meddelande om och när det är något särskilt som behöver framföras eller frågas om. Jag för sällan långa samtal på nätet.

Och där närmar vi oss pudelns kärna, och det som också föranledde detta inlägg.

Jag har nu för tiden varken tid eller tålamod att sitta och kasta oneliners fram och tillbaka via datorn. Det var rätt länge sedan jag insåg att det som intresserar mig är riktiga människor – vilket det absolut finns på nätet, mind you, men där finns också många som är andra än de utger sig för att vara. Eller, jag menar inte andra utan snarare annorlunda. IM känns inte så ärligt. IRL är det enda som duger.

Jag vill föra verkliga samtal i den fysiska verkligheten. Samtal där jag både ser och hör min samtalspartner, får en fullödig upplevelse. Ett par skrivna ord i en ruta på datorns bildskärm räcker inte till. Och dessutom stör de min koncentration, pockar på uppmärksamhet och stjäl tid jag sällan har. Plus att orden inte tillför särskilt mycket utöver vad jag redan får via bloggar med kommentarer. Och mail, kanske.

Dilemmat i det just nu aktuella fallet bottnar i att jag definitivt önskar direkt kontakt, men tror att valet av ett IM-system för detta vore kontraproduktivt. Det jag vill är att mötas i den fysiska verkligheten och på något sätt känns det som om IM kan förstöra alltihopa långt innan vi hunnit dit. Och det är inte en risk jag vill ta. Missförstå mig rätt – IM är säkert bra, i framtiden, men jag vill börja med den fysiska verkligheten så att jag sedan har en bakgrund mot vilken jag kan tolka det skrivna. Är jag fel och konstig som känner så?

Det är i alla fall så jag känner det, har jag insett medan jag skrivit. Vilket var anledningen till att jag fattade penn… eh, tangentbordet. När jag skriver så sorterar och reder jag också ut frågetecken. Det funkar både privat (blogginlägg) och i tjänsten (wiki-sidor eller dokument).

Att skriva är att skruva,
man rattar och muttrar
… ända in i mål.

Puh! Nu känns det bättre. Nu vet jag vad jag tycker och hur jag tänker.
Men inte hur jag ska göra… prata eller inte prata via IM?
Suck.

Kommentarer? Goda råd? Reflektioner?

Ja, jag vet – jag tänker för mycket. Men det är roligt, ju.

Paradoxala insikter

Ju hetare man önskar något, desto mindre är chansen att det händer.
Ju mindre man väntar sig något, desto större är chansen att det händer.

Och då talar vi om positiva saker.

Med negativa saker funkar det annorlunda.

Ju mer du fruktar att något ska hända, desto större risk att det gör det.
Ju mindre du fruktar något, desto mindre är risken att det händer.

Och du hittar aldrig det du söker. I alla fall inte förrän du slutat söka.

En tankfull eller två

Jag träffade en kär vän i helgen och blev väldigt fundersam. Det kändes konstigt. På något sätt fel, skevt – det skavde. Och jag blir inte riktigt klok på var problemet ligger. Om det ens är ett problem. Samtalet flöt inte, saker som sades landade illa. Och det blev kanske en kontrast mellan mig och mig, vilket får mig att undra om jag kanske spelat för mycket av en roll i mötena med denna människa. Eller om personen ifråga bara var mer skruvad än vanligt åt sitt håll och jag åt mitt. Eller kanske det helt enkelt är så att vi växt ifrån varandra. Eller aldrig varit så nära?

Eller att jag inbillar mig alltihopa bara för att blodsockret spökade och allting efter ungefär då blev jättefel och konstigt. Vad var orsak och vad var verkan och vad i helvete handlar det om? PMS är uteslutet, men blodsocker är en definitiv möjlighet eftersom jag nog inte hade ätit särskilt bra och dessutom kände av likaledes oförklarliga reaktioner i fredags, mot en liknande näringsbakgrund. Kan jag ha blivit mer känslig för blodsockersvängningar genom att undvika snabba kolhydrater? Eller av att börja fuska med demsamma? Det sista låter troligare.

Sedan är jag grinig på mig själv för att jag emellanåt är ett så totalt ologiskt pucko, för att inte säga känslomonster. Det stör mig att jag inte alls förstår hur eller varför.

Agerande telefonerande

Kan det finnas ett samband mellan vanan vid att agera, d.v.s. skådespela, (eller bekvämligheten därvid) och att ringa telefonsamtal?

Funderingen dök upp efter att jag blivit tillfrågad om att ringa ett fejksamtal. Ett samtal i vilket jag skulle låtsas vara någon annan och ställa en typiskt dum fråga.

Jag tycker ju att det är jobbigt att ringa och avböjde därför.

Men sedan började jag fundera. Varför kändes det så jobbigt att tänka sig att ringa detta samtal? Varför känns det rent allmänt jobbigt att ringa?

Och där någonstans dök tanken upp.

Tänk om man skulle ta dramalektioner och vänja sig vid att spela roller långt utanför sig själv? Skulle det göra att telefonerandet kändes mindre jobbigt?

who am i

Jag tror det är dags att göra en omvärdering av mig själv och vem jag är. Eller vad jag är, snarare. Och då syftar jag främst på det yrkesmässiga jaget, även om det gäller även för resterande delar. Fast de känns inte så akuta just nu eftersom privatlivet för tillfället känns rätt problemfritt. Positivt, helt klart.

För att koppla mer direkt till rubriken så handlar det bland annat om vilken sorts datormänniska jag är. Det fanns en tid då inget annat än UNIX kunde tänkas användas. Windows använde jag bara som port mot den riktiga datorvärlden, som bestod av UNIX-servrar. ULTRIX, Solaris, HP/UX, OSF/1… you name it, I’ve run it. I tjänsten hade jag en egen UNIX-arbetsstation ända tills för dryga … hm, kanske fem år sedan, då jag tröttnade på krånglet att vid varje flytt behöva göra specialbeställningar för att i mitt rum få nätverksuttag med koppling mot UNIX-nätet. Då hade jag sedan länge i praktiken slutat att använda den Sparc 10:a jag tilldelades då jag 1998 fick anställning som applikationsutvecklare, web & Internet. Det var där det började. Anyway, jag ser mig fortfarande som UNIX-människa fast det faktiskt var länge sedan jag var någon i något som helst praktiskt hänseende. När slutar man vara något man en gång var? Jag hade samma slags funderingar när jag insåg att jag bott längre tid i Stockholm än i Norrbotten – hur länge förblir man norrbottning?

Idag satt jag på kundmöte och presenterade mig för några nya ansikten som utvecklare, när jag insåg att det är jag kanske inte längre. Men vad är jag då, i så fall? Jag är rent formellt inte arkitekt, även om det nog ligger rätt nära vad jag känner mig som. Men kanske kan man vara utvecklare med arkitektinslag. Jag hade lite roligt åt att han som är chefsarkitekt vände sig mot mig som för att söka godkännande, när han presenterade sina tankar kring dagens ämne. Möjligen kan det bero på att de flesta av dessa tankar ursprungligen kommer från mig. Och, för att fokusera på fler roliga saker, kunden verkade ta till sig mina idéer ganska omgående, alltså de nya som jag lade fram där och då, direkt på mötet. Det känns väldigt bra att få gehör för sina goda idéer och jag blir stolt och börjar genast hoppas på allt möjligt som inte är värst realistiskt. Och mest av allt inser jag att jag inte kommer riktigt till min rätt där jag är nu. Om inte annat märker jag det på mina egna reaktioner. Eller bristen på. Det finns många anledningar till att det blivit så, och många sätt att förändra.

Rent allmänt har nog tiden kommit för mig att se om mitt yrkesmässiga hus.

En mentor vore inte dumt att ha. Några tankar kring det?

Min dag idag, del 1

Ms Garbo undrar (eftersom mymlan undrar), vad jag (well, inte specifikt jag, i och för sig, men vaffan jag skriver lite ändå) ska göra och/eller gör idag och det kan jag väl skriva om. Exakt hur mycket återstår väl att se, dock.

Dagen (d.v.s detta dygn) började med att jag natten innan gjorde slut på min lön, och sedan försov jag mig och vaknade först strax före nio och hade då ingen som helst lust att stressa även om det hade varit bra om jag varit på kontoret vid halv tio. Vi har nämligen ett kort möte varje morgon, där vi besvarar frågor som ”Vad har du gjort sedan sist?”, ”Vad ska du göra nu?” och ”Vad hindrar dig (eventuellt) från att göra det?” – klassiskt Scrum-möte alltså. Fast vi fuskar en hel del, tyvärr.

Nåja, jag missade i alla fall detta möte, om det nu ens hölls något denna morgon. Vi är tyvärr lite för få som är lite för oengagerade för att sådana här saker ska funka riktigt bra. Annat var det minsann för några år sedan, då morgonmötet var heligt och vi var 12-15 personer som verkligen måste ha dessa möten för att kunna sköta vårt gemensamma uppdrag. Att nyutveckla en befintlig applikation, från scratch. Vansinnigt roligt, sanslöst utmanande och förödande för mig, som förgäves försökte täcka upp allt och samtidigt själv vara produktiv. Där lärde jag mig att man banne mig måste välja och faktiskt inte har råd att göra ”allt”. Kan ju också säga att jag fortfarande kämpar med att leva utifrån mina insikter.

Vad jag främst tagit med mig från det projektet är den goda vanan att skriva testkod. Helst innan ”den riktiga” koden skrivs. Jag är anhängare av läran om testdriven utveckling, d.v.s TDD. Liksom att skriva programvara som automatiskt testar funktionerna i systemet, så att man aldrig är helt beroende av manuella testinsatser. Man kan inte lita på att människor gör samma saker på samma sätt om och om igen, men det gör programvara. Har jag skrivit gedigen testkod så behöver jag aldrig vara orolig för att felaktigheter ska smyga sig in oupptäckta. Jag behöver inte tveka inför refaktorering – jag gillar inte det ordet, så: refactoring.

En annan sak jag tror på, när det gäller mitt arbete (och faktiskt även i livet i övrigt) är baby steps, vilket i min tolkning handlar om att fokusera på att i alla fall ta det första steget i varje lång kedja. Att vara konstruktiv och även att gräva där man står. Elefanten måste ätas i små bitar, som BVs terapeut brukar säga. Börja här och nu, se vad som är nästa steg – ta det. Sedan, i det nya här och nu:et, gör samma sak igen. Okej, man behöver en vision och en horisont att vända sig mot. Det man inte behöver är detaljkoll på vägen dit. För allt vad jag vet idag kan målet ändras och då är det ju förbaskat trist om jag låst mig för en viss riktning. Man måste (tror jag) vara öppen för förändringar, och behovet av att omvärdera hela situationen. Människan har i alla tider överlevt genom att vara just sådan, adaptiv.

Och ja, det här har utvecklats till något helt annat än en beskrivning av min dag. Men jag tycker att det här blir mycket bättre. Det här är sådant som jag gillar att både läsa och skriva. Sådant som säger något. Som har en mening. Eller två.

Nåväl… nu ska jag jobba minst några timmar så får vi se vad som händer sedan.

Plötsligt självmedveten

Är det inte lustigt, det där att vi så lätt börjar ifrågasätta oss själva och undra vad andra egentligen ser och framförallt vad de ska tycka och tro om oss? Jag är riktigt illa däran själv. Ibland. Av någon anledning inte den senaste tiden.

Just nu känner jag mig övertygad om min egen storhet, möjligen väl nära gränsen till hybris. Och även cybris, för den delen, med vilket jag menar hybris fast på nätet i stället för i den andra verkligheten. Cyber-hybris.

Förra helgen hade jag ett rätt långt (och några kortare) samtal, per telefon, med en man jag pratar med lite då och då. Jag tycker om att prata med honom, som jag tycker om som person trots att jag aldrig träffat honom i den fysiska verkligheten. Det sistnämnda är inte mitt fel. Grejen är i alla fall att den här mannen verkar ha väldigt höga tankar om mig och han delgav mig också dessa vid flera tillfällen. Och jag kan bara hålla med. Jag kan verkligen inte med att säga emot när jag faktiskt håller med honom om att jag är bra. Att jag är klok och vettig och spännande som människa, som kvinna, och så vidare. Sedan märker jag att han blir tjatig och upprepar saker han sagt förut. Det är alkohol. Destruktivitet. Plötsligt är det mest fyllesvammel, inte roligt.

En annan man, ett dribblande av ord fram och tillbaka över nätet. Han ger mig ett ganska motsägelsefullt intryck och väcker nyfikenhet. Hos honom ser jag sidor som är väldigt intressanta. Kanske tillåter jag mig att drömma lite också. Jag kan givetvis inte låta bli att flirta rätt grovt för att vara jag och jag har ingen som helst aning om hur han ser på saken, om han är på samma spår eller är ovetande om mina reaktioner. Trots att jag nog tycker att jag är ganska öppen med hur jag upplever och ser på saken. Och på honom. Känner jag honom rätt kan det mycket väl finnas massor av funderingar bakom ett tjockt skal, en fasad. Innan jag vet bättre utgår jag från att han är både vaken och intelligent. Lik mig. En jämlike jag kan…. oscillera och bygga övertoner med. Jag sticker ut hakan och blottar strupen och är inte det minsta rädd. Men det är klart, man lämnar ju alltid minst en dörr öppen bakåt, utifall att den skulle behövas. Det roar mig att följa mina egna tankegångar, -kedjor och dragna slutsatser, att se hur spelet jag upplever faktiskt inte alls behöver existera utanför min egen hjärna. Fascinerande. Och vartefter alkoholen tar över blir han allt fulare i mun och till slut är det inte roligt längre. Det är alkohol. Destruktivitet. Igen.

Sedan har vi en man som… njä, här ska jag nog inte skriva så mycket. Eller ska jag det? Vi pratades vid tidigare i afton och jag kan bara konstatera att där finns ett ömsesidigt öppet gillande, även om jag har svårt att säga riktigt hur långt det sträcker sig. Vi pratas vid, och framförallt ses, alldeles för sällan och kanske är det därför jag alltid finner det så lätt att tala om för honom att han fattas i mitt liv. Men nej, det handlar bara om att vi har en öppen, kärleksfull relation. Jag tror att den från min sida skulle kunna bli mer än vänskap, och på många sätt känns det som en väldigt praktisk lösning. Vilket lite grann gör att jag backar. Det låter liksom för mycket resonemangsäktenskap. Om han alls tänker eller har intressen i de här banorna vet jag återigen inget om. Men det är roligt att leka med tanken. Hade han varit här nu hade vi knappast suttit framför datorn, så mycket kan jag säga. Hånglat och druckit whisky?

Jag har visst gått och fått vårkänslor. Igen.

Fast det här var ett sidospår, om än intressant för mig att se vad som kommer ur händerna. Jag började ju med tankar på plötslig självmedvetenhet, vilket triggades av att herr Blackwater började undra vad hans bloggrulle möjligen sade om honom som person. Och det påminde mig om ett antal tillfällen då känslan uppkommit hos mig själv. En sådan grej inträffade för snart 10 år sedan – och nu blir det kärlekshistoria. En geekberättelse, kan man säga.

Jag snubblade över en för mig oerhört intressant nätdagbok och för en gångs skull länkade jag till den från min egen – jag ville att även andra skulle få chansen att ta del av hans härliga ordkaskader, för det här var underhållande läsning på ett språk ganska mycket bättre än de flesta på den tiden. Han var uppenbarligen väldigt verbal och delade med sig av sina tankar och känslor så det stod härliga till. Det var verkligen en dagbok och som om han inte hade någon alls att prata med. Jag länkade och så var det inte mycket mer med det, förutom att jag läste och läste och läste vidare i hans digra produktion.

En dag fick jag lite av en chock för mitt i en intressant geekberättelse om hans webbserverloggar dök det plötsligt upp ett namn jag kände igen. Nämligen mitt. Han hade hittat länken till mitt inlägg bland sina referers och läst det och sedan blivit nyfiken på resten och nu höll han på att plöja igenom min samlade produktion. Där och då blev jag givetvis oerhört självmedveten och började undra vad han därigenom skulle få för bild av mig och sålunda satt jag plötsligt och lusläste min egen blo^H^H^Hnätdagbok. Så småningom uppstod förstås en direktkontakt som blev en kärleksrelation, som på sätt och vis håller i sig än idag. Men okej, under cirka ett år var vi ett par på det sättet. Nu för tiden är vi bara väldigt nära vänner, om än på stort geografiskt avstånd.

Och där tror jag det är dags för mig att sätta punkt. Det är ju redan morgon. Skit också.

Rakt på sak och utan krusiduller

Det var ord jag fick till mig härom aftonen och det triggade igång en massa tankar och minnen och funderingar som känns intressanta att blogga om, inte minst mot bakgrund av några saker som inträffat de senaste dagarna. Jag gör ett försök.

Orden ifråga syftade på mig, vilket kanske ska påpekas för ordningens skull. Jag har alltså inte suttit och ”läst” en annan människa. Ja, i alla fall inte i någon new age-aktig mening. För läser människor gör jag ju, i fler än en bemärkelse, och ibland undrar jag varför jag har sådant fokus på andra och hur de tänker och fungerar och så där. Varför scannar jag ständigt, alltid, hela tiden? Det kanske är där jag känner igen mig lite i Dexter? Han måste ju hela tiden aktivt analysera människors beteende i syfte att kunna välja rätt agerande för att verka normal.

Men det var inte det jag skulle skriva om…

Jag är rakt på sak och utan krusiduller, har jag förstått att vissa människor tycker och uppfattar. Det är inte så många som säger det, i och för sig, men jag har hört det tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det kanske är något särskilt med mig. Jag fattar inte alltid vad de ser, för jag är väl som de flesta andra?

Eftersom jag gavs möjlighet frågade jag en person som känner mig mycket väl, en person jag ser som klarsynt när det gäller mänsklig interpretation och sålunda i mina ögon trovärdig. Så här gick samtalet (och det är fullständigt autentiskt – jag har inte ens ändrat där någon, d.v.s jag, slant på tangentbordet):

Jag: ”Rakt på sak och utan krusiduller” fick jag höra om mig själv – det var ett positivt omdöme, d.v.s en komplimang. Känns det som om det stämmer in på mig?
Hen: Jäpp.
Jag: Jag har hört det förr, nämligen, och fattar int
e riktigt varför folk tycker så.
Jag menar, de säger ju att jag är annorlunda och ovanlig så.
:) Ditt svar var utan tvekan.
s/var/kom/
Hen: Det är ett omdöme relativt hur (främst?) män är vana att behöva kommunicera med kvinnor, som jag ser det. Man kan välja, men du kan hantera endera utan bekymmer, och väljer eventuellt själv det krusidullfria när du inte har ett känt utgångsläge.
Som jag ser det.
Du är ett väldigt otrassligt superset av hur man behöver förhålla sig till många subset av dig. :-)
Jag: *skrattar gott*
Hen: Inte mindre komplex eller variationsrik, men inte lika krävande att korskoppla med.
Jag: Det där tarvar nästan en utredning. Eller så får jag citera dig ochlåta folk själva lista ut vad det betyder. :)
Hen: Whichever you prefer. :)
Kapabel kommunikatör, kan man också sammanfatta det, tror jag.
Jag: Det låter i alla fall som en helt fantastisk komplimang. Tack!
Jag ska banne mig citera dig, för det där var så roligt uttryckt.
Hen: (Vilket förklarar att någon som tycker om och vill ha rakt på sak och utan krusiduller, får det.)

Och så kom det en stund senare (efter lite prat om artificiell intuition):

Hen: När en person som inte känner en annan vill säga något till henne, estimerar han först hennes världsmodell, jämför med sin egen, och formulerar diffen (eller det lilla subset av den som önskas överföras) på ett sätt som torde bli begripligt, och förhoppningsvis intressant, för henne, som sedan översätts genom språk två gånger innan det når fram, och förstås på motsvarande sätt fast tvärtom (estimering av innebörd givet gissad talares förmodade världsbild och förmedlade semantik).
Du är bättre än många på det där första, och kanske sista, steget, vilket gör att andra lättare kommunicerar med dig friktionsfriare, helt enkelt.

Någon sådan konkret och motiverad beskrivning har jag aldrig hört förut, men det lät trevligt. Jag kände mig plötsligt både mentalt vig och cerebralt spänstig, om ni förstår hur jag menar. Kan det vara så enkelt att jag bara är en känslig antenn?

Upplivad av den fina komplimangen här ovan passade jag på att ställa ungefär samma fråga till en annan person. Där blev inte svaret alls det jag förväntat mig. Det vill säga, först fick jag ingen bekräftande respons. Och sedan kom detta:

Jo, jag uppfattar nog dig som ganska rak, men det är inte ett drag jag egentligen funderat på.
Du är … ja, de som är ”raka” sticker oftast ut mer än vad du gör. Du står gärna på sidan mer, uttrycker inte alltid, om du förstår hur jag menar?
Dig får man fråga, och då får man ett rakt svar, men du serverar inte svaret utan att bli tillfrågad.
..om man generaliserar sådär lite fint.

Och det var ju intressant, det också, fast de båda egentligen sade rätt olika saker. Vilket i sig kan vara så enkelt att dess två personer fungerar olika och därför triggar olika beteenden i mig. Om man nu ska gå på vad den första personen sade, alltså. Jag har inte tänkt så mycket på det där, men visst anpassar jag mig på olika sätt efter den jag kommunicerar med. Fast gör inte alla det?

En liten parentes bara, innan jag går vidare: spelar det någon roll vilka de båda ovanstående personerna är? Gjorde jag rätt som valde att inte tillhandahålla den informationen? Många av er som läser detta vet eller kan kanske lätt förstå vilka de är genom sättet att skriva och uttrycka sig. Det är inte det minsta hemligt, jag ville bara undvika att påverka tolkningen genom att referera till kända egon.

Slut parentes.

Jag försöker ge andra vad de vill ha eller behöver, enligt vad jag tror och känner. Min natur är den utjämnande. Jag har inget särskilt stort behov av att ta plats och framhålla mig och mitt som det viktigaste. Jag har jättesvårt för flockmentalitet och tar oftast en motsatt ståndpunkt när någon uttalar väldigt starka åsikter. Kanske inte alltid jag säger det högt, dock – allt det där beror så mycket på vem det är i vilket sammanhang och vad jag själv har för underliggande agenda. Om någon.

Äh. Jag vet inte.
Jag är dålig på att analysera mig själv.
Jag är för komplex, eller kanske bara för närsynt.

Det jag vet är att den sista personens uttalande i alla fall stämmer ypperligt väl. I de flesta fall håller jag ganska låg profil och påtvingar inte andra mina åsikter, tankar och synpunkter. Om någon frågar mig kan jag inget annat än svara ärligt.

Vilket påminner mig om en… well, intim situation för ett par år sedan, där han frågade om jag tyckte om det han gjorde med mig och jag kan ju varken ljuga eller låtsas så jag sade som det var. Skönt var det då att han skrattade och sade på sin härliga dialekt: ”Jag gillar att du är ärlig”. Och så var det inte mer med det.

Och det här är något som vissa uppenbarligen uppskattar väldeliga. Den här raka ärligheten. Och varför skulle de inte uppskatta den, egentligen? Jag begriper inte vad någon skulle kunna ha för glädje av att man hycklar och låtsas sådant som inte är sant. Visst upplever jag min ärlighetsdrift som en förbannelse ibland, men om man betänker alternativet så är det faktiskt helt otänkbart. Det vore inte jag.

Förutom den raka ärligheten så är jag också ganska bestämd. Fast bara när jag vet att jag har rätt. Eftersom jag sällan tror att jag har rätt om jag inte verkligen kollat och dubbelkollat så kan jag alltså vara bestämd utan att riskera att plötsligt stå med rumpan bar. Och det där har folk lärt sig, särskilt på jobbet – när jag säger något så är det så. Finns det prutmån och möjlighet att kompromissa så säger jag det också. Inget hycklande och smusslande, bara raka rör och ärlighet.

Kan det bli enklare?

Fast det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om det här med att vara bestämd. Jag har i några mer eller mindre aktuella fall noterat att vissa killar/män högeligen uppskattar dessa mina egenskaper. Att jag är rak och att jag kan vara ordentligt bestämd. Jag kan förstå att det är uppfriskande, att döma av vad många säger om hur kvinnor allmänt agerar, och jag kan även förstå att det kan vara attraktivt. Inte minst om man tittar på vissas bakgrunder. Ibland känns uppskattningen mest skrattretande. Men visst, skulle jag behöva välja mellan att vara dominant eller undergiven skulle jag välja den dominanta rollen, om än jag säkert fixar endera. Jag gillar makt, även om jag länge haft svårt att erkänna det för mig själv.

Efter att ha läst allt ovanstående kan jag krasst konstatera att jag inte är lika undfallande ödmjuk som jag en gång var. Och det tror jag bara är positivt.

Se mig, hör mig, älska mig! Var det inte så du uttryckte det, Kristina?

Startgas

Jag behöver hjälp. Hjälp att komma loss, komma igång, komma upp och ut och iväg. Jag har ätit frukost och hittat en lagom intressant film att titta på (Crush), så att jag ska slippa. Slippa vad? Tja, göra något, antar jag. Jag kan inte beskriva känslan som annat än förlamande. Ni vet som när man drömmer att man inte kan röra sig, kämpar och kämpar och lyckas inte lyfta ett finger? Ungefär så, fast det här är inte fysiskt. Det sitter helt och hållet i huvudet. Jag har trasiga tändstift.

Trots detta (eller kanske tack vare?) härbärgerar jag så påfallande många känslor, så mycket lidelse, passion och också… lidande. Fast det sistnämnda tänker jag inte ge någon uppmärksamhet. Inte idag. Idag ska jag … tja, försöka leva, helt enkelt. Kanske småskaligt och en smula försiktigt, men i alla fall. Leva. Lite grann.

Inatt drömde jag om Förtjusningen (tror att det funnits flera olika, men den här var mitt skinande ljus och min ledstjärna på jobbet för ett par år sedan). I drömmen besökte jag honom i hans gigantiska våning vid St Eriksplan och det låg liksom något i luften. En särskild känsla. Hans hem innehöll en massa mörka, polerade träpaneler. Och när jag vaknade kom jag plötsligt ihåg vilken skön lirare det här är. Absolut unik och väldigt speciell. En Riktig Människa. En av dem jag halvt om halvt tappat bort p.g.a. min oförmåga att hålla kontakten. Och som jag definitivt vill träffa. Om jag bara kunde komma mig för att höra av mig. Till honom, och till nästa Förtjusning, som inträdde strax därefter. Jag tänker inte vara mer specifik än så kring dessa herrar eftersom de är kända (i mina kretsar) och detta är ett öppet forum. Och hur som helst så handlar det ju om mig, det här. Inte om dem.

Jag såg en snutt av Oprahs program och där pratade man om att göra ”vision boards”. Det är en sorts kollage, där man monterar (antar att man lämpligen klistrar) bilder och ord/kortare texter som ska illustrera vad det är man vill ha eller uppnå och sedan förväntas Universum hjälpa en dit. Ungefär så. Jag tror faktiskt att det här är något Pian gjort och berättat om för mig någon gång. Jag minns dock inte om jag fått någon rapport om huruvida det gjort någon nytta.

Oprahs gäster rekommenderade det varmt och några av dem visade också sina visionstavlor. Och jag gillar idén, även om jag (idag) inte riktigt köper ”läran”. Jag tror fortfarande att det fungerar, men då av enkla psykologiska skäl för att du dels tvingas konkretisera dina drömmar och visioner när du gör visionstavlan, dels blir påmind om dem varje gång du ser eller tänker på den. Och det hör man ju att det här är något jag borde ta mig an. Göra något konkret, kreativt, praktiskt och framåtsträvande. Utvecklingsbefrämjande. Något för att kanske komma loss. Min tröskel och mitt hinder (eller i alla fall den ursäkt jag oftast använder för att avstå sådant här eller skjuta det på framtiden) är att jag inte vet vad jag vill. Men det kanske ger sig när man väl börjar. Det kanske är ett av de tänkta resultaten. Så…

Det första jag behöver ta ställning till är det rent materiella. I vilka tidningar är det störst chans att hitta ord och bilder som passar mig och mina framtidsvisioner? Fast vore det inte lite befängt att gå ut och handla tidningar (blanka magasin antar jag är bäst) bara för att få urklippsmaterial? So what, egentligen. Tidningar som innehåller sådant jag gillar lär jag väl ha utbyte av att läsa också. För att inte tala om att alltihopa ger mig ett mål och en mindre mening. Ett Projekt. Ett Livsprojekt, till och med. Och vad har jag eller kan skaffa för att montera dessa ord och bilder på? Tavelramar borde funka bra, så där har jag nog redan vad som behövs. Saxar har jag många av. Klister… förmodligen, om jag bara vet var jag ska söka det.

Aktion föder aktion. Det ena leder till det andra. Det finns alltid hopp.

Jag har bestämt mig för att skaffa fusknaglar. Nageltjejen hävdar att det går att fästa även på mina extremt korta, så då får jag väl lita på det. Det vore roligt att göra sig lite fin och märkvärdig. Jag ska boka Rosenterapi också. Terapeuten har flyttat och finns nu ännu närmare hemifrån. Och tid hos frissan, men frågan är om jag vill ha lockar eller coola färger. Kortare lär det i alla fall bli för att få bort det slitna längst ned, men det kommer fortfarande att vara långt. Även om jag på sistone lekt med tanken på att kapa det. Bli korthårig. Som omväxling, ni vet.

Det här är ju den årstid då jag brukar vidta yttre förändringar. November.

Det regnar ute, men där finns också nästan allt det jag vill ha. Så dit ska jag. Nu!

Hormonella glasögon

Jag drömde om ”min” fastighetsmäklare inatt. Han och jag hade något ihop. Romantiskt/sexuellt, alltså. Drömmen stannade kvar i mina tankar länge. Varför dök han upp i min hjärna? Det är konstigt eftersom jag på flera olika sätt sedan länge avfärdat honom som ointressant ur ett sådant perspektiv. Vad var det månne som fick just hans bild att trilla ned från minneshyllan?

På lunchen bad jag jobbkompisen hålla utkik efter lediga platser intill några snygga killar (a.k.a stiliga karlar). Vi landade hos och med ett par av de gamla vanliga kollegorna, varav den manlige har en fin rumpa som dock inte syntes idag eftersom det rådde en påfallande brist på tighta jeans.

Kanske bidrar det också att solen skiner, men annars tror jag att det främst handlar om hormoner. Varför skulle jag annars plötsligt börja lägga märke till att det finns män omkring mig? Och längta efter att komma ut bland folk. Och med det menar jag att exponera mig för möjligheten att träffa män.

Vi pratade som hastigast om en tänkbar kravspecifikation. Intelligens såväl som humor kommer högt på listan. Jag skulle inte stå ut med någon som är [mycket] mindre intelligent än jag själv. Och en man utan humor blir helt ointressant. Sedan är det också ett absolut krav att han respekterar mig och min rätt som människa att vara, göra, tycka o.s.v, men det är självklart och ska inte ens behöva nämnas. Värme och omtanke är attraktivt. Annars vet jag inte riktigt… utseende specificerar jag inte alls. Den man tycker om blir vacker, den man ogillar blir ful – utseendet spelar enligt min erfarenhet mindre roll när man väl lärt känna människan bakom det. Visst, jag är mer benägen att ge någon en chans om hans utseende tilltalar mig, men hur svag jag än är för långhåriga rockers lär det knappast räcka hela vägen.

Förresten, att jag skriver ”han” betyder inte nödvändigtvis mer än att det är av just män jag har tidigare erfarenheter. Jag har ännu inte fastnat för en kvinna, men utesluter inte möjligheten att det skulle kunna hända.

Fundrare (sic!)

Veckan har inneburit mycket jobb och lite sömn och igår eftermiddag gick ögonen i kors, men jag lyckades ändå hålla mig vaken tills nattgästerna dök upp. Runt midnatt kunde jag äntligen gå och lägga mig och jag lovar att jag slocknade nästan innan huvudet hunnit landa på kudden. När sedan mobilens ringsignal skar igenom sömnens dimmor fanns bara en tanke i huvudet – få tyst på skiten så att jag fick sova. Och så fumlade jag med knapparna och fick till slut död på telefonen och kunde somna om. Där och då existerade inget annat än jag och mitt desperata behov av sömn, men så här i efterhand hoppas jag verkligen att det inte var något viktigt.

Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Fildelnings(o)logik

Jag läste Karl Sigfrids gästblogginlägg hos MinaModerataKarameller (gör det, du med!) och följde länken till Justitiedepartementets pressmeddelande. Där meddelas att man vill att ”Upphovsmän, patenthavare och varumärkeshavare ska få bättre möjligheter att ingripa mot intrång i deras rättigheter”.

Innehållet som helhet (vilket bl.a opassande och Enligt min humla sågat mycket välformulerat) känns lika absurt som så mycket annat som genomförs och föreslås i dessa dagar (se återigen opassandes skrämmande Översikt över övervakningslagar), men det jag hakade upp mig på utöver detta står att läsa i sista stycket (hakparenteserna innehåller mina förtydliganden):

Om domstolen konstaterar att ett [immaterialrätts]intrång har begåtts med hjälp av det aktuella abonnemanget kan den besluta att uppgifterna [om vem som har abonnemanget] ska lämnas ut [av Internetleverantören]. Därigenom blir det lättare att ingripa mot olovlig fildelning, vilket i sin tur stimulerar utvecklingen av lagliga alternativ för spridning av bl.a. film och musik på Internet.

Är det bara jag som inte begriper logiken bakom slutsatsen (min fetstil)? Det är ju liksom inte de som sätts åt som skulle ta fram alternativen det talas om.

Min personliga syn på fildelningsfrågan ligger i linje med ”If you build it, they’ll come”. Det vill säga, tillhandahålls vettiga tjänster kommer de att användas. Det behövs inga åtdragna tumskruvar, skrämselpropaganda eller hårdhandskar – sådant funkar inte utan skapar bara i längden en sämre värld för oss alla att leva i. Morötter smakar gott, piskor gör bara ont. Okej?

I övrigt fattar jag verkligen inte att våra makthavare ska ha så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här med personlig integritet, särskilt vad gäller nätet och allt som där utspelar sig. Jag känner att vi, rent politiskt, får sätta allt vårt hopp till [oftast] yngre förmågor och vänta ut övrigas pensioneringar. När det gäller politik får man beväpna sig med tålamod. Och uthållighet.

Unik säljpunkt

Ibland känns det som om jag sett allt och hört allt förut. Jag är luttrad, cynisk, blasé – you name it. När jag lyssnar på The Java Posse funderar jag ibland på om jag skulle kunna sitta och diskutera teknikaliteter så där ingående och engagerat som de gör och jag tror faktiskt inte att jag skulle det. Jag tycker inte att jag har något att komma med. Vad jag än har att säga är det ju någon annan som sagt det förut, eller kan och kommer göra det bättre. Det är lite samma känsla jag har när det gäller allmänt bloggande. Varför göra det som någon annan kan göra, och gör, bättre? Min nisch är mig och mitt. Det är det enda område jag kommer på där ingen kan slå mig på fingrarna.

Vem säger att ett blogginlägg måste ha någon viktig poäng?

Châteauneuf-du-Pape

Först och främst: Den som inte druckit Châteauneuf-du-Pape-vin har missat något. Detta kommer dock inte att bli ett utredande och utbildande inlägg om fina viner. Sorry. Jag önskar jag var duktig på viner, men det är jag inte och om sanningen ska fram är jag heller inte tillräckligt intresserad för att bli det.

När vi semestrade i Provence förra sommaren insisterade Reiseleiter på att vi skulle besöka orten Châteauneuf-du-Pape som ju ligger i området. Han är så där väldigt förtjust i deras röda viner och ville förstås dit och handla. Så dit åkte vi och vin köpte vi och till fina middagen drack vi det och det var gott, men jag tror att då var det fortfarande bara han som förstod dess storhet. Ja, vi drack Châteauneuf-du-Pape annars också – finns i de vanliga matbutikerna.

Efter hemkomsten från det här årets Frankrike-semester, då vi givetvis drack Châteauneuf-du-Pape till åtminstone en middag (denna gång en dubbelflaska, d.v.s 1,5 liter – Reiseleiter menade att det var lika bra enär det alltid var sådan åtgång på det vinet och jo, flaskan tömdes fort), funderade jag på sätt att tacka Reiseleiter för hans engagemang och initiativ gällande dessa resor – hade inte varit för honom hade det knappast blivit något Frankrike-resande.

Något med Châteauneuf-du-Pape låg nära till hands, eftersom han är så förtjust i deras viner, och när jag då upptäckte att det fanns ett sådant vin på den närbelägna grekiska restaurangens meny var valet enkelt – jag skulle bjuda gänget på grekisk middag. Och vin från Châteauneuf-du-Pape, såklart.

Middagen ifråga gick av stapeln förra lördagen, samma som Pride-paraden. Förhoppningen var att vädret skulle bli fint så att vi kunde sitta ute, men i stället blev detta den första regniga dagen på länge. Men det var rätt skönt, det också. Svalt, om inte annat. Jag hade på mig min rosa blus, förresten, och fick komplimanger av vännerna. De tyckte att den klädde mig.

Kvällen innan promenerade jag bort till restaurangen för att kolla upp att de verkligen hade det här vinet. Och boka bord. Japp, vinet fanns och jag stod vid bardisken (där flaskorna stod uppställda) och läste högt från etiketten för Reiseleiter, som jag ringt upp för att få en tid. Han surrade på så till slut fick jag nästan lägga på i örat på honom för att kunna boka bordet och gå hem. Jag var ju både trött och hungrig efter mina timmar ute på Mio i Heron City.

När så lördagen kom ägnade jag förmiddagen åt att sova, köpa hem tilltugg och så ställa hemmet i någorlunda ordning. I ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket gjort, men det såg i alla fall anständigt ut när väl gästerna kom. Och gästerna, det var övriga vuxna stockholmare ur Frankrikegänget.

Vi samlades alltså hemma hos mig för snacks och intagande av pastis (51) som jag hemfört från flygplatsen i Bordeaux. En kul grej eftersom det var vår stående drink i Bretagne – ja, på grund av min diet drack jag inte lika mycket som de andra. Hur som helst, vi satt i köket och knaprade och smuttade och pratade och satte i förbifarten upp taklampan och hade riktigt jävla trevligt.

När den stora visaren så småningom stod på 12 och den lilla på något i den undre halvan promenerade vi de fåtaliga kvarteren bort till restaurangen och det regnade visserligen inte just då, men mina vänner valde ändå att sitta inomhus. Efter allt tilltugg hemma hos mig var väl ingen av oss egentligen särskilt hungrig, men aperitif, förrätt, varmrätt… och för mig till och med en efterrätt, blev det. Och så det där fantastiskt ljuvliga jättegoda vinet då! J. Vidal-Fleury… och jag minns banne mig inte årgången. Reiseleiter tror 2005. Kanske promenerar jag bort till restaurangen och kollar årtalet lite senare.

När vi som de sista gästerna lämnade restaurangen var samtliga proppmätta, men mycket nöjda och glada. Själv var jag så övermätt att jag rent faktiskt mådde illa och under den korta promenaden hem spanade jag hela tiden efter diskreta ställen att… ja, må illa i en mer aktiv bemärkelse kan vi säga. Det gick dock bra och väl åter i mitt hem var det horisontalläge som gällde. Jag tänkte på, då och nu, att det är förbaskat skönt att umgås med människor med vilka det är helt okej att knäppa upp byxorna och lägga sig på golvet.

Igår blev jag kvar för länge på jobbet och tog till slut taxi hem. Chauffören kände igen mig (vilket kändes lite så där eftersom jag själv inte kände igen honom alls) och kommenterade att jag hade annan frisyr (jag har sommarsvans för att det blir för varmt annars) och visste precis vart jag skulle, fast det visade sig sedan att han körde till mitt gamla hem – så länge sedan var det tydligen sedan sist. Hur som helst, vi hamnade i samspråk och av någon anledning berättade jag om greken och nämnde Châteauneuf-du-Pape och så visade det sig att han också var fantast. Och genast blev samtalet extra upprymt och han höll rentav på att missa att svänga in på min gata för att vi pratade så. En mycket trevlig åktur som jag blev riktigt glad av.

Jag pratade för en stund sedan med min kompis Expendlaren, som sms:ade, och gjorde reklam för både vin och restaurang och föreslog att vi skulle gå dit och äta nästa gång han är i stan. Sedan pratade vi vidare en massa om mat och dryck och jösses, så skönt det är med livsnjutare! Jag blir påmind om hur fantastiskt det är med god mat och dryck och hur mycket liv jag liksom… glömt. Tappat. Nackdelen är förstås att jag blir vansinnigt sugen på en massa saker som dieten inte medger, men det må väl vara hänt. Jag undrar hur man gör för att hålla livsglädjen uppe? Det kostar ju på så förbaskat. Kan det vara så att vissa har det nästan gratis medan andra får kämpa som… bara den?

Äh, nu orkar jag inte hålla på mer – skit samma om det här blev obra!

Etikettmoln