Snart Veronica Mars på film!

Igår tyckte jag att jag gick tidigt från jobbet, men när jag räknade efter hade jag lik förbaskat jobbat en full dag på åtta timmar. Min tidsuppfattning är visst fortfarande baserad på att jag börjar jobba en eller ett par timmar senare än jag gör nu för tiden. Undrar hur länge det tar innan världsbilden hunnit komma i fas med verkligheten?

Idag tänkte jag att jag väl får ta i lite för att komma iväg och njuta av solskenet och lämnade sålunda jobbet så tidigt att jag nästan skämdes – och köpte nya gå-skor. Ändå gick jag bara en timme back. Det är inte helt lätt att kompensera för plustid.

Fast en del ordnar sig säkert i morgon eftersom jag då ska gå ännu tidigare än idag. Jag har till och med bokat in min frånvaro i kalendern för att ingen ska komma på tanken att bjuda in mig till något möte jag borde vara med på. Tiden är orubblig.

I morgon är det nämligen äntligen dags att se Veronica Mars-filmen, som ju både jag och sambon varit med och sponsrat – vi ska på fanvisning, som det heter.

Kickstarter-kampanjen drog som synes in långt mycket mer pengar än man bett om.

Som förberedelse inför filmens ankomst har vi sett tv-serien Veronica Mars från början till slut. Det är tre säsonger vi talar om, totalt 64 avsnitt, och dem har vi kunnat se i ett bekvämt tempo sedan vi började någon gång i januari. Nyckeln till framgång är att ha en plan, med milstolpar som gör det lätt att stämma av läget.

Ett störande faktum är att tv-serien har funnits hos Netflix i princip sedan de gjorde sitt inträde på den svenska marknaden och jag har hela tiden planerat att se den. Och nu när vi faktiskt tänkte plöja hela serien var det ju perfekt att ha abonnemang.

Döm om min besvikelse när det sedan upptäcktes att Veronica Mars inte alls fanns på Netflix längre utan hade försvunnit någon gång därförinnan. Jag fick kontakt med någon som var säker på att den funnits åtminstone i oktober 2013. Själv hade jag för mig att jag sett den senare än så. Nåväl, jag fick aldrig veta när och varför den försvunnit, men det fick förstås inte hindra oss. Och det gjorde det inte heller.

Jag är numera stolt (eller inte stolt) ägare till tre säsonger Veronica Mars på DVD, som jag har lånat ut till samma person som en gång i tiden tipsade mig om serien.

Jag ser fram emot filmen, att få se vad de lyckats åstadkomma med våra pengar!

Många tv-serier blir det

Många tv-serieavsnitt har det blivit nu under ledigheten och fler lär det bli. Jag har köpt nödvändiga sladdar och därmed kunnat kopplat in den nya datorn till tv:n, så nu kan vi se på hederliga dvd:er också. Jag hade bara glömt hur mycket tjafs och skräp man ska förbi innan man kan titta på själva innehållet – anklagande varningar om piratkopiering och sånt, ni vet. Det är ju verkligen så mycket bättre kvalitet på det man laddar ned från nätet. Eller för den delen ser via Netflix – mycket bekvämt! Från början tyckte jag att Netflix utbud var för dåligt, men det har jag visst kommit över. Det känns definitivt värt 79 kr per månad att ha tillgång till det de erbjuder.

HBO har jag lite svårare för – inte bara på grund av det ordentligt tunna utbudet och det bristande användargränssnittet, utan kanske ännu mer för att deras app saknas i både WD TV Live-burken och den nya smarta tv:n – det blir väldigt bakvänt att behöva spela upp sakerna på datorn och dra sladdar till tv:n. Som man gjorde förr. Då ser jag hellre på Netflix. Eller nedladdat. Ja, t o m fysiska skivor lockar mer. Tveksam till om jag kommer att bli betalande HBO-kund efter januari, men jag ska i alla fall testa att spela upp via den nya datorn innan jag bestämmer mig. Det borde funka den vägen, tycker man. Och jag vet inte… så där värst mycket pengar är det ju inte det handlar om, även om jag kanske tycker det känns lite onödigt att binda sig för ett helt år med 79 kr/månad (under 11 månader) när det bara är Continuum, True Blood och The Newsroom som känns intressant (i det utbud som finns idag). Den uppfattningen kan förstås komma att ändras efter provtittande på andra serier.

För att återvända till det mer allmänna: På senare tid har det tillkommit några nya favoriter bland tv-serierna – Lie to me (är på säsong 2 av totalt 3), Suits (mitt i säsong 2 av hittills 2), Scandal (ikapp, i pågående säsong 2) är de jag först kommer att tänka på. Två avsnitt av Modern family (säsong 4 pågår) har vi sett så här långt. Den har potential att bli en keeper, även om jag inte är helt förtjust i upplägget – den där dokumentära känslan är precis det jag inte gillade med The Office. Sedan har vi Homeland, förstås. Där släpar vi efter och har bara sett halva första säsongen (av hittills två, en tredje är på gång). The Newsroom var en odelat positiv bekantskap, som vad jag förstår kommer att bjuda på en säsong 2. Pushing daisies kan efter 2 avsnitt också tänkas bli fortsatt sevärd. Där blir det dock inte fler än 2 säsonger.

På egen hand ser jag Breaking Bad i sakta mak (är på säsong 3, finns än så länge upp till säsong 5) och Weeds (är på säsong 4 av 8) i rasande fart. Båda finns på Netflix och sålunda är det där jag tittar, omväxlande på tv respektive surfplatta.

Hm, jag skrev nog aldrig om att jag sedan några veckor har en Google Nexus 7 – surfplatta med 7-tumsdisplay och modern Android, alltså. Jag var fullt beredd att köpa en iPad mini (som annonserades precis efter att jag önskat mig en), men den visade sig vara för stor och låg inte bra i handen – samt kostade (i sedvanlig Apple-anda) betydligt mer än nödvändigt. Nexusen kostade dryga 3k för 32G med wifi och 3G, vilket känns som ett mer rimligt pris. Och jag trivs faktiskt väldigt bra med plattan och att det är just Android och väl kopplat mot Google, trots att paranoian gör sig lite påmind. Jag känner mig inte instängd, som jag gjorde med iPad:en.

Nej, nog uppesuttet – ska se om hostan kanske låter mig få sova några timmar.

Tvättad iPod nano

Idag hände det som inte fick hända igen – iPod:en följde med in i tvättmaskinen och den här gången gick den igenom hela programmet. Jag vågar inte ens hoppas på att den kommer att överleva så jag har beställt en ny. Och då en av den gamla modellen (sjätte generationen) – jag vill inte ha den nya, som är mycket större.

Jag önskar att Apple snart släpper en iPad i önskad storlek, d.v.s. något i 7-tumstrakten. En sådan vill jag ha. Min gamla (gen 1) känns nu gammal och trött, men jag vill inte ha en ny i form av en 10-tummare som är både stor och tung. Alternativet är förstås att köpa en Android-platta i rätt storlek – det finns ju redan.

I övrigt har jag hoppat på en gratis provperiod (räcker året ut) hos Netflix för att se vad de har att erbjuda, om de på något sätt kan uppfylla mina önskemål om tv-serier. Det är ju i princip det enda jag ser. Visst, jag kan tänka mig att se enstaka filmer också, men det är undantag. Jag gissar att det kommer ett blogginlägg om vad jag tycker och tänker vad det lider. Eller, jag har åtminstone börjat på ett…

Bra! Så har jag fått åtminstone något på pränt. Minnet är bra, men flyktigt.