Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘American Idol’

Skärtorsdag

Det här är en sådan dag då jag är helt ledig medan sambon jobbar 75%, vilket ger mig egen tid. Hemma. Ensam. Massor av tid att Göra Saker™. Och sålunda har jag i vanlig ordning stora planer som det inte kommer att bli så mycket av. Ledig tid har en tendens att försvinna obemärkt, av någon underlig anledning.

Så här långt har jag druckit kaffe och kollat in veckans avsnitt av American Idol, där de 9 finalisterna efter förra veckans framträdanden, följt av folkets röstande, blev reducerade till 8. Publiken fick under programmets gång (för första gången någonsin, sades det) välja den åttonde, och detta gjordes via hashtaggar på Twitter. Weird stuff, det där. Samtidigt som jag tycker att det känns konstigt uppskattar jag också att man använder sig av hyfsat moderna sociala medier.

Vad gäller själva tävlingen är det redan svårt att hitta artister att avvara – det är så många som är kompetenta sångare och som dessutom har personligheten. Icke desto mindre har jag tre favoriter: Jax, Joey Cook och Quentin Alexander. Övriga tävlande är också bra, men de tilltalar mig inte lika mycket som de tre namngivna. Det finns dock några bubblare med potential som framtida favoriter.

Det där med sociala medier är faktiskt en av de saker jag gillar med tv-serien The Good Wife, som är en sådan vi ser det senaste avsnittet av så fort vi kan. Andra serier får vänta på en lucka, men aldrig The Good Wife… så bra är den. Men till saken: serien känns väldigt närvarande i nuet. Man använder samma nättjänster och sociala medier som ute i verkligheten, och tar ofta upp aktuella händelser eller lyckas åtminstone fabulera ihop sånt som stämmer väl överens med den faktiska verkligheten – trots att det fortfarande är helt tydlig fiktion.

Aktualiteten är för övrigt något jag tycker att den delar med The Newsroom, som tyvärr avslutades efter tre säsonger. Synd på ännu en sådan riktigt bra serie!

När vi nu ändå pratar om tv-serier är det följande, bland dem som sänds just nu, som vi följer mest aktivt (ordning: det vi senast sett ett avsnitt av ligger överst):

(aktuell säsong med dess startdatum är det som står efter namnet)

Senaste tillskottet och roligast att se just nu är helt klart iZombie – kolla in den! Från skaparna av Veronica Mars, beskrivs så här på IMDb: A medical resident finds that being a zombie has its perks, which she uses to assist the police.

På bokfronten lyssnar jag på Neil Gaiman som läser sin egen Trigger Warning: Short Fictions and Discoveries – och vilken nästan pervers njutning det är att lyssna på honom! Dessutom har jag börjat läsa City of Bones (första delen i serien The Mortal Instruments, av Cassandra Clare). Jag provlyssnade först ljudboken, men inser att jag inte står ut med att lyssna på uppläsaren så det blev en textversion i stället. Inte på papper, alltså, utan i telefon/surfplatta. För endast $3.74. Vi får se hur det går, då jag ju alltför ofta är trött i ögonen, vilket starkt bidrar till att jag numera nästan bara lyssnar på böcker. Eller podcasts.

Okej… frukost (i form av riktig mat) vid 12-tiden, d.v.s. nu, känns ju rätt lagom, med tanke på att jag varit uppe sedan strax efter halv sju – med vilket jag alltså avser säga att det är mycket hög tid att få mat i magen, som menat att det varit dags i en timme eller två. Sålunda blir det nu paus för mat och kanske lite tv. Därefter hoppas jag känna mig redo att sätta tänderna i veckans Python, vars uppgifter helst skulle ha varit både avklarade och inlämnade redan förra veckan. Mer om det och det övriga studieläget kommer säkert i ett senare inlägg.

Annonser

American Idol S13E22-23 Top 9

I vanlig ordning passar jag under helgen på att se veckans avsnitt av American Idol och tänkte, nu när jag ändå är igång med skrivandet på bloggen, att jag lika gärna kan skriva ned mina korta kommentarer. Vem vet, en vacker dag kan det vara kul att se vad jag tyckte och tänkte då. Någon av dessa kommer ju att vinna tävlingen och någon/några kan mycket väl bli stora stjärnor efter detta. Så… nu kör vi!

Veckans tema är ”I’m With The Band” och avsnittet jag tittar på är alltså S13E22.

Alex Preston – en av mina favoriter, trots allt. Så talangfull! Ikväll framför han ”Don’t Speak” (No Doubt) och det känns lite skakigt fram tills efter första refrängen, men sedan är han bra som vanligt. Jag blev dock lite förvånad över stuket, då jag hade förväntat mig något tuffare. Det här är ju mer popfunkigt, med jazzinslag. Me like!

Majesty Rose – också någon jag gillar. Hon sjunger ”Shake it out” (Florence + The Machine). Jag känner inte igen låten förrän efter en stund och tycker att det börjar svagt. Och för mig kommer det aldrig igång. Hennes röst försvinner i uppträdandet.

Dexter Roberts är country-snubbe och sjunger ”Boondocks” (Little Big Town). Duktig, men ingen favorit. Här gör han, tycker jag, ett utmärkt framträdande.

Malaya Watson – en av mina största favoriter. Hon framför ”The Long And Winding Road” (Beatles). Enorm sångerska, fast man inte tror det när man ser henne. Det här gillar jag, även om det inte var hennes allra bästa framträdande i tävlingen.

Sam Woolf – den unga killen. Han sjunger ”Hey There Delilah” (Plain White T’s). Han är duktig, men den här gången räcker inte ända fram för mig. Och här låter rösten och tonen skakig, som om han har svårt att höra sig själv och blir nervös.

Jessica Meuse. ”Rhiannon” (Fleetwood Mac). Jessica är ojämn. Här blir jag inte klok på om hon gör sin grej eller försöker låta som originalet. Det känns distanserat.

C.J. Harris. Han är också en favorit. Och sjunger ”If It Hadn’t Been For Love” (The SteelDrivers) idag. Spontant tycker jag att framträdandet känns professionellt och skickligt, även om pitchen är lite flaxig idag. Jag gillar’t ändå. Han är intressant.

Caleb Johnson. Säsongens rocksångare. ”Dazed & Confused” (Led Zeppelin). Honom måste jag bara gilla, för han gör sin rockgrej bra. Framträdandet ikväll är tungt och intensivt, med bra dynamik. Underbart! Caleb övertygar i sin paradgren.

Jena Irene. Också en av mina favoriter. Hon är väldigt duktig och har en skön, personlig röst. Jena framför ”Bring Me To Life” (Evanescence). Även Jenas röst drunknar tyvärr lite i musiken och jag misstänker mixningen i tv:n, för domarna säger ingenting om det. Alls. Men hon är supercool, rent allmänt. Riktigt bra.

Så där, då har jag hört (och kommenterat) avsnittets alla framträdanden, samt därefter dekorerat texten med vad som verkar vara officiella videor på YouTube.

Efter att ha kollat på dessa kan jag konstatera att det inte alls låter som det gjorde i tv:n – mixningen är bättre här. Vilket alltså innebär att mina kommentarer ibland kan te sig konstiga, men då är det för att det lät annorlunda i tv:n. Det är inte mitt fel!

Då så. Då tycker jag att vi går över till resultatavsnittet (S13E23). Och där kommer så klart en spoiler – vill du inte veta resultatet bör du nog sluta läsa här någonstans. Jag skriver dock inte ut namnet på den det berör förrän på inläggets allra sista rad.

Randy Jackson säger i inledningen:

Last night all the contestants took on ”I’m With The Band”. My three top favorites of the evening: Caleb, Malaya & Jena.

The cream is starting to rise to the top.

Now I’m saying… three were amazing, gave memorable performances. The other six: time to catch up if you wanna win this. Time to catch up.

Och jag håller med honom – till 100%.

Jag håller däremot inte alls med om publikens val av person som får sjunga för sin ”överlevnad” och jag anar att det gör inte Jennifer Lopez heller, så jag tänker att det är kanske nu domarna ska utnyttja sin möjlighet att ”rädda” den som hamnade sist i veckans resultat. Om de gör det är de hädanefter maktlösa, men personen ifråga får i alla fall vara med och tävla med de andra, på samma villkor, även nästa vecka.

Och så blir det då dags för personen att försöka sjunga sig kvar i tävlingen.

Framträdandet är bra, stabilt och jag tycker verkligen inte att hen borde åka hem nu, men det är tyvärr inte så enkelt. Domarna behöver tänka längre än näsorna räcker också. Så nej, det blir ingen räddning – Majesty Rose är ute ur tävlingen.

Som sjuk konsumerar jag kultur

Eftersom jag varit sjuk och hemma i några dagar har jag hunnit läsa en del och är nu nästan klar med den fjärde boken om Lily Bards liv och leverne, Shakespeare’s Trollop. Det går undan! Ungefär en bok om dagen hinner jag med. Härefter har jag bara tre Harris kvar: en Lily Bard, en helt fristående och så den första om Aurora Teagarden. Det är med andra ord snart dags att beställa hem fler. Ytterligare sju Aurora samt fyra Harper Connelly finns att frossa i. Därefter blir det att vänta på helt nytt.

Förutom att läsa har jag också ägnat mig åt att titta på tv. American Idol säsong 9, närmare bestämt. Jag har äntligen kommit igenom alla träliga auditions så nu börjar tävlingen på riktigt. 24 deltagare, hälften tjejer, hälften killar. Så här långt har jag inte fått syn på någon riktig favorit, men jag tror ju inte att de exponerar alla spännande talanger redan från början. Men snart ser man dem alla!

Det är nog för mycket att hoppas på att årets omgång skulle bjuda på någon ny Adam Lambert – han är unik. Och kan inte tänka mig någon som skulle passa bättre som Freddie Mercurys ersättare i Queen, men tror ändå att han gjorde rätt som tackade nej till erbjudandet. Queen dog med Freddie.

Må vara att det är grått och blött idag, men våren är ändå här. Barmark och ljus. Och smutsiga fönster. Vore jag inte sjuk skulle jag ta mig an fönsterputsningen. Börja i biblioteket och jobba mig fram…

Och ja, Snowflake, det kommer ett inlägg om München också. Vilken dag som helst.

Musik som ger magont

Jag blev tvungen att hålla för öronen med hårddiskmusik eftersom kollegorna i projektet intill höll polsk riksdag och då var det David Cook som låg i spellistan. Han, i låtarna från American Idol, ger mig ont i magen. På ett bra sätt. Tror jag. Det är något med hans röst och låttolkningar (särskilt av Dolly Partons ”Little Sparrow”) som går rakt in och väcker en intensiv saknad eller längtan eller vad det nu är för något (jag är kass på att precisera känslor) som känns i magen. Resten av låtarna bara förstärker intrycket och jag finner mig sitta här med tårar i ögonen. Inte särskilt professionellt och jag hoppas att ingen behöver prata med mig nu.

Vilken musik går rakt in i hjärteroten på dig?

Edit: Låtarna finns att hämta via The Pirate Bay.

American Idol Season 7

Jag har nyligen återupptagit tittandet på den senast avslutade säsongen av American Idol, som är väldigt mycket bättre än den svenska Idol 2008. Det går inte att jämföra de båda. Och ändå är inte heller de amerikanska deltagarna perfekta (även om somliga är fucking amazing när det gäller själva sjungandet).

I förrgår kväll satt jag uppe till sent, sent, jättesent och kikade på avsnitt efter avsnitt, framträdande efter framträdande följt av resultat och igår kväll blev det nästan lika sent. Jag såg de resterande avsnitten, från topp 6 till finalen. Nåja, jag tittade i princip bara på uppträdandena och juryns efterföljande kommentarer.

Och i finalen måste jag erkänna att den som sjöng bäst var den lille David, även om jag gillar vinnaren mer. Det allra sista avsnittet var egentligen bara en lång transportsträcka fram till avslöjandet av vem av de båda finalisterna som avgått med segern men det lyckades trots allt ändå fängsla och beröra mig.

David Cook sjungandes Sharp Dressed Man som om han alltid varit en del av ZZ Top. Förutom att nu låten bär på många minnen för mig tänkte jag att det måste ha varit en fantastisk upplevelse för honom. Fast då utgår jag förstås från att ZZ Top har en lika stor plats i hans hjärta som i mitt. Anyway, han gjorde det bra.

Rent generellt tyckte jag nog att DC gav ett rätt slätstruket intryck i finalen. Det var inget som stack ut och han utmärkte sig inte, utan var ungefär som vanligt. Den lille David, däremot, sjöng som en gud. Som scenartist kan jag dock inte ta honom riktigt på allvar. Han är för ung. Men det kommer ju att rätta till sig med åren.

Apropå DC, förresten, så har jag undrat lite över att det står AC på gitarren han använder. Men jag har kommit fram till att den förmodligen är brorsans. Eller en tribute till. Andrew visades ju upp, som orsak till DCs Idol-deltagande, i ett avsnitt.

I andra hand gissar jag på att det är något slags blinkning mot AC/DC. I något av avsnitten hade han ju bokstäverna AC också på kavajen, i ungefär det typsnitt AC/DC brukar använda, så någon ville definitivt göra en koppling till dem. Vars senaste platta jag definitivt tänker lyssna på – hade visst glömt bort den.

Jag vaknade till när hela startfältet (topp 12) sjöng ett par George Michael-låtar – Freedom och Father Figure. Satte mig upp i fåtöljen (annars ligger jag) och trallade med. Och plötsligt inträdde mannen himself på scenen och började sjunga en av mina, bland hans, absoluta favoritlåtar, Praying for time. Vi sjöng en fin duett, och det blev en riktig högtidsstund framför datorn. Men jösses, så sliten han såg ut.

Plattan som låten finns med på, Listen without prejudice, skulle nog hamna allra högst upp på min personliga topplista över de bästa plattorna någonsin. Den är helt underbar. Med många andra artister skulle jag ha problem att välja vilken av plattorna som är bäst, men med George Michael är det inget snack. Detsamma gäller för övrigt Madonna, där det är Ray of light som är mitt självskrivna val.

Musik är fantastiskt. Det är sådana här gånger jag verkligen, innerligt och intensivt, saknar ett sällskap att dela upplevelserna med. Ett sällskap som verkligen förstår. På rätt sätt. Det är ibland värre att ha oförstående sällskap än att vara helt utan.

Jag hittade en bunt låtar med David Cook – dels hans förra platta och dels låtarna han sjöng i American Idol. Den som berör mest är Music of the night, som kommer från The Phantom of the Opera. Låten i sig är förstås fantastisk, men han sjunger den också med fingertoppskänsla – eller skulle man kalla det stämbandskänsla? Mycket känsla är det i alla fall och framförandet berör. Musik är mycket känslor.

En reflektion jag gjort är att djupet i DCs röst kommer fram först när jag blundar. Eller när jag lyssnar på musiken snarare än ser på tvserieavsnitt, kanske. Det visuella stör ut mycket av ljudet för mig, och kanske är det så för många fler.

Jag läste någonstans att hans nya platta kommer i mitten av november. Den är jag nyfiken på, samtidigt som jag befarar att den inte kommer att bli så bra som jag hoppas och önskar. Pratar vi American Idol så är det enligt min mening hittills Daughtry (som i Chris Daughtry) som lyckats bäst. Deras platta är skön och jag återkommer till den emellanåt. Hm, jag tror att jag har den i den här datorn.

Hjälp, vad ska jag se på när jag kommer hem ikväll? American Idol-avsnitten har ju tagit slut. Och nu är jag så jädrans trött – det är helmörkt ute trots att klockan precis bara passerat halv fem. Undrar om man vänjer sig innan det blir februari…

Etikettmoln