Man lever så länge man lär

American Idol Season 7

Jag har nyligen återupptagit tittandet på den senast avslutade säsongen av American Idol, som är väldigt mycket bättre än den svenska Idol 2008. Det går inte att jämföra de båda. Och ändå är inte heller de amerikanska deltagarna perfekta (även om somliga är fucking amazing när det gäller själva sjungandet).

I förrgår kväll satt jag uppe till sent, sent, jättesent och kikade på avsnitt efter avsnitt, framträdande efter framträdande följt av resultat och igår kväll blev det nästan lika sent. Jag såg de resterande avsnitten, från topp 6 till finalen. Nåja, jag tittade i princip bara på uppträdandena och juryns efterföljande kommentarer.

Och i finalen måste jag erkänna att den som sjöng bäst var den lille David, även om jag gillar vinnaren mer. Det allra sista avsnittet var egentligen bara en lång transportsträcka fram till avslöjandet av vem av de båda finalisterna som avgått med segern men det lyckades trots allt ändå fängsla och beröra mig.

David Cook sjungandes Sharp Dressed Man som om han alltid varit en del av ZZ Top. Förutom att nu låten bär på många minnen för mig tänkte jag att det måste ha varit en fantastisk upplevelse för honom. Fast då utgår jag förstås från att ZZ Top har en lika stor plats i hans hjärta som i mitt. Anyway, han gjorde det bra.

Rent generellt tyckte jag nog att DC gav ett rätt slätstruket intryck i finalen. Det var inget som stack ut och han utmärkte sig inte, utan var ungefär som vanligt. Den lille David, däremot, sjöng som en gud. Som scenartist kan jag dock inte ta honom riktigt på allvar. Han är för ung. Men det kommer ju att rätta till sig med åren.

Apropå DC, förresten, så har jag undrat lite över att det står AC på gitarren han använder. Men jag har kommit fram till att den förmodligen är brorsans. Eller en tribute till. Andrew visades ju upp, som orsak till DCs Idol-deltagande, i ett avsnitt.

I andra hand gissar jag på att det är något slags blinkning mot AC/DC. I något av avsnitten hade han ju bokstäverna AC också på kavajen, i ungefär det typsnitt AC/DC brukar använda, så någon ville definitivt göra en koppling till dem. Vars senaste platta jag definitivt tänker lyssna på – hade visst glömt bort den.

Jag vaknade till när hela startfältet (topp 12) sjöng ett par George Michael-låtar – Freedom och Father Figure. Satte mig upp i fåtöljen (annars ligger jag) och trallade med. Och plötsligt inträdde mannen himself på scenen och började sjunga en av mina, bland hans, absoluta favoritlåtar, Praying for time. Vi sjöng en fin duett, och det blev en riktig högtidsstund framför datorn. Men jösses, så sliten han såg ut.

Plattan som låten finns med på, Listen without prejudice, skulle nog hamna allra högst upp på min personliga topplista över de bästa plattorna någonsin. Den är helt underbar. Med många andra artister skulle jag ha problem att välja vilken av plattorna som är bäst, men med George Michael är det inget snack. Detsamma gäller för övrigt Madonna, där det är Ray of light som är mitt självskrivna val.

Musik är fantastiskt. Det är sådana här gånger jag verkligen, innerligt och intensivt, saknar ett sällskap att dela upplevelserna med. Ett sällskap som verkligen förstår. På rätt sätt. Det är ibland värre att ha oförstående sällskap än att vara helt utan.

Jag hittade en bunt låtar med David Cook – dels hans förra platta och dels låtarna han sjöng i American Idol. Den som berör mest är Music of the night, som kommer från The Phantom of the Opera. Låten i sig är förstås fantastisk, men han sjunger den också med fingertoppskänsla – eller skulle man kalla det stämbandskänsla? Mycket känsla är det i alla fall och framförandet berör. Musik är mycket känslor.

En reflektion jag gjort är att djupet i DCs röst kommer fram först när jag blundar. Eller när jag lyssnar på musiken snarare än ser på tvserieavsnitt, kanske. Det visuella stör ut mycket av ljudet för mig, och kanske är det så för många fler.

Jag läste någonstans att hans nya platta kommer i mitten av november. Den är jag nyfiken på, samtidigt som jag befarar att den inte kommer att bli så bra som jag hoppas och önskar. Pratar vi American Idol så är det enligt min mening hittills Daughtry (som i Chris Daughtry) som lyckats bäst. Deras platta är skön och jag återkommer till den emellanåt. Hm, jag tror att jag har den i den här datorn.

Hjälp, vad ska jag se på när jag kommer hem ikväll? American Idol-avsnitten har ju tagit slut. Och nu är jag så jädrans trött – det är helmörkt ute trots att klockan precis bara passerat halv fem. Undrar om man vänjer sig innan det blir februari…

Annonser

Kommentarer till: "American Idol Season 7" (5)

  1. Dexter.

  2. @Peter: Koncis, du. Välkommen i kommentarerna! :)

    Var det inte just Dexter du tipsade om för jättelänge sedan, som jag då kollade på och inte fastnade för alls? Det är fler än du som talar varmt om Dexter, så… jag noterar tipset. Kanske han får en chans.

    Igår kringgick jag problemet genom att jobba till sent. ;)

  3. @Peter: Hej!

    @Mia: Mycket tveksamt om man hinner vänja sig innan det blir mars…

  4. @Kb: Jag menar som så att det nog inte längre kommer att vara ett problem framåt februari någon gång eftersom det då blivit mycket ljusare. Det är ju just mörkret som är problemet i min lilla värld.

  5. I min också – och jag tycker inte att det brukar bli någon större skillnad förrän vi byter tillbaka till sommartid igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: