Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘ipod’

Tvättad iPod nano

Idag hände det som inte fick hända igen – iPod:en följde med in i tvättmaskinen och den här gången gick den igenom hela programmet. Jag vågar inte ens hoppas på att den kommer att överleva så jag har beställt en ny. Och då en av den gamla modellen (sjätte generationen) – jag vill inte ha den nya, som är mycket större.

Jag önskar att Apple snart släpper en iPad i önskad storlek, d.v.s. något i 7-tumstrakten. En sådan vill jag ha. Min gamla (gen 1) känns nu gammal och trött, men jag vill inte ha en ny i form av en 10-tummare som är både stor och tung. Alternativet är förstås att köpa en Android-platta i rätt storlek – det finns ju redan.

I övrigt har jag hoppat på en gratis provperiod (räcker året ut) hos Netflix för att se vad de har att erbjuda, om de på något sätt kan uppfylla mina önskemål om tv-serier. Det är ju i princip det enda jag ser. Visst, jag kan tänka mig att se enstaka filmer också, men det är undantag. Jag gissar att det kommer ett blogginlägg om vad jag tycker och tänker vad det lider. Eller, jag har åtminstone börjat på ett…

Bra! Så har jag fått åtminstone något på pränt. Minnet är bra, men flyktigt.

Annonser

Och det var söndagmorgon

Strax efter gryningen vaknade jag med rossliga luftvägar, konstaterade att det vore bättre med en upprätt ställning och steg sålunda upp i avsikt att inta fåtöljen. Med mig tog jag Fangland och mina senaste iLeksaker i avsikt att fortsätta läsningen. Eller sova, om nu kroppen skulle visa sig föredra det.

Jag kom dock inte längre än till köket, där jag blandade och intog en cocktail baserad på brustablett, vilken förhoppningsvis lindrar både huvudvärk och lätt förhöjd kroppstemperatur, och nu alltså sitter och skriver på ett blogginlägg.

Äntligen.

Det har gått för lång tid, blivit för lite skrivet och ju längre man väntar desto svårare blir det eftersom mängden sådant som borde omskrivas ständigt ökar. Vilket lätt och snart gör det hela oöverstigligt. Och därför borde man strunta i historiken helt och hållet och bara skriva om det som är mest aktuellt just då. Det andra kan man alltid komplettera med vartefter. Eller helt hoppa över.

Men nu skriver jag bara så får det bli vad det blir.

IMG_0843-2.jpg Fangland, ja. Den har jag varit ungefär halvvägs igenom rätt länge. Det är fullt möjligt att jag hållit på med den ända sedan jag senast nämnde den i ett blogginlägg, men på den punkten (som så många andra) saknar jag minne. Jag har i alla fall inte läst något annat sedan jag började på den.

Det flöt på bra i första halvan, då historien ändå tycktes följa ett klassiskt kronologiskt berättarscenario, men sedan gjorde man ett perspektivbyte och samtidigt skaffade jag mig andra distraktioner så då orkade jag inte hänga med längre. Nu i veckan tog jag upp boken igen för att bli klar med den så jag kan gå vidare med annat, mer lättläst. Jag gillar inte att lämna saker oavslutade – och sålunda händer det sig lite för ofta att en svåravslutad sak tillåts stoppa upp hela flödet, på mer eller mindre lång tid. Men nu är jag på gång igen!

En anledning till att jag läst så lite på sistone är iPad:en. I stället för att läsa har jag tittat på video (typ Lightroom Killer Tips) eller lyssnat på podcasts (läs: Java Posse, mestadels). Video som lunchsällskap, podcast på promenaderna till/från jobbet. Det blir oändligt mycket lättare att gå när man har något att lyssna på!

Jag har visst inga foton på iPad:en som sådan, men gravyren ser ut så här:

Mia is a geek // Om detta vore en Android-platta...

Till och från jobbet funkar det bra med iPad eftersom jag ändå alltid har väskan med, men på vanliga promenader känns det onödigt att släpa på den och sålunda har jag övervägt att köpa mig en iPod hur länge som helst. I torsdags slog jag till, så nu har jag en sådan där liten söt en som man kan sätta fast i kläderna. iPod nano, grafitgrå – den snyggaste av färgerna som fanns hemma.

IMG_2865.jpg

Inlägget blev inte färdigskrivet innan vi trillade ut på stan för att få luft och lchf-kaffe (jodå, det funkade idag med) på det vanliga stället, där vi sedan satt kvar bra länge och bara pratade och tittade på människor. Stilla söndagsnöje och ungefär vad man klarar av när man är så där lagom förkyld som jag.

IMG_2969.jpg

En reflektion under morgonen var att fåglarna formligen skriker så här års.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Fjortonde gruppträffen

Under semestern… tja, då törs jag inte ens räkna med att fortsätta tappa i vare sig vikt eller fettprocent. Det lär bli en rejäl utmaning..

Så skrev jag innan och… tja, det var väl ungefär så det blev.

Det var ju gruppträff med vägning idag och verkligen jätteroligt att träffa övriga gruppmedlemmar, d.v.s de som var där – fyra stycken utöver mig själv. Det var svårt att slita sig därifrån efteråt för att vi hade så mycket att prata om, men det gick – det där med att åka ut till IKEA får bli någon annan dag.

Den av tjejerna jag känner mig mest befrändad med har, efter många års väntan och längtan och lobbying, äntligen blivit tilldelad en kolonistuga i Tanto och hon lovade att visa mig vägen dit efter nästa gruppträff. Så att jag vet vart jag ska gå för att hälsa på henne. Åh, jag blev så glad för hennes skull!

Men åter till väsentligheterna: vägning.

Det var med viss bävan och stor nyfikenhet jag ställde mig på vågen, men jag hade faktiskt inte ökat i vikt sedan strax före midsommar och mina sex veckors semester. Eftersom jag anser mig ha fuskat rätt rejält de senaste veckorna blev jag mycket förvånad över resultatet: försumbara -0,5 kg. Mindre roligt är att fettprocenten ökat och ligger på maj månads nivå, vilket väl innebär att muskler gått i vila, det vill säga bytts ut mot fett. Det låter inte direkt orimligt med tanke på att det ju främst är de fysiska aktiviteterna jag fuskat med.

Nå, det är bara att ta nya tag och köra på – nu ska jag upp på spåret igen!

De exakta mätetalen återfinns som vanligt på vikt– resp. stegsidorna.

Ja, -25,5 kg (totalt sett) sedan i februari är mycket (och det är jag stolt över), men det tar ju inte slut där. Jag är allt bra nyfiken på hur jag kommer att se ut, och känna mig, vartefter jag närmar mig det som kallas normalvikt. Det… ja, det finns inte ens i min föreställningsvärld. Har jag någonsin varit normalviktig?

Någon kanske undrar vad jag känner inför dagens läge, och med tanke på framtiden. Det känns faktiskt bara bra. Positivt. Makten ligger helt i mina egna händer och jag tvivlar inte en sekund på att det här är något jag kan göra. Må vara att jag ibland kanske avviker lite från planen, men (som jag sagt någon gång förut) så länge det går åt rätt håll så… går det åt rätt håll. Så länge jag inte ger upp utan kämpar på är jag nöjd. Och dessutom är det roligt att träna.

Apropå träning, eller snarare promenaden hem från träningslokalen:

Kollegans gamla iPod Shuffle (som jag fått/lånat) tycks ha gått till de sälla jaktmarkerna och jag har upptäckt att jag verkligen saknar möjligheten att medan jag går lyssna på Java Posse-gängets sköna röster eller låtar med Dream Theater (som är den enda musik jag egentligen haft i iPod:en). Jag har inget större hopp om att den plötsligt ska fungera igen, så det blir nog frågan om att köpa sig en spelare. Kanske en iPod, kanske en vanlig. Det har varit smidigt att använda iTunes för synkningen, men det kanske funkar precis lika bra med andra program och/eller spelare – jag är i princip novis på området.

Tips, erfarenheter – någon? Frågan avser både hård- och mjukvara:

Vilken/vilka mp3-spelare och programvara/varor lämpar sig bra/bäst för att prenumerera och lyssna på främst podcasts?

Vilken blir skillnaden om jag använder Linux, MacOS eller Windows? Jag har ju inte bestämt mig vad jag ska skaffa för dator/os heller…

Nattligt stegande

Eftersom det var kallt och jävligt i förmiddags tog jag bussen både till och från mäklarkontoret. Där blev alls inte många steg insamlade och resten av dagen har jag i princip bara suttit vid den ena eller andra datorn. Jag undrar vart tiden tog vägen egentligen. Flera av timmarna ägnade jag i alla fall åt jobbet (välbehövligt eftersom jag skaffat mig en trevlig ovana att lämna kontoret tidigare än vid full tid), och fick det gjort som ska vara klart först i maj om jag fattat saken rätt. Gjort och gjort, det blev ett första och till synes fungerande utkast.

Hur som helst upptäckte jag, när det började bli hög tid att gå och lägga sig, att räknaren visade på strax under 3000 steg, vilket är alldeles för lite. Och jag har ju gett mig tusan på att inte missa målet en enda dag denna vecka, så då fanns inte mycket annat att göra än att gå ut och promenera. Med Java Posse-gängets glada röster i öronen, tack vare kollegans iPod.

Strax före midnatt gav jag mig iväg och efter Hornstull t/r hade jag kommit över minimigränsen, men tyckte att det vore roligt att komma upp till samma höga nivå som tidigare i veckan och fortsatte därför bort till Skanstull. Och så tillbaka hem därifrån. Det blev en promenad på någonstans mellan en och en och en halv timme och det kändes bra, förutom att min vänstra höftled är lite konstig. Men annars gick det utmärkt. Flåset är helt okej.

Teknikbehov och stegrekord

Jag behöver digitalkamera, mp3-spelare och GPS-mottagare. Inga värstingar, bara något som fungerar smärtfritt. Kan man få alla funktionerna i en och samma manick? Det känns som om det kanske helt enkelt är en dyr mobiltelefon jag ska ha. Tips?

Idag har jag slagit personrekord i antalet steg. I skrivande stund visar stegräknaren på över 20 000 steg, vilket var allt annat än väntat eller planerat. Det känns inte som om jag behöver ge mig ut och gå mer idag alls. Jag är lite gåmätt.

Det började i morse då jag vaknade strax innan klockan ringde. Kors i taket, men det är skönt. Frukost drack jag en timme tidigare än vanligt och sedan insåg jag att jag hade gott om tid att promenera till tunnelbanan en bit bort, så när jag kom till jobbet hade jag fått ihop fler steg än vanliga morgnar.

Över lunchen fick jag låna en GPS-manick och jag och kollegan travade iväg åt ett helt nytt håll. Mycket uppför blev det, till att börja med, och det är fortfarande jobbigt – jag fixar plan mark bra, men så snart det går det minsta uppför blir det flåsigt. Väl uppe på högsta toppen stannade vi och tittade på utsikten, men det blåste eländigt kallt så det blev kort. Det vore nog fint att bo där uppe, om man bortser från uppförsbacken.

Åter på kontoret hade vi gått drygt 3 km, enligt GPS:en, men jag minns inte längre hur många steg det handlade om. Och jag tycker det är roligt att kunna registrera tid och sträcka och kanske även ha möjlighet att plotta in rutten på en karta, så därför grunnar jag på vad för slags GPS som skulle passa.

Digitalkamerabehovet är gammalt och nu när jag har en blogg kunde det kanske vara roligt att lägga upp någon bild ibland. Visst, det finns kamera i mobiltelefonen, men den är inte bra. Tror jag. Eh. Kanske skulle prova innan jag sågar den idén.

Mp3-spelare… tja, i stället för att låna kollegans gamla iPod. Jag har alltid varit skeptisk till att ha något i öronen ute bland folk för att det isolerar mig från omgivningen, men det är ju precis det jag nu upplevt som positivt. Man kan väl ändra sig.

Allt som allt undrar jag om jag håller på att bli teknikfreak, men så länge jag är nöjd med ”fungerar” är det nog inte så.

Efter jobbet, förresten, gjorde jag sällskap med kollegan, som så många gånger förr. Jag föreslog att vi skulle gå lite längre än till närmaste tunnelbanestation. Klockan var inte mycket och solen sken från en riktigt blå himmel, så det kändes rätt.

Väl framme där fortsatte vi förbi för att fortsätta till ännu en nästa station. Halvvägs dit kom vi fram till att det var lika bra att gå hela vägen hem och då vore det ju trevligt att undvika den trista vägen med alla bilar och avgaser. Den som jag antar är lite närmare – man kan förstå varför jag behöver en GPS?

Det blev en ofrivillig omväg för att vi inte hittade rätt ”infart” (eller om man skulle säga uppfart?), men så småningom kom vi på rätt spår och till slut landade vi i hemmatrakterna. Ett snabbt stopp hemma för att hämta pirran (vis av tidigare erfarenheter) och sedan iväg för att köpa fler flyttkartonger. Det var lite tungt att köra hem dem, och bökigt att ta sig igenom dörrarna utan hjälp, men det gick och jag lovar att det var skönt att äntligen få sätta sig och pusta när det var gjort.

Efteråt har jag knappt rest mig ur soffan, så idag blev inget arbete utfört i hemmet, men jag har ju några dagar på mig.

Kort i rocken

Jag är ju rätt kort redan innan, men det känns som om jag i helgen blivit ännu kortare på grund av tunga flyttkartonger. För att komma åt att slänga skräpet från förrådet var jag ju tvungen att flytta nyligen packade kartonger åt sidan, och dessutom trava dem mer på höjden. Somliga var på gränsen till att mina armar orkade skjuta upp dem ovanpå andra.

Sedan trixade jag ut överblivna soffdelar och säckar med trasmattor och gamla gardiner, förbi kartonghögarna, för att därefter transportera allt utom trasmattorna (som mamma vävt åt mig, så dem vill jag inte kasta och dessutom är de fina) till soprummet. Jag tackar gudarna för pirran för utan den hade de här övningarna inte ens varit möjliga.

Med halva förrådet sålunda tomt var det bara att sätta igång och skura den blottlagda delen av golvet. Det var betydligt mer smärtfritt än förra veckans övning, för här hade ju golvet skyddats av prylar och var långt ifrån lika smutsigt. Sedan hade jag funderingar på att flytta kartongerna till den tomma och rena delen, men bestämde mig för att låta bli. Eftersom jag ju skulle få tillgång till den nya förrådet under helgen kunde jag lika gärna vänta och flytta dem direkt dit i stället.

Uppe i lägenheten tittade jag mig omkring och öppnade några garderobsdörrar lite på måfå för att komma på var någonstans jag skulle börja. Det fick bli en av hallgarderoberna, vilket resulterade i två fyllda kartonger, en IKEA-bärväska med skrot och en kasse skor + kläder som borde få komma till bättre behövande. Det vill säga, någon andrahandsbutik.

På söndag eftermiddag hörde han äntligen av sig, säljaren, och kom hit och lämnade nyckeln till förrådet samt tittade på min utsikt, som han var nyfiken på. Lägenheten han bott i har ju ingen utsikt åt det hållet. Eller i alla fall ingen utsikt bortom själva byggnaden. Den beklagliga bristen på natur utanför fönstren är något jag får leva med. Kanske kan den leda till något positivt, som att jag går ut och promenerar oftare.

Sedan var jag ju bara tvungen att köra över lite kartonger, så jag gjorde två vändor x 2 kartonger. Spännande var det att för första gången egentligen titta på omgivningarna, d.v.s mitt blivande våningsplan. Där finns, förutom förrådet, tre andra lägenheter och i en av dem bor tydligen föreningens kassör. Fatta hur smidigt det blir med förrådet fem meter bort!

Sedan blev jag faktiskt lite besviken eftersom jag väntat mig ett riktigt stort förråd. Okej, det är ganska stort, men det är också långsmalt medan mitt gamla förråd är ungefär lika stort fast i princip kvadratiskt. Det känns som om det blir för lätt att blockera och svårt att förvara mer skrymmande saker. Å andra sidan är min ambition att undvika att förvara möbler i förrådet – det är bättre att göra sig av med dem på en gång.

Det som är bra med det nya förrådet är dock att det är hyllor längs båda långväggarna, inkl. ett litet hemmagjort vinställ, och på kortsidan längst in finns en liten arbetsbänk. Ovanför den sitter en verktygstavla, d.v.s en tavla med hållare för verktyg, och på den sitter små plastlådor med plats för spik och skruv och annan smått. Smutt! Han som bodde där innan säljaren var tydligen snickare och byggde hyllorna själv.

Framåt sjutiden på kvällen var jag sömnig och ville sova, men stegräknaren visade på urdåliga siffror så jag bestämde mig för att gå ut och bättra på dem i stället. Trots att det regnade och blåste småspik, så jag är mäkta stolt över beslutet. Det här var för övrigt första gången jag gått ut enbart för att få ihop mina steg. Jag tycker att det borde vara något positivt.

På med iPod:en och handskar och så iväg. Efter 20 minuter var jag trött och övervägde allvarligt att ta bussen hem, men var lite tjurig och bestämde mig för att vända hemåt men till fots. Och visade sig inte vara så jobbigt, trots allt. Bara kallt. Snöblandat regn. Fast jag fnissade lite för mig själv när jag lyssnade på Java Posse-herrarnas konspirationsteorier kring Sun och MySQL resp. Oracle och WebLogic – det gjorde väl det hela enklare förstås. Väl hemma hade jag överträffat målet.

Etikettmoln