Namibia: 20 nov, Spitzkoppe

20101120 Lördag 07:00

Avfärd från Palmwag Camp. Upp fem, packa, äta frukost… och se en stor ökenelefant. Den var irriterad, så Farayi instruerade oss om säkerhet. Och vad göra om den kom emot oss.

Det var strax efter frukosten, när klockan närmade sig halv sju, som Agneta kom springande för att tala om att det var en stor elefant i utkanten av lägret och att vi skulle komma och kolla. Vi slet givetvis åt oss kamerorna och hängde med. Jag försökte vara smart, tänka efter före och tyckte att vidvinkelgluggen som satt på nog skulle passa alldeles utmärkt. Det gjorde den inte, men jag ville heller inte springa tillbaka och byta eftersom elefanten då kunde hinna försvinna.

Sålunda blev det för mig inte mycket till bilder på den här elefanten, till vilken vi höll ett respektfullt avstånd sedan Farayi visat tydlig oro och med bestämdhet sagt åt oss att ta skydd bakom stora tunga saker om den visade minsta tecken på att komma åt vårt håll. En lång stund stod vi och spanade mot elefanten, som mumsade på löv från tältplatsernas träd.

På en av dessa tältplatser bodde ett par, som sökt skydd i bilen och höll koll på elefanten via backspeglarna (se Flickr) alltmedan den så sakteliga åt sig fram genom lägret. Till slut hade vi sett nog och hoppade in i bilen för att åka iväg. Jag bytte till telezoom som ju funkar bäst för fotografi på avstånd, vilket är det man främst ägnar sig åt när man sitter i en bil.

På vägen ut från lägret stannade vi till vid en sidoväg, där vår elefant tycktes ha bestämt sig för att korsa den väg vi åkte. Då vi blockerade vägen för elefanten stannade den till och flaxade lite med öronen, vilket vi fått lära oss är en varning, och åtminstone jag kände en viss oro för vad den skulle ta sig till om vi inte gav den fri väg ganska snart. Jag var tveksam till att dra ned fönsterrutan mellan mig och elefanten för att kunna fotografera, men lät mig dock övertalas.

När man plåtar en stor jävla elefant på nära håll med 70mm som minsta brännvid kan resultatet bli så här:

Efter en och en halv timmes färd träffar vi på några springande strutsar. Perfekta motiv och jag minns mycket väl hur små dammoln puffade upp vid varje steg, men jag klantar till det genom att zooma in innan jag fått in dem i sökaren och sedan hittar jag helt enkelt inte igen mina motiv innan de försvunnit bakom några buskar. Summa: 0 strutsfoton.

Ytterligare två timmar senare köper vi stenar av en man strax utanför ett mindre samhälle vid namn Uis, där vi sedan stannar till för att tanka. Det är nu riktigt varmt och jag köper en välbehövligt kall ingefärsöl som visar sig vara riktigt god. Såvitt jag minns besöker vi även i vanlig ordning de toaletter som finns att tillgå – så här på resande fot passar man på att gå så snart tillfälle ges, vare sig man behöver eller inte. Man vet aldrig hur långt det är till nästa.

Vid tolvtiden börjar vi närma oss vårt mål för dagens etapp, Spitzkoppe, som också kallas Namibias Matterhorn och dess högsta punkt ligger ca 1784 meter över havet. Campsiten där vi bodde drivs av det lokala samhällets invånare – det är vad jag förstår en av de få möjligheter till inkomst de har, så verksamheten ifråga är viktig.

Den skrovliga graniten påminner enligt Daniel om Bohuslän. I wouldn’t know, men där är i alla fall enorma klippblock i rundade former – en aning om storlek kanske anas m.h.a. dessa ”klippspringare”, som bör vara cirka 60cm höga:

Platsen där vi ska bo denna natt ligger intill en bergsknalle och saknar vatten.

Det finns två toaletter som består av ett cementrör som sticker upp ur marken, toppas av en toalettsits och skyddas mot insyn av väggar i tunn och hyfsat gles plastväv. Mycket luftigt, alltså, så vad gäller friskluftstoa slår den här alla rekord – förutom möjligen bushtoaletten som är mer av det imaginära slaget och därmed inte räknas. Det är alls inte dumt att sitta där med Spitzkoppe framför ögonen. Tämligen spektakulärt, får man säga.

På den här lägerplatsen är det torrt och varmt som tusan. Solen gassar ordentligt och man är glad att ha ”grottan” att tillgå. Grottan som egentligen mer är en naturlig skreva i berget. Upptill sitter ett stort klippblock fastkilat och skuggar bra så att där är förhållandevis svalt. Här ställer våra guider upp medhavda bord och stolar och gör i ordning lunch som vi äter någon gång vid tvåtiden. Därefter är det tid för någon timmes vila innan den lokala guiden kommer för att ta oss med på en liten vandring mellan sevärdheter i närområdet. Klockan fyra hämtar han upp de fyra av oss som vill med.

I och med värmen blir det inte direkt någon skön promenad, men vi går i den takt vi mäktar med. Det vill säga, jag går tillräckligt långsamt för att orka hänga med och de andra får helt enkelt vänta. Svetten rinner, men fram kommer jag. Guiden säger att det är precis så man ska göra. Ta det piano. Han säger: ”Slowly, but surely” för att trösta, tror jag. Samtidigt som han så klart har rätt i att man måste hålla ett tempo man rent fysiskt klarar av. Det här är ökenland och då gäller det att hushålla med krafterna. Särskilt när man som vi inte är vana vid värmen. Själv går han med besynnerligt glidande steg. Rytmen är långsam, men han kommer fort framåt med ett minimum av ansträngning.

Första anhalten är ”guds fönster”, en naturlig bro av sten (se Flickr). Därefter går vi tillbaka samma väg och lika långt åt motsatt håll, från lägret räknat. Efter vägen berättar han om en del av den växtlighet vi passerar. Eftersom det är så torrt växer här inte mycket, men flera av buskarna är giftiga. Andra anhalten skyltas som ”Small Bushman Paradise” och där finns klippmålningar föreställande djur. Hur gamla de är verkar han inte veta, för vi får flera olika uppgifter om detta.

Vid sextiden är vi tillbaka vid lägret och kan söka svalka i grottan, där Farayi håller på att förbereda middagen. Vi läser och skriver och leker fotografer med varandra som motiv. Strax efter halv åtta faller mörkret. Som vanligt i skymningen blir ljuset en smula magiskt, men det växlar snabbt från ljus till mörker. Inom en halvtimme är det i princip kolsvart.

På den här bilden ser man själva Spitzkoppe och den av toaletterna som hade den bästa utsikten:

De två bröderna i typisk silhuett mot färgsprakande solnedgångshimmel:

I grottan äter vi därefter middag bestående av sötpotatismos, spenatsatay och en köttfärssås med sting i. Vi dröjer oss kvar en stund, sittandes kring den lilla lägerelden, och pratar över en öl eller två. Strax före tio ligger vi till sängs.

I ett träd några meter från tältet spelar en cikada högt som tusan. Vi somnar ändå ovaggade.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-20 – Spitzkoppe (24 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha

Strax efter gryningen, tjugo över sex, är vi nere vid vattenhålet igen. Där är ganska lugnt, bara en sjakal som speglas i den blanka vattenytan. Men så kommer det ett pärlband zebror vaksamt närmande sig i sällskap med en ensam gemsbok. Tio minuter senare har de främsta vågat sig fram till vattnet i någon sorts kilformation. Zebrorna dricker, men gemsboken tar ytterligare fem minuter på sig att komma ända fram. Han/hon är en försiktig general. Klockan är kvart i sju.

Vid sjutiden lämnar vi Okaukuejo för att åka på game drive fram till lunch.

Halv åtta fotograferar jag ännu en kori bustard:

Tio i åtta ännu en giraff. En giraff med käken nästan ur led, så tuggar den:

Tjugo över åtta närmar vi oss ett vattenhål samtidigt som fyra elefanter kommer travande från andra hållet.

Den som kom sist hade ett skönt svung i steget:

Två gemsbokar vågade sig på att dricka i andra änden av den lilla dammen:

Och här har vi elefanternas Fred Astaire:

Zebrorna håller sig på säkert avstånd från elefanterna, som äger vattenhålet:

Efter ungefär en kvart lämnar vi det här vattenhålet och åker vidare. Fyrtio minuter senare ser vi en örn och en flock gnuer, på för långt avstånd för fotografering. Framåt tiotiden kommer vi i närheten av fotograferbara strutsar:

Nära Etosha pan, en (torr) saltvattendamm som såg ut som en stor sjö, kunde vi beskåda en flock betande gnuer:

Vid elvatiden kom vi fram till Halali, campingplatsen där vi skulle äta lunch. Här låg även Moringa Waterhole, som bjöd på djurskådande. Vi såg maraboustork, kudu, impala och pärlhöns. Varav de sistnämnda är ruggigt svåra att fotografera.

De tre ståtliga kuduhannarna var långt ifrån intresserade av oss:

Impala och maraboustork:

12.15. Lunchen över. Därefter vidare på ännu en game drive. På den föregående såg vi elefant, struts, gnuer & massor av springbok. Ännu inga lejon.

Vid Halalis vattenhål fanns en maraboustork & 3 kuduer. Perfekt fotoavstånd till kudu.

Regnet har upphört & det är varmt.

En timme senare har vi ätit lunch, lämnat Halali och kommit till ett annat vattenhål, där vi ser vårt första lejon. Den fjärde av ”The Big Five”, på rätt långt avstånd. Lejonet verkar sjukt och lägger sig under en nedfallen trädstam. Den törstiga zebraflocken på andra sidan vägen spanar ängsligt mot vattenhålet och vågar inte gå närmare. Vi åker snart vidare.

Vid tvåtiden får vi syn på elefanter igen – denna gång även barnelefanter. Dessvärre går det inte att ta några vettiga bilder eftersom de håller sig bakom träd och buskar. Strax därefter ser vi en leopardsköldpadda:

Sedan ser vi någon sorts tranor, på alldeles för långt avstånd. Mer zebror och gnuer. Och springbok. Därefter något nytt, en hartebeest (koantilop). Ännu en sånghök, följd av fler koantiloper varav en med miniversion (finns på Flickr).

Vid halv fyratiden, efter lite strutsskådande, kommer vi till en plats med många bilar så man kan ana att där finns något alldeles särskilt. Och jodå, en lejonflock har nedlagt en giraff och det ligger proppmätta lejon utspridda över ett stort område. Vi räknar till 12 stycken, men flocken ska bestå av fler – var finns de? Någon vuxen hanne syns t.ex inte till.

Precis framför oss sitter en kvinna i bilfönstret, med hela överkroppen utanför bilen. Vår guide påtalar för henne att detta är både farligt och förbjudet, varvid hon himlar med ögonen men ändå gör som han säger. Hon sätter sig ned i bilen. Sitta så där, med ryggen helt oskyddad när det förmodligen finns fler lejon i närheten – vad säger att inte hannen kommer från motsatt håll? Jag har en viss förståelse för att man i sin entusiasm glömmer försiktigheten, men ändå.

Alla utom en (någon måste ju hålla vakt) av lejonflockens medlemmar ligger i giraffkoma och den enda rörelse man ser är när någon av dem rullar över från höger till vänster sida – eller tvärtom. Då gäller det att vara med med kameran.

Vi stannade hos lejonflocken i nästan en timme. Därefter träffade vi på en flock zebror, en giraff (som jag inte kunde plåta då den var för nära för mitt telezoom), en gemsbok och ännu fler zebror – bland annat dessa sällskapsdrickande:

Strax före fem anlände vi till Namutoni, där vi skulle övernatta, och kopplade snart av med varsin öl uppe på terrassen med utsikt över en del av det lokala vattenhålet. Vi såg inga djur, utöver sedvanlig springbok på avstånd. Några fåglar av olika slag, men då jag hade vidvinkelgluggen på var det inte mycket för mig att fotografera.

22:02 I tältet

Sovmorgon i morgon. Ända till sex…

Regnet började precis smattra lite lätt mot tälttaket. Mysigt. Fast eftersom våra handdukar hängde på tork under ett träd fick Daniel kasta på sig en skjorta och gå ut.

Hit till Namutoni-campen anlände vi vid femtiden & blev då uppmanade att besöka mänskligt och/eller djuriskt vattenhål, medan guiderna slog upp tält och så vidare.

Några av oss slog oss ned vid vattenhålet, d.v.s på den därför avsedda övervåningen eller snarare balkongen. De andra köpte kaffe medan vi tog varsin öl. Kall öl. Sådant som smakar väldigt gott när man åkt varm bil i några timmar.

Framåt halv sju drog vi oss ”hem” till campingen, där det visade sig att vi kom i precis rättan tid. Shepard gav oss rådet att kvickt flytta in våra väskor i tälten om vi inte ville att de skulle bli blöta. Ja, det började regna och det hade vi också förutspått med ledning av himlens utseende och luftens bastukänsla. Det blev dock inte mer än några droppar så vi kunde snart slå oss ned vid matbordet, som stod i skydd under bilens utfällda dörrar täckta av presenning.

Middagen serverade sent. Kanske halv nio? Potatismos & en gryta på kudukorv. Ganska stark. Och god, för den delen. Efteråt bjöd Anders på Amarula-likör. Inte äcklig alls, men jag tycker fortfarande att det är fel att blanda sprit och mjölk.

I morgon blir det en lång resdag, så bäst att slumra in på stuberten.

Undrar om det blir myggbett i natt?

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-15 – Namutoni/Etosha (58 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha

Eftersom vi hade tältets ”fönster” öppna för luftväxlingens skull och jag råkade ligga på den regniga sidan vaknade jag frampå morgonkvisten av att jag var blöt och kall om ryggen. Då var det inte helt fel att krypa ned i sovsäcken. Innan hade jag legat ovanpå, med bara reselakanet av tunt siden över mig. Eller snarare i lakanspåsen – lakanet är hopsytt, med en öppning längst upp. Och så längst ned i hörnen där jag sprättat upp sömmen för att kunna sticka ut fötterna.

Klockan fem var det allmän uppstigning. Ja, ni läste rätt: 05:00. Då skulle tälten vara redo att rivas och vi serveras frukost att avnjuta medan våra guider lastade bilen. Och ungefär så blev det. Att stiga upp och packa väskan i pannlampans sken gick förhållandevis bra. Man var ju varken pigg eller vaken, men åtminstone rätt snart vertikal och redo för frukost.

Förresten, innan vi lämnar den här campsiten måste jag få visa hur fint skyltat det var mot duscharna. Det fanns liknande skyltar till toaletterna, utsiktsplatsen och simpölen – några av dem syns bland Flickr-bilderna.

Vid sjutiden lämnade vi denna första campsite för att åka vidare mot nationalparken Etosha. Vi hann inte alls långt innan vi träffade på ett vårtsvin som poserade för oss. Och ja, jag var mycket glad över att ha ett objektiv med upp till 300mms brännvidd att leka med (även om den optiska kvalitén är sämre än jag skulle önska – men det var ett informerat köp), även om jag hemskt gärna hade haft ytterligare något hundratal millimetrar för ännu större fotografisk räckvidd.

I Otjiwarongo stannade vi för att inhandla förnödenheter, men där fanns inte särskilt mycket att se. Eller rättare sagt, vi undvek att fotografera människor eftersom det sagts oss att det kunde tas väldigt illa upp och då blev det inte så många motiv kvar. Några av oss sponsrade den lokala skolans fotbollslag medan vi väntade in de sista i gänget.

Vid middagstid passerade vi sedan in genom porten till Etosha. Vid entrén stod en stor skylt med förhållningsorder:

Snart passerade vi ett vattenhål där det stod ett antal kudu, någon impala och en fågel, men på för långt avstånd för att få några vettiga bilder. Det var okej för strax därefter träffade vi på den första giraffen. Fascinerande djur, tycker jag.

Vid halv ett-tiden var vi framme vid Okaukuejo och den campsite där vi skulle tillbringa natten. Medan våra guider förberedde för lunch gick vi andra ned till det lokala vattenhålet. Såvitt jag förstod var det anlagt, men det fanns dock vatten när alla andra torkat. Vid det här vattenhålet såg vi vår första elefant, som dock var på väg bort och redan hunnit ganska långt. Men en elefantrumpa är också elefant, så där räknade jag in nästa medlem av ”The Big Five”.

Nedan en flock törstande springbok:ar – det var nog den djurart vi såg allra mest av under resan. Dessa antiloper fanns liksom överallt. Här var det fortfarande något nytt och spännande, men jag tycker fortfarande att de är vackra.

Bland övriga djur som var där och drack kan nämnas gemsbok (ej på bild), zebra, kudu…

… och gnu. Ni ser att det är minst en springbok med på varje bild, va?

Åter vid lägerplatsen sprang det omkring tiggande ekorrar kring matbordet:

Efter lunchen klättrade vi drygt hundra steg upp i områdets runda torn för att avnjuta 360-graders utsikt över nejden. Förutom campsiten såg man vägar, djur på väg till och från vattenhålet och små virvelvindar. Vi besökte den lokala kiosken och köpte vykort, glass och iskallt vatten. Det var en chock att stiga in i den kalla butiken efter hettan utanför.

Vid fyratiden var det dags att ge sig ut på game drive och inom kort träffade vi på zebror.

Och giraffer. Bakdelen ser alltid ut att vara belyst fast den inte är det. Lustigt.

En kori bustard, som möjligen är den tyngsta fågeln som kan flyga:

Ännu en stilig antilop, denna gång impala:

Vi såg även strutsar, kudu, sjakal, mer zebror, gnu, springbok…

… och slutligen en stilig örn, som efter vad jag förstår måste vara en sånghök (goshawk):

Middag intogs efter solnedgången, på lägerplatsen, och därefter blev det laddning av batterier och överföring av bilder från tre systemkameror till två hårddiskar vardera. Eftersom elstolpen på vår tältplats inte fungerade skedde detta i ett närliggande kök som tillhörde en annan tältplats. Medan Daniel och hans bror ägnade sig åt det gick jag ensam ned till vattenhålet och anslöt mig till flocken människor som satt på bänkarna längs stenmuren och andäktigt beskådade kvällens besökare. Ett par sjakaler strök omkring, men det var helt klart de två noshörningarna som var huvudattraktionen. En stor och en mindre var det som vaggade ned till vattnet, drack länge i lugn och ro och vandrade så småningom långsamt och värdigt därifrån. Mäktiga djur, det där, och ytterligare en bock på min lista över ”The Big Five”. Det var alldeles för mörkt för att fotografera, även om vattenhålet var upplyst. Här hemma belyser vi fasader, där borta belyser man vattenhål.

Och det var väl vad jag har att säga om den här dagen.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-14 – Okaukuejo/Etosha (48 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)