Tillfällig hjältinna

Jag tror inte att jag skrivit särskilt mycket om det, men jag har på sistone nästan slutat fotografera med mobiltelefonen eftersom den har böldpest – eller vad det nu är som gör att det blir fula fläckar i bilderna. Fläckarna syns bra i displayen redan innan man tar bilden och går inte att putsa bort. Detta gör det i princip outhärdligt att plåta motiv med mindre än att de är tillräckligt röriga för att maskera fläckarna. Och det är inte många motiv som är det, så därför letade jag reda på kvittot och lämnade in telefonen på garantiservice. Hoppas jag. Om det inte bedöms som garantiärende kan det tänkas kosta en slant, men det är väl sådant jag får ta om det blir aktuellt.

I och med att jag förmodligen skulle bli tvungen att lämna ifrån mig telefonen för att få kameran fixad tyckte jag det vore en god idé att göra någon form av backup och jag hittade ett program särskilt avsett för detta samt sparade undan allt som gick att spara undan. Både manuellt, via filsystemsbaserad kopiering, och med hjälp av backup-programmet. Ännu vet jag inte om det sistnämnda fungerar, men det är ingen katastrof om det inte gör det. Det enda jag direkt skulle sakna vore mina kontakter, som jag i ganska stor utsträckning undvikit att lämna över till Google.

Google, som jag tycker redan fått alldeles för mycket information om mig, knyter sina tjänster allt tätare ihop vilket får mig att vidareutveckla paranoia såväl som klaustrofobi. Jag blev både beklämd och irriterad över att inse att det inte ens gick att få bort mitt Google-konto från telefonen – jag tilläts helt enkelt inte radera det.

Och sålunda blev det en total fabriksåterställning innan jag tog ur SIM-kortet och motvilligt lämnade ifrån mig nallen för transport till felsökning och en eventuell reparation. Det ska bli intressant att få se hur det går och vad som händer…

Medan jag väntar på att S II:an ska komma hem igen tänkte jag använda mig av gamla Hero:n. Såvitt jag minns var det till stor del den alltför korta batteritiden som retade gallfeber på mig, men nu har jag ju batteripack så det behöver inte bli alltför besvärande. Jag kom ihåg att ta med mig Hero:n ut på stan, men antog felaktigt att batteriet var laddat och hade visst glömt att Hero:n laddas med mini-USB och inte micro-USB så jag hade inte med rätt adapter till batteripacket. Det fanns dock nog med laddning för att jag skulle kunna göra en vidarekoppling till sambons nalle.

Men fy, så tråkigt det är att vara utan egen mobiltelefon! Jag kunde varken plåta, twittra eller spela Wordfeud, inte kolla öppettider eller kartor. Jag kunde faktiskt inte ens ta reda på vad klockan var – så beroende är jag idag av min mobiltelefon. Men visst, tiden hade jag åtminstone klarat om jag tagit med mig jobbnallen, men är det helg så är det och då ligger den undanstoppad i väntan på ny arbetsvecka.

Så här långt har jag inte hunnit längre än till att ladda Hero:ns batteri och försöka installera backup-programmet på den – man får hålla tungan i rätt mun och välja rätt Google-konto, annars blir det till att börja om från början via en fabriksåterställning. Jag lyckades i alla fall inte byta konto i Market när det visade sig att jag köpt mina appar på ett annat konto än jag trodde, vilket möjligen beror på att Hero går på en äldre Android-version, 2.1. För att se vad man handlat på sitt Google-konto går man förresten till Google Wallet, där man kan se sina inköp listade och hantera sina registrerade kontokort o.s.v – jag skriver det här för att jag själv blev tvungen att googla fram informationen. Jag har varit där förr, men sådant fastnar inte i minnet.

Storleken på HTC Hero är i alla fall perfekt – den är liten och söt och ligger bra i handen. Nu återstår att se om det går att återställa informationen från backup:en. Jag ber att få återkomma med status vid ett senare tillfälle för nu är jag trött och behöver fokusera på återställningen. Och kanske få spela lite Wordfeud också under tiden. Ja, jag spelar på iPad:en när jag inte har någon telefon att tillgå.

Ytterligare en vecka liv

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Drar upp näven ur fickan

I stället för att gå omkring och gnöla och muttra med en hårt knuten näve nedkörd i byxfickan är det smart att felanmäla sådant som inte fungerar. Det har jag nu gjort. Mitt klagomål handlar om betalningen av tågbiljetter som inte fungerar det minsta tillfredsställande. Vid fyra tillfällen de senaste veckorna har jag bokat via internet och det var endast den första gången jag lyckades få betala med firmakortet. En av gångerna fungerade det inte heller med mitt privata betalkort, varför jag fick göra en direktbetalning via banken. Att sådant här inte fungerar ställer till diverse problem för mig, så det är inget jag kan bara ignorera och traska runt. Därav felanmälan.

Men en felanmälan är inte lätt att göra. Vår kära statliga järnvägsreseleverantör tillhandahåller en mängd olika formulär på sin webbplats och inget av dem verkar riktigt passa för mitt ärende. Man har uppenbarligen fokuserat på de allra vanligaste frågor och ärenden som kunderna har eller förväntas ha, så alla formulär utgår från att jag vill handla eller prata om något annnat som inte ens är nästan rätt. Eller så vill man helt enkelt inte att folk ska komma med något som går utanför ramarna, för det är ju också sådant som är jobbigt att ta emot och ta sig an. För vissa.

Till slut hittade jag i alla fall ett formulär som var till för att lämna feedback, vilket kändes tillräckligt nära det jag egentligen ville. Jag ville göra en felanmälan på teknisk funktion och få ett ärendenummer som jag sedan själv kan följa via något ticket-system! För annars tror jag ju att min felanmälan helt sonika ignoreras. Jag är cynisk – har stött på alldeles för många serviceovilliga instanser genom åren.

Ok, visst, det finns mycket annat på webbplatsen som jag har synpunkter på vad gäller sådant som för mig känns som användarovänlighet, men de problemen kan jag leva med. Don’t get me started vad det gäller webbformulär. Det är ytterst sällan jag stöter på ett ändamålsenligt formulär som fungerar bra. Ska det vara så svårt?

Spotifysvar på felanmälan

För en tid sedan (6/3) skickade jag en felanmälan till Spotify om en skiva vars låttitlar inte stämde överens med vad som faktiskt spelades. Eftersom responsen nu efterfrågades i en kommentar på det ursprungliga inlägget publicerar jag här svaret. Det kan finnas någon mer som undrar. Kanske.

Så här dant blev Spotifys svar som kom efter ungefär 13 dagar (19/3):

Hi Mia,

Thanks for reporting this, we appreciate the feedback. The information you have supplied will be recorded and used.

We are aware that there are metadata errors in our catalog but at the moment we are not prioritizing them as we want to improve our service and add new features first.

However, we are looking into creating a system to help us manage reports like yours and to fix the errors in a fast and efficient way.

Best wishes,
Jude
—
Spotify support team
support@spotify.com

Spotify Help / FAQ – http://www.spotify.com/en/help/faq/
Spotify Forum – http://www.spotify.com/en/help/support-forum/
Spotify Blog – http://www.spotify.com/blog/

Jag tror det betyder att man inte tjänar tillräckligt med pengar på att fixa den sortens fel. Och för det har jag viss förståelse. Faktiskt. Det är prioritering.

Och sedan är jag nyfiken på det där påtänkta systemet som nämns i svaret – det kanske kan bli frågan om något intressant kollaborativt? Svärmarbete. Någon sorts användargenerade rättningar, alltså. Det vore coolt. Och smart.