Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘Espresso House’

Semesteruppföljning

Årets semester går mot sitt slut och det kan vara på sin plats att summera lite – om inte annat så att jag själv när jag undrar någon gång i framtiden kan gå tillbaka hit och läsa lite om vad som hände. Eller inte. Jag dokumenterar några milstolpar.

Luleås norra hamn. I bakgrunden vårt hem för några dagar, Clarion Sense.

Det man främst kan säga är väl att det har varit en fruktansvärt varm semester. Jag gillar ju verkligen inte värme, vilket alla som känner mig nog redan vet, men jag måste säga att det var en välsignelse att ligga ute på vägarna en stor del av den inledande semestern. Vi hade nämligen bil med alldeles utmärkt kylanläggning.

Den första semesterveckan tog vi det lugnt och planerade resten av semestern, firade Hannas födelsedag och tog tåget till Gävle. Väl där umgicks vi också med trevliga människor (Ninja Ister med nära/kära) och åt god mat, bodde på hotell. Dagen efter plockade vi upp en hyrbil för att i godan ro färdas norrut i landet.

Färden tog oss via städer som Sundsvall, Östersund, Skellefteå och Umeå, till Luleå och Kolari, där vi i de båda sistnämnda fallen stannade tre nätter innan det, framåt månadsskiftet, var dags att vända näsan söderut och ta flyget hem. Det är så himla skönt att slippa köra både bort och hem, fantastiskt att man (om än inte hos alla firmor) kan hyra bil i en stad och återlämna den i en annan. När jag är på väg hem då vill jag bara hem. Snabbt. Då finns ingen ro att njuta av själva resan.

I Sundsvall (vänstra bilden) och Skellefteå (högra bilden) besökte vi Espresso House, som nyligen öppnat kaffebarer i båda städerna. Rymliga och trevliga lokaler i båda fallen, även om jag måste erkänna att jag gillade Skellefteå mest. Himla roligt att de söker sig norrut! De verkar också vara på gång i Östersund (mittenbilden).

Då ska vi testa #EspressoHouse i #Sundsvall! :-) Jag anar minst ännu ett besök i #Östersund i min framtid. #EspressoHouse Dricker morgonkaffe (med @basic70) på #EspressoHouse i #Skellefteå - stooor lokal vid gågata mitt i shoppingdistriktet, nära det som ser ut att kunna heta Stortorget/Stora torget. Inte nog med det här rymliga  gatuplanet - det är lika stort en trappa upp.

I Luleå träffade vi mor och bror och tillbringade en del tid på brorsans sommarställe (som förr i världen tillhörde hela familjen). Han hade detta år byggt ett stort trädäck framför huset, så det kändes lite som att befinna sig på en dansbana. Fint var det!

Vädret var soligt och väldigt varmt ända tills vi passerade polcirkeln. Där blev det mulet och började snart droppa så smått från himlen. Under de dagar vi var i Kolari blev det svalare – för varje natt fick jag lägga på mig fler täcken för att inte frysa. Det var väldigt, väldigt skönt att slippa värme och att känna sig överhettad hela tiden! Att det sedan i Kolari hör till att man bastar varje dag är en annan sak.

Dopp-i-koppi med nyupptagen mandelpotatis och lök från gårdens egen odling samt gravad lax. Mumma! #Kolari

Medan vi var i Kolari passade sambon på att fylla år och hans lilla mamma tog detta som anledning att bjuda hem grannarna/släkten på fika, vilket medförde att vi måste frossa i färskpotatis och jordbuggar (sic!) då gäster medförde egenhändigt odlade och skördade produkter som present. Dopp i kopp med gravad lax till middag, och jordbuggstårta (utan botten/fyllning) till efter frukosten-dessert. Mumsigt värre!

Sambon har tydligen smittat mig – jag kan inte längre skriva ”jordgubbe” obehindrat!

Enklast möjliga jordgubbstårta. Tillsätt vispad grädde. :) #Kolari

Väl tillbaka i Luleå var det varmt som tusan igen, men det kom en rejäl regnskur medan vi satt på kinakrogens uteservering med min bror. Gissar på att han blev blöt på vägen hem, för vi hann precis fram till hotellets hörn innan det började om – han skulle handla och har ytterligare några kvarter att gå för att komma hem till sig.

Första vändan den här semestern bodde vi på det nya hotellet Clarion Sense, som jag faktiskt inte alls trivdes särskilt bra på. Det är ju Clarion-stil (som jag gillar) och rummet var stort och fint, men jag kände mig på något sätt instängd då fönstren inte gick att öppna och vad som var lämplig temperatur i rummet bestämdes av någon annan – vi hittade i alla fall inget reglage för att justera värmen/kylan. Fast värst av allt var dock den parfymerade lobbyn som fick det att smaka tvål i munnen på mig varje gång jag passerade. Jag vet att jag är doftkänsligare än de flesta, men det där var något i hästväg. Tackar gudarna för att jag inte är allergisk så att jag blir sjuk, utan bara känner obehag! Hotellet lockade i ärlighetens namn inte mig till återbesök.

Skönt var det då att på hemvägen återse Stadshotellet, där vi bott vid nästan alla tidigare besök. Det har lite gammaldags charm, man kan öppna fönstren och vi hade unnat oss ett lite finare rum, som visade sig vara precis detsamma som vi bodde i för något år sedan. Trevligt återseende! Och det blir nog fler gånger.

Hemma i Stockholm var det ursprungligen tänkt att vi skulle besöka Kolmården tillsammans med systerns familj, men de blev mätta på upplevelser och ville inte åka någon mer stans under årets semester. Och det var nog lika bra med tanke på att det fortfarande var väldigt varmt och att det enligt sociala medier var trångt, plus att jag själv tyckte att det var jätteskönt att inte behöva stressa iväg direkt igen.

Här på slutet har vi mest skrotat omkring och försökt överleva värmen, träffat några vänner och bekanta. Varit ute på stan, fikat, handlat kläder och besökt IKEA. Och så har jag beställt soffor av precis den modell vi fastnade för i maj (när vi provade och valde balkongmöbler), i en av de två tänkbara färgerna. Till min stora förvåning blir det leverans redan efter 4 veckor – jag trodde att 6-8 veckor var mer normalt.

Nu känner jag hur jobbet börjar krypa närmare, så här på den sista semesterdagen. På måndag jobbar jag igen, vilket känns konstigt att föreställa sig. Jag tänker på allt jag inte ”hunnit” göra på semestern, och allt jag behöver ta mig an när vardagen åter är här. Inte minst det här med mina jobbrelaterade planer för framtiden – jag har inte kollat vare sig telefon eller mail för att jag velat hålla det ifrån mig så länge som möjligt. Det har varit skönt att bara inte tänka på det, men snart kan jag inte blunda längre. Hur tänkte jag när jag tyckte att det vore roligt att prova på något nytt? Det är ju bara jobbigt att ändra på saker, känner jag nu. Nåja, det kommer att ordna sig på ena eller andra sättet. Säkert. Det hoppas jag i alla fall. Det brukar göra det.

Annonser

Blev bland annat berömd

Idag har varit en på något sätt bra dag, trots en intensiv dag med krav på fokus och både möten och dokumentläsning i princip morgon till kväll samt en väldigt kort paus för lunch någonstans på mitten. Och alltså är jag trött i huvudet. Jag har inte haft tid att vara produktiv, men däremot konstruktiv. Jag fick (uttalat och konkret, dock via en annan person) spontana och mycket positiva lovord från en person vars ord väger rätt tungt i de här sammanhangen. Oväntat glädjeämne, minst sagt.

I morse kom jag ned till frukosten och fann en handfull kollegor i hotellrestaurangen. De flesta var redan klara, men jag kunde göra sällskap med de sista i gänget och tack vare den extra pressen i form av en förbeställd taxi kom jag till kontoret en halvtimme tidigare än planerat. Det vill säga med marginal till dagens första möte.

På hemvägen (i helt vettig tid, för en gångs skull) promenerade jag med en annan av kollegorna längs ån. Där var det fint, om än tämligen kolsvart, och vägen hem är tydligen 300 m längre än om man följer bilvägen. Jag saknade min systemkamera och f/1.4-gluggen… tror att det hade blivit fina bilder med den. Det var så blankt och fint vatten och ståtliga villor som speglade sig i det från andra sidan ån.

För att se på veckan som helhet jobbade jag måndag och tisdag i Stockholm, så det var först igår kväll jag reste hit. I morgon eftermiddag åker jag hem igen, för att i vanlig ordning tillbringa fredagen på kontoret ute i Kista. Inte det i skogen, alltså – det ligger alltför avlägset för att vara värt besväret och dessutom känns det knappt som om jag känner någon som jobbar där. Fast när jag väl är på plats ser jag ju alltid en massa bekanta ansikten, så det är nog bara något jag fått för mig.

Störande moment i nuet är att ljudversionen av boken jag läser (Changes, av Jim Butcher) inte verkar vara uppdelad på samma sätt som de tidigare, utan innehåller flera kapitel per del. Den förra boken hade ungefär tre delar per kapitel vilket gjorde det lätt att hoppa till rätt ställe när jag växlat med att läsa i pappersversionen ett tag. Som det är nu får jag hoppa till början av en del och sedan försöka spola mig fram till rätt ställe – det är så knöligt att min budgeterade boktid ibland tar slut innan jag hittat rätt. Antar att det enklaste sättet att hantera det är att skippa pappersboken helt och bara lyssna. Att ljudkvalitén är lite sisådär kan jag i alla fall leva med.

I söndags blev det inte så mycket fotograferande. Eller, rättare sagt, det blev inte särskilt många bra bilder. Och framförallt var vädermakterna inte på min sida för himlen var tråkigt jämngrå och inte kul att plåta. Jag fick nöja mig med ett foto där himlen bara… figurerade. Med lagom generös tolkning av veckans uppgift fick det duga. Beskåda Farsta Centrum, i retroversion (m.h.a en preset i Lightroom):

Farsta Centrum

Och givetvis prickade jag av Espresso House – det var ju faktiskt därför vi åkte just till Farsta. Kaffebaren ligger strax utanför bildens högra kant och jag insåg att jag fikat där förut, men tror dock inte att det var en Espresso House på den tiden.

Ytterligare en vecka liv

2011-10-26 06.52.13.jpg

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

2011-10-25 21.06.29.jpg
Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

2011-10-28 18.09.42.jpg Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Undanröjande utan bilder

Lördag, för tre veckor sedan, åts det middag hemma hos goda vänner och jag kastade mig bl.a ut på loftgången med kameran i högsta hugg för att fånga något av solnedgångshimlen, som fick representera veckans tema för non-daily shoot-projektet: naturlig skönhet. Personligen är jag rätt förtjust i hela den serien, även om det än så länge bara är just den här bilden som blivit publicerad. Kanske lägger jag ut de övriga också så småningom – ligger ju några månader back… så vi får se.

IMG_6869.jpg

Dagen efter, d.v.s söndagen, vandrade jag och sambon från Fridhemsplan över till Essingeöarna och njöt av det inte det minsta soliga vädret. Det var en smula grått, men torrt, och sådan där friska höstvindar som alltid piggar upp. Den promenaden blev enligt Runkeeper ungefär 3 km lång. Eller kort, beroende på hur man ser det.

Vi tog bussen tillbaka och gick sedan längs Hantverkargatan i jakt på en trevlig restaurang för intagande av middag. Av en ren slump dök den s.k. fin-thaien upp i tankarna och när vi började fundera på var den låg upptäcktes att vi befanns oss bara ett kvarter bort. Eftersom jag när vi lunchade där deklarerat att jag skulle tillbaka för att bland annat få provsmaka Motörhead-vinet blev valet enkelt. Mycket gott och trevligt var det – inte så mycket folk, men god mat och trevlig personal. Och i alla fall Shiraz:en var helt okej. Rosévinet var inte lika gott. I övrigt var det första gången på länge som jag upplevde maten som en aning för stark. Kul!

Mätta och trötta navigerade vi oss därefter hem med hjälp av stadens busslinjer.

Lördag förra veckan prickade vi av [vad jag trodde var] den sista Espresso House i Stockholms innerstad: Östermalmstorg södra. Vi promenerade dit, vilket visade sig innebära ca fyra kilometer. Lokalen är inte stor, där den ligger nästan precis utanför spärrarna till tunnelbanan, och erbjuder barpallar vid bardisk-längs-skyltfönstret. Vill man inte sitta i skyltfönstret kan man i stället ta med koppen upp till Sturebiblioteket via spiraltrappan i ena hörnet av lokalen. Där uppe fanns både toalett och en del folk, men inte så värst många sittplatser. Hur som helst tycker jag att den sortens samarbeten är charmiga, vare sig det är med butiker (Sergelgången) eller bibliotek. Förutom biblioteket är det mest anmärkningsvärda med denna Espresso House att det utifrån sett är så anonymt – man måste verkligen veta att stället ligger där för att få syn på någon skylt. Där kunde man göra ett bättre jobb, tycker jag. Synlighet.

På kaffebaren planerade vi tillsammans med JK en kommande utflykt i form av resa. Och fikade förstås. P.g.a knas med leveranserna var hyllorna rätt tomma, men vi äter ju ändå sällan slisk så det gjorde väl detsamma. Lite värre var kanske att man inte hade en endaste liten gräddskvätt att uppbåda, men kaffe latte smakar helt okej i original så det var heller ingen katastrof. Bara vardagslyx. En lördag.

Jag flikar in en ovidkommande utvikning, bara, innan jag lämnar lördagens utflykt. Längs vägen in till stan snubblade vi över, ramlade in, och fastnade en stund, i en butik som säljer produkter av merinoull: Edursdotter. Sambon köpte en tröja. Eller rättare sagt, han beställde en. Man kunde nämligen få sin tröja justerad efter egna önskemål, d.v.s mer eller mindre måttbeställd, och detta helt utan extra kostnad. Strålande! Först nu efteråt förstår jag verkligen det där med handledsvärmare.

Vi gjorde förresten en utflykt in till stan på söndagen också – den här gången med A, för att shoppa inför vintern. Den första butiken vi tänkt besöka var nedlagd och den andra hade söndagsstängt, så det blev en stor butik mitt i stan. A hittade inget men jag köpte både jackor, tröjor och en kofta så nu är jag lite bättre rustad för höstrusk såväl som vinter. Turen avslutades med #finkaffe på Espresso House.

På hemvägen åkte vi via Skanstull eftersom jag ville spana efter Espresso House Ringen C som jag dagen innan upptäckt hade tillkommit på hemsidan, helt utan öppettider. Detta tolkade jag som att kaffebaren var under uppbyggnad, men det visade sig sedermera att den både finns och har öppnat och ligger mellan de inre och yttre glasdörrarna i Ringens entré från Götgatan. Bakom den neddragna jalusin rörde sig en kille så jag passade på att ställa några frågor. Kaffebaren hade tydligen varit igång i en och en halv vecka, men öppettiderna var han osäker på. Den här söndagen hade han i alla fall stängt kl. 17, d.v.s en timme innan vi kom dit.

Och sedan dess har ytterligare en helg passerat. Ännu en tur på stan, middag med vänner och ett rejält träningspass nere på gymmet. Ungefär så. How time flies.

Den här senaste helgen prickade jag av Sollentuna centrums Espresso House tillsammans med sambon, Laiza och JK. Vi gamla arbetskamrater behövde ses och jag behöver alltid besöka fler Espresso House. Match made in heaven.

Av en ren händelse såldes armbandsur och dylikt i anslutning till fiket och mitt gamla stannade ju i veckan… sagt och gjort. Jag tittade mig igenom utbudet och provade någon dryg handfull och fastnade till slut för en dramatisk Esprit-klocka. Köpte även ett armband, som leder tankarna till… tja, metallslöjd? Verkstad.

Och ja, jag ville ha fler bilder i inlägget, men det är som det är. Det måste vara bättre att publicera inlägget nu, när det redan legat och byggts på i fyra veckor, än att vänta ännu längre. Ut med det gamla och in med det nya! Eller nåt. Sedan, med risk för att det inte blir av, ska jag skriva om årets bästa födelsedagspresent. Och kanske något om mina små försök till produktfoto, eller vad man nu ska kalla det.

Idag fick jag respons på min feedback till Espresso House angående att Ringen C saknade öppettider, och att Västermalmsgallerian inte ens fanns listad, på sidan över kaffebarer i Stockholm. Det var ett bra svar, tyckte jag, från en riktig människa som kändes äkta och uppriktig och svarade från en personlig mailadress. Och när jag kollade på webbsidan att de efterlysta uppgifterna lagts till upptäckte jag också att det finns ytterligare en ny Espresso House. I innerstan. Det känns nästan som om Espresso House öppnar ett nytt ställe varje gång jag prickat av det sista. För att jäklas, liksom. Sickna rackare! Nästa utfärd går förmodligen till Fältöversten.

Jag avslutar med gårdagens bidrag till non-daily shoot. Det handlade om att plåta en gatuscen, vilket blev regnväder vid Skanstull. Jag kallar den ”Rainbow night”.

Rainbow night

Puh! Och jag som hade föresatt mig att skriva oftare…

Shop Shop (Till You Drop)

2011-09-10 10.06.10.jpg

Nej, ambitionen att blogga varje dag lägger vi härmed åt sidan. Det funkar inte.

I morse bestämde jag mig, i brist på bättre saker att göra, för att gå ut och gå före frukost. Sambon är för närvarande bortrest så hemmalivet är sig inte riktigt likt. Drygt en och en halv (effektiv) timme blev det med Java Posse i öronen. Nice!

Promenaden började svalt och skönt, men blev varmare vartefter dagen fortskred. En stund satt jag på en kajkant och njöt och tänkte att jag borde ha packat mig en utflyktsväska och gått lite längre bort för att sedan ha picnic på lämplig, naturskön plats. Jag har en hyfsad idé om vilka vägar jag ska vandra nästa gång. Om det nu blir någon mer gång i år med lika passande väder som idag, vill säga.

Väl hemma igen kontaktade jag A och vi synkroniserade våra respektive planer. Efter att jag gjort mig presentabel besökte jag tygaffären, vars placering såväl som öppettider jag bekräftat under morgonens promenad, och köpte svart sammet för fotografiska ändamål. Det ska bli intressant att se vad jag förmår åstadkomma med hjälp av den. Och jag skriver förmår för att det nog handlar minst lika mycket om drivkraft som om faktisk förmåga. Men jag har ju en viss press på mig… kanske. Jag menar, det går oftast att kompromissa bort det som eventuellt blir för tungt.

På vägen till tygaffären ligger en skoaffär som jag av någon anledning gillar och när jag ändå var i närheten kunde jag ju kolla om de hade några schyssta kängor. Jag har länge önskat mig ett par och på sistone även konstaterat att jag behöver dem. Och hör och häpna: jag hittade ett par som både kändes och såg bra ut. Kängorna var mjuka och sköna och det kändes lite grann som att ha handskar på fötterna. Priset var förresten inte heller att förakta utan en bra bit lägre än jag väntat mig.

Tillsammans med mina påsar hoppade jag på bussen ut till A:s del av världen, där vi sammanstrålade med kompis L på Espresso House och drack finkaffe. Munnen kändes som läskpapper och när jag köade för att få beställa övervägde jag att köpa någon av deras färskpressade juicer. Apelsin/jordgubb? Äpple/hallon? Men jag var ju törstig och behövde faktiskt inte det extra sockret, så jag köpte bara mitt kaffe. Vanligt vatten finns på kanna och det dög alldeles utmärkt att släcka törsten med.

Sitter man mitt i ett shoppingcenter och behöver både ditt och datt i klädväg låter det som en rätt bra idé att ta tillfället i akt och besöka butiker, så det gjorde vi när L lämnat oss och kaffet var slut. Jag köpte… två par byxor, tre toppar och en sjal. Jackan jag saknar kom jag inte ihåg att tänka på, så den står kvar på listan.

Här hade vi tröttnat på det vilda utelivet, så vi handlade mat och åkte hem till A för att äta middag med familjen. Hängde i soffan tills strax efter nio, då gäspningarna började bli alltför frekventa. Jag hade ingen lust att tvingas interagera med någon och valde därför buss som färdmedel. Kvällen kändes fin och jag övervägde ett tag att promenera andra halvan av vägen hem, men bestämde mig för att det skulle bli för bökigt med alla påsar och lät sålunda bli. Efter två byten var jag hemma.

Det är alltid människorna som gör att tillvaron blir intressant. Egentligen skulle jag vilja skriva mer om dem jag sett och hört och upplevt, men ögonen går i kors och det här är kanske heller inte riktigt rätt sorts inlägg för den sortens betraktelser.

Summa summarum har det varit en både lång, framgångsrik och bra dag.

Förresten, hur många av er som läser känner igen rubrikens referens?

I Gamla Stan en lördag i april

Där och då vandrade vi, jag och ett par nära kära, med kamera och glatt humör. Det hela inleddes med #finkaffe på Espresso House och avslutades med middag på Magnus Ladulås. Jag spontanhandlade trevliga kläder längs vägen.

Bilden nedan visar Brända Tomten och är tagen från Köpmangatan. De ljusa fläckarna bland trädkvistarna är utsprickande löv så det låg sannerligen vår i luften.

Brända Tomten, Gamla Stan, Stockholm

Nästa bild föreställer gränden på andra sidan gatan, d.v.s åt motsatt håll från Brända Tomten. Utan människorna i bilden hade den inte varit värd att publicera. Det står alltmer klart för mig att människor är viktiga för att ge fotografierna liv.

Gamla Stan, Stockholm

Här är en titt ut på Stora Hoparegränd genom portalen och från Österlånggatan. Inga människor, men inramade motiv blir ändå nästan alltid lite spännande.

Stora Hoparegränd, Gamla Stan, Stockholm

Ytterligare en gränd, denna gång Pelikansgränd, sedd från Österlånggatan. Jag gillar hur ljuset varierar i de här smala gränderna. Nära och i markplanet råder dunkel, men längre bort och högre upp flödar det livgivande solskenet.

Pelikansgränd, Gamla Stan, Stockholm

Följande gränd ses också från Österlånggatan och bjuder på ljus och skuggor likt de flesta andra gränder jag plåtade. Och så de där sköna färgerna förstås.

IMG_3021.jpg

Som synes var det främst ljuset och färgerna som fascinerade mig denna dag.

Dessa och ytterligare några bilder från detta tillfälle finns på Flickr.

En förfallen frestelse

Mini caramel cupcake @ Espresso House

Nu hade jag varit duktig i flera veckor, så det kändes okej att äntligen låta sig provsmaka de små söta cupcakes som säljs på Espresso House. Något måste man ju roa sig med när man har en halvtimme att fördriva i väntan på sambon som varit ute på vift medan jag suttit hos Jane och fått fina naglar…

Jag valde caramel på baristans rekommendation och let me tell you: det var sött. Så sött att jag fick en hostattack. Men jag åt, och det blir nog min enda sådan här cupcake. Om jag inte måste smaka övriga versioner också. Eller vill någon kanske göra det åt mig? Till självkostnadspris, förstås.

Etikettmoln